Det 74:e Mugglisspelet![SV]

Corriiz, saganda - Hoppas att det var okej för er att ni blev kära i varandra, trots att båda är tjejer?
Tänkte inte på det då jag skrev, men ah... Om ni hade något emot det så ber jag om ursäkt!

Incendio: Ingen skada skedd! Jag tycker det var en trevlig vändning

Incendio: Helt okej för mig. I like it

Spelarna försvinner och försvinner, spelen börjar lida mot sitt slut. De ''höjdpunkter'' som återstår blir väl festmåltiden och ''finalen''.
En fråga till er läsare - Ska jag skriva om intervjuerna med vinnaren efter spelen, och ankomsten till hemdistriktet, eller ska jag bara sluta när ''finalen'' är över?

Dag 6

LunaLovegood99 hade inte ätit sedan innan jordbävningen. Hon hade gett upp. Hela förmiddagen hade hon tillbringat nedanför ett högt träd, i hopp om att karriäristerna skulle komma och ta henne, eller att något rovdjur skulle komma och slita henne i stycken, men ingenting hände. Hon lutade huvudet bakåt och försökte koppla av, men det gick inte. Magen skrek efter mat, och ögonlocken var tunga. Hon hörde steg, men brydde sig inte. Framför henne ställde sig en lång, smal tjej med smuts i ansiktet. ’’Åh, om hon ändå kunde döda mig…’’ Tänkte hon och himlade med ögonen.
’’Hej.’’ Började tjejen och kikade blygt på LunaLovegood99.
’’Hej.’’ Svarade LunaLovegood99 och undvek ögonkontakt. ’’Är du här för att döda mig?’’ Mumlade hon och tittade ner i den fuktiga, mörkgröna mossan.
’’Nej…’’ Svarade flickan. ’’Jag vill bara ha någon att pakta med..’’ Sa hon och log svagt. ’’Tonks_xD. Distrikt 12.’’ Presenterade hon sig.
’’Om du inte ska döda mig så kan du gå.’’ Muttrade LunaLovegood99 och blängde på flickan. ’’Döda mig!’’ Vrålade hon samtidigt som hon reste sig upp och kollade in i flickan från Distrikt 12’s ögon. De var ljust grå, som dimman som lättade under förmiddagarna en mörk höstdag i Distrikt 11. Färgen fick henne att längta hem. Att vilja komma tillbaka till sitt distrikt, och sin familj. Tonks_xD krökte på ryggen och började gå sin väg, men när hon hörde den andra flickans röst ropa efter henne så vände hon sig om. ’’Stanna! Kom tillbaka!’’ Ekade den efter henne, och långsamt började den spinkiga flickan att gå tillbaka.

Goizan suckade. Dramione99 hade just lämnat lägret för att jaga, Sirius Black sov och melindaa grät. Hon hade lessnat totalt på alla andra spelare. Goizan hade förstått att inom en snar framtid skulle hon behöva lämna de andra. De var inte rätt umgänge för hennes del, och eftersom att hon skulle komma hem igen så var det inte rätta takter att sitta här och se på när en liten flicka som just förlorat sin syster grät. Den muskulösa karriäristen från Distrikt 4 sneglade bort mot melindaa och himlade med ögonen.
’’Ska du sluta grina någon gång, eller?’’ Slängde Goizan ur sig spydigt. Hon såg hur melindaa tittade upp och gav henne en ledsam blick, men vek sedan undan blicken igen. Här i spelen hade hon förlorat allt hon någonsin brytt sig om, hade hon berättat för Sirius Black igår.
’’Kolla vad jag fick!’’ Hojtade Dramione99 och höll stolt upp en vildkalkon i ena handen. Sirius Black vaknade med ett ryck och log yrvaket mot den brunhåriga flickan som kom gående mot gänget.
’’Snyggt.’’ Muttrade Goizan utan att ens kollat upp.
’’Vad är det med dig, då?’’ Undrade Dramione99 som under de senaste dagarna börjat lessna på Goizan’s dryga attityd.
’’Skulle kunna fråga dig detsamma.’’ Svarade Goizan lika surt som innan och struntade i att titta på Dramione99.
’’Vad håller du på med?’’ Fräste Dramione99 och spände ögonen i Goizan. Hon må vara yngre än henne, men hon hade ändå rätt att bli respekterad av henne. Goizanreste sig hastigt upp och gick hotfullt fram till Dramione99.
’’Vet du vad? Jag är så himla less på dig! Du tror att du är något bara för att dina föräldrar vann Hungerspelen för länge sen, men det gör dig inte ett dugg bättre! Du tror att du kan allt, men du kan ingenting!’’ Röt hon och Dramione99 spärrade upp ögonen i chock. De andra vände ögonen mot dem och gav varandra en förvirrad blick. ’’Och ni ska inte tro att ni är så mycket bättre! Du grinar så högt att man knappt kan höra vad man själv tänker! Och du ska inte tro att du är så bra! Du kan inte ens hantera ditt svärd!’’ Fräste Goizan, och innan någon hann protestera hade hon tagit sina grejer och lämnat karriäristlägret.

JosefinFini joggade runt i skogen, hon letade efter ätbara föremål. De senaste dagarna hade hon ätit väldigt dåligt, hennes blodsocker var i botten och humöret var fruktansvärt. Under gårdagen hade hon grillat några rötter, men det var ingen hit tyckte hon. Hon stack ner händerna i fickorna och skulle kolla om hon hade någonting att äta, men fickorna var lika tomma som hennes mage. Hon svor och sparkade i det knähöga gräset som hon joggade runt i, men stannade upp av skräck och förvåning när hon såg de stora, feta ormarna komma krälandes mot henne. Hela livet hade hennes största rädsla varit ormar, men hon hade aldrig stött på en levande. Förskräckt vänder hon sig hastigt om och tänker börja springa i motsatt riktning, men när hon ser ormarna komma krälandes mot henne från det hållet förstår hon att hon är fast. Hon slänger med huvudet åt höger och vänster. Till vänster finns det en liten, liten ormfri zon. Hon tar chansen och kastar sig över ormarna och flyr ut i skogen. Hennes kropp var inte van vid att springa så här mycket och eftersom att hon inte ätit mycket alls så hade hon knappt någon energi, så hon blev snabbt trött. Så fort hon tagit sig bort från ormarna så klättrade hon förtvivlat upp i ett träd och tittade ner på ormarna som krälade på marken. Det var rätt tillfredsställande att se hur de desperat sökte efter mat. Tills en orm började slingra sig upp för trädet. JosefinFini tittade upp, för att se om det var möjligt att klättra högre upp, och jo, det var det. Försiktigt reste hon sig upp och klättrade vidare. Ormen nedanför henne var snabbt ikapp henne och hon hade ingenstans att ta vägen. Antingen skulle en hon ramla ner för trädet, eller så skulle hon bli uppäten av en orm. Hon visste att de högre grenarna skulle svika henne, men hon klättrade ändå högre upp. Ormen stirrade hotfullt på henne, och samtidigt som hon satte foten på en för svag kvist, bröts den av och flickan föll mot marken.

mums hörde kanonskottet eka över arenan och hon kunde inte låta bli att undra vem som lämnat dem. Hon hade förlorat känseln i benet när en fallskärm föll från himlen ner mot henne. Fallskärmen landade i hennes knä och desperat öppnade hon det som var en sponsorgåva. Hon log brett när hon såg vad det var. Fyra stora, färgade tabletter. Det följde även med en lapp som hänvisade att alla tabletter skulle tas under en timme, så skulle benet bli bättre. Hur det skulle funka visste hon inte, men en mirakelmedicin var det nog om bara några tabletter kunde laga hela hennes ben. Hon hade inget vatten att svälja tabletterna med, men hon skulle försöka få i sig tabletterna som var lite mindre än vindruvor utan vatten. Första och andra tabletten gick bra, men den tredje fastnade. mums fick panik och tittade sig omkring. Vad skulle hon göra? Hon försökte andas in, men det gick inte. Till slut släppte kramperna, och ytterligare ett kanonskott stämde av ytterligare en spelares död.

Bra! Synd bara att jag dog...

nice! Jag lever

Vavava? Dog mums nu också? Men baaaaah på dig jag som hade fixat så fina tabletter!

Ja... men tack för att du skickade tabletterna! Men satte en i halsen och kvävdes

Åh vad bra! Haha förutom LunaLovegood99 så var det bara Hufflepuffare och Gryffindorare med xD
Awesome kapitel iaf!

Noo jag dog! D: Dumma ormarna! Jaja, bra skrivet i alla fall
Lycka till alla andra, vi får se om jag kanske sponsrar lite grann nu då....