De 77 Mugglisspelen!

lycka till alla som är med

Nu har jag börjat skriva på kapitel 9!

YAYY!

Jippie! Längtar!

Yeey, jag lever ännu.
Jättebra! ♥

Just läst igenom hela, jätte bra skrivet!

vem gör inte?

Tackar så hjärtligt!

Jag är nu klar med kapitel 9. Ni får ursäkta om det kommer lite sent men det har varit ganska mycket på sista tiden.


_______________________________________________
Kapitel 9: Dag 6
_______________________________________________

DracoMalfoy1 befinner sig på en stor äng med högt gräs. Egentligen vågade hon inte gå ut på den eftersom att hon hade hört obehagliga väsande där ifrån förut. Men det andra alternativet var att stanna kvar i skogen bland dem andra spelarna där hon förmodligen inte skulle överlevt en dag till. Då kändes det bättre att fly! Hon måste vara ungefär mitt på ängen just nu. DracoMalfoy1 ser sig omkring och där, prydligt gömd under en fin gräsbädd, ligger en väska. Hon går till den, böjer sig ner och studerar den. Det är en fin väska, antagligen från blodbadet, med fina spännen i metall och stora rymliga fack. Hon öppnar det största facket och hittar till sin besvikelse ingenting. Det är inte förrän hon har tittat igenom tre fack som hittar vad hon letar efter. Ur väskan drar DracoMalfoy1 upp ett pärlhalsband. Det är egentligen inte det som intresserar henne utan vad som står på halsbandet. Inristat i det står det med snirkliga bokstäver: Vi älskar dig alla, celina.
- celina... DracoMalfoy1 upprepar namnet för sig själv. Är inte det flickan från distrikt 3?
Väskan kan ju vara bra att ha så DracoMalfoy1 sätter på sig den och fortsätter sin vandring genom ängen. Efter kanske en halvtimme har DracoMalfoy1 kommit ut från ängen och är helt slut. Framför henne breder nu havet ut sig och när hon hör vågorna som skvalpar känner hon hur törstig hon är.
Utan att riktigt tänka efter så går hon ut i vattnet och tar en klunk. Genast kommer vattnet upp igen. SALT! USCH! Hon går lite längre ut medan hon spottar och fräser. Plötsligt känner DracoMalfoy1 hur det börjar bli grundare. Hon kommer upp på en ö mitt ute i havet och utbrister:
- Den ser ju ut som ett Ö. Kan det betyda något?
Hon tar ett djupt andetag och märker till sin förvåning att havets salta doft har försvunnit.
En tanke slår henne.
- Kan det vara så... säger DracoMalfoy1 och går ut i vattnet igen och tar en ny klunk vatten.
Den här gången smakar det som vanligt friskt kranvatten.
- Ja! Så måste det vara! Vattnet på ena sidan ön är salt och vattnet på andra sidan ön är sött!
Hon bestämmer sig för att stanna på ön. Åtminstone tills det inte är så många spelare kvar.




Little J sitter i ett träd och lyssnar på bäckens porlande och fåglarnas sång. Det ser ut att bli en vacker dag. Hon känner sig ganska nöjd med att ha överlevt så pass länge men vet att det är förtidigt för att hoppas på en seger. Det måste finnas något sätt att bli någorlunda säker. Helt plötsligt får Little J en idé! Så briljant! Att hon inte har tänkt på det tidigare!
Hon hoppar ner från grenen och landar på fötterna. Hon sätter sig på knä och börjar gräva upp stora tovor med gräs, rötter och jord. Ett underjordiskt liv är ju det perfekta skyddet...




Sirius Orion Black känner vågorna som kittlar hennes fötter. Hon ligger vid strandkanten utanför öknen och tar igen sig. Hon vet att det är dumt att bara ligga här efter som att vad som helst kan hända men det blir ju inte precis tryggare av att störta in i skogen och bli ihjälslagen.
- Jag undrar hur långt karriäristerna har hunnit? tänker Sirius Orion Black. Förhoppningsvis väldigt långt! Snart kommer de nog att börja se på varandra som fiender, om de inte redan har gjort det.
Hon börjar plötsligt känna hur hungern kommer smygandes och bestämmer sig för att fiska. Eftersom att hon inte har något fiskespö så finns det bara en sak att göra: Fånga fisk med händerna!
Det är inte precis något Sirius Orion Black vill göra men nu gäller det ju överlevnad så hon traskar ut i vattnet, som är så salt att hon nästan inte kan stå på bottnen utan att flyta uppåt.
Plötsligt plaskar något till i vattnet! En fisk!
Sirius Orion Black slänger sig efter den och får tag i något sprattlande och slemmigt. Hon plockar upp en sten från bottnen och slår i fiskens huvud så att den dör. Hon går tillbaka genom vattnet till stranden och ska precis sprätta upp fisken med en vass sten när det slår henne att den kan vara giftig på något sätt. Det måste hon ta reda på innan hon kan äta den...





ronnyponny börjar känna sig trött. Men hon får inte somna. Vem vet vad som kan hända då?
Armen som Skilla Ravenclaw sköt en pil i har nästan domnat bort. Den smärtar fortfarande och blodet fortsätter att sippra ner för armen på ronnyponny som den har gjort i flera, långa timmar nu. Hon vet att hon kommer att ta illa av allt blod som hon förlorar men om hon visar minsta tecken på att leva så kommer Atlanten, som har nattvaktspasset, att upptäcka henne och då... Usch!


Atlanten sitter tyst vid elden och tittar på ronnyponny som ligger lite längre bort. Snart är de inte alls många kvar inne på arenan. Hon hoppas så innerligt att hon inte ska behöva vända sig mot Skilla Ravenclaw för att få en vinnare av årets Hungerspel. Att se henne föras bort av regimens svävare för att hon har blivit dödad av sin bundsförvant skulle vara outhärdligt för Atlanten.
- Och att... vänta, här nu! En tanke slår plötsligt Atlanten. Hon går iväg till den sovande Skilla Ravenclaw och ruskar försiktigt på henne.
- Va?! Vad är det?!
- Jo, jag kom att tänka på en sak. Om ronnyponny, hon du sköt alltså, är död så borde väl svävaren varit här och hämtat henne? Och kanonen borde hörts.
Skilla Ravenclaw som alldeles nyss inte hade velat något hellre än att somna om igen blir med ens klarvaken. Hon reser sig upp, lyfter bågen (som hon alltid sover med) och avfyrar en pil mot ronnyponny som mycket riktigt lever. Men inte länge till. Ännu en spelare har fallit.


Little J pustar. Hon har kommit en ganska bra bit på sin underjordiska tunnel.
Hon tittar på sina naglar och upptäcker att de är fulla med jord och smuts.
- Ja, ja! Det är inte så viktigt! säger hon för sig själv.
Snart kommer hon att ha det perfekta gömstället. Little J känner sig ganska imponerad över att ha kommit på en så smart plan.
Man blir törstig av sådant här arbete! Väldigt törstig! Vatten!
Tänk vad snabbt en hjärna kan ställas om.
Det finns nu två saker som hon önskar sig mest av allt.
Vatten och en spade att gräva med!



Sirius Orion Black smyger närmare skogen. Där inne måste det finnas någon att testa om fisken är giftig på. In i skogen, ställa upp ett läger, lämna fisken synlig över en öppen eld, gömma sig i buskarna, vänta på att någon kommer och smakar, snabbt tillbaka till stranden. Så lyder planen.
När allt är iordningställt gömmer sig Sirius Orion Black i buskarna och väntar. Hon får vänta ganska länge innan någon kommer fram till hennes ”låtsas läger”, tittar på fisken böjer sig ner och smakar den. Det dröjer inte länge förrän personen ramlar ihop på marken med en duns. Död.
Slutsats: Fisken är väldigt, väldigt giftig. Den måste vara i klass med målbålgetingar.
Sirius Orion Black kände inte igen personen som blev offret för hennes fälla.
Men, men, det lär hon ju märka när de dödas ansikten visas på himlen. Hungerspelen är verkligen ingen bra sak.
- Ska jag behöva göra så här flera gånger till så... ja, jag vet inte vad...


Döda:

_______________________________________________

Hoppas ni gillade det!

Super! Fast inte så kul att jag dog... men ändå bra skrivet!

Tack så mycket!

Och tänk på att du nu får vara med och sponsra istället!