Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Hon såg på honom och skrattade mjukt.
"Men jag åker hem redan nesta helg. Men kommer tillbaka på söndag. Det är bara för ett litet miljöombyte." Hon såg på honom och nickade. Hon hade inte berättat om sina småsyskon till Alistair och log.
"Åh de är inte likna drivna som jag." Sa hon med ett leende. Vände sig om mot Alistair.
"Men du kanske kommer träffa dem någon dag?"

Givetvis visste Alistair redan att Lily hade syskon. Han hade en hel mapp undangömd där han samlat sida efter sida med information om henne. Hela hennes liv framlagda i kalla fakta. Ändå betedde han sig nu som om det var nytt för honom och nickade intresserat åt hennes ord. Men när Lily sa att han kanske kunde träffa dem någon dag spändes hans käkar.
”Jag går inte ihop så bra med barn. De... brukar inte gilla mig”, svarade han lätt ironiskt.
Sanningen var att han knappt träffat några barn, och visste därför inte hur man skulle bete sig omkring dem. De var oförutsägbara. Dessutom var de, enligt honom, komplicerade och högljudda. De kunde gå i taket för ingenting och växlar mellan solsken och ursinne på en sekund. Och Alistair var den sortens människa som ville ha full kontroll.
”Men dina syskon är säkert mycket trevliga..”, fortsatte han.

William höll ett diskret öga på sin dotter under hela middagen. För de flesta såg hon nog ut att vara sitt vanliga glada jag, men han kunde se hur hon ibland sjönk in i sina egna tankar och ryckte till vid häftigare rörelser, som om hon var rädd att någon – eller något – skulle dyka upp bakom henne. Han tänkte på skissen som fortfarande låg i hans innerficka och såg sedan bort mot bordet där hela Hawthorne-familjen satt samlad. Skulle de förstå hur mycket Celia betydde för honom? För Vincent? Och skulle de bry sig tillräckligt för att inte skada henne?

Hon kunde inte låta bli att le och tog en bit mat och funderade.
"Åh jag tror du överdriver nu. Jag tror de skulle älska dig." Sa hon med en mjuk stämma.
"En äldre coolare kille." Sa hon och fattade sitt glas med sin ena hand.
"Maten är utsökt Mr Hawthorne. Jag måste få reda på vad det är. Har du något emot jag frågar kocken senare?" Hon nickade mot såsen.

”Givetvis inte. Vi ska framföra dina lovord och se till att du får tala med kocken senare”, svarade Michael med en belåten min.
Resten av middagen flöt på förvånansvärt smärtfritt. Hawthorne hade alltid varit experter på att framstå som den perfekta familjen utåt sett, och trots att Alistair visste att allt var ett skådespel – att fadern skulle återgå till sitt vanliga jag så fort alla hade gått hem och att det skulle bli konsekvenser om han inte levde upp till Michaels förväntningar under kvällen – så tillät han sig ändå att leva kvar i illusionen för en stund – att han bara var en helt vanlig kille som bjudit med en vacker flicka till en bal...

När efterrätten var äten och alla verkade mätta och belåtna tog Michael sin servett från knäet och reste sig. Flera av gästerna följde hans exempel och började bege sig mot stora salen igen.
”Jag hoppas Ni tycker om att dansa, miss Stone. Det finns flera här som hoppas få svepa dig över golvet ikväll”, sa han roat.
Alistair slängde en snabb blick mot fadern och när han insåg att mannen var påväg att bjuda upp Lily så sträcka han själv fram handen mot henne för att hinna före.
”Vill du dansa med mig, Lily Stone?”

Hon hade njutit hela middagen och torkade sig om läpparna försiktigt innan hon försiktigt reste sig och gick tätt intill Alistair. Om hon kände sig knäsvag kunde hon ta hans arm och hennes panna rynkades. Ville folk dansa med henne? Hon hann inte vända sig mot Alistair innan hon hörde rösten.
"Ehm..." hon tvekade en stund, kände hur hjärtat började att skena men tog sedan handen.
"Okej... tror jag..." Sa hon med en lålg stämma.


Caleb såg mot Lily och höll Celia i handen.
"Oj." Sa han och vände sig mot henne.
"Du kkanske vill dansa med någon annan först?" Sa han med ett leende.
"Jag kan alltid dansa med dig sen." Han släppte försiktigt hennes hand och lade huvudet på sned.
"Jag tror många vill dansa med dig. Du är ju ursnygg."

Alistair kunde nästan känna faderns blick i nacken när han eskorterade Lily ut på dansgolvet, in bland de andra paren.
”Luta dig mot mig om du börjar känna dig svag i benen”, sa han tyst så att bara hon kunde höra och placerade den fria handen mot hennes midja när orkestern stämde upp till vals.
Dansen började och alla rörde sig till musiken. De dansade långsamt runt de andra paren och Alistair förde Lily så att hon enkelt kunde hänga med.

Likt flera andra i rummet tittade Celia storögt efter Alistair och Lily när de gick mot dansgolvet. De var så vackra tillsammans, och Celia kunde känna ett litet sting av svartsjuka. Trots att hon var omgiven av så fina människor kände hon sig ändå ensam. Särskilt nu när ingen verkade tro henne när hon berättade om nattens händelser. Hon ville ha en vän. En besläktad själ. Någon att dela livet med…
När Caleb talade såg hon upp mot honom med ett stort leende på läpparna.
"Nonsens. Det finns ingen jag hellre vill dela första dansen med”, sa hon, tog åter hans hand och började dra honom mot dansgolvet.
”Om du inte hellre vill dansa med min bror?”, log hon och gav honom en menande blick.

Hon gick vid hans sida, nickade bara svagt och kunde inte låta bli att le.
"Du kommer bli av med tårna..." Sa hon och blickade på honom med en lite road blick.
"Jag vet inte hur man dansar." Men så fort de började röra sig kände hon hur lät det gick. Först såg hon ner men sen såg hon upp i hans ansikte med ett leende.
"Du är inte så dålig lärare." sa hon med ett varmt leende.

Caleb höll Celia i handen när han såg hur Lily fördes ut och de hade börjat dansa tillsammans. Hur likt en ängel hon var skrämde honom men han rycktes tillbaka och skrattade.
"Jag önskar att de var så lätt Celia." Han lade handen på hennes midja med ett leende.
"Jag hoppas jag inte trampar dig på tårna och så ser vi till att ha roligt idag...."

”Du kommer inte att trampa mig på tårna”, försäkrade Alistair henne. ”Det är bara att låta mig föra, så kommer allt att gå bra”.
Han rörde sig elegant och med full kontroll. Kunde i ögonvrån se att flera av gästerna följde deras rörelser och många undrade säkert över den vackra flickan i hans armar. Han kunde inte klandra dem. Med det vita håret och den skimrande marinblå klänningen påminde Lily om ett stjärnfall i natthimlen.
”Är balen vad du hade väntat dig”, frågade Alistair lågmält. Han höll kvar armen om henne medan de rörde sig runt, runt på dansgolvet.

Celia ställde sig intill Caleb och började röra sig till musiken tillsammans med honom. Hon hade alltid älskat att dansa och svävade nu graciöst fram över dansgolvet med den vackra, röda klänningen som en böljande våg efter sig.
”Balkongen en trappa upp..”, sa hon plötsligt och såg på Caleb med lysande blick.
”Ta med Vincent dit. Där kan ni dansa utan att någon ser er. Jag kan underhålla hans dejt så länge”. Hon gav honom ett milt leende.

Lily kunde inget annat än att le. Han hade rätt i att hon inte trampade honom på fötterna. De dansade i mitten av salen och hon kände allas blickar på sig.
"Hur skulle jag tro att balen var?" Hon såg på honom men skakade på huvudet, knappt att man kunde se det.
"Nej den är mer storslagen. jag har aldrig sett så vackra kläder. Aldrig ätit så här god mat och min dejt är ganska stilig." Hon log mjukt.

Han började föra henne och skrattade. Nog att han ville dansa med Vincent men så bra var det inte.
"Celia det är snällt men du stannar i min famn. Jag kan dansa med Vincent när jag vill." Han skrattade till.
"Så du får nog drömma vidare."

Alistair log svagt tillbaka.
”Om du vill kan ta med dig till fler balen. Det är betydligt trevligare när du är här... Och jag vet att jag redan sagt det, men du är verkligen vacker ikväll”, sa han, för att sedan svepa iväg Lily i en varsam snurr innan han tog emot henne igen med en stadig hand på hennes midja.
Han flyttade blicken över balsalen för att hitta sina vänner, och fann både Caleb och Vincent på dansgolvet tillsammans med sina dejter för kvällen. Borta vid baren stod Julian och Olivia med varsitt glas i handen – trots att de egentligen var för unga. Men vem vågade säga nej till sönerna av männen i Michael Hawthornes vänkrets?
Snett bakom sig kunde han se Christian Whitley granska dem med vackra rovdjursögon som nästan glänste i ljuset och när melodin sakta började ebba ut steg han ut på golvet och gick långsamt, men självsäkert, mot dem.
”Titta inte. Men jag tror att Julians far försöker vinna nästa dans med dig”, viskade Alistair nära Lilys ena öra.