De 76:e mugglis spelen

varsågod

blev du glad nu

haha, klart jag blev

Då blev jag glad

Blev ett väldigt kort kapitel men, men

__________________________________________________________________________
Kapitel 7 - Dag 3

Det knakade i de kolafärgade buskarna. Nisse vände tvärt om och laddade sin pilbåge. Han riktade den mot buskarna och stod blixtstilla. Inget mer hördes. Nisse sänkte sin pilbåge men såg fortfarande övervakande på buskarna. Han stoppade tillbaka pilen i kogret på ryggen och vände sig om. Det prasslade igen. Nisse var snabb runt och laddade bågen. Han sköt. Det pep till och han gick försiktigt fram till busken för att se vad det var han just hade skjutit. Det var ett litet djur. Det såg ut ungefär som ett murmeldjur fast med något längre öron. Han log lite åt det innan han plockade upp det och la det i sin stora skrikigt gröna ryggsäck. Han tittade noggrant i buskarna för att se om det kanske fanns fler. Det enda han hittade fick honom att rycka till. Det fanns ett fotspår. Ett människofotspår. Någon måste ha varit här den senaste timmen och under hela den tiden hade han varit här. Var det en mutt? Var det en annan deltagare? Varför han han/hon då inte dödat honom? Tankarna virvlade runt i huvudet på honom medans han packade ihop sina sista saker för att kunna ge sig av.

saganda satt på marken och hostade. Hon hade svårt att få luft och kämpade tappert. Det normalt långa bruna håret var avbränt på sina ställen och så kraftigt tuperat att det mest såg ut som en stor smutsig boll som satt på hennes huvud. Hon drog fram vattenflaskan, som var det enda hon lyckats komma över vid starten, och tog en djup klunk av dess ljumna innehåll. Hostan upphörde och suckade uppgivet. Hov såg upp mot himlen och önskade för allt i världen att hon skulle få en sponsorgåva med hostmedicin snart. och samtidigt visste saganda från den stunden då hela hennes skönhet blivit förstörd att hon förlorat allt. Skönheten var allt hon hade och utan den skulle ingen vilja sponsra henne. Hon reste sig upp och gav sig iväg. Solen sken fortfarande och hade inte gått ner en enda gång på två dygn. De få vattenkällor som fanns från början började sakta torka ut. Hon kom ihåg vad hennes handledare hade sagt: ”Det kommer bli tufft och utan vatten är du chanslös” Orden ekade i huvudet på saganda. Självklart kunde inte han veta att det skulle bli en sån här torka men just då kände hon ändå att det var det bästa rådet hon någonsin skulle kunna få av sin handledare.

carolina01 suckade. Hon var döttstrött, vilket inte är så konstigt när man inte har druckit på ett dygn och det är superhett. Att man inte sovit ordentligt på 3 dagar, eller egentligen en vecka sen hon kom till huvudstaden, var också en bidragande faktor till tröttheten. Alex Stanley tittade på henne och log medans han rörde om i den pyttelilla grytan som han hittade precis bredvid där Fairydust hade dött dagen innan. Förmodligen hade hon haft den med sig när målbålgetingarna attackerade henne och släppte den då på flykten. Alex Stanley lagade till en av gårdagens fiskar till middag. Vattendragen som deras läger låg vid porlade fortfarande trots den extrema torkan. Visserligen hade vattnet lugnat ner sig ganska mycket och
Alex Stanley förstod att förr eller senare skulle bäcken torka ut, vilket skulle leda till att de skulle behöva flytta på sig. carolina01 stod som i trans och granskade honom medans han rörde runt, runt och runt. Hon ryckte plötsligt till och sa till honom: ”Jag går ut och plockar några av de där svamparna vi såg igår” Alex Stanley nickade till svar. ”mm, men ta bara de du är säker på” fortsatte han ”Ja då, det är klart!” sa carolina01 och fortsatte”Jag tar bara det jag vet är matsvamp och om jag inte är säker smakar jag på den!”
Alex Stanley nickade. carolina01 försvann ut i skogen och påbörjade sin jakt. Plötsligt fick hon syn på dem. De stora gula svamparna med rosa prickar som hon sett igår. Hon böjde sig ner för att se närmre på dem. Hon var osäker, så hon tog en stor bit av svampen och stoppade i munnen. Hon skrek till. Svampen brände på tungan. Alex Stanley hörde skriket och lämnade genast lägret. Han hittade snabbt fram till henne där hon låg krampande i den gröna mossan. ”Kom igen carolina01! Du klarar det!” Hon hostade bara till svar. ”carolina01 jag vet att du kan! Du får inte lämna mig!” Skrek han. carolina01 öppnade munnen och pressade försiktigt fram tre ord. ”Jag…älskar…dig…” Sedan slöt hon ögon och gav upp. ”och jag dig” viskade han tillbaka. Han visste att om han inte gjorde något så skulle hon aldrig komma tillbaka. Han tog ett djupt andetag och blåste in i hennes mun. Hon ryckte till men var fortfarande helt förstenad. Han böjde sig över henne och började pumpa hennes hjärta tills hon äntligen vaknade.

DÖDA:


__________________________________________________________________________


Hoppas ni gillade det jag lovar att det blir längre nästa gång!

awesome!

har jag sponsrat? xD

Tackar xD

Får jag sponsra?

absolut! skicka bara en uggla om vem