Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

"Du borde förvarnat mig." Sa hon och gav honom ett svagt leende.
"Speciellt för Christian Whitley." Hon ryste till och lade armarna om sig. Hon var trots allt baraxlad och hon såg på honom.
"Innan vi går in.... Kan du hålla en hemlighet?" Hon såg på honom och lutade sig närmare.
"Det är om din pappa." Hennes ögon flackade innan hon tog hans hand. Oroad för vad han skulle svara.

"Så Michael. Berätta för oss hur du hittade henne? Du borde hämta henne igen. Vi vill tala med henne igen." Benjamin såg på Cristian.
"Och du får inte vara obehaglig alls."

Alistair kunde inte låta bli att dra på munnen när hon nämnde Christian Whitley.
”Ja, du har rätt. Jag borde ha sagt någonting”, svarade han. Men det lilla leendet försvann lika snabbt när hon nämnde hans far, och han kände genast hur varningsklockorna började ringa i huvudet. Han kände hur hon tog hans hand i sin, men släppte inte blicken från hennes ansikte.
”Berätta...”, sa han lugnt.

”Det var enkelt. Nästan som att en del av henne ville bli hittad…”
Michael log belåtet och fixerade Benjamin med blicken.
”Tålamod, Lovell. Du kommer få tala med henne igen. Faktum är…”, han tystnade, tittade ut över balsalen och såg ut att fundera. ”… jag vill att några av er dansar med miss Stone ikväll. Uppehåll henne medan jag delar ett par ord med min son”.
Någonting sa honom att det var det enda som skulle få Lily att lämna Alistairs sida.

Förskräckt såg hon sig om och när kusten var klar lutade hon sig närmare honom och viskade så tyst att de skulle höra.
"Att jag inte skulle blanda mig i saker som inte angår mig." Hon Böjde sig tillbaka och såg oroad ut.
"Och sedan det där leendet som inte visar någon glädje alls. Det är kallt och inte alls trevligt." Hon lade armarna om sig och skakade på huvudet.
"Nej ska vi gå in? Trodde det inte skulle vara såhär kallt..."


"Så hon ville bli hittad? Benjamin nickade och gav honom ett leende.
"Bra för hon såg lite väl för obekväm ut." Han gav sin vän en nick.
"Hur var hon som patient? Villig eller?" Han vände blicken och lade huvudet på sned.
"Vad sägs som er sir?" Han hade vänt sig mot Michaels pappa och gav honom ett leende.
"En man som er kan sätta flickan rätt."

Alistair gav ifrån sig en låg suck, verkade inte förvånad. När Lily sedan frågade om de skulle gå in igen tog han ett varsamt grepp om hennes handled för att hindra henne från att resa sig.
”Lily…”, sa han och musklerna i hans ansikte spändes när han talade.
”Det var vänligt av dig att försöka hjälpa mig i hallen igår, men du borde inte blanda dig i min familjs problem. Jag säger det för din egen skull. Inget gott kommer att komma ur det”.



”Miss Stone var en exemplarisk patient”, svarade William och sträckte sig ett nytt glas när en servitris passerade dem.
”Hon kommer behöva göra en del återbesök på sjukhuset tills jag kan bekräfta att hon tillfrisknat helt”.

”Jag lämnar dansandet åt er yngre. Men jag är säker på att jag kommer få en pratstund med flickan under kvällen”, svarade den äldre mannen, och orden fick Michael att dra på munnen.
”Hon kommer trots allt göra vår familj sällskap under middagen”, sa han.

Lily såg på hans hand och sedan upp på honom. Svalde klumpen som började bilda sig i hennes strupe och hon skakade varsamt på huvudet.
"Alistair. Jag vet inte om jag tänker göra det. Jag måste hindra honom för att göra dig illa. Du måste förstå att det han gör är fel. Jag ser räddsla, hat i din blick. Snälla låt mig vara vid din sida. låt mig få skydda dig med det jag kan." Hon tog hans hand med sin fria och hon suckade.
"Snälla..."


"Det är klart hon kommer. " Benjamin gav Michael ett svagt leende och lade huvudet på sned.
"Så ugdommarna ska sova här? Eftersom vi ska prata med..." Han avslutade inte meningen men han visste att de andra skulle förstå.
Annars skulle de bli för sent för dem att åka hem.

Alistair såg ut att vilja protestera, men tittade istället ner på deras sammanlänkade händer och kom snart på sig själv med att långsamt stryka tummen över hennes handrygg.
”Kan jag i alla fall be dig att vara försiktig och inte kasta dig in i farliga situationer?”.
Han vek undan med ansiktet och tittade ut över trädgården som bredde ut sig framför och omkring dem, och blicken stannade till slut på den vackra fontänen.
”Minns du att jag berättade att jag brukade vara här på somrarna när jag var yngre?”, frågade han och fortsatte innan hon hann svara;
”Jag hatade det… Jag brukade gömma mig här ute i trädgården och kastade ibland mynt i fontänen och önskade att jag var någon annanstans.. eller att jag var någon annan”.
Alistair skrattade till, men det fanns ingen glädje i det skrattet.
”Jag har aldrig berättat det för någon tidigare..”.


Michael nickade instämmande.
”Det finns färdiga bäddar för dem alla en trappa upp”, svarade han. ”Flickorna kan dela rum om de vill”.
”Jag.. tror inte det är en bra idé”, sa William och kände snart hur allas blickar vändes åt hans håll. Han svalde och kände hur magen knöt sig.
”Jag förklarar senare...”.

Hans smekande tumme fick henne att rodna men hon såg upp gav honom ett leende och lade huvudet på sned.
"Jag ska försöka att inte kasta mig i farliga siutationer. Men jag kan kanske ställa mig framför dem?" Hon syftade på att hon hade bokstavligt kastat sig i Alistairs famn natten innan.
Snabbt skakade hon på huvudet.
"Nepp för jag var säker på att du sa du spenderade vintrarna här." Hon såg sedan olycklig ut och lutade huvudet mot hans axel.
"Jag önskar att jag kunde ta din smärta. Ingen ska behöva känna smärta som du fått utstå."

”Vintrarna här var till och med värre. För då var man fast inuti huset.”, svarade Alistair med en axelryckning. Lutade sig sedan närmare och talade med lägre röst när han sa;
”Men jag hade mina gömställen. Du skulle förvånas om du visste hur många små vrår det finns där inne”. Han drog på munnen och i nästa stund hördes en signal som talade om att det dags att sätta sig till bords.
”Nu är det nog med sorgliga historier för ikväll. Jag hoppas att du är hungrig”.
Alistair reste sig från bänken och sträckte fram en han mot Lily för att hjälpa henne upp.

Lily såg på honom och lade huvudet på sned.
"Så du gömde dig?" Frågade hon och tog hans arm när han sträckte fram den. Funderade men skakade på huvudet, Om hon skulle överraska honom så kunde hon inte fråga honom.
"Jag är utsvulten. Du anar inte." Sa hon med ett svagt leende.
"Har inte ätit något sedan frukost. Kanske derför jag mår illa..."

”Ibland. När jag ville att vara ensam en stund”, svarade han medan de styrde stegen in mot balsalen igen och sammanslöt sig med gästerna som börjat röra sig mot de vackert uppdukade borden där middagen snart skulle serveras.
Alistair förde Lily mot platserna som var avsedda för familjen Hawthorne och såg snart att alla redan var samlade runt bordet.
”Jag undrade just vart ni två tagit vägen…”, sa Michael och betraktade dem under tystnad medan två betjänter drog ut stolarna så att de kunde sätta sig.