Draco Memoraid

jag tänkte precis exakt likadant!!!!!

ÅH!!! Gud vad spännandeeeee jag typ vill bara skrika rakt ut! Helt j'vla f'cking AMAZINGGGG!!! Du är fasen bäst vännen! Du skriver som en Gud!

Btw såg att du fick till det med stycken rätt bra den här gången, vet ju att det har kronglat för dig när du lagt in kapitlet i mugglis hihi ♥ ♥ ♥

Nu har jag nördat och läst om alla era kommentarer
minst fem gånger, jag blir så himla glad och känner mig så nedra uppåt! Det bästa jag gjort är att skaffa ett konto här ♥

Ja, tänk om det är HALSBANDET..
Vad ska han isf med det till?
Det får ni veta såsmåningom.... Draco har inga snälla planer!
Lägger upp ett nytt kapitel ikväll, hoppas ni skriver lika underbart då och tycker om det! Ääälskar när ni funderar på vad som ska hända... får lite psykbryt här snart ! (a)

Och hörrni!!
OM ni har nån FANFICTION skicka ett PM till mig med länken
så jag får bevaka den!
Och så har jag länkat alla er på min press, bara för att jag tycker så mycket om er :*
Hoppas der var okej! Kram♥♥♥

JIPPE!!!!!!!!!!!!!
LÄNGTAR TILL IKVÄLL!

Jaaaaaaaaaaaaa!!!!!! Det kommer meeeeer!!!!!!!!!! ♥

YIIIPPPIIIE Då har jag något som motiverar mig här på jobbet nu, att du ska skriva ikväll! bästa bästa bästa du ♥

Jag blev klar lite tidigare,
skriver på nästa nu så!
Hoppas ni ska gilla det, och finaste Desiree lycka till på jobbet! DU motiverar mig! ♥
Det gör ni allihopa, ni är bara bäst!

Kapitel 20
Katter,halsband och mystiska drömmar

Inuti asken på en vacker röd sammetskudde låg ett tjockt silverfärgat halsband med stora
röda diamanter. Det var otroligt vackert och såg så oskyldigt och skört ut där det vilade på sin guldbroderade bädd.
”Åååå vad fint!” sa jag och drog efter andan. ”Men Draco, var har du fått tag på det?”
”På en affär långt härifrån…”, mumlade han. Han höll så hårt om asken att knogarna vitnade.
”Det måste ha kostat hur mycket som helst. Åh, Draco… Det är fantastiskt!”
”Jag fick det billigt”, svarade han kort och såg sig om över axeln. ”Vår lektion…”
”Vad är det för någonting under den?” frågade jag och sträckte fram handen mot kudden som buktade ut lite grann.
”Nej! Rör den inte!”, skrek han och slog igen asken med en smäll. ”Du får inte röra vid det!”
”Men herregud, ta det lugnt!” Jag stirrade på Draco som snabbt stuvade in asken innanför klädnaden igen. ”Varför är det så farligt om jag rör vid det?”
”Strunta i det du, jag har redan avslöjat tillräckligt för dig.”
Han rätade på sig och stirrade på mig med vild blick. Han såg nästan sjukare ut än vad han gjort den gången på Malfoy Manor.
”Kan vi inte ta sällskap tillsammans till lektionen?” Jag lade huvudet på sned och såg bedjande på honom. ”Jag har ingen aning om vart Norrtornet ligger…”
”Ska inte du gå tillsammans med smutskalleälskaren sankte Potter?” spottade han fram och ryckte omilt upp sin väska från golvet. ”Ni verkar ju ha så trevligt ihop…”
”Kom nu”, jag drog ut honom från trappan. ”Vi börjar snart.”
Han tog några steg men stannade sedan tvärt och tittade på mig. ”Vart har du din väska?”
”Ööh… den är…”
Med ens kom jag ihåg Hermione som fortfarande stod och väntade på mig borta vid
porträtthålet.
”Två sekunder.”
Det snabbaste jag kunde kilade jag upp för trappan medan Draco förvånat tittade efter mig.
”Där är du ju, jag trodde nästan…”
”Väsk… an”, flämtade jag och ryckte åt mig den.
Hermione såg frågande på mig men jag skakade bara på huvudet.
”Förklarar sen”, mumlade jag och gav henne ett urskuldande leende innan jag vände om och
rusade tillbaka ner till Draco som fortfarande stod kvar med ett lätt förvirrat uttryck i det bleka ansiktet.

Jag vet inte vem av oss som fick de mest hatiska blickarna när vi steg in i Professor Trelawneys klassrum, han eller jag. Ron stirrade på mig med öppen mun och vände sig sedan demonstrativt bort. Harry höjde på ögonbrynen och skakade långsamt på huvudet. Dracos vänner lät höra ilskna fnysningar och Pansy blängde så argt på mig att jag inte skulle blivit förvånad om jag blivit förvandlad till en hög med aska.
”God afton barn”, sade plötsligt en mystisk drömmande röst och en lång väldigt smal kvinna skred in i det kvava dunkla rummet. Hennes långa hår var krusigt och böljade ner för ryggen på henne som ett gäng tjocka rödbruna ormar. Hon bar ett par gigantiska glasögon som fick hennes ögon att se onormalt stora ut och fick henne att påminna om en ovanligt stor insket.
”Jag ser att ni alla överlevt ännu en sommar, men det visste jag förstås att ni skulle göra…”, sa hon och blinkade mot oss innanför glasögonen.
”Ingen av er kommer att lämna oss förrns i det här årets slut… Fasansfulla saker väntar er, mina kära barn, saker ni inte ens kan föreställa er i era vildaste fantasier!”
Lavender och Parvati flämtade till och kurade ihop sig tätt tillsammans på golvet. Ingen annan i klassen reagerade. Ron gäspade stort och lade ner huvudet i händerna. Trelawney, som ivrigt hade väntat på klassen reaktioner över hennes fasansfulla förutsägelse fick ett lätt besviket ansiktsuttryck. Hon vände sig om för att tåga fram till andra sidan av rummet då hon fick syn på mig och hejdade sig.
”Ååhååå! Den nya flickan…” Hon spärrade på nytt upp ögonen och tog min hand mellan sina långa beniga fingrar.
”Säg mig kära barn, besitter du siarens gåva, lilla vän? Kan du känna vibrationerna som gav sig tillkänna i samma stund som du steg in i mitt klassrum?”
”Öh…”, svarade jag och såg mig chockat omkring. ”Jag vet inte, Professorn…”
”Såja, var inte blygsam nu! Berätta för oss, vad är det du känner?
Sorg? Vanmakt? Rädsla?”
”Öh… Jag känner mig bara lite yr, Professorn…” mumlade jag och Harry brast ut i ett skratt som han inte gjorde någon ansats alls till att dölja. Trelawney gav honom ett ogillande ögonkast.
”Bry dig inte om honom, lilla vän”, sa hon med ömhet i rösten. ”Den som inte besitter siarens förmåga kan lätt känna sig förtryckt och ha ett behov av att trycka ner oss som kan tala med det oändliga.”
Vid det här laget hade också Ron börjat skratta. Parvati och Lavender hyschade upprört och de skrattade ännu högre. Trelawney släppte mina händer och skred fram till sitt skrivbord där hon ställde sig vänd mot klassen utan att ta någon notis om Harry och Ron.
”Idag ska vi fortsätta med det som vi aldrig avslutade förra året, drömtydning.”
Hon spärrade dramatiskt upp ögonen. ”Att tyda och förstå drömmar är en gåva som väldigt få besitter… Ja lille vän, väldigt få”, nickade hon allvarligt i tron att Neville som bränt sig på ett av stearinljusen hade tårar i ögonen av rädsla för att inte besitta drömtydningens gåva.
”Vi kommer att börja med att tyda varsitt drömlexikon, därför vill jag att ni delar upp er i par, och inget prat, det skrämmer iväg de känsliga vibrationerna!”

Så fort Trelawney tystnat och börjat dela ut papper till klassen steg ljudnivån.
Jag fick återigen arbeta tillsammans med Neville som rynkade ihop hela sitt runda ansikte
i koncentration i ett försök att minnas sin senaste dröm.
”Det var någonting… med ett plommonstopp tror jag! Eller var det en stövel…”
Han sög frånvarande på pennan. ”Ja en stövel var det nog…”
”Så du drömde om en stövel?” sa jag och krafsade uttråkat ner ordet ”Stövel” på mitt papper.
”Ja!” utbrast Neville lyckligt. ”Och om ett päron… tror du det betyder någonting dåligt?”
”Det betyder att din tillvaro kommer att ändra riktning, eftersom stöveln är böjd…” Läste jag ur mitt splitternya exemplar av Drömoraklet, ”Och om stöveln var brun betyder det att din livssituation inte kommer ha några förändringar, om den var svart däremot betyder det otur…”
”Jag kommer inte ihåg!”, kved Neville desperat och slog omkull sitt exemplar av boken.
”Tror du det har någon betydelse?”
”Inte det minsta”, svarade jag lojt och skrev ner några meningar på mitt papper om Nevilles dröm.
”Och det med päronet betyder att något ovalt kommer anlända till dig som en frisk fläkt och utplåna
alla dina mardrömmar. ”Jag kvävde en gäspning och lät fjäderpennan slarvigt svepa över papperet.
”Åh!” utbrast Neville vars ansikte lystes upp. ”Då kanske jag klarar min FUTT examen trots allt!”
”Varför skulle du inte göra det?” sa jag och tittade upp på honom..
”Du har väl inte mindre chans än någon annan.”
”Tror du inte?” sa han förvånat.
”Självklart inte”, svarade jag bestämt. ”Nu får du tyda min dröm… om jag kommer ihåg någon vill säga…”
Jag slöt ögonen och försökte minnas vad jag drömt i natt, men eftersom jag nästan inte
hade sovit någonting så var det omöjligt. Det kunde väl inte göra någon skillnad om jag tog någonting som jag drömt om tidigare?
”Öh…” Jag lade pannan i djupa veck, funderade.
Neville iakttog mig med ivrig min och svängde med sin tilltufsade bruna fjäderpenna över det
redan nerfläckade papperet.
”Alltså… Jag… Jag kan ta en sak som jag drömde om för ett tag sedan… Om det är okej?”
”Visst”, sa han glädjestrålande. ”Ta vad du vill!”
”Hm… Okej… Jag drömde om… Katter.
Svarta katter som liksom… snurrade runt i en ring med svansarna fasthakade i varandra.”
Jag gjorde en paus och såg på Neville som nickade allvarligt och febrilt började leta igenom Drömoraklet.
”I mitten av dem satt en mindre beige katt… Den verkade rädd, ja nästan vettskrämd för de här andra svarta katterna…” Jag tänkte efter medan Neville fortsatte att bläddra i boken, uppmärksamt lyssnande.
”Den kröp liksom ihop, ungefär såhär”, sa jag och visade med händerna, ”Och då började de andra
att skratta, högt och liksom… Ihåligt.” Jag rös och skakade på huvudet.
”Otäckt var det, de är därför jag kommer ihåg den så väl…och det värsta… Det var att allt det här kändes bekant på något vis. Som om jag sett det förut, men jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har drömt om det tidigare.”
”Okej… Huh.” Neville rös också till. ”Här är det något i alla fall… tror jag. ”
Han pekade med ett knubbigt finger på en av sidorna.
”Det står att svarta katter…” han svalde, ” Står för olycka och dödsvarsel… Beiga katter står det ingenting om, men att drömma om katter överhuvudtaget anses inte alls vara bra… Det betyder att någon vill en illa.”
”Tror du det stämmer?” fortsatte han förskräckt och såg upp på mig med skrämda klotrunda ögon.
”Vad läskigt!”
”Äsch”, sa jag och försökte låta oberörd trots den obehagliga känsla som långsamt bosatte sig längs ner i maggropen. ”Det där är bara smörja. Hermione har rätt.”
Neville såg inte helt övertygad ut, men nickade och slog igen sin bok eftersom Professor Trelawney hade skridit fram till oss igen och harklat sig för att fånga allas uppmärksamhet.
”Kära barn…(Ron gäspade stort och lade huvudet i händerna) Det är så att min spåkula har meddelat mig om att vi på grund av en liten incident tyvärr inte kommer att ses förrns på måndag nästa vecka…” Hon blinkade upprört mot oss bakom glasögonen; Så därför mina barn ska ni få lite extra arbete att utföra under veckan då våra själar befinner sig långt ifrån varandra. Eftersom Mars står i position till Jupiter så kommer ni få ett helt utmärkt tillfälle att studera era drömmar. Jag vill att ni delar upp er två och två och tillsammans skriver varsitt litet diagram där ni ska försöka tolka och översätta er kamrats drömmar fram tills Fredag. Sedan vill jag att ni för drömdagbok resten av terminen. ”
Professor Trelawney slog ihop händerna och gav oss ett mystiskt leende innan hon med en elegant sväng på sin trollstav fick högen med blåa små skrivböcker att sväva iväg från sin plats vid det överbelastade skrivbordet och mjukt landa i händerna på var och en av oss.

Dagens sista lektion hade vi Trollformelära tillsammans med Rawenclaw. Läraren i det här ämnet tyckte jag genast väldigt mycket om. Proffesor Flitwick var en liten knubbig trollkarl med ett tjockt vitt skägg som han hela tiden drog fingrarna igenom. Han var väldigt snäll och hälsade mig hjärtligt välkommen genom att skjuta ut en kaskad av kanariefåglar ur sin trollstav med sin pipiga stämma. Han gav oss en riktig mjukstart genom att låta alla eleverna skriva en uppsats om sitt sommarlov och repetera Wingadeum leviosa, en förhäxning som fick saker att sväva. Hogwartseleverna hade precis som jag lärt mig den redan i årskurs ett men långt ifrån alla bemästrade den och det syntes tydligt att många behövde mera träning. Seamus råkade flera gånger få sina kuddar att svischa iväg rakt i magen på lilla Flitwick som förtvivlat försökte hoppa undan, och Neville lyckades med att få både katedern och svarta tavlan att studsa runt i klassrummet innan lektionen var slut.

Efter lektionen begav vi oss ner till stora salen för att få i oss lite kvällsmat innan det var läggdags.
Harry hade inte nämnt något mer om det där med att jag skulle få prova hans kvast och jag ville inte påminna honom. Han kanske hade ändrat sig? Jag sneglade på honom från sidan där han satt bredvid mig och lassade på potatisgratäng på sin tallrik. Hermione hade kastat i sig maten och rusat iväg till biblioteket för att låna några nya böcker om talmagi så jag hade blivit ensam kvar med Harry och Ron. Just då vände Harry sig om och mötte min blick. Jag log och tittade snabbt bort. Hade han förstått att jag suttit och stirrat på honom? Så pinsamt!
”Hur var din första dag här då? Vad tycker du om Hogwarts?” Harry hade varit noga att svälja ner maten innan han tog till orda och såg nu på mig med sina glittrande ögon.
”Jo… bara bra”, mumlade jag och skar försiktigt en bit av köttet. ”Jag tycker om det.”
”Ja det här är mitt hem”, sa Harry och såg ut över stora salen med en blick full av kärlek.
”Utan Hogwarts…”, han skakade på huvudet, ”Så vet jag inte om jag hade överlevt.”
Jag log lite, osäker på om han skojade eller inte men när jag mötte hans blick igen såg han helt allvarlig ut.
”Är din moster och morbror så hemska?” frågade jag försiktigt och stoppade in en liten bit kött i munnen. Det smakade underbart och jag skyndade mig att skära upp en till.
”Ja”, svarade han tyst. ”Just så hemska är dem.”
Han såg ledsen ut och jag fick en hastig impuls att vilja krama honom men lyckades låta bli. Istället tog Ron uppmärksamheten genom att sätta en alldeles för stor bit potatis i halsen och Harry blev tvungen att dunka honom hårt i ryggen för att den skulle lossna.
”Liv… s... far… ligt!”, flämtade Ron och höll sig för magen. ”Mat… en… här…”
”Om du inte vore så himla glupsk utan åt som normalt folk så skulle det där
inte hända.”
En flicka med tjockt långt hår som var lika rött som Rons lipade åt honom över bordet.
Jag hade inte lagt märke till henne förut och när jag tittade upp på henne slog det mig hur lika hon och Ron var.
Harry skrattade och jag lade märke till hur Ginnys kinder mörknade.
”Tyst med dig!” fräste Ron som återfått talförmågan. Ginny log retsamt till svar. Sedan tittade hon på mig.
”Är det du som är Elli?”
”Ja”, svarade jag och log tillbaka. ”Från Sverige.”
”Luna berättade det”, Ginny gjorde en grimas. ”Hon har en tendens att följa efter mig överallt… Men i år har vi inte så många lektioner tillsammans, tack och lov.”
”Gillar du inte henne?” frågade jag förvånat.
”Jodå, i lagom doser”, svarade Ginny med en suck och tog för sig av potatisgratängen.
”Men hon är lite…”
”Konstig?” sa jag frågande och Ginny nickade.
”Precis, det är lätt att det blir för mycket Luna…” Hon skakade på huvudet och förde sitt röda hår
bakom öronen, ”Vad kul att du hamnade i Gryffindor förresten.”
”Tack, det tycker jag också”, svarade jag och kände att jag verkligen menade det.
”Fast Draco blev inte särskilt glad.”
”Draco!” Hon fnös och kastade en ilsken blick mot Slytherinbordet där Draco satt tillsammans
med sin vanliga klunga med ryggen mot oss. ”Orka med honom!”
”Han är faktiskt min vän”, sa jag lågt. ”Och han är faktiskt inte så hemsk som han verkar.”
”Säkert!”, Ginny flinade. ”Han är väl ungefär lika trevlig som Ron, kan jag tänka mig.”
Ron som tydligen tjuvlyssnat gav henne en svart blick och höjde sin sked.
”Du skulle bara våga”, sa Ginny och höll varnande upp sin trollstav. ”Spökfladdermustricket, du vet…”
”Håll klaffen då!” Fräste Ron och sparkade till hennes fötter under bordet. ”Jobbiga snorunge!”
”Ska du säga!” Ginny höjde på ögonbrynen och stoppade in en tugga i munnen medan Ron satt mittemot henne, kokande av ilska. ”Jag är så glad att det inte är dig jag brås på, Ron…”
”Är ni syskon?” Frågade jag försiktigt och sköt bort min tomma tallrik en bit så att jag skulle slippa
behöva oroa mig för att råka lägga armen i det som fanns kvar.
”Ja”, svarade Ginny och suckade. ”Tyvärr.”
”Jag är inte stolt över att vara din bror heller, om du tror det!” morrade Ron.
”Du är bara en jobbig uppblåst liten…”
”Jag skriver till mamma…”, Varnade hon och höll upp ett finger och Ron tystnade tvärt fast man kunde fortfarande se hur hela han kokade av ilska. ”Så passa dig du.”
Han mumlade något ohörbart om att det minsann var hon som skulle passa sig innan han surmulet började prata med Seamus om quidditch.

AWESOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

OMG!!! DET VAR AWESOOOMIIIIIIGT IGEEEEEN!!!!!!!!!!!! JAG DÖR BARA!!! DU SKRIVER HEMSKT FANTASTISKT!!!!!!! JAG BARA ÄLSKAR DENNHÄR FF:N!!!!!!!!!! OM DU GER MIG MER IKVÄLL SÅ... SÅ... WOOOOOOW!!!!!!!!!! MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER!!!!!!!!!!!!!

AWSOME!!!!!!