Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]

Jättejättesuperbra♥♥♥ Synd att den snart är slut

Fy vad spännande!

åååh gud vad underbart! du skriver såå bra!!!!!!!!!!!

Underbart! ♥

Sjukt bra!! ♥♥ Synd att den snart är slut...

Helt underbart :')

Skriv, skriv, skriv nu!
Jag bara måste få veta slutet. Det är så spännande ju!
Jag vill inte värka otacksamm men skynda dig.

Ahh, vad kommer att hända?? Vem vinner?
Längtar till sista kapitlet!
Awseome
Stressa bara inte ihop något. Take all your time!

Kapitel tjugonio: Liv eller död

Jag rörde lätt vid svärdets klinga innan jag greppade ett hårt om fästet. Inom några sekunder ser jag björnen komma in i ymnighetshornet genom ögonvrån, men jag måste ha tagit fel på hur nära björnen var för när jag vänder mig om står den framför mig. En hemsk smärta växer fram över magen när björnen måttar ett slag med tassen och jag flyger bakåt. Smällen i ett par järnlådor får mig att nästan tappa andan, och jag misstänker att några revben är brutna. Jag hävar mig upp och en smärta strålar upp till bröstkorgen. Björnar reser sig på bakbenen och betraktar mig irriterat. Den hade troligvist hoppats på att smällen skulle ha tagit kål på mig. Jag flämtar till av smärta när jag masserar de ömmande punkterna.
Björnen sätter fart och jag lyfter svärdet. När jag tror att den är inom räckhåll för svärdet hugger jag till. Och det träffar. Svärdet skär halsen av björnen och blodstänk träffar mig i ansiktet. Björnen stannar upp och kollar chockat på mig, sedan vacklar den till och när den faller till golvet hörs ljudet av dess tunga andetag och lådorna som krossats under tyngden. Jag torkar bort lite blod från läppan och kastar ifrån mig svärdet.
När jag vinglar ut på ostadiga ben undrar jag varför det inte kommer någon svävare och hämtar upp mig. Sen minns jag. London lever fortfarande.
Jag tittar bort där London ligger, eller rättare sagt låg, för hon är borta. Där hon låg syns bara en mörk blodfläck. Jag vänder mig om samma ögonblick som jag ser henne. Hon står precis bakom mig, med blekt ansikte, och håller i en slagkäpp. Jag hinner knappt uppfatta något innan hon fäller mig med den. Jag slår i backen med en duns. På ena änden av slagkäppen finns en rakbladsvass spets. När hon hugger den mot mig rullar jag åt sidan, men den lyckas ändå riva upp tröjan och ryggen på mig. Jag greppar ett tag om käppen och vrider den ur handen på henne. Och snart ligger också hon på marken. Jag krälar mig bort till henne och sätter mig över hennes bröstkorg. Hennes kniv är tillbaka hos henne och jag drar upp den ur bältet. Jag låter bladet vila på hennes såriga hals. Jag sväljer.
Det var nu, ögonblicket alla väntade på. Nu var det en vinnare skulle krönas. Det fanns bara ett problem, jag kunde inte göra det. London ler utmattat, för hon vet vad jag tänker.
"Kom igen, sjua. Vad väntar du på?", säger hon hest. "Vinn lite ära till ditt distrikt."
Och jag tittar bara på henne. Mina tankar vandrar bort till Forest, flickan som hade blivit min syster, till Carter, pojken som jag hade älskat, och till Cem, min bror som tittade på mig just nu. Min bror som behövde mig. Men Londons familj? Men alla familjer till deltagarna som dött? Till de som jag har dödat? Unga människor som fallit offer för hungerspelen. Små brickor i ett kallblodigt spel. Jag drar ett djupt andetag.
"Jag är så ledsen.", säger jag och drar bladet över strupen. Men hennes leende försvinner inte, och det är så hon dör. Med ett leende på läpparna.
Högtalarna sprakar till och Claudius Templesmiths röst ekar över arenan.
"Det är mig ett sant nöje att få presentera vinnaren av de Sextiosjunde Hungerspelet, Mercedes Smith! Jag ger er - deltagaren från distrikt sju!"
Jag tittar upp i luften och vet att just nu i hela Panem, visas mitt ansikte upp. Jag håller upp den blodiga kniven i luften som en segerpose eftersom jag vet att människorna i huvudstaden, kanske även i mitt distrikt, jublar och skriker. Och jag skriker också, men inombords, och i smärta.

Jag sitter på tåget hem till mitt distrikt, i samma fåtölj som jag satt i när jag var på väg till spelen. Men då hade Andy suttit bredvid mig, och nu låg han i en enkel träkista. Hemresan fick mig att tänka på hur det hade varit efter spelen. Jag rörde vid revbenen. Läkarna hade lagat dem och nu kändes inte smärtan av alls. Som vid alla spelslut så hade det blivit en intervju med mig, som vinnare. Publiken hade varit vildare än någonsin när jag satt där med min mörkröda klänning. Färgen hade inte varit slumpartad utan den röda färgen symboliserade mig vid slåttern, när jag bar den gamla röda klänningen. Blev vald i rött och är på vinnarintervjun i rött. Just nu satt jag bara i en enkel svart klänning med korta ärmar. Jag lutade mig bakåt i fåtöljen och blundade.
Några timmar senare saktade tåget av och Bay kom in, med de enkla orden: "Vi är framme."
Jag följde med honom ut till korridoren och han stannade av framför dörren. Dörren där fotografer, människor och min familj fanns. Han kramade om mig hårt. "Om du bara visste hur glad jag är över att du fortfarande är vid liv. Jag är stolt över dig." Jag nickade sammanbitet och han öppnade dörren. Så fort jag kom ut blixtrade kameror och jag log besvärat. I folkmassan hurrade människorna från mitt distrikt, och jag letade efter min familj med blicken. Jag såg dem.
Längst fram stod mina föräldrar, och i pappas famn satt Cem, leende och vinkades. Jag vinkade tillbaka, glad över att få se honom igen. Lycklig, om jag ska vara ärlig. Men djupt inom mig var jag sårad för livet, och jag insåg en hemsk sak.
Jag kommer alltid att vara Mercedes Smith - offer för hungerspelen.

-
Okej! Det var slutet på min fanfic! Jag hoppas ni tyckte om den! C:
Jag har en till fanfic, men den utspelar sig på Hogwarts. Här är länken till den:
http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=31399&page=1#p1940747

Och jag kommer troligtvis skapa ett Mugglisspel, så vi kanske ses där också!
Ni har varit underbara läsare, helt klart bäst! ^^

Fantastiskt!