Jag har fått allas bidrag via ugglepost, men var inte oroliga, jag ska radera dem därifrån så fort som jag har sett att allting här funkar
Jag lägger upp bidragen utan inbördes ordning, hoppas att det inte gör något
Ingis bidrag (Cirkeln) :
Spoiler:
Tryck här för att visa!”Herregud, vad hände?”
Rebecka tittar upp från läxboken igen. Hon orkar egentligen inte titta på mamma. Så här arg har hon inte varit sedan hon var liten. Men mamma låter så förvånad, så Rebecka bara måste fråga vad som hänt.
”Vad?” säger hon lätt irriterat och försöker låtsas som om hon egentligen inte är särskilt intresserad.
”Hela lampan! Bara… kraschade!”
Rebecka, som egentligen fortfarande är arg, får som en stöt i magen. Den är inte orolig, inte ledsen, inte arg. Det var jag, tänker hon. Jag ingen aning om hur, men det var jag. Hon reser sig upp. Går fram till sin mamma.
”Gjorde du illa dig?” Det var inte meningen, tänker hon. Jag var bara arg. Snälla, säg att ingenting hänt mamma.
”Nej då” säger Rebeckas mamma och ler svagt. ”Tack, gumman.”
Rebecka suckar lättat och slår sig ner vid köksbordet igen.
Det är en sjukt jobbig läxa som ligger framför näsan på henne. Nu när hon börjat gymnasiet är allt mycket jobbigare, men det går bra.
När hon är klar med den sista läxan går Rebecka in i sitt rum. Hon får syn på ljusstaken som står i fönstret. Hon går fram till den och stryker fingret över ett av de tre stearinljusen. Hon bestämmer sig för att gå och hämta tändstickor, för att tända ljusen, men precis när hon tar bort fingret från ljuset flammar veken upp. Rebecka skriker till och drar i sista stund bort det rödblonda håret från elden. Elden sprider sig inte på något sätt, utan brinner bara på de tre ljusen, lugnt, på ett mysigt sätt.
Det var jag, tänker hon en än gång. Jag håller på att bli galen.
liiiinneaas bidrag (Harry Potter) :
Spoiler:
Tryck här för att visa!Snart var det dags. Festen som vartenda femte- och sjätteårs elev hade pratat om sedan skolstarten. Det var oktober och trots att sommaren hade hållit i sig ovanligt länge, så hade kvällarna nu börjat bli mörka och kalla. I Gryffindors sovsalar så förberedde sig de äldre eleverna för kvällen som väntade, kvällen som de alla sent skulle glömma.
’’Hermione, kan du kasta hit hårsprayen?’’ Ginny höll på att lägga över större delen av sitt tuperade hår på ena sidan huvudet. ’’Visst.’’ Svarade jag och slängde flaskan mot henne. Hon fångade den snyggt med ena handen och började spraya håret. Kvällen till ära hade hon en snyggt sotad ögonskugga som låg perfekt runt hennes bruna ögon. Till detta bar hon en kort, svart klänning med en djup urringning som Ron länge hade protesterat kraftigt emot, innan han sedan konstaterade att Parvati vad riktigt snygg i sin.
Hermione rätade till sin smaragdgröna klänning som upptill var tajt och prydd med diamanter, medan den vid midjan övergick till flera lager av löst sittande spetstyg. Klänningen nådde knappt ner över halva låren, vilket tillsammans med de skyhöga klackarna fick hennes ben att se väldigt långa ut. ’’Vad är klockan?’’ frågade Parvati som var i full färd med att applicera ett rött läppstift på sina läppar. ’’17:22’’ svarade Ginny utan att ta ögonen från spegeln. Hermione började bli lite stressad. Festen skulle börja 18:00, och hon var fortfarande helt osminkad. ’’Jag blir galen på den här plattången!’’ utbrast Hermione. Ginny skrattade. ’’Vänta så ska jag hjälpa dig.’’ Hon satt upp de sista hårnålarna och gick över till Hermione, som genast började sminka sig, medan Ginny plattade sitt hår. Med tio kvar, så var de alla tre äntligen färdiga och de gick ner för att möta upp killarna.
Nere i sällskapsrummet stod Harry, Ron, Neville, Dean och Seamus och väntade på dem. ’’Äntligen!’’ utbrast Ron när de kom ner för trappan. Han granskade alla tre flickor från topp till tå och reste sig sedan upp. ’’Ska vi gå?’’ Festen skulle äga rum i fängelsehålan, och de tre vännerna gick tillsammans ner för alla trapporna, genom diverse genvägar, innan de tillslut var framme.
Festen verkade redan vara i full gång där nere och folket dansade i takt till musiken. Vännerna skingrades, och Hermione såg sig om efter sin dejt. Plötsligt fick hon syn på honom, dansande långt borta i rummet med det blonda håret i en rufsig frissyr och en skjorta som var uppknäppt längst upp. Draco Malfoy var snygg, precis som vanligt. Hermione dansade sig fram genom rummet, snappade åt sig en eldwhisky som hon svepte och sen var hon framme. ’’Tjena snygging!’’ sa Draco med ett leende på läpparna. ’’Hej!’’ nästan skrek Hermione tillbak, för att överrösta musiken. ’’Kom!’’ Draco tog tag i hennes hand och drog med henne till en utav sofforna. ’’Vänta här!’’ skrek han över musiken och försvann sedan ut i havet av ansikten.
Några minuter senare var han tillbaka, balanserande på en bricka med en flaska eldwhiskey och en hel del honungsöl. Han ställde ner brickan på bordet och slog sig ned i soffan bredvid Hermione, som sträckte sig efter en honungsöl. ’’Du är så jäkla snygg!’’ sa Draco medan han betraktade henne. ’’Och du är full.’’ Gav Hermione till svar. Hon tog ett par klunkar av ölen innan hon ställde ifrån sig den och tittade tillbaka mot Draco som fortfarande betraktade henne. Hans ögon vandrade ner till hennes läppar, och sakta böjde han sig fram för att kyssa henne. Deras läppar möttes, och Hermione hjärta slog en volt. Draco flyttade sig närmare henne medan deras kyssar blev allt mer intensiva. Sakta drog sig Draco bakåt för att ta för sig av eldwhiskeyn. ’’Kom tillbaka’’ viskade Hermione i hans öra, men han bara log, det där charmiga leendet som bara Draco kan. När han inte gjorde som hon ville så lyfte Hermione återigen upp honungsölen. Hon kunde nätt och jämt se hur Harry och Ginny stod och hånglade i ett hörn, innan de skymdes av den stora folkmassan.
Ilsket svepte hon det plattade håret ur ansiktet. Att det alltid skulle vara såhär.
Adrastheas bidrag (Harry Potter (annan tid)) :
Spoiler:
Tryck här för att visa!Mörkret sipprade in i varenda vrå. Det drog omkring som svarta slöjor och täckte Godrics Hollow med ett becksvart lager av ondska. På de öde gatorna sopade de iskalla vindarna undan de sista tecknen på liv innan de följde sin herre vidare genom byn. Den svidande brisen var hungrig, och innanför de igenbommade dörrarna väntade dess föda.
Vindarnas mästare ledde dem till en butik som i dagsljus skulle varit röd, men som nu precis som de andra byggnaderna låg försänkt i mörker. Han tecknade åt dem att stanna och de hängde kvar i luften som en mörkare del av himlen tills deras herre viskat färdigt och låsen svängde upp. De sökte sig in, tog styrka av de kvävande mörkret. Andetag vibrerade i luften och en plötslig, häftig blodtörst tog över dem och hetsade dem att leta sig längre in. De susade förbi hyllor fyllda av läderdoftande skor och tog sig till en liten lägenhet bakom butiken. Andetagen vibrerade starkare här och vindarna kunde känna att det var fem stycken. Fem sovande människors andhämtning. Inte alls tillräckligt, inte på långa vägar. De dök under dörrspringan till ett av rummen och möttes av synen av en snusande flicka, inte mer än en meter lång. Hennes ljusa hår låg utbrett på kudden, hon gnydde svagt och rörde sig oroligt, som i en mardröm. Vindarna tog sig in genom hennes öppna mun och grävde sig in i henne. De drack hennes blod och åt hennes hjärtslag innan de till sist tog själen ifrån henne. Hennes medvetande mörknade och drogs in bland resten av vindarna. Den smutsiga själen drack med vällust av livsvätskan som strömmade fram mellan hennes läppar. Flickan drack av sitt eget blod tills hon tom på liv föll ned på golvet.
Kroppen låg stilla på golvet en stund, men så slog hon upp sina döda ögon och reste på sig. Hennes vita hud lyste i mörkret när hon med de mörka vindarna virvlande runt sig fortsatte till nästa rum. Den döda flickan tryckte ned dörrhandtaget och öppnade dörren för vindarna som kvickt smet in och drog död över båda hennes syskon. När den äldsta flickan vaknade av de skriande gångjärnen hann hon se mörkret sippra ur sin bror innan vindarna vred om hennes hjärterot och beslagtog hennes själ. Blodet rann ur hennes livlösa, kalla ögon.
De bleka barnen utan blod lämnade rummet och vindarna följde dem upphetsat. Mästaren styrde barnen till den sista kammaren, och fick dem att med hjälp av en kniv låsa upp dörren. Gångjärnen knarrade när de drog upp den. Barnens föräldrar satte sig yrvaket upp.
”Judith?” mumlade kvinnan. ”Klockan är tolv. Gå och lägg dig igen.”
Mannen grymtade instämmande. När de inte fick något svar och inte hörde fotsteg som lämnade rummet blev de oroliga och vände blicken mot dörröppningen. Några sekunder stirrade de oförstående på sina mördade barn, som om de inte kunde tro vad de såg. Sedan föll de mot hjälplöst mot kuddarna, övermannade av vindarna.
Herren väntade på dem i butiken, omgiven av hyllor fyllda av skor. Hans ansikte sprack upp i ett leende när han såg familjens döda ögon.
”Imponerande”, sa han. ”Mycket imponerande.”
Han lovprisade vindarna för deras fantastiska arbete innan han tog dem till nästa hus. Även där gjorde den hungriga brisen ett beundransvärt jobb. Den mörka gatan började lysas upp av de bleka kropparna, men ondskan förstärktes i takt med att gatan blev trängre. Blodet flöt över Godrics Hollow. De svarta slöjorna lyftes inte från hustaken.
Vindarna tjocknade från vatten till blod och drog omkring som en mördande rök. Den hungriga brisen uträttade hembesök efter hembesök, men hungern stillades inte för en sekund. Mättnaden skulle aldrig komma.
När staden var ödelagd och hundratals döda kroppar stod i rader på gatan tecknade mästaren åt vindarna att stanna.
Herren öppnade dörren till en byggnad där ljusen ännu stod tända och där människorna ännu sov sött och ovetande om den döda armén utanför. Hans kalla fingrar slöt sig runt dörrhandtaget och tryckte sakta ned det. Vindarna väntade otåligt bakom honom, men han stillade dem med en smekande viskning. Vid första ögonkastet verkade huset obebott, men med en närmare titt märkte man flingpaketet på köksbänken som talade om att någon fanns där inne. Han smög ljudlöst över golvet, inte en enda träplanka knarrade. Mästaren styrde stegen uppför trappan, drog med handen utefter trappräcket medan han gick. Inte ett enda ljud hördes från honom, för han visste vilka trappsteg som knarrade. På övervåningen valde han dörren till vänster. Han öppnade den försiktigt och smög över den persiska mattan fram till sängen. Han såg ned på den sovande mannens ansikte och smekte det ömt med baksidan av handen.
”Albus”, viskade han och skakade honom lätt.
Mannen – Albus – öppnade ögonen och satte sig upp stöttad av kuddarna. Han såg med förvåning in i mästarens ivriga ögon. Han blinkade som om han inte kunde tro sina ögon och skakade sedan misstroget på huvudet så att det tjocka, rödbruna håret yrde kring honom.
”Gellert? Hur? När? Vad gör du här?” undrade Albus nyfiket.
”Det har börjat”, viskade mästaren, som inte ville minnas sitt namn, men nu blev smärtsamt påmind. ”Byn har fallit. Följ mig, vi kan bli stora – du och jag.”
Mannen tvekade, sneglade mot väggen bakom vilken hans bror och hans syster sov. Sedan vände han blicken mot herren, mötte Gellerts blodsprängda blick. Albus nickade.
Mästarens hand flög upp som en blixt och avsöndrade ett knäppande ljud. Vindarna störtade in som en smittande, mörk rök och sipprade in under det högra rummets dörr.
”Nej!” skrek Albus desperat, men vindarnas mästare höll hans armar på plats, mannen kunde inte röra sig.
En flickas späda skrik dränktes av ett gurglande läte när blodet trängde upp ur hennes strupe.
”Vi kan göra vad som helst”, viskade herren. ”Världen är vår. Vill du följa mig?”
Albus kunde inte annat än nicka stumt och stirra på sina syskon där de stod i dörröppningen. Deras ögon stirrade tillbaka på honom utan att se och den blodlösa huden lyste i mörkret.
Ondskan låg kvar över Godrics Hollow.
sanna1324567s bidrag (Mysterieklubben) :
Spoiler:
Tryck här för att visa!En morgon i juni såg Holly på sin sovande kusin Vera. Hon log i sömnen och såg allmänt rofylld ut. Holly stönade och vände sig på andra sidan.
Varför fick alla utom just hon få sova? När Holly vände sig om såg hon sina bästa kompisar, Belinda och Tracy, sova som stockar med lugna, fridfulla ansikten. Holly stönade igen, och tänkte på sin mardröm. Den hade varit hemsk.
”Det vill jag aldrig uppleva mer”, sa hon i (det hon trodde) sina tankar. Men hon sa det högt.
Holly vände och vred på sig, och tillslut kom hon att titta på klockan, som var 09.59.
Dags att väcka de andra, alltså.
Holly hoppade på Vera, som vaknade med ett tjut som väckte Tracy, som hoppade högt i luften, och landade på Belinda, som också vaknade.
Åt allt det skrattade Holly hysteriskt åt.
”God morgon, sömntutor”, log hon glatt mot Vera, som blängde ilsket på henne.
”Ska du säga”, muttrade hon och gick för att ta på sig kläder. Holly, Belinda och Tracy tog också på sig kläder.
”Kom så går vi och äter frukost”, sa Holly fortfarande glatt leende, och började gå ner till köket.
Väl där tog Holly fram frukosten, medan de andra såg på.
”Hallå, ska jag göra allt själv?” klagade hon.
”Klart du ska”, fnissade Vera.
Då kom Hollys lillebror, Adam, ner stapplande.
”Vad blir det för frukost?” undrade han sömndrucket.
”Du får göra din frukost själv!” sa Holly glatt, och fick en sur blick av sin bror, som tog fram frukost och började äta.
”Kom, så går vi ut och äter”, log Holly glatt, och såg ut där solen lyste som bara den.
Belinda, Tracy och Vera följde efter. Där satte de sig och började äta sin frukost, när de såg en burk falla ner från ingenstans.
”Vad är det?” undrade Holly förvånat, och tog upp den och gav den till Tracy, som försökte öppna den.
Tracy tog i så att knogarna vitnade, men den gick inte upp.
”Den går inte upp!” flämtade hon.
”Låt mig testa”, sa Vera och tog burken av henne. Då gick den upp hur lätt som helst!
”Hur kunde du?” muttrade Tracy förargat.
”Det var ingen konst, det var bara att skruva på den”, skrattade Vera åt Tracys irritation.
”Kolla vad som finns i!” sa Holly, som ställt sig upp, och avbröt Vera och Tracys diskussion.
”Kolla!” utbrast Holly när hon tog upp föremålen. Det var några konstiga, runda, hårda saker av metall.
”Vad är det?” undrade Belinda förvirrat.
”Ingen aning”, sa Holly och sjönk ner på sin stol igen.
”Vi kan väl kolla med Adam om han har något sådant i något av hans datorspel?” undrade Vera.
”Okej”, muttrade Holly, lika ovillig att fråga sin bror om hjälp som alltid.
När de kom in hade Adam redan gått upp till sitt rum.
När Holly, Vera, Belinda och Tracy kom in dit och visade de konstiga sakerna gjorde han stora ögon.
”Vet du vad det är?” krävde Holly att få veta.
”Jaa”, sa Adam.
”Och vad är det?” frågade Vera, betydligt vänligare än Holly.
”Kolla på det här spelet”, sa han och visade upp en framsida där det låg såna metall klumpar.
”Vad är det?” frågade Tracy intresserat.
”Det är giftklumpar från Mars, enligt det här spelet i alla fall. Men de finns inte på riktigt, egentligen.”
”Hur kan de då ligga i min hand?” undrade Holly sammanbitet.
”Det, det var en bra fråga, Holly…” sa Belinda
Ms.Markus bidrag (Hungerspelen
Spoiler:
Tryck här för att visa!Långt borta på vägen ser jag hur en ensam skepnad kommer gåendes. Skepnaden tar raska kliv mot mitt håll. Väskan jag bär på är tung men jag fortsätter trots det.
”Katniss?” Hör jag personen ropa, det är en mans röst. En röst som jag skulle känna igen var som helst.
”Gale!” Skriker jag och skuttar till av lycka. Gale sätter av och kommer springandes mot mig. Jag tappar greppet om min väska och springer honom till mötes. Det känns som om jag inte kommer fram till honom snabbt nog. Men så äntligen griper han tag runt min midja och lyfter upp mig ovanför honom.
”Katniss!” Ler han och jag skrattar. Han sätter snabbt ner mig och jag kramar honom hårt. Han ser äldre ut än sedan jag såg honom senast. Men det var över två års sedan. Jag andas in doften av Gale som inte förändrats så mycket, den vaga doften av skog är borta och har istället ersatts av något annat som jag inte kan identifiera.
”Du har vuxit.” Utropar han, som om jag vore att litet barn.
”Det har du också, Gale.” Han ser på mig med road blick.
”Jag kan inte förstå att du är här.” Han håller om mig hårt, och för några sekunder känns allt som förut igen. Men såklart har allt förändrats, Gale bor i Distrikt 2 och jag i 12. Hungerspelen är över, och kriget är vunnet. Gale har inte sett Distrikt 12 växa upp igen, han har levt här istället och jobbat med saker jag inte har en aning om.
”Så, Gale. Vad sysslar du med här?” Frågar jag och ser in i hans ögon. De strålar av lycka.
”Jag organiserar trupper.” Ler han. Jag tvekar.
”Behövs det verkligen?” Vi går tillbaka till mina väskor och plockar upp dem.
”Jo, det är ganska så många motståndare som fortfarande dyker upp hör och var i landet. Men såklart är det inte lika många nu som förut.”
”Jag förstår, men när ditt jobb inte längre är behövligt… kanske du kan komma tillbaka till Distrikt 12?” Frågar jag nyfiket och ler vagt. Han ser besvärad ut.
”Katniss… jag vet inte riktigt, hela mitt liv är här nu…”
”Hela ditt liv var i tolvan förut.” Vi fortsätter gå i tystnad och jag kan se att Gale grubblar på et jag nyss sagt.
Vi kommer fram till den gamla muren som avgränsade Distrikt 2 och Gale börjar visa mig runt. Överallt ser jag byggnader som byggs upp igen och ungträd som slår ut på nytt. Till sist visar han in mig i en liten lägenhet på våning 11 i en ny skyskrapa med bara ett rum plus ett kök.
”Ja, här bor jag… tillfälligt.”
”Jag tycker om det.” Säger jag och ger honom ett leende. Jag får ställa ifrån mig väskorna och packa upp. Solen går ner över staden och de nya, vita husen glöder från solens röda nyanser.
”Det är så vackert här.” Mumlar jag och känner Gales hand på min axel. Jag ler åt minnena då han jämt har smugit sig upp bakom mig och fått mig att rycka till. Den delen av honom verkat inte ha förändrats.
”Jag vet.” Viskar han och jag vänder mig om. Han står några få decimeter ifrån mig och ser rakt in i mina ögon. Jag ryser av välbehag och våra händer finner varandra.
”Gale?” Säger jag frågande och han ler. Han kommer närmare och jag sväljer nervöst.
”Vad…?” Mer hinner jag inte säga innan han trycker sina läppar mot mina. Det känns som om vi är tillbaka i Distrikt 12 och Gale kysser mig. Men nu är det annorlunda, nu trycker jag mig mot honom och han griper tag i min midja. Det är som om jag inte kan komma nära nog. Jag smeker Gales ansikte och han ler och ställer sig en bit ifrån mig igen.
”Katniss…” Jag kysser honom igen men han avbryter mig.
”Vad är det?” Frågar jag.
”Jag tänkte på det du sa om att flytta till Tolvan, men jag kan inte.” Säger han och biter sig i läppen. Jag suckar men han är inte klar än.
”Men… du kan väl stanna här med mig.” Chockad av vändningen står jag och ser på honom.
”Katniss”, säger han igen för att göra det tydligt, ”Jag vill att du flyttar in hos mig.”
Matizzes bidrag (Fullmetal Alchemist) :
Spoiler:
Tryck här för att visa!En smärtfri läxa är en utan mening. Ty ingen kan något erhålla utan att offra något annat.
En blond pojke som inte kan vara mer än femton, möjligtvis sexton, år lutar sig bakåt på kyrkbänken och lägger ena armen ovanpå ryggstödet samtidigt som han lägger sitt vänstra ben över det högra och flinar.
”Hur var det nu igen? Den där myten om hjälten… han skapade vingar av vax så att han skulle kunna flyga, men när han kom för nära solen… för nära gud… så smälte hans vingar och han föll ner på jorden och kraschade.” Det går inte att undgå att höra bitterheten i hans ord. Kyrkfönstren av färgat glas släpper in svaga stråk av sol som får kyrkans dekorationer och utsmyckningar att glänsa i olika färger, men killen och mannen i rustningen som sitter bredvid honom är för djupt nedsjunkna i tankar för att märka det.
”Hur sjutton kan man göra sånt där?”
”Överstens handskar är av flintatyg. Friktion på dem bildar gnistor, sen är det bara att justera syrehalten runt brännbara föremål och…” den kortklippta, mörkblonda mannen knäpper med tummen på sin tändare så att en låga bildas och höjer tändaren mot sin cigarett ”POOF!”
”Otroligt!” utbrister soldaten lågt i skräckblandad respekt.
”Vad som är ännu mer otroligt är den korta, blonda killen bredvid översten. Han kan inte vara mer än femton… kanske sexton. Han är statlig alkemist redan.”
”… De är inte mänskliga!”
”T-tom…?” Tjejen med den enkla, vita klänningen och det långa bruna håret med rosa luggs ögon är vitt uppspärrade och hennes haka darrar lätt.
”Det här är straffet för att vi klev in på guds heliga domän. Roze… titta noga, det här är vad det innebär att återuppväcka ett liv! Roze, begå inte samma misstag som oss!!”
”Titta bara!” hörs en luggsliten man med glasögons röst och han ler i det svaga ljuset som har lyckats leta sig in genom de fördragna gardinerna. ”Den är klar: en chimär som förstår tal!” Mannen drar upp gardinerna och en varelse som liknar en vit hund med långt, brunt hår som hänger ner över ögonen och hela ryggen stirrar tomt på den blonda killen med fläta och den stora rustningen som står bredvid honom.
”Han där borta heter Edward”, säger den luggslitna mannen till chimären och pekar på den blonda killen.
”Edd…vad?” säger chimären långsamt och trevande med en monoton röst och den Edward böjer sig ner mot chimären och klappar den försiktigt. ”Eddvad… Edvad… bror… fläta.” Edward rycker till och hans guldgula ögon vidgas.
”Tucker, när var det du fick din titel för att ha skapat en talande chimär?” frågar Edward långsamt.
”Hmm… få se, det var två år sedan”, svarar den luggslitna mannen och stryker sin skäggstubb med ena handen.
”Och… när var det din fru försvann?” frågar Edward och stirrar tomt framför sig med ryggen mot Tucker.
”Två år sedan.”
”En fråga till… var är din dotter Nina och hennes vita hund Alexander?” frågar Edward skarp och vänder på huvudet för att stirra på Tucker med vitt uppspärrade ögon som lyser av förakt.
En kvinna med mörkt lockigt hår står uppe på en balkong tillsammans med en kort och tjock man och en man med ansikte som en liten pojke med långt svart hår som hänger ner i testar blickar ner över massakern nedanför. Upproren rasar och döda kroppar ligger överallt.
”Människan är en dum varelse”, konstaterar kvinnan tankfullt. ”Några rykten, några ord… människan är så lättstyrd… så simpel, och hur många gånger det än upprepas så lär hon sig aldrig. Människan är nästan tragisk.”
”Och just därför kan vi göra som vi vill!” utbrister den långhåriga pojken och skrattar hånfullt.
”Ett par bröder som desperat försökte känna värmen av en mors famn igen… en förlorade hela sin resterande familj och den andre förlorade förmågan att känna något över huvudtaget. En kvinna som ville få tillbaka sitt kära barn blev tilldelad en kropp som aldrig skulle kunna få barn igen, och… en man med den stora visionen att rädda sitt land förlorade synen – för alltid oförmögen att se vad hans älskade land kommer att utvecklas till. Alla fick sitt rättmätiga straff, blev satta på sin plats, berövade på sin stolthet. Det här är vad som händer er smutsiga människor när ni försöker bli mer än vad ni är!”
”Vad ska jag hoppas på nu? Vad ska jag leva för nu?!” tjejens ögon är fyllda av tårar som rinner längs med kinderna och blöter ner de rosa slingor av lugg som hänger ner i hennes ansikte.
”Det får du ta reda på själv”, svarar den blonda killen och hans löst uppsatta fläta glänser svagt i solen. Hans röda resmantel är slängd över ena axeln och han vänder ryggen mot tjejen. ”Res dig upp och gå. Ta nästa steg... Du har dina två ben.”
”Varför… varför kan jag inte få ta del av din kraft gud?! Jag ville bli komplett! Jag ville förstå allt som det fanns att förstå om gud! Jag ville lära mig allt i hela världen… varför hindrar du mig? Vad är du?!” skriker en röst förtvivlat och en mörk skugga ler ett brett, hånfullt leende.
”Jag är vad ni kallar världen. Jag är rymden. Jag är gud. Jag är sanningen. Jag är allt. Jag är ett. Och jag är du.”
”Varför lät hon mig vara kvar? Så mycket oro som jag hade kunnat orsaka… jag ställde henne faktiskt mot väggen…”
”Vad är det där för dum fråga? Ras, folkslag, kön, status, etcetera… I krig leder fördomar till en enda sak: fler förluster. Det här är Briggs, och Briggs får inte falla. Jag förväntar mig av varje enskild soldat att i alla lägen vara stark och smidig, lyda order ända ut i tåspetsarna och vara en fast kraft som inte viker för något.”
”Och om jag inte kan förlåta vad armén gör med mitt folk?”
”… Kom an, när du vill. Som arméns representant tar jag emot alla utmaningar!”
En man med vitt hår och mörk hy går långsamt och med nedböjt huvud ut ifrån rummet där Tucker och hans chimär har suttit inspärrade. Han lämnar två blodiga kroppar efter sig. Två blodiga kroppar som aldrig skulle röra på sig igen.
”Min fader. Vår fader som allt här på jorden har skapat…” mumlar mannen tyst och tar tag i ena bågen på sina mörka solglasögon. ”Jag sände två själar till dig. Emottag dem i ditt hjärta och förbarma dig över deras arma själar.” Och med de orden tar mannen av sig sina solglasögon och blickar med sina röda ögon upp mot den grå himlen ovanför.
En smärtfri läxa är en utan mening. Ty ingen kan något erhålla utan att offra något annat... Men om du kan övervinna den smärtan och nå ditt mål… då kan du nå något oersättligt.
Mugglarportalen