Johann Schneider - En tonåring som nationalsocialist. [PG-13]

Åh tack guys C: Men jag har några ess i rockarmen men jag tror att det skulle förstöra the story om jag skrev ner dom. Iaf jag hatar Fredrich :x

Kap 4.

Johann tänkte länge och noga på det Fredrich sa.
''Han menar inget illa'' mumlade Johann när han lämnade kvarteret. När han kom till dom mer hemtrevliga kvarteren så kände han lukten av nybakad bröd. Han var hungrig.
Fredrich hade sitt sätt att visa medkänsla på och det var tuff kärlek.
''Bögar är fjollor och dom försvagar nationen precis som resten av avskummet'' hade Fredrich sagt och Johann mindes det som det vore igår. Johann hade hört det från sin privatlärare, människor som fick viruset var inte människor längre. Viriuset hade ett annat namn och det var homosexualitet.
''Viruset förtränger folks sinnen och gör dom till djur eller värre, odjur'' sa rösten från hans privatlärare Müller. Müller var en knubbig man med flint och skägg. Han hade en dålig syn så han bar stora runa glasögon. Han var runt 60-70 år och han blev anlitad av Johanns far för att lära Johann om nationalisocialism och ariernas historia.
''Tyskland är ett ariskt land, pojk. Germaner är arier. Vi är ädla och vi måste ta hand om Germania. Germania är sårbar och ädla gossar som du kan säkra hennes framtid'' sa Herr Müller.
Johann ville ju såklart att ta hand om sitt fosterland. Han älskade Tyskland för Tyskland var hans hem. Han har sitt liv här, sina vänner, familj och Tyskland var i krig.
''Om jag var äldre så skulle jag gå ut i fronten'' småsjöng Johann när han gick genom gatorna med händerna i fickorna och visslade. Flaggor med swastikan överallt och han såg upp mot flaggorna med stolthet. Han började sjunga:
''Deutschland, Deutschland, über alles'' och han fortsatte spatsera.
''Hej Paul!'' skrek Johann till en man som satt utanför ett kafé.
''Hej Joel!'' röt mannen och vinkade att han skulle komma över.
Mannen var Paul Hoffmann. Han ägde en pub nära Kurfürstendamm. Paul var flera år yngre än pappa och dom var goda vänner men bortsett från Johanns far så var Paul inte alls intresserad i politik. Han hade mörkt hår och vänliga blåa ögon. Han var en av dom få vuxen vänner Johann hade. Paul var som en tonårspojke, man kunde prata om allt med honom.
''Hur går det med tjejerna?'' skrockade Paul och dunkade Johann i ryggen när han satte sig bredvid honom.
Paul luktade eu de cologne och han hade borstat håret. Johann misstänkte att han hade gjort sig i ordning för någon.
''Inte så bra'' log Johann och såg ner på sina slitna skor.
''Synd grabben. Du finner den rätta tjejen eller så finner du den rätta killen?'' Paul skrattade högt.
''ALDRIG! Jag är ingen bög!'' skrattade Johann och slog Paul på armen.
''Jasså inte?'' Paul hånlog och rufsade till Johanns hår.
''Varför sitter du här alldeles ensam som en tönt? Om du väntar på någon så kan du glömma. Inte ens blinda tjejer vill ha dig'' sa Johann och gapskrattade åt Paul.
''Din usling!'' skrattade Paul och gjorde en av sina kända brottargrepp på Johann och rufsade till hans hår.
Johann tänkte på sin egna pappa. Han hade aldrig den här tiden med honom. Sitta och prata.
''Du vet, Sophie Heinz?'' frågade Paul och släppte taget om Johann.
''Ja, bagarens dotter. Vad är det med henne?'' frågade Johann.
''Det är henne jag väntar på'' log Paul.
Johann började skratta och Paul såg ut som att han skulle sopa golvet med han.
''Är hon blind eller döv?'' frågade Johann.
''Vill du ha stryk?'' frågade Paul med ett leende. ''Hon är varken det eller andra. Hon är den finaste flickan i hela Berlin. Blont sommrigt hår, vita glänsande tänder och gröna ögon'' sa Paul och suckade lyckligt.
''Hur kan någon som hon falla för någon som dig?'' frågade Johann.
''Kärlek är en lustig sak. Utseende är bara ett bonus men du ska träffa Sophie, hon har den bästa humorn och ett skratt söt som smultron'' sa Paul.
''Hon måste ha seriösa problem om hon garvar åt dina skämt'' sa Johann igen och fnissade. Han visste att Paul skulle ge honom en högerkrok men det gjorde han inte.
''Ja, då betyder det att du är efterbliven'' sa Paul och skrattade. ''HEY! kyparen! Ge mig och gossen en öl varsin, tack'' sa Paul till den svartklädde mannen som gick bredvid dom.
''Jag får inte drick...''
''Tyst med dig. Med mig får du dricka och måttligt. Inte ska du bli som den där pojken Fredrich som dricker och röker och predikar om arier hit och arier dit'' sa Paul med avsmak. ''Han är förlorad den pojken''
Johann sa inget. Han kollade bort och såg Sophie åkandes på sin cykel.
''Paul, där är hon!'' sa Johann och pekade på den unga kvinnan som åkte på sin cykel med håret i en knut.
''SOPHIE!'' sa Paul högt och reste sig så snabbt så han slog i knät. ''Aj, för helvete''
''Paul'' sa hon och parkerade cykeln. Hennes leende var det sötaste Johann hade sätt. Hon hade smilgropar som han inte kunde låta bli och kolla på.
''Hej Sophie'' sa Johann blygt.
''Hej Johann'' sa hon och kramade om honom hårt. Johann besvarade kramen och han kände hennes bh band på hennes rygg. Han rodna och log mot henne.
''Vad gör du här?'' frågade hon och log mot honom.
''Han skulle just dra'' sa Paul snabbt och Johann han inte säga något.
''Men...''
''Eran öl, herrn'' sa kyparen och serverade ölen.
Johann skulle ta emot den men Paul tog den direkt och gav den till Sophie. Johann gav en sur blick till Paul.
''Du borde nog dra nu pojk. Innan mamsen blir orolig'' log Paul.
''Jaha, okej, då drar jag'' sa Johann och reste sig.
''Hejdå Johann, trevligt och träffa dig'' sa Sophie och log mot Johann. Johann rodnade igen och sa hejdå till dom båda och gick snabbt därifrån. Påvägen hem funderade han hur Sophies och Pauls barn skulle se ut.

YAY! Jäkligt bra comeback, och jag är väldigt pepp inför fortsättningen Miket bra den, miket bra~

Ärligt? Åh, vad glad man blir. Tyckte själv att den var för lång :s

Jag ljuger aldrig om sånt här Den är absolut inte jobbigt lång, utan flyter på väldigt bra, vilket är helt perfa (y) tummen upp jao.

Ahhh. Ska fortsätta skriva men det kan ta en tid pågrund av nationella och en annan berättelse jag skriver c:

Det låter bra det!

Har inte läst så mycket än men jättebra hittills!

Kap 5.

När Johann kom hem upptäckte han att hans syster Alicia var hemma.
''Hej Joel Boel'' sa hon när han kom hem.
''Kalla mig inte för Joel'' sa han stöddigt.
Alicia såg förvånat ut på han. ''Vad är det med dig då?'' sa hon med ett osäkert leende.
''Det är bögigt och jag är ingen bög'' sa Johann och sparkade av sig skorna.
''Vad är det för fel med det?'' sa Alicia och la armarna i kors.
Johann såg rasande ut. ''Bögar förstör vårt land! Bögar är vår planets avskum!'' röt Johann och sparkade på skostället.
Alicia höjde sitt ögonbryn. ''Vill du veta vad det är som verkligen förstör vårt land?'' sa hon med en suck.
''Vad?'' sa Johann nonchalant.
''Okunskap'' och hon lämnade hallen och gick till sitt rum.
''Okunskap'' härmade Johann med en gäll röst. ''Okunskap är att inte veta om sitt eget bästa. Vårt bästa är landets bästa'' sa Johann högt.
''Du låter som den där killen Fredrich!'' sa Alicia och tog fram en bok.
Johann ställde sig vid tröskeln till Alicias rum. Han öppnade munnen och var tyst i 3 sekunder.
''Kanske för att Fredrich har rätt?'' sa Johann och kollade på Alicias tapeter. Hennes väggar var fyllda med bilder på familj och vänner. En bild på Errol Flynn som var hennes favorit skådespelare. Johanns rum var fylld med nationalsocialistiska bilder. Führern och flaggan. Han hade inte sett färgen på sina tapeter på länge.
''Fredrich blev tappad som barn'' sa Alicia och skrattade.
''Och det vet du?'' frågade Johann.
''Har du sett hans stora skalle? Hans mammas...'' hon brast ut i skratt och Johann ville ivrigt att hon skulle avsluta sin mening. Han hoppade upp på hennes säng och begärde att hon sa slutet.
''Nej! Det är inte likt en dam att säga såna ord!'' sa Alicia och försökte hålla sig för skratt.
''Damer har aldrig imponerat på mig'' sa Johann och försökte brottas med Alicia.
''Vem har sagt att jag vill imponera på dig?'' sa hon kaxigt och blev nerbrottad av Johann. Johann satt på hennes mage och höll för hennes armar.
''SÄG NU!'' sa han och skrattade.
Alicia var helt röd i ansiket. ''Lova att inte säga till någon''
''Jag svär på Führerns namn''
Alicia fnissade och såg generad ut.
''Hans mammas fitta spräcktes'' sa hon lugnt.
Johann kunde inte andas. Han skrattade och förlorade greppet om Alicia.
Alicia skrattade så hon höll om sig magen.
Dom låg på golvet och skrattade så högt så katten väste.
Efter en stund av oavbruten skratt så kollade Alicia allvarligt på Johann.
''Johann'' sa hon och tog hans hand.
Johann fnissade och frågade vad. Alicia skrattade inte längre. Hon såg in i hans ögon.
''Lova mig, och inte på någon gubbes namn, utan lova mig med ditt hjärta att du aldrig blir en av dom'' sa hon. ''Jag vet att du inte är som dom''
Johann slutade fnissa och han såg på Alicia. Han såg in i hennes ögon och sa inte ett ord. Alicia väntade på ett svar men Johann reste sig upp och lämnade hennes rum.
''Johann?'' sa hon.
Han svarade inte.
''Jag går och lägger mig'' sa Johann kyligt.
Alicia blev tårögd.