Full Moon (Twilight fanfic, sv)

SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ BRAAAAAAAAAAA!!!!♥

Åh, du skriver allt och beskriver allt så det blir så fint och ordentligt♥♥

Jag ber om ursäkt för den, än en gång, långa väntan… Jag ska försöka uppdatera (notera: FÖRSÖKA) en gång i veckan, och då på onsdagar…
Hoppas ni tycker om kapitlet!


Kapitel 2

Förmiddagen förflöt. Jag kämpade mot min kropps vilja att förflyttas bakåt i tiden större delen av förmiddagen, samtidigt som min hjärna om och om igen spelade upp vaggvisan Edward hade skrivit åt mig från början till slut. Resten av familjen hade bestämt sig för att gå ut och jaga, men eftersom jag jagat dagen innan var jag mätt och tackade vänligt nej när Esme kom med förslaget, vilket betydde att prick klockan sju (på kvällen) fick jag hela huset för mig själv.

Jag vinkade lite förstrött genom köksfönstret när de andra lämnade huset, och lät sedan en djup suck undslippa mig när jag slött pillade på den oanvända kylskåpsdörren.

”Är det sådana här saker du gör när du är ensam hemma?”
Jag hoppade till och snodde runt åt det hållet rösten kom ifrån. Carlisles vänliga leende mötte mig.
”Förlåt, skrämde jag dig?”
Jag ryckte lite på axlarna och log. ”Skulle inte du följa med och jaga?”
Carlisle log bredare och tog upp ett kuvert ur fickan på hans jeans. ”Jo, men jag hade tänkt be dig om en sak, om du nu ändå ska vara hemma.” Han tystnade och gav mig ett ursäktande leende. ”Om du inte har något annat planerat förstås.”
Jag viftade lite med handen. ”Nej, nej. Det är okej. Vad ville du be mig om?”

Carlisle gav mig en tacksam blick och sträckte fram handen med kuvertet. ”Skulle du kunna ta den här till polischef Swan?” frågade han och gav mig kuvertet. Jag gav den snirkliga skriften på framsidan en nyfiken blick.
”Vad är det för något?”
”Ett dokument över Brian Osbournes födelse och hans personnummer (polisen och sjukhuset får sådana dokument och sätter in det i en pärm, rätta mig om jag har fel…). Jag hade tänkt ge det till honom själv, men jag fick inte tid.”

Jag log och nickade. ”Självklart. Tror du polischefen är hemma nu, då?”
Carlisle nickade. ”Jag vet att han är hemma idag. Hans dotter skulle ju komma från Phoenix.”
Jag nickade, innan jag gav Carlisle en retsam blick. ”Lyssnar doktor Cullen på skvaller?”
Carlisle himlade med ögonen. ”Nej, faktum är att jag inte gör det. Men sjuksköterskorna gillar att prata om olika… nyheter… när de fikar.”
Jag fnittrade och nickade mot Carlisle.
”Jag åker. Gå och jaga nu.” sade jag och vinkade förstrött med ena handen.
Carlisle nickade. ”Det ska jag.”
”Var försiktig”, tillade jag, precis när han skulle gå ut genom dörren. Carlisle log.
”Jag är en vampyr. Knappast något kan skada mig.” sade han vänligt.

Jag han knappt nicka innan han var borta, tack vare sin supervampyrfart.

Jag styrde stegen ut i hallen, där jag tog ner min favoritkappa. Den var egentligen onödig, jag behövde ju ingen kroppsvärme, men det spöregnade ute, och jag ville se så normal ut som möjligt. Förmodligen skulle jag kunna gå i bikini ute, om så behövdes, men jag hade ingen lust att se ut som om jag var onormal(are) än möjligt.

Jag skyndade mig ut i garaget, försökte slå mitt gamla rekord på 1,5 sekunder (med vampyrfart, såklart), men lyckades inte. Jag halade upp nycklarna till min Ferrari 458 Italia ur kappfickan och bollade lite med dem innan jag låste upp min bil. Jag hade fått den i present av Alice och Jasper, och trots att jag till en början nästan hade fått kväljningar vid tanken på priset, älskade jag den.
Jag satte mig bakom ratten och njöt av känslan av den skinndoftande ratten mot mina iskalla fingrar.

Jag körde fort större delen av vägen, men försökte att hålla fartmätaren under hundratrettio. När jag började närma mig polischefens hus saktade jag ner, och körde enligt fartskyltarna: jag ville ju inte att polischefen skulle anmäla mig för fortkörning.

Jag försökte dra mig till minnes vilket hus som var hans, körde runt lite på måfå innan jag fick syn på den omisskännliga bilen med stora blåljus på taket.
Jag bromsade kraftigt in vid trottoaren utanför, drog ut bilnyckeln och öppnade dörren. För att det skulle se så normalt ut som möjligt, tog jag fram ett paraply och fällde upp det så snart jag låst bilen.
Jag gick i människotakt fram till dörren, gjorde det till en utmaning att kryssa fram mellan vattenpölarna.
Kuvertet låg skyddat i min ena kappficka, för att regnet inte skulle väta ner det.
De sista stegen i trappan tvingade jag mig till att ta långsamt och noggrant. Framme vid dörren höjde jag en vit hand, och tryckte lagom hårt på ringklockan.



Bellas perspektiv (yey!)


Middagen med Jacob och Billy hade varit trevlig än så länge. Nu satt vi i sofforna och pratade om allt möjligt, när plötsligt ljudet av en motor störde oss. Charlie reste sig upp och gick fram till fönstret. När han dragit isär gardinerna gav han till en låg vissling.
”En Ferrari.” sade han och vände sig mot oss. Jacob flög genast upp från soffan och rusade fram till fönstret. Jag drog mig till minnes att Jacob berättat att han byggde om bilar.
Jacobs ögon höll nästan på att poppa ut ur skallen, så stora var de. ”En Ferrari 458 Italia. En röd.” Hans röst var fylld av undertryckt avundsjuka.
Jag hade ingen som helst erfarenhet av bilar, men jag kände till märket Ferrari. En rikemansbil, en sportbil för unga killar.
Jag undrade vem det var.

När dörrklockan pinglade kunde jag inte låta bli att tänka mig en stor, muskulös kille stå bakom dörren och vänta. Säkert tatuerad också. Kanske en vän till Jacob, som hört att han var här och ville komma och hälsa på.

När Charlie öppnade dörren fick jag världens chock.

I dörröppningen stod inte en ung kille med kroppen full av tatueringar. Nej, i dörröppningen stod en ängel.
Ängeln såg ut som om hon just poppat ut ur tavlan fåfänga av prerafaeliterna.
Det enda som motbevisade att hon var kvinnan i tavlan var de moderna kläderna. När man tittade på hennes utstyrsel förstod man hur hon hade råd med en Ferrari: hon var klädd i dyra märkeskläder från topp till tå. Kappan såg ut som om den kom från Tommy Hilfiger eller Ralph Lauren, och hennes höga pumps såg ut som om de var ifrån Christian Louboutin.

Men det var inte kläderna eller bilen som fått mig att tro att hon var en nedstigen ängel, utan hennes ansikte.

Hon var så andlöst vacker att hon såg ut som en staty av Afrodite, väckt till liv. Hennes blonda hår var utsläppt och hängde i stora lockar, som svävade i ett lockigt fall hela vägen till hennes midja. Hon var så smal att det nästan såg ohälsosamt ut, men samtidigt vältränad på något vis.
Hon var blek, den första person jag någonsin sett med blekare hud än jag, och hade en perfekt nyans av mjölkvit hy. Inga födelsemärken, leverfläckar eller finnar var synliga på hennes kropp, inga alls.

”Miss Cullen.” Charlies röst avbröt mig ur mina tankar. Det förvånade mig att han kunde titta på ängeln, och samtidigt hålla ett normalt ansiktsuttryck.
”Polischef Swan.” Hennes röst var i ljusaste sopranläge, och lät som klingande klockor. Ängeln gled smidigt ur sina höga pumps och ställde dem noggrant på dörrmattan.
”Får jag ta din kappa?” Charlie pratade med en formellare röst än jag någonsin hört honom göra. Ängeln skrattade ett klingande skratt och lät Charlie ta av kappan och hänga upp den på en krok.

Jag vände mig mot Jacob och Billy, och höll nästan på att hoppa till när jag såg deras miner. Billy tittade på ängeln med ett hatiskt uttryck. Han böjde sig mödosamt ner och viskade något i Jacobs öra, och efter det förändrades Jacobs ansiktsuttryck helt. Borta var hans andlösa min: den nya minen såg ut som om den skulle kunna få stora brottare att börja gråta och springa hem till mamma.
Jag rynkade pannan. Varför gillade de inte ängeln? Var det något fel på henne?

Jag förstod ingenting.


Okej, ett kanske lite väl kort kapitel, men… Hoppas ni gillar det!

Fantastiskt bra beskrivet!♥

Du skriver väldigt målande, och på ett sätt som verkligen får mig att vilja läsa mer. Jag gillar det.

Helt fanntastikt skrivet♥♥!!

AWESOME!!!

Hej! Det här kapitlet kommer en dag i förväg, vilket beror på att jag ska åka hem från min semester snart och inte kan uppdatera. Hoppas ni gillar det!



Kapitel 3

Judiths perspektiv


”Vill du ha något att äta?” Erbjöd polischef Swan mig. ”Bella har friterat fisk. Jättegott, faktiskt.” Han gjorde en gest till en ung tjej med mjölkvit hud och brunt hår. Tjejen, jag antog att det var hans dotter Isabella, rodnade åt hans beröm. Blod flöt upp i hennes kinder, och jag fick dölja en flämtning när hennes doft svävade in i mina näsborrar. Hon doftade delikat. Som vanilj blandat med en svag doft av nyplockade rosor. Minnen av min barndom, i det stora palatset på Jamaica, svävade upp till min hjärna. Minnen av de engelska rosorna min far brukade lukta på och sucka efter min döda mor.

Pulsen dunkade i hennes tunna hals, så lättgenomtränglig och inbjudande. Ett enda bett, och hon skulle vara död, med det ljuvliga blodet sipprande ner i min hals…

Jag ruskade på huvudet. Vad tänkte jag? Jag hade inte förlorat kontroll på flera hundra år, och nu var det så nära att jag gjorde det.
Jag fick inte förlora kontroll. Allt Carlisle byggt upp åt mig skulle vara förstört. Jag försökte koncentrera mig på något annat, men den ljuvliga doften dunkande i mina näsborrar.

”Miss Cullen?”
Polischef Swans röst förde mig tillbaka till nuet. Jag gav honom en ursäktande blick.
”Jag ber om ursäkt, Mr. Vad sade ni?” Jag grimaserade när orden lämnat min mun. Jag lät så formell, som om jag var kvar på 1700-talets tebjudningar i den högre klassen.
En av hundarna (mina tankar föredrog att kalla Billy Black och hans familj så) hånlog åt mina formella ord.

Charlie log belåtet, och jag behövde knappast Edwards gåva för att se vad han tänkte. Säkert att det var underbart med någon så artig även nuförtiden.
”Jag undrade om du ville ha någon fisk.”
Jag letade febrilt i min hjärna efter en bra ursäkt. Jag hade inte någon lust med att äta osmaklig människomat idag.
”Eh…” Jag kämpade för att komma på något vettigt svar. ”Jag går på… diet.”
Polischef Swans ögonbryn flög upp i det glesnande hårfästet och synade min alldeles för smala midja med en misstänksam min.
”Har du någon slags ätstörning?” Flög det ur honom. Jag kämpade för att se förolämpad ut. Ätstörningar var inte ett ämne man bara tog upp sådär, trots att jag inte hade det.
Jag försökte hitta något bra svar på det, medan Isabellas kinder var så röda så det bara gick att få dem, på grund av hennes pappas ogenomtänkta svar. Doften av hennes blod distraherade mig.

Vad skulle jag svara? Sannerligen inte: ”Jo, du förstår, det blev så när man var tvungen att ha korsetter på 1700-talet, lilla du. Du ser, jag är en vampyr…”
Nej, jag var tvungen att säga något seriöst.

”Jag… Jag studerar till att bli en… balettdansös.”
Charlies ögon höjdes igen. ”Balettdansös?”
Jag slappnade av lite. Det här var ju ingen lögn, direkt. ”Ja.”
”Finns det sådana kurser i Forks?”
Jag ville smocka till honom. Jag ville hem, inte stå här hela dagen!

Jag tvingade mig själv att le ett gnistrande leende.
”Nej, jag tänkte satsa på det efter High School. Min mamma gillar inte det, hon vill att familjen ska hålla ihop, och de andra tänker ta vanliga collegekurser.” förklarade jag, utan att nämna att jag redan tagit minst tretton examina (pluralformen av examen) på olika balettskolor.
”Åh”, sade polischef Swan. Hans ansiktsmuskler slappnade av, och han log ett vänligt leende. ”Vad tänkte dina syskon gå för kurs? Jag förstår att mrs Cullen inte har någon lust att sära på familjen.”
Jag tänkte febrilt på olika svar jag skulle kunna ge, innan jag bestämde mig för att säga kurser de redan hade examen i.
”Ehm… Edward tänkte läsa till… civilingenjör”, ljög jag, ”och Jasper vill gärna fokusera på historia…”
”De andra då?” frågade han.
”De har inte bestämt sig än.”
”Åh”, sade polischef Swan, plötsligt generad. ”Vad kom du… vad kom du hit för? Något speciellt?”
Jag halade upp kuvertet ur fickan på min klänning och sträckte fram det till honom. ”Ett dokument över en nyfödd. Carlisle bad mig att ge det till dig.”

Han tog emot kuvertet och synade Carlisles snirkliga skrift på den vita framsidan. ”Åh, tack.” Han gav mig en generad blick. ”Vill du ha något att dricka? Vi har inget kaffe hemma just nu, men du kan få lite te…”
”Jag är nöjd”, avbröt jag. ”Verkligen. Jag måste nog hem nu, Alice väntar nog på sin personliga mannekäng att klä upp…”
Charlie log generat och gned sig i nacken. ”Okej… Ha det så bra.”
”Adjö.” Jag vinkade, gick ut ur det lilla vardagsrummet och drog på mig kappan. Jag stack fötterna i mina pumps och tog mitt genomblöta paraply i ena handen.
Med ena handen på dörrhandtaget vände jag mig om och vinkade. Polischefen och hans dotter vinkade tillbaka, men ingen av familjen Black.


-o-

Jag parkerade bilen i garaget och drog en djup suck innan jag klev ur den. Inga lampor inne i huset lyste, så jag antog att de inte var tillbaka från jakten ännu. Jag klättrade upp i trädet precis utanför mitt fönster och smet in genom en glipa, hoppade ner på den mjuka mattan.

Jag drog en djup suck och drog av mig pumpsen och kappan, placerade dem i min garderob. Jag drog den snäva klänningen över huvudet och bytte om till ett par träningsbyxor och ett linne. Jag rotade fram mina tåspetskor ur min fars gamla skrin och snörde dem på fötterna, innan jag skyndade mig fram till stereon och satte på. En mjuk pianokonserts toner fyllde rummet, och jag började dansa.

Baletten var en viktig del av mitt döda liv. Den hade hjälpt mig genom många svåra situationer, och jag älskade den. Det var Carlisle som hade introducerat mig till den, han hade bestämt att vi skulle gå på en balett för att träna min självkontroll. Jag hade förälskat mig i de vackra stegen och de underbara kläderna, och själv härmat dem när vi kommit hem efteråt. Det dröjde inte länge förrän Carlisle tröttnade på mitt tjat och skrev in mig på en balettskola.

Jag rensade huvudet på alla tankar, och försökte bara koncentrera mig på att röra mig så vackert som möjligt, flyga så lätt som möjligt i hoppen och röra mig så graciöst som möjligt i piruetterna.
Dansen var min tillflykt.

Jag vet inte hur länge jag hade dansat när jag kunde höra de andra återvända hem från jakten. Jag stängde av stereon, drog av mig skorna och rusade nerför trapporna i en omänsklig fart för att möta dem.

Alice var först in genom dörren. Hon studsade fram till mig och slog armarna om mig. Jag log och andades in hennes söta doft, ägnade mig åt omfamningen helhjärtat.
”Hej, Judith!” kvittrade hon och släppte taget om mig. ”Har du haft det bra?”
Jag gav henne ett leende och nickade. ”Mm. Ni, då?”
”Jättebra”, pep hon, innan hon synade min slappa klädsel med en missnöjd blick. ”Judith, vad är det här?”
”Jag tränade innan ni kom.”
”Usch, du måste verkligen byta kläder, genast!” Alice skakade på huvudet. ”Vet du, jag har köpt en ny Hollisterklänning, som du bara kommer att älska! Den är så söt, ganska kort med rosa och blå ränder…”
Alice fortsatte att babbla på om klänningen. Jag lyssnade lite halvhjärtat och såg till att säga ”Gud, vad snyggt.” på rätt ställen. Jasper gav mig ett flin, och jag räckte ut tungan åt honom.
Jasper och jag hade alltid stått varandra nära, nästan lika nära som jag och Edward var. Kanske var det för att både Jasper och jag haft så annorlunda början på vårt vampyrliv än de andra.

Jag han knappt sluta tänka innan Alice drog med mig uppför trappan, för att pröva hollisterklänningen.


Så, vad tycker ni? Jag ska åka hem snart, och var tvungen att uppdatera en dag i förväg… I fortsättningen kommer den uppdateras på onsdagar.

Super bra fortset

//moa10moa

Fantastiskt, älskar hur hon står där och funderar på vad hon ska säga till Charlie. Du beskriver så bra♥

AWESOME!