Öppna ögonen, då förändras världen

Åh, SKITBRA!!!!!♥
Har läst allting, och älskar det!♥
Är Alex och Andromeda bästisar, eller...?
Hm.... Samma hos mig! Han verkar ha brunt hår - men också blont! xD

Okej, jag är så ledsen att jag inte har gett er kapitlet men...

FÖRLÅT!!!!!!!!!

Jag tyckte inte att kapitlet blev så bra. Ganska dåligt faktiskt...
Men, men

Det kommer iallafall nu:

Kap. 1

Jag öppnade ögonen och vände mig mot väggen. Alex? Justdet. Nu minns jag.
Jag vände mig om och tog upp min mobil. Fyra medelanden.
"Du får inte sova över!"
"Okej då. Men vi måste reda ut bråket imorgon! Du kan inte hålla på såhär!"
"Svara!"
"Förlåt. Du kanske sover. Godnatt."
Alla från mamma. Såklart.
Alex såg väll normal ut. Bara något skrubbsår i ansiktet. Bara!? Nu får jag sluta tänka såhär!
Jag undrade om jag skulle väcka Alex. Jag lät honom sova och gick in i deras kök. Kylskåpsdörren var lite trög, men när jag fick upp den så blev jag förvånad. Det var nästan ingen mat. Dom kanske bara inte har handlat. . .
Jag vågade inte riktigt ta fram något, så jag klädde på mig istället. När jag hade gjort det så satte jag mig på Alexs skrivbordsstol och snurrade runt. Han mumlade mm och öppnade långsamt ögonen. Jag slutade snurra.
Han suckade högt och satte sig upp. Han kliade sig i nacken och kollade på mig.
-Eee. . . Sa han.
Jag harklade mig och tittade ner i golvet. Jag började snurra stolen ett halvt varv åt höger, ett halvt åt vänster, ett åt höger, vänster, höger. . .
-T-tack. Mumlade Alex. Jag tittade upp.
Tack? För vad? Vad då tack? Tack??!
-Eee. . . Vars. . . Kan man. . . Eeee. . . Fick jag fram.
-Vad är klockan?
Jag hade ingen aning. Kanske tio?
-Jag vet inte. Sa jag och tog upp min mobil och kollade.
-Halv nio. Konstaterade jag.
-Okej.
Han stönade. Jag ställde mig upp och sa:
-Hur är det?
-Bra.
Jag höjde på ögonbrynen och gav honom en "är det verkligen så?" blick.
-Jaa. Svarade han. Lite undvikande.
-Är du hungrig? Frågade jag.
-Eee. . . Nja. . . Svarade han undvikande. Igen.
Jag tittade på honom med en "och. . .?? Vad? Förklara. . ." blick. För att han lät som han gjorde.
-Eem. . . Vi. . .
-Har ingen mat?
-Mm. Svarade han och tittade ner i sitt knä.
-Men din mamma kan väll handla?
-Nee. . . Svarade han lågt.
Jag gick fram, satte mig brevid honom och la armen om honom.
-Förlåt. Jag. . . Vi kan gå hem till mig.
Han skakade på huvudet.
-Varför?
-För. . . Hans röst svek honom.
-Men han kommer väll inte?
-Nää. Sa Alex.
-Men?
-Men jag. . . Men jag vill inte. . . Gå. . . Härifrån. . .
-Tänk på det då. Sa jag, för surt, och gick in på toan, jag kände Alex blick i nacken. På toan satte jag mig på toalocket och tänkte.
Varför gick jag? Sårade jag honom? Varför vill han inte säga? Jag satte händerna för ansiktet. Varför? Varför?
Det knackade på dörren.
-Andromeda?
Jag svarade inte utan fortsatte bara att stirra mot dörren.
-Förlåt.
Han väntade på en reaktion.
-Snälla kom ut Romi! Jag menade inte något dumt! Snälla!
-Du är inte dum. Det är jag som är det. Svarade jag lite elakt. Jag visste inte varför. Det bara blev så. Igen.
-Kan du inte bara komma ut endå?
-Förlåt. Sa jag och reste mig upp. Han sa inget.
-Förlåt förlåt för att jag är så dum! Jag låste försiktigt upp och lutade mig mot väggen.
Alex drog ner handtaget men väntade ett tag för att se om jag skulle göra något. Jag stog kvar. Han öppnade långsamt dörren, och när den var öppen så tog han ett steg bakåt. Han tittade på mig med ledsen blick. Han rörde sin hand lite försiktigt.
Jag gick fram och kramade om honom. Han kramade tillbaka.
Jag backade och granskade honom. Han vände sig om och gick in till hallen. Jag följde efter.
-Ska vi gå till mig?
Han drog ett djupt andetag.
-Okej.

Jag stirrade på mina fötter. Dom gick fram. Höger, vänster, höger, vänster. . .
-Vi måste låtsas som att det inte är något som har hänt. Okej? Din mamma eller pappa får inte veta. Och inte Cassio!
Jag tittade upp.
-Okej.
Jag hörde en bekant röst en bit bort.
-Öööö. Jaa. Slyns slenare. Sa rösten. Personen lät full. Nu kom jag på vem det var. Alex stog blickstilla och stirrade mot hållet där rösten kom ifrån. Det var hans pappa.
Jag kände paniken stiga inom mig. Jag tittade mig omkring. Plötsligt var det som om mina ögon ställde in skärpan eller något. För jag såg plötsligt bättre. Jag tog tag i Alex arm.
-Kom!
Jag drog med honom in bakom en liten "mur". Det gick förvånansvärt snabbt.
Jag kikade upp bakom några buskar och så såg jag honom. Han kom ut ur en gränd. Han gick vinglande och såg verkligen full ut. Han vände huvudet mot oss. Jag gömde mig snabbt bakom muren.
Alex tittade skrämt på mig.
-Såg han dig? Viskade han.
Jag skakade på huvudet och viskade:
-Jag tror inte det.
Alex slappnade av lite. Men bara lite.
Jag hör, konstigt nog, Alfreds steg närma sig oss. Men både jag och Alex förstog att han inte hade sett oss. Alex tittade på mig med en äcklad blick.
Han tittade sig omkring och nu tog han tag i min arm. Han sprang bort och in bakom. . . Efter att vi duckat där drog han mig till ett annat ställe, ett till, ännu ett. . . Sen såg vi inte honom mer.

Jag öppnade min dörr och gick in. Alex kom efter och tog av sig skorna. Jag sparkade av mig mina och tittade mig omkring. Jag hörde att tv:n var på. Jag smög mot trappan och tecknade åt Alex att följa efter.
Vi kom in i mitt rum utan att någon såg oss. Alex satte sig ner på min säng och lutade sig mot väggen. Han såg ledsen och sårbar ut och jag ville bara gå fram och krama honom men jag var tvungen att låta bli.
-Jag kommer strax. Sa jag. Han nickade och såg ut som att han skulle börja gråta när som helst. Jag öppnade dörren och gick ner.

Mamma kom ut ur vardagsrummet och när hon såg mig så satte hon armarna i kors och tittade surt på mig.
-Jaha. Sa hon.
-Ja? Svarade jag.
-Så du har sovit över hos Alex?
-Ja.
-Jaha. Kom med in i vardagsrummet.
Jag följde efter henne in i vardagsrummet och satte mig i en fåtölj.
-Varför är du så sur hela tiden?! Sa mamma.
-Jag vet inte. Svarade jag.
-Nog vet du det! Kan vi inte bara försöka att vara sams istället för att du ska vara så motsträvlig!?
-Jaa. Förlåt. Det bara blir så ibland. Sa jag för att försöka bli klar så fort som möjligt.
-Okej. Så då pratar vi inte mer om det?
-Nej. Svarade jag och gick fram och kramade henne.
-Bra. Svarade hon och avslutade kramen. Jag log mot henne och gick in i köket.
Jag öppnade kylen och tog ut några smörgåsar. Sen tog jag en vattenflaska och gick upp till Alex.

Jag ställde maten på mitt skrivbord och gick fram och satte mig brevid Alex. Jag la armen om honom och flyttade mig lite närmare. Han fortsatte att titta bort men jag förstog endå att han grät.
-Jag älskar dig. Viskar jag.
Han torkade bort tårarna.
-Får jag fråga en sak...? Sa jag.
-Varför har du inte... Berättat förut?
-Jag vet inte. Svarade han.
-Jag kunde ha hjälpt dig.
-G-gillar du mig? Sa han istället.
-Nej. Jag älskar dig. Svarade jag.
-På riktigt?
-Ja.
-Då är du den första. Svarade han hest.
Jag tar tag i honom och vänder hans ansikte mot mitt.
-Jag kommer att fortsätta med det också. Säger jag och kysser honom.
Jag avslutar kyssen och han säger:
-Jag älskar dig också.
Jag ler stort och reser mig försiktigt upp.
-Du måste vara vrålhungrig. Säger jag.
-Inte så. Svarar han.
Jag går fram till skrivbordet och sträcker ut min hand mot honom. Han reser sig upp och går fram till mig. Jag ger honom en smörgås som han slukar i ett nafs.
-Du sa ju att du inte var hungrig.
-Kanske lite. Svarar han och tittar på mig med en "får jag en till?" blick.
-Visst.

-Varför är han så? Frågar jag försiktigt.
Alex snurrar på stolen och svarar:
-Jag vet inte riktigt. När han är full så... Men annars vet jag inte. Han tittar ner i golvet hela tiden och jag försöker minnas om han brukade se ut som om han hade blivit slagen förut.
-Men... Har det hänt något annat? Frågar jag. Konstigt nog enligt mig.
Han andas snabbare och säger:
-K-kan vi prata om något annat. Med skakig röst.
Händer det något annat!? Hans mamma!? Varför har jag inte märkt något!!?
-Vad. Säger jag lite elakt istället för att prata om något annat och jag känner mig verkligen som en idiot.
Jag hör att han är på gränsen till att gråta.
-Vad har jag missat nu!!??
-J-jag... Stammar han.
Jag tittar surt ner i golvet.
-Är... Mobbad. Det har du missat.
Jag tittar förskräckt upp.
-Va!!?
-Bara lite.
-Det finns inget BARA LITE när det handlar om mobbing!!! Varför har du inte sagt något!? Nästan skriker jag och ställer mig upp.
-J-jag ville inte... Han söker efter rätt ord.
-Tynga ner dig... Med det...
-Men du då!? Jag vet inte varför men jag börjar gråta.
Jag går fram och kramar honom hårt.
-Men det hat slutat nu. Säger han och kramar tillbaka.
-Varför har jag inte märkt något? Säger jag och backar.
-Eee... Jag. Vet. Inte riktigt... Eller... Dom bara...
-Bara?
-Jag var så van vid pappa så jag... Brydde mig inte riktigt när dom... Slog...
-Slog!!? Hur kan jag ha missat det här!!! Säger jag och slår mig själv i huvudet.
-Det... Är väll så. Pappa har alltid varit så och mamma bryr sig inte. Jag antar att det var vadagsmat för mig. Och jag... Ville... Eller vågade... Inte säga till dig. Säger han och tittar in i mina ögon. Men det har slutat. Tillägger han snabbt.
-Jag älskar dig. Kommer alltid att göra. Och den jag älskar ska inte ha det såhär. Jag kommer alltid att lyssna på dig. Och hjälpa dig. Föralltid.
Han ler stort och riktigt. När jag tänker efter så brukar han nästan aldrig se ut sådär. Men jag älskar det leendet. Jag älskar honom. Och jag vill att leendet alltid ska sitta kvar på hans läppar.



Och nu har Alex blont hår. Tror jag. Eller... Äsch. Jag skriver att han har blont hår. Eller. Han har brunt för mig... Jag skriver brunt.
Eller... Man får ju fantisera själv.

Fellrendión
glina2
TildeW
Elzyii
Lunisen
Renesmee Cullen 1
chokladgrodan
??
Finns någon kvar?

Såklart jag är kvar!!!
Har inte kunat gå in på mugglis så mycket för jag var varit på landet utan internätt men nu harjag läst o h det var värkligen super bra!

SÅKLART JAG ÄR KVAR HJÄRTAT MITT.
Du skriver så bra att jag blir helt skakig, jag blir avundsjuk.
det var verkligen ingen lögn.. DU ÄR SKITDUKTIG.
Du ska få en tumme av mig imorgon, var så säker

Alex...Alex..Han påminner på något tragiskt
sätt om en snäll version av Draco. tror inte han haft det så lätt... Blir du förvånad om jag säger att jag är förälskad i honom?
ÄLSKAR HANS KARAKTÄR. Du har gjort den obeskrivligt bra.

-Kanske lite. Svarar han och tittar på mig med en "får jag en till?" blick. Hihi han påminde mig om en hund där (a)

Det där sista.... åh vad vackert det var!
Hela det här kapitlet var så fint så man blev RÖRD.
DET VAR FANTASTISKT. Älskar det här, de var de bästa kapitlet du någonsin skrivit, du är så duktig Hermione!
Snälla snälla skriv mer... SÅ FÅR DU ETT NYTT KAPITEL AV MIG OCKSÅ.

Jag är helt klart kvar!!!
Super bra och jättefint kapitel!

Taaaack!! ♥♥♥ Nu blev jag plötsligt SUPERGLAD!!! ♥
Först så får jag läsa ett awesomigt kapitel av dig Elzyii!! Superbra!!

Och så läser jag de här fina kommentarerna! ♥

You made my day everyone!! ♥

Och förresten... Så har jag ett till kapitel!
(Det är lite... Jag vet inte... Ni får läsa själva.
Och, det hör kapitlet är välldigt långt...
Och så är det en speciell sak med det här kapitlet.
Ja, ja. Nu får ni läsa.)
Varsågoda:


Kap. 2
"Snälla kan du inte sova över?"
"N-nej har jag ju sagt."
"Men..."
"Jag går hem nu!"
"Okej då... Ska jag följa med ner...?"
"Nej, lämna mig ifred nu! Jag går hem!"

Sluta tänka, sluta tänka, sluta tänka.

"Riiiing! Riiiing! Riiiing!"
Jag lägger på igen och motstår frestelsen att läsa hennes sms. Ikväll kanske.
Mina fötter vill springa men ju mer jag försöker ju långsammare går det. Jag är glad att hon iallafall inte springer efter mig. Eller. Jag vill att hon ska göra det.
Varför är jag så här!? Förstör allt!! Men ingen bryr sig ju ändå!
Jag tvingar mig själv att inte gråta.
Det känns iallafall bra att hon vet... Tänk om hon berättar det för någon! Nej! Det skulle hon aldrig göra! Eller...?

"Men... Alex. Vad...? Förlåt!"
"Stick!"

Sluta tänka, sluta tänka, sluta tänka.

Har vi gjort slut nu?!
Mina fötter tar mig äntligen in i lägenheten. Jag sparkar av mig skorna och tar ett steg mot köket.

"Eem. . . Vi. . ."
"Har ingen mat?"
"Mm."
"Men din mamma kan väll handla?"
"Nee. . ."

Jag vänder mig snabbt om och går in i i mitt rum. Jag smäller igen dörren hårt.
Min långa tröja som Andromeda lånade hänger på min svarta, slitna datorstol.
Jag går fram till den stora obäddade sängen och sätter mig på Andromedas plats. Tårarna börjar rinna. Jag vill inte ha förlorat henne.
Jag lägger mig med ansiktet mot kudden som Andromeda sov på och andas in hennes lukt.

"Knack, knack, knack."
-Alex?
-Mm?
Jag öppnar sömnigt ögonen och tittar mot dörren.
-Kan du öppna?
När jag hör att det är mamma så vaknar jag till.

"Du borde försvara dig! Säga åt henne att inte lämna dig!"
"Ja, men..."
"Bryr han sig inte om din mamma också!?"

Jag drar med handen genom mitt rufsiga hår och kväver en gäspning. Jag går långsamt fram mot dörren, låser upp och öppnar.
-Hej gubben. Säger mamma och kramar mig. Jag står still och kramar inte tillbaka. Hon avslutar kramen och försöker få ögonkontakt. Jag tittar bort. Hon granskar mig med ett lite oroligt ansikte men sen blir det vanligt igen.
-Hur...? Vad gjorde du igår? Jag ser att hon ångrar att hon sa det.
-Var med Andromeda.

"Vadå stack? För alltid?"
"Nej. Hon kommer nog imorgon. Det gör hon oftast."
"Men. . . Du då?!"
"Vadå?"
"Men. . . Du? Jag. Du. Jag menar att. Jag sover över?"

Jag sväljer hårt.
Sluta tänka, sluta tänka, sluta tänka.
-Okej. Var det kul då?
-Mm.
-Okej... Har d...

"Jag älskar dig. Kommer alltid att göra. Och den jag älskar ska inte ha det såhär. Jag kommer alltid att lyssna på dig. Och hjälpa dig. Föralltid."

Jag avbryter mamma och min röst spricker när jag får fram:
-Kan jag få vara ifred!!?
Jag knuffar henne ut ur rummet och smäller igen dörren. Jag låser direkt och sjunker ner på golvet.
-Alex... Jag...
-Gå! Halv-skriker jag och man hör gråten i min röst.
-Men...
-Gå!!
Jag hör hennes steg bort till köket. Jag sätter händerna för ansiktet och börjar snyfta.


Jag tittar mig i spegeln. Nu fattar jag varför mamma granskade mig. Jag ser hemsk ut. Det gör jag väl när jag ser normal ut också? Jag fattar inte vad Andromeda gillar med mig...

"Jag älskar dig! Du är universums vackraste person!"
Det är jag väll inte!!
"Nej, det är du!"
Hennes vackra klingande skratt.

Sluta tänka, sluta tänka, sluta tänka.
Jag drar ett djupt andetag för att lugna mig.

Jag smyger in till toan och ställer mig i duschen. Varför just jag? Varför inte någon annan?
Men, jo. Jag vill att det ska vara jag. För jag vill vara jag och ha Andromeda.
Andromeda.

Jag kliver ur duschen och skyndar mig till mitt rum.
Jag tar upp mobilen och tittar. 27 obesvarade samtal. 11 medelanden.
Jag trycker på samtalen. Alla från Andromeda. Såklart.
Meddelandena.
Alex!!

Svara!!!

Förlåt!! Snälla!!!

Jag älskar dig!!

Svara snälla!!

Alex. Jag älskar dig. Jag är ledsen om jag sa något dumt. Jag älskar dig. Snälla svara. Kan jag komma till dig? Jag älskar dig! Förlåt!
/A

De fem andra meddelandena var mobilsvar. Jag brydde mig inte om dom. Jag orkar inte höra hennes röst. Jag svarar inte på sms:en.


Jag tittar upp i taket och jag hör mamma släcka lampan i sitt rum för att sova. Jag har ignorerat hennes försök att få ut mig ur rummet. Men jag kan inte sova. Jag vill sova mer än allt annat. För att komma härifrån. Men jag misslyckas helt. Såklart.
Då hör jag något. Dörren öppnas. Ytterdörren.
Nej, nej, nej. Det här händer inte!
Pappa.
Det tar bara några sekunder för mig att bestämma mig. Jag har inte bytt om till pyamas så jag har jeans, en T-shirt och mina vita gympaskor. Jag reser mig snabbt och rycker åt mig en jacka och min ryggsäck för sånna här tillfällen. Sen öppnar jag fönstret och tittar ner. Jag hör mammas snarkningar i bakgrunden och hoppas att det går bra för henne. Jag tänker inte stanna här i fler sekunder.
Två fönster bort är det en brandstege. Jag tänker inte hoppa från näst högsta våningen, men klättra kan jag. Frågan är bara hur jag ska komma till stegen...
Plötsligt kände jag mig väldigt dum, för det är en sån där betong, eller nåt, "gång" som jag kan gå på. En sån som i filmer.

Jag tittar ner från slutet på brandstegen. Vad tänker dom med om dom sätter den tre meter från marken?? Hur ska man komma upp. Eller ner?! Jag drar ett djupt andetag och hoppar ner. Jag landar bra.
Jag börjar springa. En tanke gnager i bakhuvudet om var jag springer men jag skjuter bort den. När jag ser Andromedas hus så saktar jag farten. Jag går in på deras gård och ställer mig under hennes fönster på andra våningen. Det är öppet. Jag klättrar så tyst jag kan upp för hennes rep som hänger ner där hela tiden. När jag kommer upp så sätter jag mig i fönsteröppningen. Jag letar med blicken i rummet och ser Andromeda mittemot mig på andra sidan rummet. Hon har en bok liggande brevid sig. Uppochnervänd någonstans i mitten. Hon sitter med benen uppdragna och armarna runt de. Hon tittar mig i ögonen.
Hon reser sig upp och går fram till mig. Hon tar min ena hand och får mig att ställa mig på golvet.
Sen kramar hon om mig.
-Förlåt. Viskar hon i mitt öra. Jag älskar dig.
-Jag älskar dig. Viskar jag tillbaka.

Hon somnar i min famn. Jag lägger henne försiktigt ner i sängen och sätter täcket över henne. Sen lägger jag mig på madrassen på golvet.

-Alex?
-Mm... Va? Jag får inte fram mer för hon kysser mig.
-Förlåt. Säger hon lite andfått, sätter en lös hårslinga bakom örat men som bara trillar ner igen och ler lite blygt. Jag sätter tillbaks hårslingan och den här gången trillar den inte ner igen.
-Förlåt? Frågar jag, sätter mig upp framför henne och kysser henne igen.
-Nej, det var inget. Säger hon när kyssen tar slut. Sen ger hon mig en kram.
Hon sitter på knä. Hon har på sig jeanstajts sitt rosa linne och en topp. Undrar vad klockan var? Hur är det med mamma?
-Är du hungrig? Viskar hon. Klockan är nio.
-Lite. Svarar jag och hon reser sig upp.
-Jag går och hämtar lite. Byt om om du vill. Säger hon och sveper med handen mot min ryggsäck. Sen går hon ut och jag lyssnar till hennes steg i trappan.
Jag tar på mig mina jeans och en T-shirt.

Jag ger henne vattenflaskan och hon ställer den på skrivbordet.
-Varför kom du? Frågar hon försiktigt.
-Han kom och du... Ja...
-Kom han hem? Frågar hon med betoning på han.
Jag nickar.
-Va? Hon skakar på huvudet och ställer sig upp framför mig.
-Vad... Hur?
-Han kom in i huset. Mamma sov. Jag hoppas att hon är okej. Säger jag.
-Hon är okej. Säger hon snällt och övertygande och ger mig en kram och en snabb puss. Men jag drar henne mot mig igen och kysser henne. Hon följer villigt med.
Jag klarar inte av att leva utan henne. Och jag tror att hon inte heller kan leva utan mig.
-Lämmna mig aldrig. Säger hon och jag tittar in i hennes fantastiska, hypnptiserande gröna ögon. Tänk att jag får henne.
-Aldrig. Svarar jag.
-Kom. Säger hon och innan jag hinner blinka så håller hon i min jacka och står i dörröppningen.
-Wow... Säger jag förvånat.
-Vad? Frågar hon oförstående.
-Du... Det var inget. Svarar jag. Jag inbillade mig nog bara. Hon fattade ju inte vad jag menade så...

Jag ståt lutad mot ett träd med armarna i kors och tittar på henne. Hon sitter på en sten med de limegröna buskarna bakom sig.
-Okej? Frågar jag.
-Vänta. Hon ler blygt och tittar ner. Hon drar ett djupt andetag.
-Okej. Men lova att inte skratta.
-Varför skulle jag göra det?
Hon himlar med ögonen.
( fast mycket, mycket, mycket, mycket... Ja, ni fattar. Mycket bättre.)
-Skies are crying, I am watching
Catching teardrops in my hands
Only silence, as it's ending, like we never had a chance.
Do you have to make me feel like there's nothing left of me?

You can take everything I have
You can break everything I am
Like I'm made of glass
Like I'm made of paper
And go on and try to tear me down
But I will be rising from the ground
Like a skyscraper, like a skyscraper

As the smoke clears
I awaken and untangle you from me
Would it make you feel better to watch me while I bleed
All my windows still are broken but I'm standing on my feet

You can take everything I have
You can break everything I am
Like I'm made of glass
Like I'm made of paper
And go on and try to tear me down
But I will be rising from the ground
Like a skyscraper, like a skyscraper

Go run run run, I'm gonna stay right here
Watch you disappear, yeah
Go run run run, yeah, it's a long way down
But I'm closer to the clouds up here

You can take everything I have
You can break everything I am
Like I'm made of glass
Like I'm made of paper
And go on and try to tear me down
But I will be rising from the ground
Like a skyscraper, like a skyscraper
Like a skyscraper, like a skyscraper
Like a skyscraper

Sjunger hon med sin änglalika röst. Den går inte att beskriva. Jag blir helt chockad.


Hon tittar på mig. Hon fnittrar till lite och jag märker att jag står och gapar. Jag stänger genast munnen.
-Vad tyckte du? Säger hon små-skrattandes.
Jag öppnar munnen men det kommer inte ut ett ljud. Jag försöker igen och det ända jag får fram är
-W...o...w...
-Tack. Säger hon och lyser som solen.
-Vars... Får jag fram, men resten av varsogodet får jag inte ut. Jag är för chockad. Jag blir ännu mer chockad när hon plötsligt står brevid mig och säger:
-Hur är det?
-Eeee... Va? Hur... Gjorde du det där...?
-Vad? Sjöng? Jag öppnade munnen och... Äsch, du vet hur man gör.
-Nej, inte det. Kom till mig så snabbt? Frågar jag och vänder mig mot henne. Nu är jag lite mer samlad än förut.
-Jag sprang inte...? Frågar hon och backar ett steg från mig. Frågar? Va? Vet hon inte själv?
-Nej, jag märkte inte ens att du rörde dig... Men, det var nog bara inbildning! Säger jag snabbt när jag ser hennes skrämda ansikte.
-Ja, det var bara inbildning... Säger hon som för att försöka övertyga sig själv.
-Vad är det? Frågar jag och blir välldigt orolig.
-Nej inget. Hon skakar på huvudet och så blir hon den vanliga Andromeda.
-Ska vi bada? Jag svettas ihjäl! Säger hon. När jag tänker efter så är det välldigt varmt. Jag märkte inget förut.
-Visst. Svarar jag.
-Kom, jag ska visa dig en sak. Säger hon och drar med mig in i skogen. Den, idag, limegröna varma vackra skogen verkade inte bli tätare ju längre in vi gick. Den blev nog glesare... Jo, det blev den...? Plötsligt så stog vi i en stor glänta. Eller man kan inte kalla det glänta men...
Det var en stor sjö på andra sidan av den, men jag hann inte titta mig mer omkring för Andromeda drog mig mot sjön, ån, vad det nu heter.

Hon slängde ut mina badbyxor ur den rosa ryggsäcken tillsammans med en handduk från hennes hus. Hon drog av sig sitt linne, och det jag trott var en topp var en bikiniöverdel. Sen drog hon av sig jeanstajtsen och dök i vattnet.
Jag bytte snabbt om och väntade på att hon skulle komma upp.
Hon kom inte.
Hon kanske skämtade? Nej, hon är inte sån...
Först fattade inte min hjärna vad som hände. Sen fick jag panik. Hon får inte ha drunknat!!
-Andromeda?! Skrek jag.
Jag sprang och dök i vattnet. Jag tittade mig omkring under ytan och ignorerade reflexerna att stänga ögonen.
Jag såg henne ingenstans. Jag simmade längre ut, men tillslut så var jag tvungen att gå upp och andas. När jag kom upp tittade jag mig omkring. Jag var jättelångt ute.
-Andromeda?! Ropade jag andfått.
Den här så kallade sjön, eller vad det nu heter, var välldigt stor. En älv? En bit av havet? Det fanns iallafall en ö i den. Ganska stor också. På land smälte den ihop med andra sidan, men nu såg jag den. Jag var rädd för djupt vatten. Om man simmade i det, och jag häpnade över hur långt ut jag var. Men om jag kom hit, så kom Andromeda hit eller hur...?
Jag tvingade mig själv att inte titta ner i det svarta, djupa, vattnet och simmade mot ön. När jag kom upp på ön så tittade jag mig omkring och såg till min lättnad fotspår i sanden. Det måste vara Andromedas.
-Andromeda?! Inget svar.
-Andromeda!!? Skriker jag och följer fotspåren bort från sanden. Dom försvinner såklart. Men jag fortsätter ändå in i skogen. Eller den lilla träddungen. Jag kommer fram till en stor stensamling. Jag hör andfådda andetag.
-Andromeda?!! Ropar jag och springer runt stenarna. Hon står där lutad mot ett par stenar och tittar ut i ingenting.
-Andromeda?! Frågar jag och går fram till henne. Jag törs inte nudda henne. Hon såg så ömtålig ut. Som om minsta vindpust skulle få henne att falla i tusen bitar.
-Andromeda...?
-Vänta. Andas hon.
Jag drar en lättad suck för att hon pratar. Hon pratar - hon kommer klara sig. Tror jag.
-Okej. Viskar hon och hennes röst spricker. Hon sjunker ner på marken och sätter händerna för ansiktet.
Jag sjunker ner brevid henne och kramar henne försiktigt.
-Vad är det? Viskar jag.
-Jag... Vet inte... Säger hon med skakande röst. Jag lyfter försiktigt upp henne i min famn och kramar henne hårdare. Hon lutar huvudet mot min arm och försöker andas normalt. Hon kniper ihop ögonen.
-Vet inte? Frågar jag försiktigt. Hon skakar bara på huvudet och snyftar till.
-Förlåt. Säger jag snabbt och vaggar henne fram och tillbaka.
Vad hände? Drunknade hon nästan? Är hon i chock?
-Kan du stå? Fråga jag och hjälper henne upp på fötter. Hon nickar.
-Hoppa upp. Säger jag, släpper henne och vänder mig om med ryggen mot henne.

När vi kommer fram till strandkanten så verkar hon samlad igen.
-Förlåt.
-Har jag inte sagt åt dig att sluta säga förlåt? Frågar jag för att försöka lätta upp stämningen.
-Jo, men jag lyssnar inte. Svarar hon.
Nu är det helt ombytta roller. Jag minns förut när pappa... Jag avbryter tvärt tanken.
Undrar hur det är med mamma?
-Jag kan simma in själv. Och du kan släppa mig nu. Alex. Säger hon.
-Oj. Ja. Visst. Svarar jag och släpper ner henne.
-Förlåt.
-Ska du inte föregå med gott exempel? Säger hon och himlar med ögonen.
-Du lyssnar ju inte. Svarar jag.
-Äsch. Svarar hon och drar ett djupt andetag.
-Ska vi simma in? Frågar hon utan att slita blicken från vattnet. Jag tittar bara på henne, rädd för att bli rädd om jag tittade på vattnet.
-Ja. Svarar jag och sväljer för att få bort klumpen i halsen, men det hjälper inte.
Hon vänder blicken mot mig.
-Oj, förlåt, jag glömde. Säger hon. Hon ler svagt och ansträngt.
-Det går bra. Säger hon.
-Ja. Visst. Jättebra. Svarar jag för att övertyga mig själv. Nu har jag tittat på det svarta skrämmande vattnet och är rädd att det inte alls kommer att gå jättebra.

Det går jättebra, det går jättebra, det går jättebra. Upprepar jag i huvudet. Du klarade det ju nyss. Då klarar du det nu.
Jag tittar på Andromeda när hon simmar som en fisk, en vacker fisk, i vattnet. Jag tittar på henne och försöker att inte tänka på vattnet.
Jag kan simma utmärkt. Jättebra. Det är bara det att det djupa vattnet är så skrämmande. Men det är bara i naturen. Inte i simbassänger. Men det kan ju bero på att jag höll på att drunkna när jag var liten på djupt, svart vatten.
Andromeda, Andromeda, Andromeda. Tänk på Andromeda. Inte vattnet. Andromeda.

Jag klarar mig upp på stranden utan att skrika och få hjälp av Andromeda. Inom mig så skrek jag varje gång jag fastnade i sjögräset. Men huvudsaken är att det bara var på insidan.
Jag måste övervinna den här dumma rädslan.

-Vad hände egentligen...? Frågar jag och håller bort en gren för henne.
-Höll du på att drunkna?
-Drunkna... Säger hon frånvarande. Sen skakar hon snabbt på huvudet.
-Eeeh... Ja, jag antar det... Eller, ja menar jag... Kan vi låta bli att prata om det?
-Visst, förlåt. Svarar jag. Varför är hon så osäker?
Riiing!! Hennes mobil ringer.
Riiing!!
Hon tar upp den.
-Andromeda.
Det låter som Cassi.
-Jag är upptagen! Svarar hon på något.
-Vi tar det sen. Hej då. Säger hon snabbt och lägger på.
-Det var Cassi.
-Vad handlade det om? Frågar jag.
-Vet inte. Hon ville bara något. Det var säker ingenting. Som vanligt.
-Okej.


Knack, knack.
-Andromeda? Säger Cassi utifrån.
-Låt oss vara!!
-Men det är viktigt... Säger hon.
-Gå nu. Säger Andromeda och jag hör Cassis fotsteg bor härifrån.
-Säkert att jag inte ska följa med? Frågar hon och vänder sig mot mig.
-Nej, jag gör det här själv. Svarar jag och tar på mig ryggsäcken.
-Okej. Hej då. Säger hon och kramar om mig.
-Hej då. Svarar jag och kramar tillbaka.


-Mamma?
-Alex? Alex!! Alex, var har du varit?! Först oro, sen lycka och till sist ilska.
Jag sparkar av mig skorna och gå in i köket där mamma står. Hon tittar på mig med ilska och oro i blicken.
-Hos Andromeda... Mår du bra? Frågar jag och granskar henne snabbt. Hon ser normal ut.
-Varför var du där?!! Och, ja, jag mår bra. Men, varför har du inte hört av dig!!?
-Jag... Tänkte inte på det...
-Du skrämmer vettet ur mig!! Du måste höra av dig!! Gör aldrig om det igen!! Alfred kom hem och på morgonen var du borta, och, och... Gör aldrig så igen!!
-Förlåt. Säger jag och tittar ner i golvet.
-Du, du... Vi har inga gränser, du måste förstå att du inte kan göra så här!! Du, du... Får utegångsförbud i en vecka!!
Jag tittar chockat upp.
-Va?!
-Du får utegångsförbud i en vecka.
-Va?! Men... Nej!! Det går inte!! Säger jag chockat. Vad har hänt med mamma? Hon har aldrig varit så här. Hon har inte ens brytt sig om mig... Tror jag...
-Jo. Det går. Svarar hon lungt.
-Jag har varit så orolig!! Säger hon plötsligt och kommer fram och kramar om mig. Inget hindrar mig från att rymma, men då skulle jag såklart få en längre bestraffning... Andromeda kan ju komma hit, och jag får väll ha en telefon...

-Måndag-

"Hallå?"
-Andromeda! Eee... Det är jag. Alex.
"Åh. Hej..." Hon låter annorlunda.
-Eee... Jag...
"Vad är det?" Hon låter stressad också.
-Jag... Ville bara säga att... Jag har utegångsförbud och kan inte komma till dig, och... Ja...
"Åååh." Det låter som ett: Åh, nej. Justdet. Eee... "Jag kan inte komma nu..."
-Nej, jag ville bara säga det. Men man hör besvikelsen i min röst.
"Jag är så ledsen..."
-Det gör inget!
"Åh. Justdet. Bion." Säger hon plötsligt. Jag hade helt glömt den.
-Ja, jag kan inte komma.
"Den är inställd."
-Jaha. Okej, vad bra.
"Mm."
-Eeeh... Ja, det var allt... Jag ville säga.
"Okej." Hon låter ivrig att få lägga på. Jag hör någons röst i bakgrunden. Cassi.
"Hej då. Älskar dig."
-Hej då. Hinner jag haspla ur mig fort innan hon lägger på.

-Tisdag-

Sjunde försöket.
Ring.
Duuut. Duuut. Duuut. Duuut. Duuut. Duuut.
"Hej! Det är Andromeda här, jag kan inte svara just nu men lämmna gärna ett medelande! Bye!"
-Suck. Jag lägger på.
Medelanden.
Andromeda.

Hej. Jag kan inte få tag i dig på telefon. Jag saknar dig. Svara när du ser det här snälla! ♥
//Alex


-Biiip-
Jag tar genast upp telefonen.

Förlåt jag kunde inte svara. Hade inte mobilen. Ville du nåt särskilt?
♥♥♥

Jag svarar så snabbt jag kan.

Gör inget. Kan du komma till mig? ♥

♥ Jag kan inte komma nu. Förlåt. ♥

Okej. Vad gör du då?

Det tar ett tag för svaret att komma.

Passar Cassi.

Jaha.

Svarade jag jag visste inte vad jag skulle skriva mer.

Måste sluta. Puss. Älskar dig. ♥♥♥

Älskar dig. ♥

Svarade jag.

-Onsdag-

Jag gav upp ringandet efter tredje obesvarade samtalet och messade istället.

Hej vad gör du? Kan du komma?

Inget svar

-Torsdag-

Riiing!
Jag svarar efter första signalen.

-Andromeda!?
"Hej Alex."
-Hej. Du ringde."
"Ja." Det låter inte som hon. Hon låter fel. Spänd? Trött? Stressad? Rädd? Nej, något annat.
-Kan du komma?
"Eeee... Tyvärr inte. Förlåt."
-Okej. Det gör inget. Säger jag utan att fråga varför.
"Förlåt."
-Det gör inget. Ljuger jag.
-Hur mår du? Jag kan inte låta bli att fråga.
"Jag mår bra. Jag måste lägga på nu. Hej då! Älskar dig jättemycket!" Säger hon och lägger på innan jag ens har hunnit öppna munnen.

Vad händer? Jag blir galen!
Hon kanske inte gillar mig längre och vill inte såra mig?
Hon döljer något. Det fattar jag iallafall.

-Torsdag-

"Hej! Det är Andromeda här, jag kan inte svara just nu men lämmna gärna ett medelande! Bye!"
Jag har ringt bara för att få höra hennes normala vackra röst men nu bestämde jag mig för att lämna ett medelande också.
-Hej. Det är Alex. Jag bara undrade om du kunde komma snart? Ring när du ser det här.

-Fredag-

Riiing. Riiing. Riiing.
Jag låter det ringa tills det går över till mobilsvar för att kolla om hon ringer igen. Det gör hon.

-Hej?
"Hej."
-Eee... Jag...
"Ville du något speciellt? Jag är upptagen."
-Jag... Kan du komma. Jag vet redan svaret, men kan inte låta bli att hoppas.
"Tyvärr inte. Jag är upptagen. Jag älskar dig."
-Okej... Hej då.
"Hej då. Jag älskar dig."
Jag lägger på.

-Lördag-

Jag har ringt, messat, ringt, messat, ringt, messat och ringt igen. Hon svarar inte. Jag ger upp.

-Söndag-

11.33
Hon har inte svarat. Jag har inte slutat ringa. Eller messa.
Imorgon går jag till henne om hon inte ringer och förklarar.

20.02
Jag slänger telefonen på golvet efter att ha ringt 20 gånger. Sen slänger jag mig på sängen och tårarna börjar rinna. Jag vet inte för vad. Eller jo det vet jag nog. Men ändå inte.

-Måndag-

-Hej då! Skriker jag och rusar ut ur lägenhetshuset. Utegångsförbudet är slut nu och jag måste till Andromeda så fort som möjligt. Jag springer mot hennes hus och när jag kommer fram knackar jag hetsigt på dörren. Hennes mamma öppnar.
-Hej. Säger hon.
-Hej, är Andromeda hemma? Frågar jag andfått. Hon sneglar på min ryggsäck och sen på mig igen.
-Tyvärr inte. Hon skulle ut och bada med Cassiopeia.
-Var?
-I skogen någonstans sa hon... Svarar hon fundersamt.
-Okej, tack. Svarar jag snabbt och vänder mig om.
-Eee... Varsågod... Hinner jag höra innan jag är inne i skogen utom hörhåll för henne. Det måste vara det där stället där hon och jag badade.

Jag ser de inte och smyger fram till strandkanten. Dom kanske är på ön? Jag vet att det är ologiskt, men jag kan inte låta bli att hoppas. Jag tar snabbt på mig mina badbyxor och sen stänger jag det vattentäta ryggsäcken. Jag simmar mot ön och jag är för rädd för annat för att kunna koncentrera mig på vattnet. När jag kommer fram ser jag deras fotspår. Jag överväger fyra möjligheter.
1: Gå med fotspåren upp in i skogen.
2: Gå baklänges upp in i skogen.
3: Gå i Andromedas fotspår.
4: Gå in i skogen på något sätt utan att lämna spår.
För jag ville inte bli upptäckt. Jag går i Andromedas fotspår.
I skogen hör jag en röst.
-N... Ja... G... In... T... Jag kan inte urskilja ord, men jag är nästan bombsäker på att det är Cassiopeia.
Jag smyger fram tills jag ser dom. Jag tittar bara snabbt på dom för sen vänds min uppmärksamhet till sakerna vid sidan om. De grälar.
Andromedas mobil ligger på marken. Jag tar upp min och ringer. Den ringer högt. Båda tystnar och tittar mot den i några sekunder innan Andromeda går fram och tar upp den.
-Vem är det? Frågar Cassi. Hon låter mer vuxen än förut. Vad har hänt?
-Alex. Jag borde svara.
-Svara.
-Okej. Hon svarar. Hej? Hon svarar i telefonen och låter irriterad. De är tillräckligt långt borta för att jag ska kunna prata normalt utan att bli upptäckt.
-Hej. Det är Alex. Svarar jag entonigt. Var är du? Frågar jag direkt.
-Eee... Jag... Hon tittar på Cassi men hon bara rycker på axlarna.
-Du? Frågar jag.
-Jag är i skogen.
-Var i skogen?
-Jag vet inte exakt...
-Helt säkert? Frågar jag. Jag vet mycket väl att hon kan förklara för mig var hon är.
-Jaa... Svarar hon.
-Okej.
-Du Alex, jag är jätteledsen men... Men hon hinner inte säga mer för jag avbryter henne.
-Du är jätteledsen? Frågar jag ironiskt. Visst. Säkert. Kan du inte bara säga vad det är?! Väser jag.
-Men... Det...
-Och du kan mycket väl berätta för mig var du är! Du vet det!!
-Jag... Vet inte Alex...
-Det gör du visst! Snäser jag och ställer mig upp så att de kan se mig. Jag stirrar surt på Andromeda. Hon lägger på. Hon tittar på mig med plågad blick. Cassi står blickstilla, som en staty. Andromeda bryter ögonkontakten och tittar ner i marken.
-Vad är det som händer?! Frågar jag och går fram till dom. En och en halv meter ifrån Andromeda stannar jag.
-Vad är det som händer?! Upprepar jag och tittar in i hennes ögon.
-Det... Går inte att förklara...
-Förklara!! Det går!! Får jag ur mig.
-Jag... Kan visa... Om... Får hon fram. Chockad över hur jag var.
-Nej!! Det är första gången jag har hört Cassi så panikslagen.
-Cassi, vi kan inte hålla det hemligt för honom. Säger Andromeda till henne.
-Men!! Får Cassi fram.
-Det kommer hända nu eller senare. Jag väljer nu!
-Okej. Men vi måste säkra honom. Säger Cassi. Säkra? Vad då säkra?
-Varsågod. Svarar Andromeda och sveper med handen mot mig. Gör det på ditt sätt.
Cassi vänder sig mot mig med en retsam glimt i ögonen. Hon viskar något som jag inte hör.
Plötsligt så började mina ben röra mig mot ett par stenar. Jag kunde inte styra de. Jag satte mig ner på en sten och jag kunde inte flytta mig. Det var som om någon annan styrde mig. Jag tittade upp på Cassi. Hon flinade.
Min ena hand slog till mig på kinden.
-Aj! Sa jag.
Cassi skrattade.
-Cassi. Sa Andromeda. Lek inte med honom. Men hon lyssnade inte.
Plötsligt så drog jag mig själv i håret.
-Aj! Sluta!
Men det slutade inte. Min ena fot sparkade mitt andra ben.
-Cassi. Väste Andromeda.
Jag gjorde en kullerbytta.
-Du bad om det. Väste Andromeda och plötsligt kunde jag röra mig igen, men jag var fastfrusen i marken när jag tittade på Cassi. Hon svävade två meter upp i luften och sparkade som för att försöka komma ner.
Jag kastade en hastig blick på Andromeda. Hon stirrade koncentrerat på Cassi.
Cassi flög högre upp i luften. Fem meter, sex, sju... Hon damp ner på en trädgren och höll sig fast i grenen.
-Gör aldrig om det där!! Skrek Andromeda och vände sig mot mig. Hon flinade. Sen satt jag plötsligt på stenen igen.
-Förlåt. Sa hon flinandes till mig. Kom ner nu Cassi!! Ropade hon.
Cassi ställde sig skakigt upp på grenen och knep ihop ögonen. Sen tog hon et steg ut i luften.
-Nej! Skrek jag.
-Ta det lungt. Sa Andromeda.
Cassi landade stadigt på marken med en lätt duns.
-Okej. Andromeda drog ett djupt andetag.
-Dags att visa.

ÅH ÄNNU ETT KAPITEL AV MIN ÄLSKADE VÄRLDSBÄSTA HERMIONE!!

EFTER ATT HA LÄST KAPITLET...
hur kan du skriva så bra människa?!
Allvarligt talat, jag älskar dem där tvillingarna.
Andromeade.....Ush.
HON BORDE FÅ SMAKA PÅ SIN EGEN MEDICIN.
ALEX ♥3333333333333333333333

Allvarligt, älskar detta.
Jag vill bara ha mermermer.
GE MIG!
Du skriver så att jag får gåshud ♥

SUPERBRA!!!! Jag vill veta mer!! När kommer det mer?? LÄNGTAAAR!!!!

Super!!!

...Wooow....aj lajk dis stårii