Escape [Sv]

Ååh, tack så jättemycket! :'3


NU KOMMER NÄSTA KAPITEL! ^-^

Kapitel tre

Det är lördagskväll och hela familjen är samlad runt matbordet för att äta middag. Alla sitter tysta och äter av maten och man kan höra ett ”hummande” när någon smakar av såsen. Den såsen är mamma expert på att göra. Vi sitter också förväntansfulla för att mamma har sagt till oss att hon ska berätta en sak för oss efter att vi har ätit klart. Det verkar en positiv sak så jag längtar till att få veta vad det är för något.

”Berätta, snällasnällasnäääälllaaaa” säger Felicity otåligt och stoppar in den sista köttbullen från hennes tallrik i munnen och börjar tugga på den. Jag känner mig likadan som Felicity, men jag visar ingenting på utsidan.

”Inte än, vi har inte ätit klart Felicity” svarar mamma och ler lite åt henne.

Jag hoppas det är någon ny som ska flytta hit. Jag undrar hur han eller hon kommer att vara. Hur kommer han eller hon och se ut? Varför kommer han hit? Vad har hon för intressen? Massa frågor vimlar i mina tankar och jag vill ha svar nu.

”Det ska flytta hit en ny person.” säger mamma tillslut när hon har tuggat klart potatisbiten hon nyss hade stoppat i munnen.

”Wiiie!” säger Felicity. ”Hoppas det är en flicka, hon måste gilla min gula klänning! ” hon klappar ihop händerna av lycka. ”Hon och jag ska bli bäästa vänner!!”

”Det är en kille.” svarar mamma och Felicitys glädje försvinner direkt men hon blir genast glad igen.

”Han kanske gillar min gula klänning ändå!” säger hon glatt och dinglar med fötterna igen. Jag känner av det för att hon sparkade till mig först gången.

’Ja. Då kanske jag kan få en ny kompis!’ tänker jag.

”Han kommer att komma hit imorgon. Men ni kan väl gå på bio när han kommer, det är kanske lite jobbigt att möta så många i början.” fortsätter hon. Jag suckar lite tyst för mig själv, de nya brukar alltid låsa in sig själva i sina rum så man får inte träffa dem förens en dag efter.

’Men jag ska få ut honom på första dagen.’ tänker jag bestämt och nickar på huvudet för jag tyckte det var en bra idé.

~

Vivian, Felicity, Adrian och jag går ut från biosalongen och börjar gå hemåt. Vi såg precis en barnfilm eftersom Felicity skulle ha chansen att se den också, hon fick välja och det blev den senaste barbie-filmen som hade kommit ut. En timmes plåga, helt klart.

Felicity pratade på om vilka fina klänningar Barbie hade och berättade vilken hon ville ha. Sedan fortsatte hon vidare med vad hon tyckte var bäst med filmen och hon tyckte såklart om när Barbie och den där barbie-killen gifte sig. Hon babblar sedan vidare om att hon vill ha en vit katt som också kan prata. Jag suckar eftersom jag inte orkar med den filmen men jag kommer på mig själv och jag försöker hålla minen.

”Vilken låt gillade du mest, Dom?” frågar Felicity mig. Jag funderar en liten stund eftersom jag inte kom ihåg något av låtarna.

”Eeeh… Den där låten när de var i den där stora salen.” chansar jag osäkert.

”Det var också min favoritlåt!” skriker hon till.

Eftersom vi bara bor tio minuter från biosalongen började vi snart komma till den långa gatan som vi bor på.

Jag passerar en klasskamrat till mig, det var Matthew. ’Konstigt, varför går han här?’ Han har en ryggsäck på ryggen och går med raska steg, men jag fick inte chansen att hälsa på honom förens det var försent. Matthew försvinner in snabbt på en annan gata, han skulle inte höra mig om jag hälsade nu.

Vi kommer hem och jag beslutar mig att hälsa på den nya. Så jag går upp och knackar lite försiktigt på hans dörr men jag får inget svar. Jag knackar lite högre ifall han inte hade hört mig första gången, men fortfarande kom inget svar.

”Hej” säger jag försiktigt och hoppas att han lyssnar. ”Mitt namn är Dominic och jag bor också här. Jag undrar om du vill göra något, se någon film eller så.” Jag lyssnar efter svar men får inget så jag suckar och börjar gå ner in till vardagsrummet. Efter att jag har satt mig kommer mamma också in och hon sätter sig vid det stående pianot vi har. ”Mamma, vad heter den nya killen?”

Hon tittar upp och ler mot mig. ”Matthew”

Vänta, va? Jag gapar och reser mig upp snabbt.

”Är han svarthårig och är runt min längd?” frågar jag.

”Ja, känner du honom? Hur visste du hur han såg ut?” frågor hon tillbaka och ser lite förvånad ut. Hon kommer inte le när jag berättar att jag såg honom gå härifrån.

”Vi är klasskamrater. Men jag såg honom gå snabbt härifrån när vi svängde in på gatan efter bion.”

”Har han rymt?!” säger hon högt och reser sig upp. Jag ser oron sprida sig över hennes ansikte. Hon ropar på min pappa och han kommer in i rummet. Jag förklarar för honom vad jag hade sett.

”Jag går och hämtar nyckeln och så går vi upp och kollar” svarar pappa efter att ha funderat en stund.

Mamma nickar och vi börjar gå tillsammans upp till rummet när pappa har hämtat nyckeln. De knackar på dörren och ber Matthew komma ut, men såklart inget svar. Pappa låser sedan upp dörren och vi kommer in i ett tomt kallt rum, fönstret var vidöppet.

”Det var bra Dominic att du berättade att du såg honom.” säger mamma och tar upp telefonen ur fickan och knappar in numret till polisen. Vi har haft några som rymmer förut.

”Jag kan ta cykeln och se om jag hittar honom. Det var ju ett tag sedan jag såg honom men jag kan försöka.” erbjuder jag mig. Pappa nickar och säger att jag kan leta litegrann i området men att jag inte behöver anstränga mig så mycket.

Jag lämnar Matthews rum och går ner igen till hallen och tar på mig ytterkläderna i snabbare takt än vad jag brukar göra. När jag kommer ut tar jag min cykel och kliver upp på den och skyndar mig upp för gatan där jag så honom senast. Jag cyklar åt det hållet jag såg honom börja gå, det var en väg som ledde till vägen som gick längst havet eftersom vår stad ligger i kusten. Framför mig kan jag se stadsparken och jag beslutar att jag ska titta där eftersom jag inte vet vart han annars skulle vara.

När jag kommer dit hoppar jag av cykeln och går med cykeln bredvid och tittar runt. Det var mycket folk eftersom det var soligt och väldigt varmt. Men jag får inte syn på någon svarthårig, kort och blek person. Jag går vidare upp för stigen i parken men får inte syn på något som skulle kunna likna honom. En suck lämnar mina läppar och jag vänder mig om för att ta mig hem igen.

När jag kommer hem tyst så kommer mamma in i hallen snabbt men blir besviken att det inte var Matthew som kom in med mig.

”Det är tråkigt att de flyr. Vi vill ju hjälpa dem, men de förstår nog inte det i början. Jag hoppas han mår bra, vart han än är.” säger hon och går tillbaka in i vardagsrummet där de andra är. På söndagar brukar vi se en film tillsammans så jag sätter mig vid de andra i soffan och vi börjar se the Avengers tillsammans.

AWESOME!!

Jättebra!!!!! Hoppas de hittar Matthew!!!!!

Tack så jättemycket ♥

Varsågod!!!♥♥♥

Ja varsågod!!

Kapitel fyra

'Det enda jag vill är att komma härifrån'

"Och det ska jag också" säger jag tyst för mig själv. Jag tittar runt i mitt rum och ser det stora fönstret, jag går mot den och öppnar och tittar ner. Som tur var garage taket någon meter under mitt fönster. Jag ler smått för mig själv men kommer på att mina ytterkläder är där nere, mitt leende försvinner. 'Hur ska jag få tillbaka dem?' tänker jag för mig själv.

Jag har inget val, jag måste ner och hämta mina saker. 'Men hur ska jag göra för att vara tyst?' jag ser osäker ut men jag har ju alltid smugit när jag har varit hemma tänker jag. Mitt självförtroende kommer tillbaka och jag nickar för mig själv och låser upp dörren och smyger ner till hallen. Jag ser ingen tecken på föräldrarna så jag tar bara skorna, jackan låter för mycket och jag har ju trots allt en tjocktröja så jag behöver den inte. Jag springer upp till rummet och låser igen och slänger mig på sängen. Andfådd är jag för att mitt hjärta börjar slå hårt igen. Nu måste jag hoppa på taket och sedan ner och gå så snabbt härifrån innan jag blir upptäckt.

Jag vet att jag inte har så lång tid på mig innan jag måste lämna mitt rum. Efter att jag har tagit på mig mina skor tar jag på mig min väska och knäpper den tjocka koftan. Mina fötter styr mig till fönstret som jag öppnar lite mer för att jag ska komma ut. Jag sätter mig på fönsterramen och tittar neråt och försöker glida ner tyst på taket. Jag lägger mig platt på magen och ålar mig baklänges på taket för att sedan glida försiktigt ner längs väggen.

Jag landar hårt baklänges när jag sedan släpper för att falla den sista metern då jag redan hängde med händerna längs räcket vid takets slut. Efter att jag har rest mig upp borstar jag av det lilla smuts jag fick på rumpan och börjar bege mig ut över trädgården och ut på den lite större vägen. Enda problemet nu var att jag inte vet var jag ska ta vägen. Men det löser väl sig.

Jag ser Dominic som går i min klass. Han som alltid är försenad, det var han jag tittade på på första lektionen av denna veckan




Efter lektionen går jag ut till mitt skåp för att hämta min andra mapp. När jag har låst och ställer mig upp och svänger runt, för att gå åt det håll min vän Thomas är, krockar jag in i någon så jag tappar min penna. Jag böjer mig ner och reser mig sedan upp för att se vem det jag var jag krockade in i.

"Förlåt"

'Dominic' tänker jag. Jag tittar in i hans ögon och får först nu se vilken ögonfärg han har. Grå ögon, sen med sitt blonda hår och vackra leende. Så himla vackert.

"Jag var inte beredd på att du skulle vända dig om"

Han drog mig ur mina tankar och jag tittar lite förvirrat på honom. Ååh, jag vill så gärna säga vad jag tycker om honom men jag kan inte. 'Visa ingenting' tänker jag.

"Det är okej, men gör inte om det" svarar jag. 'VARFÖR SA JAG SÅ?' skriker jag i mina tankar och jag gjorde en facepalm i tanken.

"Men guud, det var bara en penna" svarar han mig och ser lite irriterad ut och går iväg förbi mig. Jag tittar efter honom och känner hur besviken jag blir på mig själv.

"Matthew"

Jag vänder mig om och tittar på Thomas.

"Vad var det där om?" frågar han.

"Ingenting, Tom"




Nu gick han där, med några som jag aldrig har sett förut. Eller det var en lögn, de två äldsta har jag sett på skolan någon gång.

Jag går över till andra sidan så jag inte möter dem direkt och jag börjar raska upp mina steg. I ögonvrån kan jag se Dominic titta på mig men jag låtsas som ingenting, jag har inte tid att prata med dem nu.

Jag viker in på en gata som svänger av mot stadsparken, min plan är att gena genom Stadsparken och gå vidare då Thomas hus ligger åt det hållet. Jag tar upp min mobil i fickan och bläddrar till "T" bland kontakterna och trycker på "ring Tom". Han svarar direkt.

"Hej Dom!!! Vart har du varit?" jag ler.

"Jag berättar sen för att jag är på väg till dig nu, kan jag få sova över?"

"Ska fråga mamma först." Jag lyssnar kvar i luren och hör ett mumlande på andra sidan och sen hör jag att han kommer tillbaka. "Det är okej! Har du ätit lunch ännu ?" Jag skakar på huvudet men kommer på att han inte ser mig.

"Nej det har jag inte gjort."

"Okej, mamma säger att du får äta här. Syns snart!"

"Ja det gör vi!"

Jag börjar gå in mot stadsparken och tar den lilla stigen som går längs den djupa breda ån som går vid kanten av parken. Jag svänger av litegrann och upp mot baksidan av parken, jag tittar bakåt lite och ser Dominic cykla in mot parken och stiga av cykeln. Jag känner igen honom med hjälp av hans färgglada byxor, han hade på sig de gröna idag. Hans hår nästan lyser i solskenet också.

Jag skyndar mig upp och vidare mot Thomas hus, det tar ungefär tjugo minuter om jag går i en ganska snabb takt. Eftersom jag inte visste om familjen hade märkt att jag var borta än var jag tvungen att skynda mig, vem vet om de kallar in polisen för att leta efter mig.

När jag har kommit halvvägs ser jag en polisbil svänga in en bit framför mig. 'Fan!' tänker jag. 'När man pratar om trollen.' Jag vänder mig om och börjar springa eftersom att jag hör bilen öka takten, jag blir tvungen att ta en omväg nu. Jag svänger över en öppen gräsmatta och svänger sedan in på en annan gata eftersom att jag vet att jag har någon minut försprång nu. Eftersom jag svänger in så jag är inne mitt i ett kvarter med lägenheter nu så har de inte chans att komma fram om de ändå skulle hitta mig.

Jag ler smått för mig själv och skyndar mig till Toms hus och springer in på hans gård bakifrån. Jag knackar och han släpper in mig efter några sekunders väntande. Han ger mig en kram.

"Varför är du helt andfådd?" frågar han och tittar på mig nyfiket. Jag skrattar lite.

"Jag kan berätta när vi kommer in i ditt rum." han nickar och vi skyndar oss in till hans rum. Han sätter sig på en fotölj som han har vid sitt skrivbord och jag lägger mig som vanligt på hans svarta puff som är placerad i ett av hörnen. Han snurrar några varv på fåtöljen som han brukar göra och stannar sedan upp och tittar på mig.

"Berätta!"

Jag börjar berätta om måndagen då allt satte igång. När jag var klar tittade han medlidsamt på mig.

"Jag kände på mig att det var problem i din familj, varför har du inte sagt något? Du hade ju kunnat få sova över här, min mamma skulle förstå om vi berättade för henne"

"Förlåt. Men nu låter de mig bo hos en främmande familj här i denna stad och jag har precis rymt från dem. Blev även jagad av polisen men kom undan väldigt snabbt."

Thomas började gapa. "Skojar du eller? POLISEN. Tänk om de visste att du var här! Aja, nu får de inte tag på dig." jag ler åt honom.

"Men jag måste till skolan, jag tror de förväntar sig att jag ska komma. Jag antar också att de vet att jag bor hos den familjen nu och om jag inte dyker upp kommer de ju såklart kontakta dem."

Tom nickar lite som svar. "Vi har saknat dig Matt, du skulle ha hört av dig. Även om jag vet att det var jobbigt. Men nu vet jag att du lever så det är bra."

"Aaw" säger jag åt honom och han himlar.

"Förresten, hur lyckades du fly från deras hem? Låter som väldigt svårt då polisen var efter dig." Jag börjar skratta.

"Jag flydde genom mitt rum, det var på andra våningen men som tur var garagetaket precis under mitt fönster. Jag hade ju också bestämt mig att jag skulle rymma så fort jag kom dit, det är ett under att jag lyckades på första dagen! Jag hoppas på att de inte vill ha mig där längre, jag har nog visat dem att jag inte vill följa deras regler." svarar jag och ler stort.

"Jag hade gärna velat se deras grimaser när de upptäckte att du inte var i rummet!" Säger han och skrattar.

Vi pratar en stund till innan vi går ner och äter lunch.

Jättebra!!!!!

Det är mkt bra Fortsätt så

AWESOME!