Utvald till att överleva (Berättelse)

Men herregud vad bra du skriver ♥ Nu blev det ju riktigt spännande också! 8D

Och ännu en del av kapitel 1, jag vill komma vidare ju xD

Tack alla ♥

~~~~~

”Hey Josh! Jag har inte sett dig på hela dagen, var har du varit?”
Josh vände sig om och såg sin vän, James, komma emot honom. De hälsade med en snabb nick.
”Jag har varit i skolan hela dagen, har du inte sett mig?”
”Nej, jag lovar bror, du har skolkat!” James log retsamt mot Josh.
”Tyst med dig din idiot. Klart jag inte har, du har helt enkelt missat att jag varit här.”
”Som du vill då” James vände sig om och gick bort till sina andra vänner, och snart hörde man dem reta några tjejer en bit bort. Josh suckade och ställde sig i kön för att ta mat. Han var egentligen inte hungrig, men som vanligt skulle lärarna bara bli sura om han inte tog mat. Så Josh lassade upp några potatisar och kött, eller vad man nu kunde kalla den bruna geggan som låg på hans tallrik. Han satte sig själv vid bordet längst bort och började långsamt tugga i sig av maten.
Matsalen fylldes av högljudda elever som skrattade och skrek, och snart hördes också ropen av lärare som sa till dem att lugna sig. Josh suckade och försökte stänga ute oljudet. Det ringde i öronen på honom och huvudet gjorde ont. Han åt snabbt upp sin mat och skyndade sig sedan ut ur matsalen och till friheten på skolgården.
Luften kändes sval och skön, och snar försvann huvudvärken och det ringande ljudet i öronen. Josh börja gå mot ett par bänkar en bit bort, och skulle just sätta sig ner när det hördes ett högt dån. Han konstaterade att det var samma dån som han hört innan, och Josh var säker på att det inte kunde vara åska eftersom himlen fortfarande var blå och klar. Ljudet hade låtit närmare nu än innan, och Josh började gå mot kanten av skolgården för att försöka ta reda på vad det var för ljud.
Han tittade ner för gatan som låg precis utanför skolgården, och långt ner på vägen kunde han skymta ett mörkt rökmoln som steg upp mot himlen. Efter någon minut kändes även doften av rök och bränt trä, och Josh började bli fundersam över vad det egentligen var som hände.
”Josh! Kom, vi måste gå in det är något som inte stämmer!” Josh överraskades av rösten och vände sig snabbt om. Hans mentor stod några meter bort och vinkade på Josh. Hon såg orolig ut och tittade hela tiden ut mot gatan. ”Skynda dig!”
Josh började gå mot Liz, som hans mentor hette, men hann inte så långt innan dånet hördes en gång till. Han tittade bakom sig och började sedan springa mot Liz. Josh hade kommit på vart ifrån han kände igen ljudet, och det var inte en bra sak.

fortsätttt du skriver bra

Skit bra! *bevakar*

Nämen gud vad spännande!! Jag vill läsa mer!!! ♥

mera mera mera

Åh ja!

Jag läste den här redan igår kväll utan att vara inloggad och jag blir verkligen super fascinerad över hur bra den är Din bror har tur som får en sån underbar julklapp ^^

Tack alla, ni är så snälla! ♥



Hahha vi får se, jag har en liten plan som jag hoppas blir bra ^^

Kapitel 2

Alla högstadieeleverna var samlade i källaren av skolan i ett av skyddsrummen, mellanstadieeleverna i det andra och lågstadieeleverna i det tredje. Lärarna var uppdelade jämnt i de olika skyddsrummen och gick nu runt för att lugna alla. Dörrarna var låsta och folk satt utspridda på golven i de olika rummen. Josh satt själv i ett hörn och lutade sig mot väggen samtidigt som han blundade och trummade med sina fingrar mot golvet. Han kunde höra hur olika personer grät i delar av rummen, och hur lärare pratade lågt med dem och försökte övertala dem att det inte var något farligt, så att personerna kunde sluta gråta och bli lugna. Men Josh visste bättre. Av all erfarenhet han fått av att spela kände han igen ljuder av stridsvagnar och bomber, ljudet av vapen som laddades och skott som avfyrades. Ljudet av soldater som marscherade och helikoptrar som surrade i luften, redo att avfyra dödande bomber. De flesta av ljuden hördes genom de tjocka betongväggarna nere i skyddsrummen, och Josh rabblade upp vad alla kom från tyst för sig själv.
Tiden gick långsamt. Det fanns inget att göra nere i skyddsrummen mer än att vänta och hoppas på att det snart skulle vara över. Det fanns inte heller någon täckning för mobilerna, så ingen visste hur det var med deras familjer och vänner.
Några av personerna i skyddsrummen hade somnat, och de som gråtit innan satt nu för det mesta tysta för sig själva. Det var ingen mer än lärarna som pratade nu, de flesta var rädda för att personerna som skjutit skulle höra dem och spränga byggnaden. Josh själv hoppades bara på att skolan skulle hålla, den var ju trots allt ganska gammal...