Att leva i en djurpark

Bra!!

Åh gud så bra, gillar dina djur-utpekningar, får en klar bild av Austin eftersom jag känner en kille som är extremt kort, ungefär som honom, roligare blir det eftersom han har finnar. x)) Sen visste jag inte att du var 1.52! :o Min bästa vän är också det.

Jag älskar den här storyn eftersom jag för stunden tröttnat lite på att läsa fanfiction, och mer ägnar mig åt att skriva lite blandat, jag är inte mycket för ungdomliga noveller utan mer som i en saga. Men jag antar att anledning att man skriver om någon/något är för att man vill uppleva det man skriver om, jag menar det man skriver om blir ju till liv i våra tankar inte sant? Denna novellen, så himla underbar gjord, jättebra formuleringar och alla dessa underbara "kommentarer" som jag skulle kunna slänga ut mig när som helst gör mig trygg med berättelsen, love it! Bevakar hårt. DU vet som bara jag kan göra. Längtar efter mer. ♥

Kapitel 6- De två dejterna
Den här gången var det inget problem med att välja kläder. Jag menar, vem klär upp sig för att läsa läxor?
- Ska du träffa Cyrus? frågar mamma.
Hon sitter vid matbordet och målar tånaglarna i en blodröd färg
- Jag ska gå över och hjälpa Austin med en läxa, säger jag och tar på mig mina slitna Converse som står intill dörren.
Hon släpper sina tår med blicken och tittar förbryllat på mig. När hon ger mig den där blicken får hon en rynka mellan ögonen som gör henne fem år äldre än hennes trettiosex.
- Austin? Jag trodde att er förra dejt var en katastrof. Du har väl inte glömt bort elvispen? undrar mamma.
- Det är ingen dejt. Jag ska bara hjälpa honom med en läxa, säger jag och rycker på axlarna.
Men mamma ger inte upp. Hon skruvar fast locket till nagellacksflaskan och harklar sig lite. Jag suckar. Åh nej. Nu kommer det en föreläsning. En predikan. En förmaning. Kalla det vad man vill. Föräldrar är experter på det.
- Hollie, jag tror att du och jag behöver ha ett viktigt samtal. Jag har märkt att du varit ute med killar väldigt mycket på senaste tiden. Och jag vet hur spännande det kan vara att utforska men jag tycker att du ska hålla dig till att kyssas. Inget mer, säger hon.
Jag står bara där och blinkar. Det är nu man skulle vara en orm. Kunna slingra sig iväg. Och framförallt slippa lyssna när ens mamma förbjuder en att...eh...ja, fortplanta sig. Vad svarar man på det här?
- Tack mamma. Jag ska komma ihåg det här när jag hjälper vår granne med hans läxa, säger jag och går snabbt ut genom dörren.
-Tänk på elvispen! ropar mamma efter mig och jag tackar gud för att dörren klipper av hennes ord.

Trots den korta promenaden till Austins dörr så hinner jag börja frysa. Det blir kallare och kallare ute men jag kommer inte behöva hjälp med att värma mig. Det ska han ha mycket klart för sig. Jag knackar och på två röda sekunder öppnar Austin. Den här gången är han lite mer vardagligt klädd i t-shirt och lukt av rök istället för den hemska doften av after shave. Jag får ingen hälsning utan bara en nick. Vad hände med hövligheten? Jag hör röster från tv-rummet.
- Har du besök? frågar jag.
- Bara tvn, säger Austin. Vi kan jobba i köket.
Jag följer efter honom in till köket. Det lilla köksbordet är överfullt med cigarettfimpar, ölburkar och ett block samt en penna. Jag sätter mig ner och tittar på blocket. Tomt.
- Vad är det du behöver hjälp med? frågar jag.
Austin plockar fram två cola burkar ur kylen och sätter sig framför mig. Han ställer en av burkarna framför mig och öppnar sin.
- Att skriva, säger han som om det vore självklart.
- Du menar att jag ska skriva den åt dig, säger jag och får det att låta som en fråga.
Austin nickar. Jag skrattar och lutar mig tillbaka.
- Glöm det. Jag kom hit för att hjälpa dig, inte fuska, säger jag.
Han suckar. Han har gett upp.
- Visst, säger Austin och lutar sig framåt och drar till sig blocket.
Jag ler.
- Vad handlar uppgiften om? frågar jag.
- Bara skriva lite om vad jag brukar göra på fritiden, säger han och rycker på axlarna.
- När ska den in? frågar jag.
Imorgon, erkänner Austin.
Jag suckar.
- Då är det bäst vi börjar. Jag vill inte vara kvar här hela natten, säger jag.

Tre kvällar senare
Tristan hämtar mig i sin A- traktor. Den är svart och ganska rymlig. En lång person som jag kan lätt få plats med benen.
- Vill du gå och äta först eller vill du se på bio först? frågar han.
- Det är du som kör, så du får bestämma, säger jag.
Han nickar och byter gata. Nu förstår jag ingenting.
- Det här är inte vägen till bion, säger jag.
Tristan tittar på mig och ler.
- Du sa att jag fick bestämma. Det här är jag som bestämmer, säger han.
Jag ler men lägger i smyg en hand på handtaget. För säkerhetsskull. Vi åker fram på gatubelysta vägar, glider in på slingrande smågator och helt plötsligt har vi lämnat samhället. Husen byts ut mot stora, tomma fält. Tristan kör av vägen och parkerar ute på ett av fälten. Nu börjar jag bli lite rädd. Han lutar sig mot baksätet och letar efter någonting. Till min förvåning är det en picknickorg.En korg? Tack vare en massa skräckfilmsmaraton hade jag förväntat mig en kniv, eller en screammask. Inte en korg.
- Jag tänkte att vi skulle ha en liten kvällspicknick, säger han.
- Du hade alltså planerat det här hela tiden, säger jag och ler.
Tristan skrattar lite.
- Överraskning, säger han och går ut.
Jag följer efter honom. Tristan lägger ut en filt framför sin traktor och sätter sig ner. Ur korgen plockar han fram stearinljus som han tänder och ställer ut på filten. Han plockar fram en flaska läsk, ett par pizzabitar, en låda vindruvor och en stor påse med godis.
- Ta för dig, säger han och äter ett par vindruvor.
V sitter och äter i en stund samtidigt som vi pratar om allting mellan himmel och jord.
- Hur kom du på den här idén? frågar jag.
- Tack vare dig faktiskt, erkänner han.
Tristan skrattar åt min oförstående min och förklarar sig.
- Efter fotbollsmatchen berättade du att dina föräldrar möttes på en match. Det var såhär mina föräldrar träffades. De gick också på gymnasiet. Sista året. Precis innan sommarlovet. Alla studenter skulle ut och fira. De firade genom att ta sig ut till ett tomt fält mitt i natten. De hade med sig mat och musik. Jag blev till den natten, säger han.
Jag dricker lite av min cola och väntar på att få höra mer.
- Till skillnad från dina föräldrar var det inte kärlek i första ögonkastet. Mina mor och farföräldrar tvingade mina föräldrar att gifta sig. Mamma och pappa kunde inte ens se på varandra men de var tvungna att leva tillsammans. Och de känner sig tvungna än idag, säger Tristan.
Jag märker att det tär på honom att berätta, så jag lägger en hand på hans axel.
- Så jag lovade mig själv att om jag skulle ta med en tjej till en romantisk plats som den här så skulle det vara med en mycket speciell person, säger han och tittar på mig.
Jag rodnar och ställer mig upp. Går ett par steg och tittar upp på den stjärnklara himlen. Det är vackert.
- Mina föräldrar älskade varandra från första början. Men sen kom pengar. Det var helt plötsligt ett stort problem. Kvällarna kunde bestå av att mamma och pappa bara stod och skrek åt varandra. En kväll gick det verkligen åt skogen. De hade bråkat och pappa stormade ut. Han tog bilen och körde iväg. Tre timmar senare kom två poliser och berättade att pappa inte skulle komma tillbaka. Han hade kört av vägen. Det var för flera år sedan men vi pratar inte om det. Så ingen vet något. Alla tror att pappa lämnade oss, säger jag och tittar upp mot himlen.
Tristan ställer sig bredvid mig. Han ställer sig och tittar också upp mot himlen. Jag känner hur hans fingrar drar till sig mina. Jag vet inte hur länge vi står så. Känns som en evighet.
- Vi kanske borde åka hem, säger han.
Jag nickar. När vi har packat in oss i A-traktorn får jag ett sms. Det är från Launcelot.
”Ser fram emot att få utklassa dig i tv-spel igen. När kan vi ses?”.
Jag skickar iväg ett snabbt svar och suckar.
- Var det någon speciell? frågar Tristan.
- En person bara, säger jag.
Han ler och startar traktorn. Vi hinner åka en bit innan hans hand letar sig fram till mig igen.

Neej men vilken player Hollie är! x) Gillar hur du fick med att hon skulle vilja vara en orm och alla tre killar i ett enda kapitel haha, Hollie måste känna sig väldigt taskig. xD

Jag gillar Tristan!!

Jag tycker synd om Tristan, jag gillar honom inte. Han var tydligen känd för att vara en player?
(Namnet Tristan får mig att tänka på Stardust xd)

Trezzan palyer? :o står det någonstans? i så fall hade jag helt glömt bort det xD

Tyckte jag läste det i en kommentar, men annars har jag inte läst det. xI Eller att han var en bad boy kanske det var.

bevakar

Hur fan kunde jag glömma att bevaka den här!?!? *Misshandlar bevakrknappen efter mitt förra misstag*