Devils daughter! [SV]

Och här kommer epilogen. Nu är denna ff slut och jag hoppas att ni har tyckt om den Jag tackar och bockar för allt och för att ni har varit med mig ♥
~
Epilog:
Jakob betraktar flickan som springer framför honom; hennes röda hår böljar i vinden och de små benen rusar fram i otrolig fart.

"Odette", ropar han på henne och flickan stannar upp.

"Stanna lite, så går vi tillsammans."

Flickan skrattar och börjar gå mot sin far. Jakob ler mot henne - hans dotter - och får ett mycket bekant leende till svar. Auroras leende.

Jakob tänker på henne varje dag, varje gång han ser Odette - ser han Aurora. Den lilla flickan är en perferkt avbild av sin mor, förutom hennes ögon - de är blå, blåare än ädelsten.
Odette komme fram till sin far och tar honom i handen, tillsammans går de in på kyrkogården och stannar vid en stor vit sten - Auroras.

Efter hennes död insisterade Jakob på att de skulle resa en sten till henne. Till en början tyckte de allra flesta att det var mot allt de trodde på. Men till slut - efter en del övertalning av Mrs. Bell - fick de resa en sten till minne av Aurora. Jakob visste att hon egentligen skulle ha legat tillsammans med sina föräldrar - men han tyckte att hon var värd en egen sten. Den hade ju trots allt rests bredvid den andra.

Aurora Henriksdotter
Född: 15 oktober 1538
Död: 20 mars 1555

När Jakob och Odette närmar sig gravstenen ser de att någon har lämnat blommor där - vilda ängsblommor. Det ligger likadana vid gravstenen bredvid - Auroras föräldrars grav - och Jakob ryser.

"Pappa?" frågar Odette och sätter sig framför sin mors sten.

"Ja, min kära flicka?"

"Kan inte du berätta om mamma igen?"

Jakob skrattar och berättar allt han visste om Aurora - hur de träffades, vad som hade hänt och så vidare. Det var bara en sak han hade utelämnat; hur hon dog. Odette är bara fem år gammal och Jakob tycker att vid den åldern borde man inte vara så bekymrad över det förgångna. När han avslutade sin historia upptäcker han att Odette stirrar bekymrat på honom.

"Pappa, varför gråter du?"

Jakob spärrar upp ögonen och känner på sina kinder - mycket sant, där finner han tårar.

"Odette! Jag älskar dig så mycket, förstår du?"

"Jag förstår, pappa. Jag älskar dig också, massor."

Mrs. Bell står borta vid andra änden av den lilla kyrkogården och ser hur den lilla familjen kramas. Den lilla flickan fumlar med händerna på ett långt halsband som hon bär runt halsen och de pratar lågt med varandra. En tragedi - jo, visst var det en tragedi, det som hade hänt. Mrs. Bell suckar åt det och ser åter igen på den lilla familjen.

Far och dotter - förenade, tillsammans, för alltid.

Och det var Auroras historia.

Har läst allt och gud vad duktig du är på att skriva! Blir ju helt tårögd! Jag älskar denna novellen, den var verkligen hur bra som helst.
Ja, vet inte vad jag ska säga mer, gud alltså! Argh, så bra det var ^^

Men vad underbart fint. Du skriver så fantastiskt och levande

Gud, ingen har sagt det om mina texter förut. Tack så enormt mycket, jag är väldigt tacksam ♥

Och tack till dig, så glad jag blir att höra vad ni har att säga om min novell, tack så mycket ♥