I kamp om livet (novell)

Wow man vill bara läsa mer o mer!! Du skriver jättebra

Tackar
***
Kapitel 6
Jag föll och föll. Det var som om jag slängt mig ut från en plattform och föll rakt ner, men jag träffade aldrig bottnen utan föll bara vidare.
Efter ett tag upptäckte jag att jag kunde styra vad jag skulle. Jag flyttade mig genom att använda benen och armarna, ungefär som att simma. Fallet saktades in och jag svävade istället. Det hade ljusnat något och allt var i en stål blå färg.
Helt plötsligt kom en kastvind som slungade mig åt sidan, men eftersom det inte verkade finnas några väggar så slog jag aldrig in i något.
Jag lyckades hejda trycket och vända mig åt rätt håll igen. Jag såg mig omkring för att se var vinde kom ifrån och fick då syn på en stor mörk skugga, som växte för varje sekund. Jag väntade med hjärtat i halsgropen och med bävan på vad som skulle komma.
Och så skingrades molnen och en jättestor rovfågel blev synlig några meter framför mig. Jag skrek rakt ut och försökte förgäves att sväva iväg, men jag kom bara några meter fram innan en ny vind slungade mig åt ett annat håll.
Jag lyckades hejda farten igen och vända mig mot fågeln som svepte efter mig. Den gjorde en rörelse med vingarna och en tredje vind fick tag i mig.
Den här gången lät jag den föra iväg med mig, jag var nöjd så länge som fågeln inte var allt för nära. Men den kom på nytt flygande mot mig och jag sprattlade med både armar och ben för att ta mig framåt. Det gick fortfarande för långsamt och jag fick inte styr på mig själv, för helt plötsligt hängde jag upp och ner.
Jag var spänd som en fiolsträng och luften pressade mig från alla håll. Det värsta var att fågeln snabbt närmade sig på nytt.
Vad skulle jag göra.
”Tänk på något som gör dig lugn”, det var den där rösten igen och jag lyssnade uppmärksamt, den hade ju hjälpt mig innan.
Jag förstod inte riktigt vad den menade, men jag försökte. Jag tänkte på sommaren och när Mira och jag varit ute och paddlat kanot. Det hade varit väldigt fridfull och allt hade blivit komplett när Mira börjat sjunga.
Jag kände hur mina muskler slappnade av och då upptäckte jag även att jag kunde styra mig själv i en viss mån. Jag fick en idé och flög iväg som stålmannen. Jag svepte iväg och bort från rovfågeln som nästan varit inpå mig.
***

Du kan beskriva väldigt bra

äntligen nästa del
Bra skrivet!!

Sorry att förra delen tog lite tid att få upp Hade inte någon tid Men här kommer ännu en
Tack förresten
***
Kapitel 7
Jag pustade ut, men upptäckte att fågeln inte skulle ge sig så enkelt och jag tryckte mig vidare.
Efter en stund hetsjakt tittade jag mig över axeln och upptäckte att jag fått ett litet försprång. Jag log nöjt och vände ansiktet framåt. Då upptäckte jag en ny mörk skugga och den var dubbelt så stor. Jag försökte att bromsa men det gick inte alls. Jag var spänd igen och hade ingen kontroll över mina rörelser längre. Jag flög vidare rakt mot skugga och slog rakt in i en…vägg.
Det var väl inte riktigt en vägg, det var snarare en plats där luften var så hårt hoptryckt att den bildade en form av vägg. Jag slog in med axeln först och kved till när smärtan for genom armen. Jag samlade mig och lugnade mig. Smärtan avtog snabbt och det var inga problem med att röra på armen.
Jag såg upp längs luftväggen och funderade på hur den blivit till, när jag blev uppryckt ur mina funderingar av ett ilsket kraxande. Jag snurrade runt och stod ansikte mot ansikte med rovfågeln igen, som gav upp ett nytt ilsket kraxande. Den flög med en väldig fart mot mig och jag såg chockat hur den kom närmare.
Jag försökte samla tankarna och göra något, men det gick trögt och jag såg med fasa hur nära fågeln kommit på bara några få vingslag. Jag såg mig omkring men såg bara luft och väggen som skar av min flyktväg.
Då kom jag på det...väggen!
Jag svängde mig nedåt och med hjälp av den hoppressade luften fick jag en riktigt stadig avstampsbräda. Jag sköt iväg mig och flög under fågel som gav ifrån sig ett förvånat krax, innan den med ett ljudligt krasch flög in i väggen.
Jag stannade upp och såg mot väggen och fågel. Den gav upp ett uppgivet sista kraxande innan den upplöstes till stoft.
Det tog mig bara en sekund att ta mig till väggen och då fick jag syn på en lite glimmande sten. Den var silvergrå och pulserade precis som jordstenen.
Jag sträckte fram handen och skulle precis ta den lilla luftessensen, när den föll. Den singlade ner bland molen och försvann ur sikte. Jag svävade ett ögonblick och bara såg den försvinna, innan jag med hjälp av väggen flög efter den.
***

Mer

Kapitel 8
Jag svischad förbi moln och luften pressade mitt hår bakåt. Jag trodde nästan att det skulle ryckas av mitt huvud, men i just det ögonblicket brydde jag mig inte alls. Jag var tvungen att få tag i den där lilla globen om jag någonsin ville leva igen. Jag fortsatte att flyga lodrätt nedåt.
Då fick jag syn på den! Den singlande långsamt ner och det var precis så jag inte nådde den.
Men så stannade den helt plötslig med ett lätt klirrande. Jag förstod då att den landet på bottnen och att jag var på väg rakt ner i marken.
Jag vände mig chockat om och försökte hejda fallet, men dat hade inte behövts. För innan jag skulle slå i bottnen stannade allt upp och suset från vinden försvann. Det blev tyst, allt som hördes var ett lätt surr från luftessensen och tjutet i mina öron.
Jag vände mig långsamt om och satte ner fötterna. Det kändes konstigt att stå på fast mark efter allt tumlande genom luften. Dessutom så kändes tystnaden som ett tryck över öronen.
Jag satt mig på huk och tog upp den lilla silvergrå globen i handen. Efter några sekunder sjönk den ner genom huden och försvann in i min kropp.
”Du har lyckats få tag i luftessensen och är värdig att fortsätta”, sa den mullrande mansrösten som åter ljöd ut över rummet som jag nu stod inne i.
Det uppenbarade sig en ny dörr och den här gången tvekade jag inte utan gick raka vägen in. Jag stängde dörren bakom mig.
***

Jag gillar idéen till handlingen och har faktiskt aldrig läst något liknande. Jag gillar den faktiskt.

Håller med föregående talare, denna berättelse är unik!

Tack så jättemycket Kul att höra att man är först med något
***
Kapitel 9
Vattnet stod upp till smalbenet på mig när jag klev in i det nya rummet. Jag såg mig frågande omkring. Jag stod i en lagun. Det var stenväggar omkring mig och det var vatten överallt. Jag plumsade fram några steg. Rummet var runt och taket var välvt. Allt lystes upp i ett överjordiskt turkost sken.
Jag slet blicken från sjöväxterna som växte upp ur vattnet och vissa var flera meter höga, och såg mig sökande omkring. Var fanns vattenessensen?
Så fick jag syn på den. Den låg uppe på ett podier liggande i en öppen mussla, som en pärla bara det att den var havsblå.
Jag skyndade mig fram till podiet och mina steg gjorde så att vattnet skvätt upp omkring mig.
När jag skulle ta upp globen fick jag en känsla av att detta var allt för enkelt. Jag tvekade och väl var det, för musslan slog igen precis framför mina fingrar. Jag drog förskräckt tillbaka handen och vacklade bakåt.
Ett kvinnligt hånskratt fyllde lagunen och jag tog några fler steg bakåt. Jag såg mig sökande omkring och fick se en skepnad som frigjorde sig ur skuggorna bakom en hög vattenväxt.
”Du har kommit långt, lilla du”, en kvinna klev fram.
Hennes hud hade samma färg som vattnet jag stod i och hennes klarblå ögon som var helt fokuserade på mig.
”Längre än vad de flesta gör”, skrattade hon och blev helt synlig.
Hon hade en treudd i ena handen men det som var mest uppseendeveckande med henne var att hon hade en stor fena istället för ben.
Jag backade några steg till med uppspärrade ögon.
”Du ska inte vara orolig”, lugnade hon och gled fram i vattnet. ”Jag ska bara skicka tillbaka dig till Döden”, hon skrattade rått och ökande farten mot mig.
Jag tvekade inte, jag vände henne ryggen och sprang. Jag hörde henne hånskratta bakom mig, men vände mig inte om.
Jag smet in bakom en sjöväxt och försökte stilla hjärtat.
”Kom fram, kom fram”, spann vattenvarelsen med len röst.
Det fick mig inte att vilja visa mig. Istället försökte jag komma på hur jag skulle komma levande ur den här knipan.
”Jag ser dig”, sa helt plötsligt vattenvarelsen och attackerade med treudden.
Jag duckade och gled undan. Jag sprang iväg och hörde åter det där hemska skrattet bakom mig. Jag var tvungen att komma på något!
***