Hannah Weasley [SV]

Okej. Jag håller på att skriva på nästa del, men den är långt ifrån klar. Jag skrev förut en fanfic om Rose Weasley, och före det Lily Luna, men när min dator krachade för ett tag sedan så förlorade jag alla dokument. Rose Weasley KANSKE finns på fanfiction.net, jag tror att jag har lagt ut en liten del av fanfictonen där... :s

Hoppas dom är kvar "//

Här är Rose Weasley
http://login.fanfiction.net/story/story_preview.php?storyid=6196470

Tyvärr så var jag inte så noga med att tänka på stavning och grammatik. Jag skrev den i typ somras, tror jag.

Okej. Tack!

Kan inte se Rose Weasley, måste bli medlem ;d

Prova denna länken
http://www.fanfiction.net/s/6196470/1/Rose_Weasley

Jag ska nog ta tag i berättelsen, rätta stavfel och skriva om själva storyn :p Albus framstår som en idiot, och det var inte själva meningen med fanficen.

Har du skrivit mer på gsm?
I alla fall:

S
SK
SKR
SKRI
SKRIV
SKRIV M
SKRIV ME
SKRIV MER
SKRIV ME
SKRIV M
SKRIV
SKRI
SKR
SK
S

Nästa del nu :p

____

Del 3.

Jag stirrade ut igenom fönstret. Jag satt på Hogwartsexpressen. Tårarna rann ner för mina kinder när jag såg Molly, Arthur och Andromeda bland folkmassan på perrongen.
Jag hade längtat efter denna stund i hela mitt liv, men när tiden väl var inne så ville jag inte lämna min mor och min far. Molly fångade min blick, nickade uppmuntrande och vinkade.
Arthur talade oavbrutet med Andromeda (Teds mormor).
När tåget långsamt lämnade Perrong 9¾ blev saken inte precis bättre. Arthur slutade äntligen prata med Andromeda, och vinkade adjö.
”Hej. Är det ledigt här?”
Jag vände blicken mot flickan som stod vid kupédörren. Hon hade långt, blont hår. Hennes ansikte var vackert, hennes ögon var blåa. Hon var en sådandär överklassunge.
Jag nickade. Jag ville inte ställa till med bråk.
”Första året, va?” sa hon, när hon satte sig mittemot mig.
Jag nickade igen.
”Jag vet hur det är. Man är så nervös, och när man äntligen lämnar sin familj så förstår man hur mycket man egentligen saknar de.” Tjejen verkade inte så farlig ändå, så jag ställde en passande fråga.
”Är du också en förstaårselev?” frågade jag, men när jag hade yttrat orden så förstod jag att hon inte var det. Hon verkade inte alls nervös. Mer avslappnad, faktiskt.
Flickan skakade på huvudet med ett leende på läpparna.”Nej, jag börjar mitt andra år nu.”
”Är Hogwarts…en bra skola?” frågade jag.
Jag hade hört massor av rykten om att det fanns massor av spöken, eftersom att det hade varit två krig på Hogwarts, Efter det andra kriget förstördes skolan väldigt mycket.
Min mor, far och deras söner och massor av andra personer hade varit med i kriget. Över femtio personer dog. Bland annat Georges tvillingbror.
Flickan skrattade. ”Skojar du? Det är perfekt där! Jag älskar Hogwarts, vilket alla andra elever också gör!”
Jag suckade lättat. ”Så, det finns inget monster som går runt på skolan om nätterna?”
”Du syftar på Filch, va? Jo, han finns. Men han är bara en ynk, vad jag hört. Även om han är… som ett monster.”
”En ynk, som inte kan använda magi…” mumlade jag för mig själv och skakade på huvudet. ”Jag kan inte föreställa mig att en ynk är farlig.”
”Hm… Jo, faktiskt. Du kommer att förstå efter några dagar på skolan... Jag har visst inte presenterat mig. Jag heter Caroline Dawson, men kalla mig för Carol, det gör alla andra.”
Jag nickade. ”Hannah. Hannah Weasley.” mumlade jag.
”Weasley? Vänta nu lite…” Caroline slängde sig över sin koffert, rotade lite och fiskade upp en hög med chokladgrodekort. ”Jag samlar på de.” förklarade hon, och visade mig ett av de.
Jag såg direkt vem det var på kortet. Rött hår, blåa ögon. Ron.
”Är det… Din släkting, eller nått sånt?” frågade Caroline med stora ögon.
Jag nickade. ”Min biologiska mamma är kusin med Rons mamma.”
”Så du… känner honom?”
Jag suckade. ”Jag bor hos Molly och Arthur – Rons föräldrar.”
”GÖR DU?” Skrek Carol. ”Herregud! Vad coolt! Hur länge har du bott hos de? Kan du ge mig Rons autograf?” Jag hade missuppfattat Caroline. Hon var en sådandär falsk person, som bara är ute efter publicitet.
”Jag har bott hos Molly och Arthur sedan jag var ett litet barn, och Ron hatar att ge ut autografer.” Det sista var en lögn, faktum var att Ron älskade att ge ut autografer…
Kupédörren sköts upp igen, och denna gång kom en flicka med långt, lockigt och svart hår. Hennes ansikte såg… elakt ut. Flickan såg ut som en sådandär typisk översittare. Såvitt jag kunde bedöma så var hon ungefär femton år.
”Nejmen herregud, Carol! Vi har letat efter över hela tåget!” fräste tjejen. ”Jag trodde inte att du…” översittaren vände blicken mot mig, med ett hånfullt leende.. ”umgicks med förstaårselever!”
”Jacqueline, jag letade faktiskt efter er, jag hoppades att ni förr eller senare skulle hitta mig så att…”
”Är vi dina barnvakter nu?” sa en av tjejerna som stod bakom Jacqueline. Flickan hade blont hår upsatt i en lång fläta och hon hade gröna ögon. Såg ut att vara runt tretton-fjorton år.
Det här gänget var helt enkelt inte schysta. Det var säkert. Jag hade fått en helt annan bild av Carol. Jovisst. Hon verkade vara en dotter till en dödsätare… (Hoppsan, jag får nog inte missbedöma folk sådär. Stryk det där med dödsätaren…) Men hon var inte lika elak som Jacqueline.
”Klaffen, Emily. Vi har i alla fall hittat henne nu.” sa Jacqueline med sockersöt röst. ”Kom nu, Caroline.”
Carol plockade ihop sina saker under tystnad, medan Jacqueline och hennes vänner stirrade på den stackars flickan. Jag låtsades leta efter något i min koffert för att slippa möta deras blickar.. När jag hörde kupédörren smällas igen drog jag en lättad suck. En sak var säker, och det var att jag skulle försöka hålla mig så långt borta från de där personerna som möjligt.

Jätte bra

Väll skrivet