The Rage Of War. [SV]

Nåw. ♥

Jag tycker i alla fall det!! ♥

Skriver på nästa kapitel nu! Det kommer definitivt ikväll om ni orkar kommentera. </3
Tipsa gjärna andra så kan jag lägga upp oftare! ♥

Ska nu med detsamma!

Kapitel 5.
När solen steg över himlen hade hon kommit utanför byns gräns och vandrade då över ett kargt landskap med en påse på ryggen och svärdet vid sin sida. Det var ännu alldeles för stort för henne, och både hennes armar och ben värkte av ansträngning. Hon skulle slå läger snart, men hade inte hittat någon lite mer skyddad plats. Hon var heller inte säker på var hon skulle, utan visste bara i vilken riktning hon skulle gå för att komma till byn där hennes pappa en gång blivit tvingad till. Hon hoppades att hon ganska snart skulle hitta någon som kunde ge henne anvisningar. Hon kände hur strupen blev allt torrare oh torrare och hon rev med sina vassa naglar på halsen i ett lönlöst försök till att få det att sluta.

Någon halvtimme senare fick hon syn på något som blänkte i solens sken. Hon skyndade dit och skrek hest till när hon till sin lättnad fick se att det var en liten vatten källa.
Det kalla vattnet som strömmade ner i hennes hals fick hennes strupe att brinna som eld, men det var en bra smärta.
Hennes kropp fick nytt liv efter att hon vilat, druckit lite mer och ätit en brödbit och hon fortsatte sedan sin resa.

När hon slog läger för kvällen var det redan mörkt och slätten lystes endas upp av månes vita sken. Hon gjorde med svårighet upp en liten brasa som hon kunde värma sig i.
Vindskyddet bestod av tre pinnar, flätad tråd och en djurfäll. Det var inte det bästa skydd man kunde göra, men det var det bästa hon kunde åstadkomma. Särskilt med en minimal middag eftersom hon ville spara på provianten.

Hon vaknade med ett ryck nästa morgon när hon hörde hovslag närma sig och marken skaka lätt under henne. Först kunde hon inte placera vart hon befann sig, men sedan kom hon ihåg gårdagens udda händelser.
En svart häst stannade med en tvärnit bara några decimeter från hennes kassa vindskydd och en ung man hoppade av djuret och klappade det lugnande på halsen när det gnäggade oroligt. Hon skyndade sig att kravla sig så långt bak hon kunde för att undkomma det skrämmande djuret. Hon hade alltid varit rädd för hästar och alltid hållit sig undan från dem så gott hon kunde.
Först när mannen harklade sig lade hon åter märke till honom oh vände sin uppmärksamhet mot honom istället, trots att hon var på sin vakt mot hästen som numera letade med läpparna mot marken efter gräs.
”Vad heter du?” frågade han med en vakande blick på henne.
”Georgi…” började hon men rättade sedan sig själv. ”Mitt namn är George.”
Han gav henne en undrande blick men frågade inget.
”Vad heter du själv?” frågade hon barskt och försökte låta modig.
Han tittade på henne med ett höjt ögonbryn och hon blev generad. Vem försökte hon låta som egentligen? Hon lät som en fullständig idiot som utmanar en annan idiot på en strid.
”Jag heter Bill Weatherby. Vad gör du här ute egentligen, George?”
Hon stirrade dumt på honom, oförmögen att svara på hans fråga.
”Nå?” sade han efter ett tag av pinsam tystnad. ”Tänker du svara på min fråga?”
”Javisst, javisst… jag tänker ansluta mig till armen. Om jag hittar dem, vill säga.” Hon hade beslutat sig för att det inte var någon idé att ljuga.
Han frustade till.
”Alla vet väl att de håller till i öst!” sade han med en blick hon inte kunde identifiera.
”Jaha, Mr Vet allt, då kanske du kan vara så vänlig att visa mig vägen, om du nu är så duktig!” fräste hon.
Han gav henne ett retsamt leende.
”Såklart jag kan!”
Trots hans retsamhet gillade hon honom. Och han visade sig vara en väldigt snäll och modig person under den kommande dagen. En värdig reskamrat och vän, helt enkelt.

Åhh!! Bäst!

Superåsum!! Du är bääst på att skriva, det vet du väl?? ♥

Naw, tack! ♥

Jag skriver på nästa kapitel nu, så det blir nog klart idag! ♥

Okidoki!! Jag längtar♥

Sparra=Svärd fäktas

Kapitel 6.
De närmaste dagarna lärde hon känna Bill, och han visade henne hur man sköt med pilbåge, smög sig på ett byte, hittade dolda vattenkällor flera meter under marken och hur man kunde använda växter och rötter till sin fördel, både i mat och vindskydd.
De skrattade och pratade mycket och på kvällarna övade de till och med att sparra mellan varandra. Bill var duktig och helt ärligt talat så vann han varenda gång. Trots det så kände Georgina att hon faktiskt blev skickligare och skickligare, och hon lärde sig till och med att tycka om hans svarta häst, Bela.
Georgina lärde sig också att känna igen dödliga djur och insekter, en särskild erfarenhet fick hon också av skorpioner, när hon på den tredje dagen av deras resa försökte fånga en, och just när den skulle peta på henne med sin tagg så räddade Bill henne från ett dödligt sår genom att kasta sig över henne och därmed putta henne flera meter bort från det dödliga djuret. När han förklarade hur farliga de kunde vara, och bieffekterna av ett skorpion bett tackade hon honom skakigt.

”Hur lång tid är det kvar tills vi når civilisationen?” Georgina tittade upp från tallriken hon höll på att skölja av med vatten från en av källorna de hittat tidigare på dagen. Natten hade släckt alla spår av dagens ljus och fullmånen lös fortfarande klart över himlen. Den hade varat längre än någonsin, vilket skrämde Georgina.
”Ungefär två vandrings marscher härifrån, om man vandrar snabbt. Kanske en och en halv om man färdas till häst.” Bill såg undrande på henne. ”Varför undrar du?”
”Inget speciellt, jag tyckte bara att vi borde vara framme snart.”
”Om vi har tur så har dom en rekryterings grupp där som är villiga att ta emot sökande soldater, annars finns det säkert någon som kan peka ut vägen för oss.” Han vände sig om och det blänkte till vid hans ena mungipa.
”Vad har du där?” frågade hon och pekade.
Han drog sig undan och svarade tyst. ”Inget, bara ett gammalt ärr.”
”Vart fick du det ifrån?” frågade hon nyfiket.
”Om du nu måste veta så fick jag det av min far.” frästa han reserverat.
Hon tystnade när hon lade märke till hans tonfall.
”Förlåt, Bill.” sade hon en stund senare. ”Det var inte meningen att snoka i ditt privatliv, jag blev bara så nyfiken.”
”Det gör inget.” svarade han, vänligare den här gången. ”Det är inte ditt fel. Jag borde inte ha blivit så arg. Jag är ledsen.”
Hon log. ”Ingen fara.”


Det här kapitlet kanske blev lite tråkigt, men det har en viktig inblick i den framtida fortsättningen, så jag hoppas att det är OK.
Bilderna högst upp är mina porträtt av Bill och Georgina, om ni undrar. Tänkte att det kanske kunde vara intressant att se hur jag föreställde mig dem

EDIT: Bill ska vara mycket snyggare -.-'