Where fate leads us [novell]

av någon konstig anledning så fick inte jag något medelande när du skrev ett nytt kapitel
aja, superbra

När kommer det mer?

Jag har haft mycket skolarbete de senaste veckorna och det ger mig inte så stor möjlighet till att skriva. Jag har fler noveller också som jag försöker hoppa bland för att kapitlena ska komma ut i en rättvis ordning. Nu är det snart lov och jag ska försöka klämma in iaf ett nytt kapitel. :3 Tack för att ni läser min novell! Ni får gärna kika in på mina andra också.

Okidoki, jag har vilket tålamod som helst, bara jag vet att det kommer komma mer

Jessica

Det dröjde inte länge förrän jag var på väg mot sjukhuset. Patrick hade sagt att han redan var där och hade inget emot att jag kom över. Lite snabb information hade han också gett mig. Han sa att Jake var vid liv och att jag inte behövde oroa mig, men det gjorde jag i alla fall, och jag visste att han själv gjorde det med. Jag kunde inte ens föreställa mig hur Jake såg ut där han låg i en säng på sjukhuset, medvetslös. Hur illa skadad var han? Jag ville egentligen inte tänka på det, men mitt hjärta bultade hårt och det kändes som mitt huvud skulle sprängas av oro. Jag sprang, jag kunde inte hjälpa det. Jag försökte få det att se ut som om jag gick, men hela min kropp sökte sig desperat närmare sjukhuset. Jag gav vika för mina leder och lät dem styra mig. Det ledde till den snabba fart jag höll. Det var inte så långt till sjukhuset. Det låg ungefär i centrum av samhället, och fotbollsplanen, där jag varit innan, låg bara några kvarter bort. Jag kunde inte rå för de salta tårar som rullade ner för mina kinder. Jag brukade inte gråta, det var faktiskt väldigt sällan jag grät, men det här var annorlunda. Det här var allvarligt.
Husen som jag passerade slängde jag inte så mycket som en blick på, och inte heller saker och ting runtomkring mig. Det enda jag var fokuserad på nu var vägen till sjukhuset. Jag ville komma fram så fort som möjligt, men samtidigt ville jag inte nå fram. Jag var rädd för vad jag skulle få se. Jag var rädd för ett särskilt besked. Även ifall Patrick hade sagt att Jake inte hade några allvarligare skador och att det hade kunnat gå mycket värre, så kunde jag inte hindra fantasin att flyga iväg. Gång på gång dök det upp hemska bilder i huvudet på mig - hur det skulle ha kunnat se ut, hur det kunde ha slutat. Jag rös, men märkte knappt av det i mina stela rörelser. Allt jag ville nu var att komma bort från denna hemska händelse; samtidigt som jag gjorde mitt yttersta för att stanna kvar.

Mitt hjärta stannade när jag såg en stor byggnad torna upp sig innanför mitt synfält. Tegelbyggnaden var målad i en blek, ljusgrå nyans och skiftade i vitt när solens strålar träffade väggarna. Små fönster var uppradade med regelbundna mellanrum på varje våning. Allt som allt fanns det tre våningar, men det såg mycket större ut i mina ögon. I något av rummen i detta stora hus befann sig Jake - min bästa vän sedan en lång tid tillbaka. Även ifall det kändes som om mitt hjärta hade stannat så rörde sig benen snabbare än någonsin. Även ifall det kändes som om jag inte fick tillräckligt med luft till mina lungor så bultande det mot mina revben. Jag såg ingången framför mig och bet mig löst i läppen; eller vad jag trodde var löst. Det gjorde nästan ont, men jag brydde mig inte. Allt jag brydde mig om nu var Jake. Inte något, eller någon annan kunde fånga min uppmärksamhet.
För att komma in i entrén var man tvungen att stiga in genom ett par stora dubbeldörrar i glas. Handtagen var gjorda av järn och var formade som lodräta rör. Själva salen man kom in i var inte så stor. Till höger fanns några hissar och bredvid dem en trappa. Till vänster fanns vägen in till första avdelningen. Rakt fram låg receptionen. Jag gick snabbt fram till disken och fick genast en kvinnas uppmärksamhet. Hennes färgglada skjorta skar sig mot väggarnas vita, bekväma färg. På en namnskylt kunde jag skymta namnet "Liza".
"Hej, vad kan jag hjälpa dig med?" frågade hon med ett leende. Jag förstod inte hur hon kunde le när hon jobbade på ett sådant här ställe. Hela byggnaden skrek ju olycka och död.
Jag tvingade mig själv att lugna ner mig lite och försökte vara artig mot Liza när jag svarade.
"Hej." Min röst kom ut som en hes viskning. Jag harklade mig lite diskret innan jag fortsatte. "Min vän kom in hit för en stund sedan. Han ligger på akuten. Han har blivit påkörd." Orden var svåra att få fram, speciellt när de stakade sig i halsen på mig, men det gick. Mina muskler spändes när jag sa ordet "påkörd" och jag ångrade nästan att jag hade gjort det.
"Åh", sa Liza lite förvånat. "Ja, jag kan nog skicka in dig där, men det är inte säkert att du får gå in till din vän."

Superawesome!!

Jättebra!

HP

Va?

jättebra