Förbjuden Romans (Professor/Elev)

har du bestämt om nästa kapitel kommer idag eller imorgon? (förlåt om du tycker det är jobbigt med mitt tjat, säg bara till så slutar jag tjata) det är bara det att jag längtar så mycket efter att få se vad som händer i sista kapitlet

Haha, tjata på du ^^
Jag har inte bestämt mig, men med lite övertalning från mina älskade läsare kanske ni kan få det idag

JAAA TJAAATAAA NUU ALLAAAA!!!!!!!!!

Jaaag tjatar!!! Självklart vill jag veta hur det går!! Sitter i korridoren på hotellet i Belgien och svär återigen över internet som inte tycks fungera inne på rummet så jag får sitta här ute! Då ett kapitel hade varit toppenfantastiskt underbara du!!

tjaaaaaaaaat tjaaaaaaaaaaaaaat tjaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaat!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hej mina fina läsare!
Detta är kapitel 26, det sista kapitlet i denna FF'n, som jag nu kommer att dela med er. Jag hoppas att så många av er som möjligt blir nöjda med det jag har skrivit och sättet jag avslutat FF'n på.

Ni är ju väl medvetna om att det kommer en uppföljare till denna!
Så det är, tekniskt sätt, inte slutet på denna FF'n, bara denna delen av FF'n!

Kan ju säga att jag är så, så, så väldigt glad för att jag valde att äntligen skriva denna FF'n och är ännu gladare över att den fick ett sådant varmt mottagande samt att jag fick så underbara läsare som ER! ♥ Ni är så otroligt fantastiska!

MEN!
Jag har en sak som jag vill be ALLA mina underbara läsare att göra, om ni kan undvara 5 minuter från er dyrbara tid för min skull..? *puppy-eyes*
Jag vill att ni, förutom att kommentera detta kapitlet, skulle jag vilja att ni skriver några rader om vid ni tycker om hela FF'n, som helhet liksom. Ni som gör detta får även väldigt gärna skriva EN sak som ni vill ha med i uppföljaren.

Sedan är det otroligt viktigt för mig att ALLA mina läsare skriver en kommentar nu för vill så gärna veta vilka alla fina människor är som läser min FF, plus att jag kan tagga er när jag lägger upp uppföljaren ♥

Hoppas, hoppas, hoppas, så innerligt att ni ska gilla detta kapitlet.




~Kapitel 26~

Lördag....

Jag går mot professor Snapes kontor, jag har knappt sett honom på hela veckan och under våra lektioner har han bettet sig som om inget hänt. Det gjorde ont i mitt hjärta men jag vet att det är för det bästa. Men var gång han såg på mig sa hans ögon allt han ville men inte kunde. Varje gång våra ögon möttes var det som om energi sprakade runt oss, det gick inte att hålla någon form av kontroll på min puls. Mitt hjärta bultar så hårt var gång mina ögon fångas av hans.

Jag går med långsamma steg upp för trappan, mina skor klickar tyst mot stentrappans steg och knackar till slut på hans dörr. Dörren öppnas långsamt efter bara en sekund, gångjärnen gnisslar på ett hemtrevligt sätt och jag går med skakiga ben in, men det är ingen där. Mitt hjärta hoppar över ett slag, har jag missat honom..?. Då kommer han fram från ett litet angränsande rum till sitt kontor fyllt med lådor, flaskor, burkar och massor utav andra saker. Nästan som ett eget litet personligt lager av trolldrycks saker.

”Miss Lovegood?” säger han med sin underbara röst, men hans blick säger 'Penelope' så jag ler glatt mot honom, fjärilar fladdrar runt i min mage men ersätts snabbt av en skön värme i gropen av min mage. Jag säger mjukt,
”Professor Snape.” Min röst är alldeles len och allt från värme och kärlek gentemot min professor. Han ler sitt speciella severus-leende tillbaka mot mig och viftar med sitt manliga, bleka finger, jag följer efter honom mer än villig att vara nära honom på alla sätt jag bara kan.

Vi går in i det lilla rummet där han just varit, jag följer hans varje rörelse med mina ögon och behöver inte ens fokusera på det. Det bara sker automatiskt. Severus viskar något mot hyllan längst in i rummet, en rysning färdas över min rygg över att höra hans ljuvliga röst i ett annat läge än "professor-läget" och en liten vindpust hörs från väggen. Hyllan öppnar sig, magi är egentligen fantastiskt, synd bara att man blir så van vid det... Man slutar uppskatta alla de små sakerna. Jag följer efter honom genom den gömda dörren och helt plötsligt står vi i ett litet rum utan fönster. Men taket är förtrollat, precis som i Stora Salen, så man kan se himlen. Den är vacker med ett spel utav vita moln som då och då släpper igenom lite solljus. Fint damm virvlar i ett vackert spel av mönster och virvlar i de enstaka strålarna av ljus och jag ser på de små dammkornen.

Jag ser mig omkring med nyfiken blick. Det finns en soffa, två fåtöljer, ett litet bord av sten och bokhyllor fyller alla väggarna. Det måste vara minst 2000 böcker på hyllorna... Längst bort brinner en liten brasa inuti någon form av kristallkula, skenet är blått istället för rött och gult. Jag går fram till en utav bokhyllorna, jag drar med mitt finger över de gamla böckerna. Här finns allt, verkligen allt som inte finns i Hogwarts bibliotek. Jag skulle kunna läsa alla dessa ljuvligheterna... Jag vänder mig om mot professorn som mystiskt och underbart ser på mig. Hans kropp och halva ansikte är dolt bland skuggorna, jag ler stort mot honom, böcker har alltid varit en av mina passioner och att veta att mannen jag så länge drömt om delar den passionen är underbart.

Han puttar igen väggen bakom sig med sin ena hand och går fram till mig, rocken fladdrar och omsluter honom som en väldig skugga och han ser lika farlig, mörk, vacker och mystisk ut som alltid. Han sträcker på sig, hans kropp är så nära mig att hans rock nuddar vid mig, och plockar ner en bok som finns på det översta hyllplanet, han blåser på den och ett moln av damm virvlar runt i luften i ett vackert mönster avspeglat i de få solstrålarna som just nu skiner genom täcket av moln. Precis så som dammet gjorde när vi steg in i rummet.

Han sträcker fram den till mig försiktigt, jag tar emot den, min hand snuddar vid hans och hans kalla skinn skickar gåshud över min kropp och det enda jag vill är att känna de ljuvligt grova händerna överallt på mig i den sekunden. Men istället läser jag bokens titel högt,
”Brygder för trollkarlar som förstår dess själ” jag öppnar den med ett oförstående uttryck i mina ögon och läser inledningsorden,
”För dig som är minst 100 år gammal och har under din tid arbetat med komplicerade trolldrycker. Denna bok är endast för dig som förstår trollbrygdskonstens själ. Endast den som förstår dess själ kommer kunna läsa de följande sidorna, ingen besvärjelse kan avslöja denna boks innehåll. Om du anser dig värdig, öppna boken och se efter...”

Jag står med boken i min hand och ser på professor Snape,
”Jag vågar inte öppna... Och, jag är itne tillräckligt gammal för att läsa denna, inte du heller Severus...” viskar jag tyst och stänger mina ögon uppgivet. Mina händer skakar av nervositet, tänk om jag inte är värdig nu eller någonsin?
”Penelope...” säger han och lägger sina händer under mina händer som tungt håller i boken, jag tittar på honom, hans kalla skinn skickar rysningar av välbehag,
”Öppna den.” säger han till mig med tålmodig röst, en röst jag aldrig tidigare hört honom använda. Jag sväljer hårt och blinkar bort en tår av nervositet. Jag drar ett djupt andetag och bläddrar i boken.

Tomt, sidorna är tomma... Jag visste det, tänker jag och ska precis stänga boken när Severus säger,
”Vänta...” Jag ser på honom igen och sedan ner i den tomma boken ännu en gång. Efter några sekunder börjar delar av text komma fram, enstaka ord och bokstäver, sedan hela meningar och till sist kan jag läsa boken som jag håller i mina smala små händer.

”Jag visste det...” utbrister Severus i en viskning.
”Vad då? Jag förstår inte?” viskar jag oroligt med min blick fäst på boken, rädd att orden försvinner om jag tittar bort.
”Penelope, jag är den enda trollkarl som någonsin lyckats läsa denna bok innan min 100 års dag, du är den enda häxan...” viskar han i sin grova, underbara röst.
”Men, vad betyder det?” viskar jag nervöst.
”Det betyder att du och jag är samma... Vi är en.” Severus drar hastigt fram sin trollstav och först blir jag rädd, men han uttalar trollformeln 'Expecto Patronum'. En hjort uppenbara sig och jag håller ut min hand, den går under den och min hand flyter längs dess rygg. Ett blått glittrande sken omsluter min bleka hand och en form av värme sprider sig upp för min arm. Jag ser på Severus med en blick som säger allt jag önskar att jag kunde säga till honom just nu, drar sedan fram min trollstav och uttalar trollformeln jag med. Min hjort uppenbara sig. De är nästan identiska, Severus hjort är lite större än min hjort bara.

De springer i en cirkel runt mig och Severus, sprider ett blått, ljust sken omkring oss och sedan i hela rummet. Jag ser honom i ögonen, de får mig att tappa andan. Boken glider långsamt ur mina stela händer och landar på golvet, nästa sekund är jag i hans famn, hans armar om mig och mina armar om honom.
”Penelope, detta är, så obegripligt och absurt, jag förstår inte hur vi kan vara menade för varandra när jag är så mycket äldre än dig. Jag förstår det inte...” viskar han i mitt öra med den där mjuka rösten som han aldrig använt fören idag.
”Det spelar ingen roll Severus, nu vet vi att det är meningen att detta ska vara. Om jag så måste sluta på skolan för att kunna vara med dig så gör jag det... Jag vill vara med dig Severus, jag vill bo med dig...” En enorm tyngd lättar från mina axlar så fort som jag nämner orden, som om de har tyngt ner mig genom att vara osagda.
”Penelope, du är den smartaste eleven på Hogwarts på ungefär 25 år, du tror väl inte jag tänker låta min stjärnelev gå?” viskar han och skrockar lite lätt. Det är första gången jag hör honom skratta, jag ler generat in i hans bröstkorg,
”Men hur ska vi göra då?” frågar jag oroligt och ser upp på honom.
”Vi löser det Penelope, på något sätt. Jag tänker aldrig släppa dig...” svarar han och sänker sin blick ner till mina ögon, våra läppar är så nära... Om jag bara hade sträckt på mig nu...
”Jag kommer aldrig släppa dig Severus.” viskar jag tillbaka. Jag kan känna hur han drar ett djupt andetag och kramar om mig ännu hårdare, hans stora händer, hans breda armar och hans känslor för mig låter mig glömma allt för en stund.

Vi sjunker ner till golvet, jag lutar mig mot Severus axel, han lutar sig mot bokhyllan bakom oss. Mitt lila/röda hår blandas med hans svarta, våra hjortar ligger på varsin sida om oss. Hans hjort jämte mig och min hjort jämte honom. Allt är lugnt, stilla, jag kan höra Severus hjärtslag, hur de bultar och slår, kanske för mig.
”Du vet inte hur länge jag väntat på dig Penelope...”
”Alldeles för länge Severus, alldeles för länge....” Jag ser upp på honom och han ser ner på mig, om jag bara sträcker på mig lite... tänker jag och mina tankar fylls snabbt av alla ögonblick jag skulle vilja ha delat med honom under min tid på Hogwarts...

Underbar! Jag tycker du skriver på ett sätt som får iaf mig att känna vad karaktären känner. Den enda jag har att klaga på är att hon verkar inte alls gilla sina kompisar. Det kändes mer som om hon hade tvingat sig själv att vara med några i sin egen ålder. Men förutom det var den woonderbar! ♥

...

...

OMR!!

FEELS!!

Har tappat förmågan att uttrycka mig och mina fingrar darrar medan jag försöker skriva detta. Men försöka ska jag för du är värd miljoner kommentarer.
Jag har älskat denna ff från början till slut, för du har fått mig att känna så otroligt mycket genom den.
Du har tagit min crush på Alan/Snape till en helt ny nivå genom sättet du lyckats beskriva honom på. Manteln. Rösten. Håret. Precis så som jag tänkt mig honom själv och det är fantastiskt! Och du har gjort penelope till en karaktär jag verkligen kan känna med och relatera till. Jag kommer läsa om den massor i väntan på uppföljaren (som jag knappt kan vänta på att få se hur den blir då du skriver så fantastiskt kvinna!!)

Sista delen var typ allt jag hoppats på och mer. Tack för att du tagit dig tid att skriva och lägga ut denna underbara ff!

Den enda jag önskar inför uppföljaren är att få läsa om hur deras relation utvecklas då du skriver den så vackert. Svårt och hoppfullt på samma gång.

Det är nog allt jag har att säga.. I'm out. Och tack.

Alltså dethär är den bästa ff:n jag har läst, den är så SJUKT bra, varje gång ett kapitel tagit slut har jag genast börjat längta efter nästa. Och jag är så glad att de fann varandra tillslut, Jag kommer lätt att fortsätta läsa uppföljaren, alltså du är fantastisk på att skriva och borde VERKLIGEN bli författare, alltså du är bara så himla BÄST på att skriva!!!
och nu till önskemålet till uppföljaren:jag såg för ett tag sedan att det var någon som tyckte dethär (kommer inte ihåg vem) men jag tyckte också det var en bra ide för hen tycke att du skulle prova skriva ur snapes perspektiv, och det tycker jag också skulle vara kul liksom att få veta lite hur han tycker och tänker.
Nejmen seriöst jag längtar redan till uppföljaren♥

Nu ska jag skriva ett jättelångt inlägg om vad jag tyckte i helhet, precis som du sa! Det här kommer ta tid…

Kapitel 1: Här får man lära känna Penelope, man får reda på att hon är duktig i trolldryckskonst, bättre än de andra i klassen till och med. Detta på grund av att hon tycker om Snape och vill imponera. Det är en mjuk och perfekt start, en förklarande start som ger oss en bild av hur Penelope är, men inte helt. Det är helt enkelt en perfekt början! Lite kul det där med att hon har läst Snapes anteckningar i boken också, det ger en bild av att de hör ihop och är menade för varandra …

Kapitel 2: Nu får man veta att Penelope är en riktig stjärnelev, att hon inte bara är bra på saker hon vill vara bra på, utan har ett bra minne och kan lätt lära sig saker. Man får också lära känna hennes vänner, Joshua och Coraline, som verkar vara imponerade av henne.Man får reda på att de ska ha ett jättesvårt prov; spännande cliffhanger!

Kapitel 3: Nu kommer lite transferering in i historien! Det är lite spännande att få reda på hur Penelope klarar sig; hon verkar vara lite mer insatt i de praktiska ämnena. Och så kommer Snape in där! Det var en både överraskande och rolig bit. Penelope ser honom gå utanför biblioteket, och då får man veta hur kär hon verkligen är.

Kapitel 4: Snape berömmer henne. SNAPE BERÖMMER HENNE! Penelope borde ju få värsta hjärtattacken (vilket hon verkar få också). Han blir ju lite misstänksam också, eftersom hon har använt hans tips. Så det ger lite spänning i det hela!

Kapitel 5: Det här var ett sådant här kapitel som inte hade någon speciell betydelse, vilket måste has i en berättelse. Det var mysigt att läsa, och man ser att Penelope verkligen är intresserad av trolldrycker då hon läser otroligt svåra böcker inom ämnet. Det var bra!

Kapitel 6: Penelope verkar inte vara speciellt bra på förvandlingskonst i alla fall. Även om hon är bäst i klassen. Hon gör bort sig inför Snape, haha … Man fick en liten hjärtattack när Snape kommer på henne med att inte vara på lektionen …

Kapitel 7: Haha, Penelope = Hermione, de båda orkar lyssna på Binns … Det här var inte heller ett kapitel där det hände så mycket, men det var precis perfekt läge för att sådant! Bra!

Kapitel 8: Ett litet kort kapitel kanske … Men kapitel som kapitel, det hände inte så mycket i det heller. Provet i trolldryckskonst ska snart börja. HJÄLP! tänker vi läsare …

Kapitel 9: Många invecklade frågor … Ånej, Penelope måste ju lyckas! Men hon klarar sig galant, något man kan förvänta sig av henne, nu när man har lärt känna henne så pass bra. Det här var ett kort, men fantastiskt kapitel!

Kapitel 10: Ooooo, latin! Detta vackra språk, som Penelope kan! Det får henne att verka i min stil ännu mer … We love latin! Och hon klarade sig bra på Snapes prov. YEEEEEEEEEEES!

Kapitel 11: Tre kapitel i ett inlägg. YEEES! I kapitel 11 träffar Penelope Snape. I biblioteket. De pratar en liten stund, Snape tror att hon fuskar. Nej, han får inte tro det! Det var ett dramatiskt och häftigt kapitel!

Kapitel 12: 98 av 100. Och vi som trodde att hon skulle få alla rätt. Men hon fick bäst resultat i klassen! Oh My God, hon äger! Oops, lång läxa, men det verkar inte vara ett problem för Penelope! Nejdå … Och sedan ber Snape att få tala med Penelope, han gör det! Ånej …

Kapitel 13: Han gjorde en fråga endast för henne. Han gillar alltså henne mer än de andra. En liten favorisering, haha … Eller är det mer? Den frågan ställer sig nog Penelope, även om man inte får läsa det. Hon har alltså läst Halvblodsprinsens bok. Spännande! Något är tydligen förbjudet. Nu höjs spänningen ännu mer …

Kapitel 14: Snape hivar iväg komplimanger till Penelope, han frågar om hon är okej, vad gulligt ♥ Snape och Penelope verkar få en lite mera nära kontakt, inte bara professor/elev-kontakt. Så sött ♥

Kapitel 15: Bortförklaringar, örtlära, haha, allt är lite mixat i det här kapitlet. Jag älskar sådana mixar, även om det inte hände något speciellt i det här kapitlet.

Kapitel 16: Penelope verkar mer och mer lik Hermione, ingen av de gillar spådomskonst, haha … De gör ett prov i transferering. Alla prov blir jättedramatiska i den här, vilket jag gillar! Det är så kul ♥

Kapitel 17: Sådan tur att man inte behövde vänta så länge på cliffhangern ♥ Penelope har bestämt sig för att säga tack. SNAPE KALLAR HENNE VID FÖRNAMN! OH MY ROWLING! Det var så dramatiskt att man dog. Jag gjorde det iaf …

Kapitel 18: Oj, Penelope lyckas bättre än någonsin! Det var inte bara de teoretiska ämnena då! Neeeej! Hennes föräldrar dör. Oj, vad jag grät då. Bokstavligen, jag grät så att tårarna sprutade. Så dramatiskt …

Kapitel 19: Nej, det här kapitlet går bara inte att läsa. DET GÅR INTE! Snape stöttar henne, kallar henne vid förnamn, herregud, jag dog så mycket att jag vet inte vad … Nu börjar kärleken smyga i mellan de … ♥♥♥♥♥ To this chapter ♥♥♥♥♥

Kapitel 20: Där kommer Vingfåle ♥ Snape verkar lite rädd, vilket ger en stor effekt på det hela, att Penelope är modigare än en 30 år äldre man, hehe … Hon blir ledsen över föräldrarna igen, stackarn …

Kapitel 21: Snape säger till Penelope att det aldrig kan bli hon och han … Men han gillar henne! Han gör verkligen det! Det är så gulligt, nu när man har kommit in en bit i berättelsen ♥. Stackarn, igen, förlora sina föräldrar, och inte ha en man man älskar …

Kapitel 22: Åh, hon ska komma till professor Sprout. Varför? undrar man då. Man tänker ju att Sprout är Hufflepuffare, och att hon är en person att lita åp, så handlar det om hennes föräldrar? Snape ska ta henne hem. Jaså, vilket sammanträffande. ♥♥♥♥♥

Kapitel 23: Hon kan bo hos honom. Vad romantiskt ♥ Men hon vågar inte. Det skulle jag nog inte heller ha gjort, haha. Han vill att hon ska kalla honom vid förnamn också. Nu börjar det ta fart! Jo, han har förlorat Lily. Men ändå är han så stark och kan älska någon annan. ♥ to him.

Kapitel 24: Nu får man veta att hon kan rita också! Vem är det, som är sådär perfekt egentligen? Nu åker hon hem också. Vad hemskt, att vara hemma där ens föräldrar bodde, och är döda …
Begravning. Stackare ♥ Stöttar henne här …
Nu åker hon hem. Och Snape har gett tydliga tecken på att han gillar henne, och vill riskera allt för henne. De är kära på riktigt nu ♥

Kapitel 25: Det var så dramatiskt detta ♥ Ett perfekt näst-sista kapitel, enligt mig, det ger en en känsla av att man bara vill ha mer och mer av det som snart tar slut … Men det kommer ju en uppföljare! Jippie! Jag orkar inte läsa igenom hela det här, men det enda jag vet är att det här är ett av mina favoritkapitel.

Kapitel 26: Sista kapitlet. ÅNEJ! Men det var ett perfekt slut, och en perfekt vändning i det hela. De kysser varandra (nästan) som alla kärlekshistorier slutar!
Fast Snapes patronus är en hind, inte hjort …!

Allt i helhet: Inte lika bra som din andra, men definitivt en av de bästa ff:s jag har läst!
Bra: Att det är så normala dialoger, de flyter på så bra, duktiga beskrivningar och cliffhangers på exakt rätt ställen!
Dåligt: Det enda var väl att Penelope kändes lite för perfekt … Men inget annat vad jag kan komma på!
Favoritkapitel: Det måste nog ha varit 19 ♥

Det här tog mig över en halvtimma tror jag … hehe …

Love to this ff and love to Nordanhym ♥