Alex-Den kvinnliga deltagaren från distrikt 7

HÄR ÄR SLUTET! SLUTET FÖR DENNA FANFICTION! VILL BARA SÄGA ATT JAG ÄLSKAR ER, MINA TROGNA LÄSARE.♥ JAG FUNDERAR PÅ ATT GÖRA EN UPPFÖLJARE, MEN ÄR INTE RIKTIGT SÄKER...

Bild på Dani: http://tinypic.com/view.php?pic=2v16t0n&s=6

Jag går som i dvala. Hör inte vad Caspian säger. Jag stapplar bara ner för backen, och kryper ner bland fällarna och filtarna.
Jag halvsover, länge. Caspian matar mig, och jag äter, men vi pratar inte så mycket. Inget särskilt händer.
”Alex, vakna, vi måste röra på oss!”
Caspian drar upp mig ur sovsäcken och stödjer mig ut. ”Jo, det är nog inte så smart att stanna kvar på det här stället. Det är ju blodrester i gräset, och... ja, det är bra om vi kommer bort härifrån.
Caspian lägger mig på en sten, och hämtar alla våra saker. Han lägger allt i korgar vi flätat, och jag bär en av dem. Jag får stödja mig på en gren, eftersom att det är lite svårt för Caspian att stödja mig och bära på 2 stora korgar samtidigt.
Vi går och går, och tillslut så blir det mörkt. Vi slår läger, och jag gör en enkel hydda av granris och annat. Jag äter lite, och sedan så går jag in och lägger mig.

Jag vaknar av ett isande skrik. Caspian.
Jag tänker inte, utan hoppar upp på mitt skadade ben och sliter av en kniv från mitt bälte. Jag hör ett kanonskott.
Caspian... Är död.
Allt...
Allt han gjort...
Jag älskar dig fortfarande, Caspian.
Men nu måste jag döda. Döda för att vinna. Vinna för Caspian. Han skulle vilja att jag vann.
Jag rusar ut och kastar kniven på skuggan som står böjd över Caspian. Den träffar perfekt.
Ett till kanonskott. Sedan är allt över.
Jag känner hur mina ögon fylls av tårar. Jag kastar mig fram och puttar undan karriäristens kropp.
Där ligger han, blek, trött, blodig. Helt död.
Jag gråter. Tårarna forsar nerför mina kinder. Jag skriker. Mitt eko skriker tillbaka.
Den mörka skogen är inte längre skrämmande. Jag bryr mig inte om rösten som talar om för mig att jag vunnit. Det ända jag numera bryr mig om är Caspian.
Jag tänker, att jag kanske kan väcka honom med en kyss, som i de gamla sagorna. Men när jag sätter mina läppar mot hans, tar bort dem igen, så händer inget. Saker är inte som i sagor.
Jag bryr mig inte om svävaren som hissar ner en stege från himlen. Jag tänker inte lämna Caspian.

Jag vaknar, flämtande.
”Alex, gumman, vakna. V kommer för sent till slåttern.”
Allt var bara en dröm. Haha, jag brukar alltid drömma mardröm före slåtterdagen.
Jag reser mig upp och mamma går ut ur mitt rum.. Jag tar på mig min klänning, och går sedan ut ur mitt rum mot köket. Där sitter mamma, pappa och Siri och äter.
”Godmorgon”, säger jag och ler lite. Jag sätter mig och äter en ostsmörgås.
Sedan är det dags att gå till torget. Dragningen börjar snart.

Allt går fort. Plötsligt så står jag på torget, bland de andra 13åriga flickorna.
Blinky säger:
”Damerna först!” och drar en lapp. Jag håller andan, som resten av Panem.
”Alex Summer!” skriker Blinky, och innan jag hinner fatta något så står jag på scenen.
”Och nu pojkarna...” Hon drar en lapp.
”Caspian Swift!”

Bra! .. :oo

Super kan du inte skriva ett också så kan vi gu gämnföra! Bara ett förslag. DEn var svinbra!

Haha! Super slut!!!! Du MÅSTE skriva en uppföljare!!!

Tack!
Ja, jag funderar fortfarande...

OMG cikki. Vad kan jag säga? Inga ord räcker till. Jag kände verkligen Alex smärta när Caspian var död. Wow. Jag är skakad över att den är slut och hade hoppats på att den skulle fortsätta i all evighet. Fast någon gång måste den ta slut. Helt enkelt underbart och jag kommer sakna att läsa dina fantastiska kapitel. Jag hoppas, hoppas, hoppas, hoppas verkligen att du skriver en ny.

Förresten har jag alltid tänkt mig Dani med mörkbrunt hår, ingen aning varför xD

♥

Tack så himla mycket! ♥♥♥♥♥♥

Vill ni veta det andra slutet, som jag funderade på att ta? :3

JA, JA, JA!!!!!!!!!!

JA!!!!!!!!! Det är klart vi vill! I allafall jag!

.... Sådana där slut är så himla läskiga.... Men awesome..... *ryser*.....*bokstavligen*