When the Night Kills the Day [SV]

Emmsaan: Om det är till någon tröst var det faktiskt jobbigt för mig att skriva de här kapitlena. Och det är lite sorgligt för mig också att tänka på att det snart är slut.

Men jag har fortfarande ett par överraskningar kvar som jag tror kommer uppskattas. To be revealed tomorrow...

Förstår om du tycker det varit jobbigt. Vet hur nära man kommer sina karaktärer och hur svårt det är att skiljas från dem Men då kan det kanske trösta att man inte lider ensam

Det är alltid välkommet med överraskningar som du tror uppskattas Du vet då hur man får läsare att längta

Det må vara svårt, men de Olyckliga Ödenas och Själarnas Författarinna måste ändå leva upp till sitt namn!

Faktum är att jag inspirerades av en sak du skrev i din kommentar i går, så jag har gjort en liten ändring i epilogen. Mer än så kan jag dock inte säga.

Du lever verkligen upp till ditt namn!! Jag var inte så dum när jag gav dig det

Jasså Såhär på rak ärm minns jag dock inte vad jag skrev och jag antar att jag är aningen lat för att ta reda på det också Men skulle nog ändå inte kolla eller fösöka klura ut vad du menar. Det är lite som med julklappar och presenter, man vill veta men inte förrän man öppnat Längtar!!!

Jaha gott folk, då är det slutligen dags för den allra sista uppdateringen, sedan är det faktiskt slut. Vad konstigt det känns att skriva så.

Ni vet, jag började ursprungligen skriva på den här berättelsen när jag var 14. Jag kom ungefär upp till punkten då Alucard inleder sin sista strid med Anderson. Sedan minns jag inte riktigt vad som hände, men av ett eller annat skäl kom jag av mig. Berättelsen blev liggande. När jag var 18 dammade jag av den, insåg hur mycket jag hade utvecklats sedan dess och bestämde mig för att skriva om alltihop ända från början. Jag skrev upp till kapitel 6, kom av mig igen, men tog sedan upp skrivandet igen cirka ett och ett halvt år senare. Det var först flera månader efter det som jag lade upp berättelsen här på Mugglis... och nu när jag är 21 är det slut. Visst är jag glad över att äntligen vara klar, men samtidigt är det som att skiljas från en mycket kär vän, en som jag har känt sedan jag var 14. Det bästa ordet för hur det känns just nu är bitterljuvt. Men alla goda ting måste få ett slut, eller hur?

Nu ska jag sluta babbla och bara låta er få läsa.

Mellanspel #6
Kapitel 39
Epilog

Markera spoilertexten för lite kul fakta efter att ni läst epilogen:


Okej, jag vill bara säga en sista sak nu, sedan ska jag vara tyst. Stort tack till alla läsare, ni har lyst upp mina dagar och givit mig energi att skriva vidare. Jag blir rörd av hur mycket ni själva har berörts av min berättelse, av mitt skrivande. Det är ovärderligt för en författare.
Men ett extra tack till Emmsaan och Starbuck, för att ha orkat vara med mig ända från början och läst och kommenterat vartenda kapitel. Ni är så fina, jag tror inte att jag hade kommit såhär långt utan er.

Okej, nu är jag nästan villig att dö!!! Fy fan var bra du är, LittleButterfly!!!Mellanspelet fick mig att fråga, det sista kapitlet fick mig att gråta och epilogen fick mig att gråta. Senast jag grät såhär mycket var när jag såg Les Misérables...

Mellanspelet var så vemodigt, samtidigt som det var så härligt att få läsa om Seras och Pip. Men det gjorde bara att saknade efter Alucard blev större

"Hon borde skaffa en hund", sa Pip.
Seras rynkade ögonbrynen.
"Va?"
"Är inte det vad folk brukar göra när de känner sig ensamma?"
Seras stirrade på Pip ett tag, osäker på om han menade allvar. Till slut suckade hon och skakade på huvudet.
"Ibland undrar jag om du blev tappad på huvudet som barn", muttrade hon.
Pips uppsyn ljusnade.
"Det blev jag faktiskt", hävdade han på fullaste allvar. "Hur kunde du veta det?"
"Hur står jag egentligen ut med dig?"
"Du har inget val. Du måste dras med mig livet ut."
Seras log brett då hon vände sig tillbaka mot honom.
"Och tack gode gud för det", viskade hon och gav honom en kort kyss. "Men nu ska jag gå och prata med Integra. Helst på egen hand, tack."
"Glöm inte att lägga fram min hundidé."
"Det tänker jag definitivt glömma."
Var tvungen att ha med den här

Iscariot och Vatikanen kommer aldrig ändra på sig, eller hur? Man kunde ju ha trott att de lärt sig något, men det var väl för mycket att hoppas på

Kul att Penwood finns kvar trots allt Fint gest av Integra också

Naj...Haha!! Integra har blivit mamma! Åt Seras! Och därtill fått Pip till svärson! Kan det bli bättre?

A...Al...Alucard!!!!!!! (Det finns inget max för hur många utropstecken man kan ha, va??) Det var väl allt jag behövde säga

"Jag är bara…"
Hon drog ett djupt, något skakigt, andetag.
"… lycklig, avslutade hon."
Det förtjänar du, Seras *tårar i ögonen*

"Såvida du inte tänker gå ut sådär, vilket jag i och för sig inte skulle ha något emot…"
Han tittade menande på hennes nakna bröst, vilket fick henne att rodna och hastigt dra upp täcket över dem.
"… så föreslår jag att du också klär på dig", sa han.
"Lika oförskämd som alltid", muttrade Integra då hon steg upp med täcket svept kring sig likt en toga.
"Gamla vanor, du vet."
Haha!! Oj vad jag har saknat den här vampyren

Det var verkligen sant, det som folk brukade säga; natten var som allra mörkast strax före gryningen.
Och det summerar väl hela den här berättelsen på ett perfekt sätt

Såklart att De Olyckliga Ödenas och Själarnas Författarinna hade tänkt sig ett sådant slut!!! Oj, vad förvånad man blev *ironisk* Är glad att du var villig att ändra på det, så vi fick lämna den här berättelsen med ett litet leende på läpparna
Var så god

Tack för den här fantastiska berättelsen LittleButterfly! Den har fått mig att skratta, gråta, bli varm inombords, bli helt kall och fått mig att längta till lördagen av en helt annan anledning än för att det ska bli helg Du har spelat på alla mina känslor och gjort det ruggigt bra

Jag kommer att sakna den här berättelsen något fruktansvärt. Har alltid haft svårt att säga "hej då". Därför kommer jag att sluta med ett av de citat som jag tycker är helt klockrena:
Every story has an ending but in life every ending is just a new beginning.

Emmsaan: Vilka översvallande lovord, nu får du mig att rodna! Jag blir alldeles varm inombords och sitter här och ler fånigt för mig själv, det finns nog inte mycket som är så upplyftande som att höra att man har lyckats beröra någon på det här sättet.

Jag kan faktiskt göra mina läsare glada också! Och jag är helnöjd med mitt beslut att skriva om epilogen, det kändes 100% rätt när jag blev färdig med den i går!
Faktiskt hade jag från början ytterligare en annan idé till epilogen, en som var riktigt dyster. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men det säger nog rätt mycket att till och med jag tyckte att det skulle bli ett alldeles för tungt avslut.

Det var ett väldigt passande citat du valde. Jag kan inte annat göra än att hålla med.

LittleButterfly: Du förtjäna varje ord! Du skriver fantastiskt och det tycker jag att du ska få höra

Jag är faktiskt glad att du ändrade Tycker att det är härligt när man lämnar en berättelse och man mår bra Är dock inte förvånad att du har ännu ett slut i tanken som är ännu en party-höjare

Jag älskar det citatet. Det är så klockrent och vackert♥

Man tackar, min goda fröken, det tänker jag ta åt mig av!

Jag är faktiskt också glad över det. Haha, "Partyhöjaren" borde bli mitt nya smeknamn!

Sitter för övrigt här hemma och lyssnar på fina, melankoliska låtar. Brukar bli så när jag har avslutat en berättelse. Inser att det måste låta lite deprimerande, men jag tycker att det är sjukt mysigt.

"Goda fröken" den var något nytt

Du får många nya namn under den här berättelsen

Stackare! Du får lyssna på någon låt som får dig att må bra igen Man får tänka att ens karaktärer aldrig lämnar en även att deras berättelse är berättad. De kommer alltid att finnas inom en och leva kvar med en