Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ it´s not enough to describe with words how good this is♥

Awesome ♥!!

Han dog ... PÅ RIKTIGT ! Hoppas hon vinner. Annars dör jag!

PS Jag vet att hon vinner, fråga mig inte hur .....

Förlåt för att kapitlet inte kom upp tidigare! Jag har varit sjuk, igen, och haft prov att plugga till. Hoppas ni gillar kapitlet! Ni är bäst.

Kapitel tjugosju: De två spelarna

När ljudet av kanonskottet sakta ekar bort över träden lämnar jag Carters kropp. Jag vänder mig inte om när jag hör gripklon hissas ner för att hämta honom. Att se skalet av personen som man verkligen älskade, det var omöjligt. Jag grep tag om yxskaftet som stöd mot smärtan som gnagde sig i hjärtat. Två personer har brutalt ryckts ifrån mig, och jag känner skuld. Jag hann inte rädda Forest, och Carter, jag retade upp tvåan.
Jag skakade på huvudet. Jag kan inte tänka på det nu. Jag måste vara fokuserad, för någonstans går London med samma tanke. Hon måste ha hört de två kanonskotten. Hon vet att det bara finns två spelare kvar i spelet. Och hon har samma mål som jag. Att bli en.
Jag vandrar omkring och försöker undvika de döda löven på marken. För att vara så sent på dagen så är det fortfarande väldigt ljust - antagligen för att få en bättre sikt på finalen. Det är finalen som brukar vara blodigast, om man räknar bort blodbadet, förstås.
Jag närmar mig ymnighetshornet, för jag är säker på att London borde vara där. Det är första gången jag ser ymnighetshornet sedan början av spelen. Jag tog aldrig risken att återvända hit. Skogen hade blivit mitt hem under spelen. Jag kommer ut på öppen mark och tittar bort mot stället där blodbadet hade varit. Som ur en film återspelades scenerna i mitt huvud. Barn som fick halsen uppskuren, ungdomar som blev spetsade. Carter som kämpade om en ryggsäck. Hur jag stod och försökte få en uppfattning om det hela. Jag svalde.
Ju närmare jag kom, desto mer misstänksam blev jag. Det var väldigt tyst och när jag närmade mig det guldiga ymnighetshornet var min mun lika torr som en öken.
London var inte här. Kanske, hade hon samma tanke som jag. Hitta den andra spelaren och gör slut på honom, eller henne.
Jag vände mig om samtidigt som någon sprang emot mig. Mina ögon fixerade sig inte på personen innan London hade hunnit hoppa på mig. Hennes kroppstyngd fick mig att ramla bakåt och slå i marken. Det mörka håret kittlade mig i ansiktet när hon böjde sig fram.
"Äntligen.", viskade hon förtjust.

SUPER! ♥

Men du får ju inte sluta där. O.o det är ju så spännande! ♥

Men guud så spännande, Gabi! Du MÅSTE skriva mer snart! ♥

Super!

Super!

Awesome! Mer. NU. ♥

Meh flyttnyckeln.! Det är ditt fel! Jag har blivit beroende.av.din.berättelse!

Annars sk*t bra!