Mugglisgame!!

super!

Jättebra! Och min klasskompis lever än så länge...

((Extra långt!))

Caty Delacour går hysteriskt runt i kontrollrummet, hon har tråkigt.
Ingen dör ju!
Då får hon ett leende på de förstorade läpparna.

En timme senare reser sig mutanten av Rose Weasly, redo att döda.

me. suckar djupt när hon sitter och lyssnar till oli123 glada pladdrande.
Hon vet att oli123 begränsar hennes chanser att vinna, något måste hon göra.
"Jag måste hämta något att äta." säger hon i en ton som låter obehagligt falskt.
Fast oli123 nickar och sätter sig på en sten.

Den färggranna skymmningen tynar sakta bort över arenans skogar,
Förskräckta drar sig deltagarna in i sina läger, rädda för vad mörkret medför.
Men inte alla.
oli123 sitter ännu på sin sten i skogen, väntande på sin allians partner som aldrig skulle komma tillbaka.
Hon hade väntat länge, och hennes tålamod börjar sina.
Ett högljutt knakande får henne rycka till och förstå att livet betyder mer än den sällsynta maten.
Sakta reser hon sig och börjar gå på den öde stigen.
Hon gör en fackla av lägerelden och håller den hårt i sin hand som börjat darra av den nu genomträngande kylan.
Den sista skymningsstålen letar sig ner och mörket blir så gott som ogenom trängligt.
Oroat ser hon på sin fackla, som långsamt förlorar sin glöd.
Hon går snabbare, allt för att undvika mörkret.
Ett ljussken uppenbarar sig vid stigens krök och hon ler svagt, me. verkar ha väntat på henne.
Men hennes leende sjunker snabbt när hon ser vad det är som håller i facklan, figuren är klädd i en lång, svart kåpa som lägger ansiktet i dunkel.
Hon förstår att vad eller vem det än är, så är det inte me..
Hon blir genast orolig.
Vem vet vad det är under kåpan?
En annan deltagare, eller rent av en blodtörstig mutant?
Ett svagt väsande hörs från luvan och hon förstår att det inte är så bra att stanna kvar...

Mörkret är totalt.
Hon springer det fortaste hon kan.
Den är efter henne.
Det är en springtävling, och priset är hennes liv.
Facklan hade hon lämnat, svagt glödande i skogen.
Mörket fungerar som en ögonbindel på hennes tårfyllda ögon.
Hon känner sig som ett djur, som chanslöst försöker komma undan sin jägaare.
Det var bara hon och varelsen, det enda som betyder något är att överleva.
Plötsigt försvinner marken under hennes fötter och hon faller framstupa på den kalla marken.
Hon kurar ihop sig och blundar hårt.
Hennes tid på arenan, är den slut nu?
En total tystnad får henne att hoppfullt öppna ögonen och möta ett par groteska, hysteriskt rullande röda ögon och en stor, dreglande mun kantad av långa, spetsiga gula tänder redo att bita...
Ett skrik ekar genom natten, tätt följt av ett kanon skott.
me. suckar, hon känner skuldkänsor för oli123s död.
Men hon vet att det var det enda rätta.

Bra kapitel!

bra!! : )

Jättebra kapitel Bra beskrivet

Jättebra!

bra!♥

Jättebra.

Super! Men det stavas 'fackla' .