Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan kokade inombords över dagens händelser. Han kände sig maktlöst rentav. Det här var ett stundande krig som han inte hade någon makt över att kunna stoppa. Enda som fanns var att ge upp tronen, vilket inte var ett alternativ. Han tänkte inte svika sitt folk på det viset. Dessutom tänkte han verkligen inte ge efter för den fräckhet hans syster kommit med.
Men det skrämde honom också på ett vis, för han visste att det här skulle komma att forma vad hans folk skulle tycka om honom som kung. Han ville tro att de redan hade ett gott tycke om honom, men det här var den första stora prövningen Vrale ställdes inför med honom som kung. Dem skulle bedöma honom hårt utefter hur han agerade i det här.
"Med andra ord ses vi snart igen." Adriana lät iskall, och det verkade ju också vara det hon blivit. Han förstod inte vad som hade hänt för att hon skulle ha blivit sådan.
"Jag gissar att vi gör det." svarade han enkelt, trodde att hans egna styrkor skulle vara överlägsna deras. Dem hade ju trots allt till och med en drake. Nu kunde han inte svara på hur deras styrkor var, men det svåraste skulle nog bli att sköta kriget rätt. Han var fast besluten åtminstone på att låta dem ta alla de första stegen, på det viset skulle dem inte kunna skuldbelägga honom för det.

De hade varit tvungna att gå vidare. Gå vidare i livet. Alla plikter som måste utföras. Alla uppdrag. Rowan och Thessa var aldrig lediga. Först såg hon det som en distraktion och välkomnade uppgifterna glatt, men med tiden ville hon känna mer värde i hennes handlingar. Dagarna passerade och hon hörde inte bara från Rowan och Erland, men tjänstefolket och invånarna i Vrale, alla talade om det. Krig. Krig med Acria. Adriana hade förklarat krig mot sitt före detta hemland.
Det var inte bara tankar om slaget som gjorde Thessa sällskap. Hon bar på något också. Först hade hon inte varit säker, men så hade det visat sig för henne. Thessa var havande. Det gjorde henne lycklig över att hon bar Rowans barn. Men det skrämde henne också, något rejält, att hon skulle sätta ett liv i denna värld. Den här världen som inte var säker.
Rowan skulle få veta. Och hon visste att hon skulle känna sig bättre desto snabbare han fick informationen.
Thessa betraktade sig spegelbild. Tyckte se spåren av tröttheten ännu i sin blick. Det hjälpte inte med var hon än smyckade ut sig med. Den fanns där som en dimma runt om henne. Hon förstod att det var oroligheten som gjorde det.
Thessa fick rycka sig ur tankarna för att lämna kammaren och leta reda på Rowan. Hon visste var han hållit till. Där han varit de senaste dagarna. I ett av de större arbetsrummen. Med Erland. Hans kapten och vän. De planerade för kriget.
Hon närmade sig dörröppningen och knackade på med baksidan av hennes pekfinger. Utan ett svar kände hon på dörren och klev in. "Goddag." Hon log mot de och nickade mot Erland som stod böjd över bordet och granskade kartan framför sig. Thessa närmade sig Rowan och placerade en hand om hans överarm för att få hans uppmärksamhet. "Ni har planerat länge nu. Låt mig få dig på andra tankar. Jag har en nyhet att berätta." Thessa insåg att Erland inte verkade höra på. Han var alltför fokuserad på det han hade framför sig.
Innan Rowan skulle hinna fråga henne vad det var eller gällde böjde hon sig fram för att viska i hans öra. "Jag är med barn.", log hon lite då orden lämnat hennes läppar. Sedan backade hon för att se mot Rowan. Hennes älskade.

Rowans senaste dagar hade varit stressiga, minst sagt. Bekymrade. Han hade belastats med mycket arbete tack vare det stundande kriget, det kändes som om arbetet aldrig tog slut - det var utmattande. Men han fick ovärderlig hjälp både ifrån Thessa och Erland. Han hade varit tveksam till att blanda in Erland för mycket efter missfallet, hade tänkt att han kanske inte ville bekymras med det också. Men han kunde också förstå att det kanske också blev en bra distraktion ifrån sorgen.
Han hann inte svara kom in innan dörren öppnades, vilket fick honom att inse att det nog var Thessa som dykt upp. Något som lockade fram ett litet svagt leende hos honom. Hans älskling, han slutade aldrig imponeras över den fantastiska kvinna han gift sig med. Hon var expert på att hålla honom flytande.
"Thessa." log han svagt men hann inte mycket mer än så innan hon var tätt intill honom.
Men de där orden var verkligen inte vad han hade förväntat sig. Han hade kanske väntat sig att hon ville de skulle komma och äta eller något i den stilen, men detta?
Hon var gravid. De skulle ha ett barn ihop. Trots allt som pågick just nu fick det hjärtat att hoppa över några slag innan han häpet vände sig om mot henne.
"Är du säker?" utbrast han leendes, även om han var säker på att hon inte skulle berätta om hon inte var det. Det var bara någon slags instinkt att dubbelkolla. Han släppte fram ett lyckligt skratt innan han drog in henne i en rejäl kram, på betydligt bättre humör efter hennes avslöjande. Ändå oroade det honom svagt, med tanke på det krig som stundande - det var inte den bästa timingen att få ett barn. Samtidigt som han också oroade sig något för henne med tanke på vad som så nyligen drabbat Sienna och Erland.

"Ja, jag är säker.", svarade Thessa Rowan med ett stort leende på läpparna. Lättad över att äntligen fått berättat. "Jag har varit säker i flera dagar nu.", erkände hon och lät sig omfamnas av honom. Kände hur mycket hon älskade honom. Och deras barn. Hon gav ifrån sig ett skratt och lät sig njuta av stunden. Det gick fort. Hon skulle strax därpå komma tillbaka till verkligheten då hon fick syn på Erland. Thessa lösgjorde sig försiktigt från Rowan och såg mot Erland. Mindes tillbaka på sorgens dag. Det kändes inte rättvist. De hade förlorat sin kärlek, sitt barn, och nu var Thessa gravid. Men så var livet. Orättvist. Thessa hade själv upplevt den. Med Clavius. En tid som kändes som för flera liv sedan. Hon hade kommit långt i livet och ville tro att hon utvecklats till någon bättre person. En godare. Där hade hon Rowan att tacka för mycket. Han godhet, hans kärlek. Thessa trodde sig älska honom mer för varje dag, om det gick. Oerhört lycklig över att kalla honom sin make. Sin älskade, älskade.
Thessa upptäckte att Erland verkade vänta på de. Han sneglade åt deras håll. Han ville väl tala med Rowan. Men Thessa hann före. "Erland..", sa hon och tog ett steg närmare honom. Han såg oförstående ut. Visste inte alls vad som pågick. "Jag är med barn.", sa hon och förtydligade genom att placera handen över magen sin. Erland höjde förvånat ögonbrynen och till Thessas förvåning verkade han inte ledsen eller sorgsen över nyheten, för att det skulle påminna om sin och Siennas förlust. Istället log han litet. "Då får jag väl gratulera.", sa han och harklade sig. Lät saklig. Men Thessa skulle inte ifrågasätta hans beteende. Det hade fortfarande inte gått så lång tid sedan missfallet. Och när han och Sienna ville tala om det, då skulle de göra det. Det kändes viktigt att det var på deras villkor.
"Rowan.. Vet vi terrängen för slaget? Var exakt är det tänkt att det ska hållas?", frågade han och såg mot sin bästa vän.
Thessa förstod att hon dröjt för länge. "Jag ska inte störa mer. Kom och ät med oss snart. Ni behöver -båda- det.", sa hon och närmade sig Rowan igen för att nudda sina läppar på hans kind i en lätt kyss. Hon gav Erland en sista blick och lämnade sedan rummet för att leta reda på Sienna.

Han kunde inte ha önskat sig en bättre distraktion ifrån dessa dagarnas dysterheter. Ett barn... det kändes overkligt och fantastiskt spännande, men också skrämmande. Han längtade efter att få en liten bebis ihop med sin älskade fru, men också var tanken skrämmande. Främst så hade Sienna och Erlands olycka förmått honom att få upp ögonen för hur riskfyllt det egentligen var, inte nog med att han kunde förlora barnet - han riskerade ju att bli av med Thessa med. Vilket var något han inte skulle klara av.
”Jag älskar dig.” Log han lyckligt till svar, drogs tillbaka till verkligheten först då Thessa talade till Erland. Det var som om han först då påmints om att vännen var där, vilket gav honom litet dåligt samvete - här skulle han glädjas över ett framtida barn när Erland precis blivit av med sitt.
Det var något som han ville tala med vännen om, men det var svårt. Han ville att Erland skulle vara redo för det först, men ville också visa hur gärna han ville hjälpa dem - det var en svår balansgång däremellan.
”Tack.” Sade han med ett snabbt leende emot Thessa, valde att svara henne först innan han vände tillbaka blicken till Erland och hans fråga. Ursprungligen något distraherad, men försökte åtminstone så snabbt som möjligt koncentrera sig på frågan.
”Dem kommer vilja hålla det i Skiealskogen.” Det var en skog som täckte över en del av gränsen emellan länderna. ”Dryaderna kommer ha en fördel där, medans vi kommer kunna dra mer fördelar av den öppna marken - lockar vi ut dem därifrån kommer vi ha högre mark och dessutom känner vi till marken bättre. Men det är dem som söker striden. I teorin borde vi förhoppningsvis bara kunna vänta ut dem utanför skogen.” Att möte dem i skogen kändes oklokt, det vore att omge sig med mer fiender än nödvändigt när de kunde vända träden emot dem.

Erland lät sig omges av planeringen för striden. Han fann den som en bra distraktion för det som varit. Förlusten. Det hjälptes också av att de fann sig bland sina bästa vänner. Thessa och Rowan hade verkligen varit till bra stöd och verkade bara ha i åtanke att han och Sienna skulle ha det så bra som möjligt.
Nu med kriget inom räckhåll visade sig den ena uppgiften efter den andra. De skulle behöva mycket tid till att planera och fundera. Erland visste inte riktigt vilka de hade att möta. Det var besvärligt att inte vara helt säker, att inte helt veta. Men så var det i krig. Inget var riktigt förutsägbart. Men han var fast besluten att Vrale skulle vinna. Och ville göra allt i sin makt för att det skulle bli så.
"Skiealskogen..", mumlade han och lät fingret fara över kartan för att sedan vila fingertoppen på illustrationerna av skogen. "Hm, du har rätt, Rowan..", fortsatte han och lät djupt försjunken i sina tankar. Blicken for över kartan, försökte se en annan möjlighet. Något som var till deras fördel. "Vi borde skicka spejare.", sa han sedan efter ett litet tag och rätade på sig. "Bara så vi vet hur många de är. Och vad.. eller vilka vi har att göra med." Erland såg mot Rowan. Tröttheten var påtaglig, men förhoppningsvis var beslutsamheten i hans blick något tydligare.

Rowan ville tro att han kunde tolka vännen tillräckligt för att tro att han gjorde rätt. De hade ju varit vänner sedan så många år, så de borde kunna tala med varandra om allt - ändå tyckte Rowan det var svårt. Han ville fråga om det, fråga hur vännen egentligen mådde, men ville inte påminna honom i onödan. Han tänkte säkert ändå tillräckligt mycket på det. Kanske skulle han istället må bättre av att bara få vara där, få tänka på annat och istället själv få ta initiativet till att tala om det? Det var otroligt svårt, men Rowan hoppades åtminstone att han gjorde rätt. Även om det inte var lätt att avgöra själv. Kanske blev dem tankarna en slags distraktion för honom själv ifrån kriget - vilket i sig kanske inte var så dåligt. Det upptog all hans vakna tid kändes det som, om inte mer också i hans drömmar. Även om han redan märkte av att Thessas avslöjande distraherade hans tankar något.
Det kändes inte som rätt tid att föda ett barn i ett stundande krig, men ändå fick han djupt inom sig erkänna att det var en lättnad. Han visste inte vad som kunde ske i kriget, men han visste att han skulle göra allt för att Vrale skulle vinna - om det så skulle innebära att han behövde offra livet på kuppen. Det var i det en liten tröst att han i så fall hade kunnat ge Thessa ett barn innan dess.
"Du har nog rätt." Erland väckte honom ur hans dystra tankar. "Du känner till våra män bättre än mig. Väljer du ut några lämpliga?" bad han. Hur gärna han än ville ha koll på allt fanns det inte tillräckligt mycket tid för det, och Erland jobbade närmre den faktiska armen.
"Säg mig ärligt Erland. Hur stora chanser tror du vi har?" frågade han, visste att vännen skulle svara honom ärligt.

Erland nickade till svar. Han hade några i åtanke som kunde skickas ut för att ta reda på informationen. Det skulle vara några från självaste rebellgruppen, den som skapats för att få bort Clavius från tronen och sätta den rätte där- Kung Rowan.
De var en blandad skara, men många av de var skickliga med vapen och fått erbjudandet att gå med i den kungliga armén.
En tystnad spred sig igen då han såg över kartan som vilade på bordet framför de. Rowans ord fick honom att fundera. Hur stor chans hade de egentligen att vinna kriget? Det fanns så mycket som stod på spel. Hela riket. Och vad skulle det innebära för Vrale, om de gick under? Nej, det fick inte hända.
Erland funderade på Acria igen, det där naturlandet med urgammal kraft. Någon kraft han inte hade helt kläm på. Men förstod att de hade mäktiga krafter på sin sin sida. Men så var det Vrale också. Vrale med sina skickliga väpnare, soldater. Erland hade ju själv stridit för det som var viktigt och sant tidigare. Han visste vilka styrkor de hade. Och med hjälp av deras allians med dvärgarna från Bel Baduhr så skulle det nog bli en rätt så jämlik match. Hoppades han.
"Jag talade med Algir.", sa han sedan och syftade på dvärdlorden från Bel Baduhr. Han mötte Rowans blick efter att ha funderat ett tag. "Dvärgarna är med oss." Han drog ett nytt andetag och fnös lite då. Ett litet leende syntes på hans läppar. "Du vet hur de är.. Men med deras styrka kombinerad med vår.. så tror jag att vi har en stor chans att vinna det här kriget."
Han lät blicken fara på en av vakterna i rummet. "Sänd Thadred, Karl och Orrin att ta reda på mer information om Acrias soldater och planer."
Vakten nickade och försvann därifrån för att utföra sin kaptens order. Erland såg efter honom och sedan på Rowan igen. "Vi får ha hopp. Och komma ihåg vad det är vi strider för."

Rowan visste att dem skulle vara starka ihop med Algir, men ändå oroade han sig. Kanske var det en av delarna i att vara kung. Han visste långt inombords att han gjorde rätt, att han inte kunde agera på nåt annat vis. Men ändå kunde han inte släppa det dåliga samvetet över att han skickade sitt folk in i ett krig. Hans val skulle orsaka att folk dog och skadades, även om han försökte göra de val som skadade dem så lite som möjligt. Men det var svårt, med tanke på att han var ansvarig för allt. Tänk vad lätt livet varit på den tiden då han bara varit prins. Inte för att han var missnöjd med sin position, absolut inte - men den var inte den lättaste i krig.
”Det är jag verkligen glad för.” Sade han med ett svagt leende emot vännen, vände sig mot honom helt då vakten gått ur rummet och blev mer allvarlig igen.
”Det är inte det lättaste när det känns som om jag skickar dem till sin död.” Han visste att han inte hade mycket til val, och han var fast besluten att vinna det här kriget. Han skakade lätt på huvudet, som för att skaka av sig den allvarliga stämningen. ”Jag tror jag börjar bli gammal, jag börjar snart låta som far.” Log han lätt emot vännen i ett försök att lätta upp stämningen lite.
Efter att han blivit kung var det som om han äntligen kunnat bearbeta sina föräldrar ordentligt, lyckats samsas med det. Vilket han ibland kunde lägga märke till i att han mycket mer vardagligt kunde ta upp dem i normala samtalsämnen, han kunde se tillbaka på dem med glädje på ett annat vis. Det hade han gjort innan också, men då hade glädjen skuggats av sorgen som nu var mer försvunnen. Aldrig borta. Han skulle alltid sakna dem, men nu hade han gjort allt han kunnat för att hämnas dem och visste att dem var på ett bättre ställe igen.
”Vi kanske borde gå och äta snart innan vi retat Thessas tålamod för mycket.” Log han litet emot sin vän, trots omständigheterna så var han på ett konstigt vis glad att ha dem alla omkring sig. Som en familj igen.

Kanske såg Erland oron hos Rowan. Eller kände av den. För han hade höjt sin hand för att placera den tröstande på sin väns axel. ”Dina soldater vet vad de går ut i krig för. Och varenda en av dem har lovat att följa dig till sin egen död. Gör dem inte besvikna och ifrågasätt din makt.” Han tog bort handen och lät armen falla längst sidan. Han log snett när Rowan talade om sin far. Erland visste ju mycket väl vem den omtyckte regenten varit. I sina yngre dagar, när Rowans föräldrar fortfarande levde, hade Erland spenderat stor del av sin tid i slottet. Kungaparet hade välkomnat Erland. Det värmde honom att hon blivit så accepterad. Även om han var för liten då för att förstå vilken mäktig familj han hade att göra med. I barnasinnet hade Rowans familj sett ut som en rikare familj med uppgifter som ingen annan i staden verkade utföra. De bestämde.
”Du kanske borde fråga dig själv vad din far skulle ha gjort? Vem vet, han kanske hör dig och ger dig ett svar?” Erland skrattade kort då och klappade Rowan över axeln igen för att gå före honom mot dörröppningen. Det skulle vara skönt med en lite paus från planeringen. Dessutom hade han Sienna i tankarna och ville se efter att hon verkade vara okej, det hade gått ett tag sedan han sett till henne sist.

Erland slog sig ner vid det dukade bordet. Kände hungern ta över. Thessa hade väntat på de. Hon hade roat sig under tiden med dela med sig av den goda nyheten om tillökningen i kungafamiljen till sina hovdamer. Några som hon med tiden blivit bättre bekant med. Det berodde nog till stor del på att hon fått välja sina hovdamer själv. Några hon litade på. De fnittrade förtjust åt nyheten, men fick snabbt därpå samla sig då de synade kungen i salen. De ursäktade sig och lämnade Thessa i sällskap med Rowan och Erland.
”Så bra att ni kunde komma. Ät nu, medan maten fortfarande är varm.”
Thessa smakade av maten under tystnad. Erland verkade heller inte yttra sig särskilt mer än att berömma för den goda smaken och var tacksam över att ännu en gång få spisa i slottet. Det var mer varierad kost här. Även om hans mor Freya också var en skicklig kokerska, så skulle hon inte ha råd med de ingredienser som det kungliga köket hade. Erland åt skyndsamt upp, mest intresserad av att återgå till planeringen och framför allt att få träffa Sienna igen. Han visste att hon skulle ha det bra hemma med sin familj, men han saknade henne och kunde inte låta bli att oroa sig efter allt som hade hänt.
”Tack igen. Vad gott det var. Rowan- ska vi? Jag tycker inte vi ska låta Anselm vänta på oss allt för länge. Speciellt inte om vi önskar några ändringar i hans arbete.” Anselm, som den skickliga smed han var, hade blivit anställd att förse soldaterna med vapen och annan utrustning för slaget mot Acria. Dessutom hade Erland gett sin svärfar ett specialuppdrag, att tillverka en ballista. Det skulle komma väl till hands under striden. Det var Erland säker på.
Thessa var väl inte helt blind. Nog förstod hon att Erland också saknade sin fru. ”Gå ni, vi ses snart. Hälsa Sienna.”