Tårar från himlen

Hoppas det löser sig snabbt med det tekniska och att du får bra hjälp. Under tiden längtar vi efter nästa kapitel! ♥

Här kommer ett färskt kapitel nu på fredagen. Ledsen att det inte blev så många avsnitt i sommar, men som ni läste, blev min gamla dator konstig. Men nu är allt bra med min nya laptop! Så jag kommer skriva så ofta jag kan. Kom bara ihåg att jag kanske måste ta en paus, då jag har börjat om att jobba och det kan, som ni vet bli mycket på teatern. Nog om det.

I förra kapitlet var Quirinus till en början ledsen för att han vet att det kommer en ny lärare i försvar mot svart konster, vilket innebär att MacGyver inte kommer att vara hans lärare längre. Men MacGyver berättar att han kommer ta över jobbet som lärare i mugglarstudier.

Eftersom Quirinus har bestämt sig för att läsa just det ämnet när det är dags för tredje årskursen, gör det honom mycket gladare, då han ser MacGyver som sin vän. Det resulterar i att han ger sin lärare en kram! ♥ Glädjen blir dock kortvarig, för Quirinus får höra de båda pojkarna från Hufflepuff prata illa om honom igen!

Avis Fortunae ♥ (Båda inläggen)



Elzyii ♥


boknörd_ ♥



catradora, Trezzan, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


_____________________________________________


Kapitel 68
Några veckor efter samtalet med MacGyver, var det dags för skolavslutningen. Quirinus packade ner alla sina saker i sin koffert. Han kände sig dock dyster, för han visste att det skulle bli en annorlunda sommar, när Mia inte längre fanns.
Hur skulle det gå om Nathan var tvungen jobba natt? Skulle han ändå bli tvungen att sova hos Nicole? Eller kunde hon kanske komma till dem? Quirinus stönade för det fanns inget svar på någon av frågorna.
”Fast pappa skrev ju att han ska berätta för farmor hur Snape är”, mumlade han. ”Då hoppas jag att hon förstår. Fast pappa skrev ju också att jag får hålla mig i närheten av farmor, så jag kan undvika Snape.”
Han suckade och begav sig till stora salen för att vara med på avslutningsfesten. Därinne pladdrade eleverna glatt på och pratade om sina planer för sommarlovet.


Under tågresan hem fick Quirinus lyckligtvis dela kupé med James, Peter, Remus, Sirius och Lily, så han slapp vara ensam, men också för att Snape inte skulle kunna bråka med honom. Medan tåget rullade vände Lily sig mot Quirinus och med försiktig röst frågade hon:
”Så… vad tror du att du ska få hitta på i sommar?”
”Ingen aning.” Quirinus suckade dystert. ”Det är ju första gången som mamma inte är med oss.” Han svalde när en klump bildades i halsen.
De fem äldre eleverna såg genast medlidsamma ut.
”Vi vet att det är tufft”, sa Remus och lade en tröstande hand på hans arm. ”Men du och Nathan får stötta varandra så gott ni kan.”
”Försök tänka på alla roliga saker ni gjorde tillsammans”, föreslog James. ”Så gjorde jag, när min farfar dog.”
”Eller så kan ni ju alltid åka till din farmor!” Peters ögon tindrade. ”Där får ni då baka!”
Remus, Sirius och James himlade med ögonen, medan Lily småskrattade. Quirinus däremot blev inte glad över förslaget. Tanken på att möta Snape var inte alls lockande, särskilt inte efter straffkommenderingen före jul.
”Ja, då får jag sitta inomhus under tiden”, sa han dystert, ”med tanke på att Snape bor i närheten.”
Peter såg genast skamsen ut.
”Förlåt”, mumlade han. ”Jag… jag tyckte det var en bra idé.” Innan någon hann säga något, drog Sirius upp en kortlek och sa:
”Vi kan spela knallkort! Då har vi roligt resten av resan.”
Det fick Quirinus att känna sig lite gladare, så han deltog gärna.


När tåget äntligen var framme vid Kings Cross tittade Quirinus så att alla hans saker var med. Efter några minuter klev han in till mugglarvärlden och fick syn på sin pappa, som såg både glad men ändå lite ledsen ut. Quirinus förstod att hans pappa ville prata om brevet från professor Flitwick. Nathan tog hans koffert och utan ett ord gick han med raska steg mot bilen.
”Åh, så nu ska du hem och läsa dina fåniga böcker!” sa en iskall röst.
Quirinus vände sig motvilligt om och stönade tyst.
Där stod Snape med ett hånflin och betraktade honom.
”Du ska väl samla några töntiga blommor också”, fortsatte han. ”Då får du verkligen ha tråkigt i sommar!”
”Jag… jag gör som jag vill!” sa Quirinus i ett försök att låta syrlig på rösten.
Den två år äldre pojken log elakt och slängde med håret.
”Jag ska då umgås med Russell och vi kommer att spela quidditch, bada och ha roligare än vad du kommer att få!”
”Ursäkta”, sa Nathan som kommit fram mot dem och lade en beskyddande hand på Quirinus axel. ”Men tror inte du att din mamma undrar var du är?” Tonen var vass och de gröna ögonen blixtrade.
Innan Snape hann svara, ropade någon:
'”Severus, kom nu! Vi måste hinna hem och städa så det är klart när dina morföräldrar kommer i morgon.”
”Jag kommer, mamma!” sa Snape med en betoning på det sista ordet. Han log ett sista snett leende mot Quirinus och smet sedan iväg.
Quirinus suckade, för han visste att det skulle bli en skräckupplevelse att besöka Nicole i sommar. Han följde med sin pappa och satte sig i framsätet. Nathan skulle just sätta sig, men det var som om han frös mitt i rörelsen.
”Pappa?” sa Quirinus förvånat. ”Pappa, vad har hänt? Ska vi inte åka nu?”
Men fadern verkade vara i helt andra tankar, för han reagerade inte.


Nathan stirrade på bilen som stod en bit ifrån hans egen. Där stod den märkliga kvinnan från Sankt Mungos. Hon såg inte lika vresig ut som den gången de hade krockat, hennes smörgula hår föll mjukt ner över hennes axlar och hennes ovala ansikte var om än rosigare, medan munnen påminde om en rosenknopp. Konstigt nog började hjärtat banka onormalt fort.
Hans första impuls var att gå fram till kvinnan, men just då kom två pojkar skyndande mot henne, så han beslöt sig att lämna dem ifred.
”Pappa!” hörde han någon säga. ”Visst ska vi åka?!”
Nathan tittade in i bilen och såg att sonen tittade konstigt på honom. ”Ska vi åka nu?” undrade Quirinus lite irriterat.
”Ja… ja, självklart”, sa Nathan lite frånvarande. Han slog sig ner och startade bilen. Efter att ha backat ur, kunde han inte låta bli att snegla på häxan, som kramade om de båda pojkarna.
Så hon är gift och har barn, tänkte han och körde iväg. Men jag såg ingen guldring på hennes finger.
Han skakade på huvudet och höll ögonen på vägen.


Quirinus förstod inte vad som var fel. Hans pappa verkade tankspridd.
”Pappa!” sa han med lite högre röst. ”Är det något som hänt?! Du verkar frånvarande!”
Hans pappa sneglade äntligen på honom.
”Förlåt”, mumlade han och svängde runt ett hörn. ”Jag tyckte bara att jag såg någon från jobbet.” Han harklade sig och blev genast allvarlig. ”Jag vill bara säga att vi inte ska diskutera om det som stod i professor Flitwicks brev, om du lovar att inte göra något liknande igen. Jag ser ju att Snape har samma personlighet som sin mamma, så samtidigt klandrar jag dig inte att du blev arg på honom.”
”När du nämner hans mamma”, viskade Quirinus och fick tårar i ögonen, ”så var det därför jag slog till honom.”
”Vad säger du?!” Nathan tvärbromsade och stirrade förvånat på honom.
Quirinus suckade och talade om exakt vad som hade hänt.
”… och när Snape sa att han i alla fall har en mamma”, avslutade han förtvivlat, ”så kunde jag inte hejda mig, utan slog till honom! Han hånade mig just för att mamma är död!” Han brast i gråt och slog händerna för ansiktet.
”Åh, Quirinus!” Nathan gav honom en hård kram. ”Jag förstår att du fick svårt att behärska dig. Men du måste som sagt lugna dig! Nästa gång kommer du kanske inte så lätt undan.”
”Jag lovar”, viskade Quirinus.
Hans pappa strök honom över håret. ”Försök vila en stund. Vi är snart hemma.”
Han startade bilen igen och körde vidare. Quirinus slöt ögonen ett par minuter, medan han lyssnade på alla andra ljud som hördes utanför bilen.


Väl hemma var Quirinus glad över att vara tillbaka till sitt eget hem. Med Nathans hjälp fick han upp kofferten till sitt sovrum. När fadern gick för att laga lite mat, tog Quirinus fram allt hemarbete lärarna hade gett honom och de andra eleverna innan sommarlovet började. Han höll på en god stund med uppgiften i trollkonsthistoria, när han kom ihåg de två elaka pojkarna från Hufflepuff. Lily och MacGyver hade ju båda gett honom rådet att prata med Nathan om saken.
Quirinus avslutade sitt arbete och lade undan pennan, innan han lämnade sovrummet. Med raska steg tog han sig till köket.
”Så bra att du kommer”, sa Nathan vänligt. ”Jag skulle just hämta dig.”
Quirinus slog sig ner vid bordet. Nervositeten gjorde honom lite matt, men han fick annat att tänka på, när han såg vad Nathan hade lagat.
”Åh, pappa!” utbrast han. ”Du har gjort köttgrytan som mamma brukade göra! Med äppelklyftor!”
”Ja, jag vet”, sa fadern. ”Jag har inte gjort den sedan Mia… levde. Men vi älskade den här rätten, så på det sättet kommer hon att finnas i våra hjärtan. För jag minns hur det blev magiskt när hon arbetade i köket. Det… det var som om redskapen dansade i händerna på henne.”
Quirinus kunde inte säga något utan lät tårarna rinna. För han visste att hans pappa hade rätt. På något sätt skulle de kunna finnas för varandra och minnas Mia tillsammans. Medan de åt, tänkte Quirinus att de konstiga pojkarna fick vänta till ett senare tillfälle. Just nu ville han njuta av maten, som modern gjort innan de ens visste att det var sista gången hon gjorde den.
___________________________________________________



Nu är Quirinus äntligen hemma, men Snape måste absolut pika honom! Huu! Tur att Nathan sa ifrån.

Som ni märkte, fick Nathan återigen se den mystiska kvinnan som han krockade med i kapitel 59, vilket gör honom distraherad. Han vill gå fram till henne men två pojkar kommer och kramar henne, så han låter bli. (Håll gärna boterskan i minnet!)
Quirinus blir förbryllad och märker att hans pappa verkar disträ. När det är dags för middag, upptäcker Quirinus att hans pappa har lagat köttgrytan med äppelklyftor, som Mia gjorde! Det var den sista middagen hon lagade, innan hon blev tvungen att åka till sjukhuset.

Som ni ser, tar Quirinus fram hemarbeten. Jag har för mig att Harry gjorde sina läxor i smyg i trean, så jag antar att Hogwarts ger i alla fall några läxor under sommaren.

Tack till Avis Fortunae, som kommit med goda råd!

Underbart kapitel, som vanligt! Och nu börjar sommarlovet för Quirinus. Det sägs att första året efter att någon dött är värst, alla händelser som är första gången utan personen. I Quirinus fall första sommarlovet utan Mia.

Tur att han har sina vänner på tåget. Peter är rolig när han vill baka! Han tänkte nog inte på sambandet med att Snape bor nära.

Och den mystiska, vackra kvinnan med det smörgula håret dyker upp igen. Spänningen stiger! Hon är så vackert beskriven! Men hon tar Nathans uppmärksamhet från Quirinus ... eftersom Nathan blir disträ där i bilen.



TIPS:

Så hon är gift och har barn, tänkte han och körde iväg. [i]Men jag såg ingen guldring på hennes finger.[ i]


Det har råkat bli något mellanslag för mycket. Eller om det är att strecket saknas.




Längtar till nästa avsnitt och grattis till ny dator och mus!

Avis läste högt för mig och Liten, och han somnade till sagan.

Kul att marodörerna är så gulliga mot Quirinus!

Nathan är också gullig. Omhändertagande och omtänksam om sin son!

Snape är däremot inte gullig. Spännande att se om Quirinus kommer att komma undan honom!


Nu får vi se hur sommarlovet blir! Tror att den mystiska kvinnan är ensamstående...

Så var det fredag och jag känner mig avslappnad. Och generös, för jag laddar upp ett nytt kapitel.
I förra avsnittet så åkte Quirinus och de andra eleverna hem. Tyvärr var Snape bråkig, innan han följde med sin mamma. När det är dags att äta middag, så ser Quirinus att hans pappa har lagat köttgrytan med äppelklyftor! Det gör honom rörd, för den är gjord på samma sätt som Mia brukade göra. Nu ska vi se hur det går.

Avis Fortunae ♥



Elzyii ♥

boknörd_, catradora, Trezzan, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


_____________________________________________________


Kapitel 69


De första dagarna på sommarlovet var ganska lugna. Varje morgon när Quirinus vaknade, läste han en liten stund innan han klev upp och klädde på sig. Efter lunch brukade han och Nathan hjälpas åt med alla hemuppgifter minst en timme, så han skulle bli klar innan nästa termin. Men de var båda medvetna om tomheten efter Mia.
Quirinus saknade verkligen hennes varma röst och doften från parfymen hon brukade ha på sig. Den här sommaren skulle han inte få ha trevliga samtal med henne, eller baka som de brukade göra medan Nathan var på jobbet.
Dessutom betedde Nathan sig märkligt. Quirinus hade nämligen upptäckt att hans pappa inte verkade lyssna så noga vad han berättade och väldigt ofta stod han som fastfrusen.
En kväll när Quirinus var klar i badrummet, skulle han just gå till sitt rum, när han hörde snyftningar på nedervåningen. Utan att tveka gick han tyst nerför trapporna och följde ljudet. Inne i köket satt Nathan med ansiktet lutat i händerna medan kroppen skakade av tyst gråt.
Det fick Quirinus ögon att svida, för han förstod varför hans pappa var ledsen. Mias död påverkade honom också. Med viss tvekan gick Quirinus in i köket och viskade:
”Pappa? Hur… hur mår du?” Nathan lyfte på huvudet och såg på honom med rödkantade ögon.
”Åh, Quirinus”, sa han och strök sig hastigt i ansiktet. ”Jag… jag trodde du skulle gå och lägga dig.”
”Jag var på väg till mitt sovrum”, sa Quirinus försiktigt, ”men jag hörde dig gråta.”
Nathan suckade.
”Dig kan man inte lura”, mumlade han med ett svagt leende. Han reste sig upp och ställde undan sin tekopp. ”Jag satt och tänkte på hur annorlunda det har varit de här första dagarna under lovet. Jag trodde vi skulle kunna gå vidare efter att din mamma…” Han avbröt sig och drog en skälvande suck. Quirinus kände hur en tår rann nerför hans ena kind.
”Jag saknar henne också!” viskade han. ”Det är konstigt när hon inte sitter och läser någon bok som hon brukade göra!”
Allt snurrade för honom så han satte sig ner.
Nathan gav honom en kram.
”Vi får försöka finnas för varandra”, viskade han. ”Men jag satt faktiskt och tänkte på att vi behöver vara någon annanstans så vi kan få en paus från allt som är jobbigt”, tillade han. ”Så jag ringde Marie och frågade om vi får bo där ett par veckor och hon blev jätteglad över det.”
Quirinus kunde inte låta bli att le, för han tyckte om att umgås med Julian och Scott.
”Det blir bra”, sa han.
”Jag är glad att du tycker så.” Nathan log. ”Då kan vi packa när vi vaknar i morgon och efter att du har gjort dina läxor, åker vi. Vi får ta bilen, så att mugglarna inte blir misstänksamma.” Han kastade en blick på klockan. ”Vi bör nog ta och sova lite, om vi ska orka upp i morgon.”
De reste sig upp och gick till övervåningen. När Quirinus var i sitt sovrum, kände han sig lättad över att de inte skulle åka till Nicole, för just den här sommaren ville han ha lugn och ro. Han visste att hans mamma skulle ha velat att de tänkte på annat. Med en suck lade han sig ner och somnade.


Följande morgon vaknade både Quirinus och Nathan tidigt så de kunde hjälpas åt att packa ner allt de behövde för att bo ett par veckor hos mostern.
”Det ser ut som vi har allt vi ska ha”, sa Nathan och lade ner en trave böcker. ”Om vi äter frukost nu, så hinner vi hjälpas åt med dina läxor, innan vi far. Gå och tvätta dig, medan jag gör i ordning lite gröt.”
Quirinus lydde och gick in i badrummet för att duscha. Medan vattnet rann ner över honom, kom han ihåg att han inte hade pratat med sin far om de båda pojkarna från Hufflepuff.
”De har ju faktiskt varit elaka mot mig och pappa”, mumlade han. ”Och de har ju nämnt sin mamma och hennes kusin. Enligt MacGyver var ju den här Gilbert inte så snäll mot pappa.”
Han blev genast dyster över att han inte ägde en uggla, för då skulle han ha kunnat skicka ett brev till sin lärare och rådfråga honom.
”Jag får önska mig en uggla i fjortonårspresent”, sa han när han var klar och torkade sig.
Därefter gick han ner till köket för att äta frukost. Klockan var kvart i tio när de åkte iväg. Quirinus tog fram Baskervilles hund så han kunde tänka på annat. Varken han eller Nathan sa så mycket under den tiden de körde, vilket var lite synd. När Mia levde, hade de skrattat och haft trevligt när de skulle någonstans.
Men det kändes mer som om de återupplevde hennes begravning igen, tyckte Quirinus med en sorgsen känsla i magen. Innan han visste ordet av, kom han återigen ihåg de konstiga pojkarna från Hufflepuff och han insåg att han inte kunde undvika ämnet längre.


Efter ungefär en timme stannade Nathan så att de kunde äta lite lunch. När de hade fått sin mat, slog de sig ner vid ett bord utanför restaurangen.
”Jo, pappa”, sa Quirinus försiktigt medan de åt av sina hamburgare. ”Har… har du hört något på Sankt Mungos… om några pojkar från Hufflepuff?”
Nathan såg förbryllad ut.
”Varför skulle jag ha gjort det?” undrade han. ”Jag har varit koncentrerad på alla patienter, så jag har inte haft tid att höra skvaller.”
Quirinus tvekade innan han fortsatte:
”Jo, det… det är så… att två pojkar har… pratat om mig… och dig.” Hans pappa såg ännu mer fundersam ut.
”Vad har de sagt då?”
Quirinus svalde hårt för han visste inte var han skulle börja.
”Jo, jag… har hört dem prata om oss vid olika tillfällen… och…” Han tystnade.
Nathan tittade lite strängt på honom och sa:
”Du tänker väl inte dölja något för mig? Jag vill inte att det ska bli lika jobbigt som det var innan du skulle tillbaka till skolan efter nyår!”
Det fick Quirinus att berätta vad han hade hört pojkarna säga. När han äntligen var klar, kippade han efter andan.
”De låter inte så trevliga”, sa han med darrig röst, ”och deras mamma verkar ju vara en plåga!”
”Ja, jag har ingen aning om vem deras mamma är”, muttrade Nathan och åt det sista av sin mat. ”Men jag vet att Gilbert Lopez var en riktig mobbare”, tillade han buttert. ”Liksom hans gräsliga kusin. Hon höll ju på att skratta ihjäl sig när vi åkte med båtarna.”
”Men om deras mamma är samma person?” undrade Quirinus ängsligt. ”Hur går det då för dig?!”
Vid de orden såg hans pappa mindre arg ut.
”Oroa dig inte för mig”, sa han tröstande. ”När jag var elva år, vågade jag knappt öppna munnen, men nu är jag vuxen, så jag kan nog ge svar på tal.” Han blinkade med ena ögat och tillade: ”Jag fick då tyst på Snapes mamma efter jullovet, för hon hade också fått brev angående det som hände!”
Quirinus kunde inte låta bli att le och när de satte sig i bilen för att åka vidare, kände han sig lite bättre till mods.
______________________________________________________


Ett varmt tack till Avis Fortunae, som kommit med tips.
Quirinus och Nathan väljer att åka till moster Marie, för att komma bort från huset ett tag. Saknaden efter Mia lämnar dock sina spår.

Quirinus tar mod till sig och berättar om de elaka pojkarna från Hufflepuff. Nathan blir inte glad, men försäkrar Quirinus om att han kan ge svar på tal, om det behövs.

Ännu ett underbart och sorgligt kapitel! Nu är det sommarlov, det första utan Mia. Och Quirinus har en massa läxor på sommarlovet... Det är jag inget jag avundas honom! Själv ger jag aldrig mina elever läxor över lov. Jag tycker det är viktigt att man får vara helt ledig ibland. Tur att Nathan hjälper Quirinus.

Bra att de bestämmer sig för att nära miljö och åka till moster Marie. Där finns ingen Snape som bråkar. Och nu vet Nathan om de båda pojkarna från Hufflepuff.

Ser fram emot nästa avsnitt! 🙂

Här kommer ett nytt fräscht kapitel, bara en dag för sent. (Varför det inte blev något i fredags, får ni läsa i noteringen på slutet! )

I förra kapitlet försökte Nathan och Quirinus vara som vanligt, men det är ruskigt svårt, när Mia inte finns. Nathan bestämmer då att de ska åka till moster Marie och hennes familj, så de kan tänka på annat. De är dock väldigt tystlåtna, vilket blir jobbigt.

Quirinus inser att han inte kan skjuta upp bekymret med de båda pojkarna från Hufflepuff, så han tar mod till sig och berättar för sin pappa vad han hört. Nathan tror dock att det inte är någon fara med deras mamma, så Quirinus kan känna sig lugnare.

Avis Fortunae ♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Trezzan, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


______________________________________________________



Kapitel 70


Nathan betraktade sin son som hade somnat. Det gav honom tillfälle att i lugn och ro fundera på vad Quirinus hade berättat. ”Jag undrar om de där killarnas mamma är samma person som jag gick med på Hogwarts”, mumlade han för sig själv. Han bet sig i läppen när han undrade vad som hade blivit av den där hemska flickan som hade retat honom vid båtarna för många år sedan. ”Hon var ju ganska snorkig och såg ner på mig för att jag pluggade en hel del.” Han ryste och försökte tänka på annat.
För sonens skull, bestämde han sig för att inte grubbla så mycket över det förflutna. Nu skulle han och Quirinus ha roligt hos Marie och hennes familj.


Vid ett tillfälle stannade han till vid ett snabbköp för att handla lite frukt som han och Quirinus kunde äta medan de åkte. På samma gång skulle han tanka bilen, så de var framme hos svägerskan innan middag. När Nathan var klar, fick han syn på den mystiska kvinnan från Sankt Mungos. Hon stod vid entrén av affären och muttrade medan hon packade ner saker i en kasse.
Innan Nathan hann säga något, fick han en knuff av någon som rusade förbi honom, så han tappade balansen och föll framlänges. Den främmande kvinnan såg på honom och sa: ”Jaså, det är du igen!”
”Ja… jag köpte bara lite äpplen”, sa Nathan, medan hjärtat slog hårt. ”Du… du är också här… ser jag.”
”Ja, vi måste ju ha något att äta, jag och min far”, sa häxan lite vresigt. ”Och bor man nära en affär, där mugglare säljer matvaror”, tillade hon med sänkt röst, ”tycker han att vi ska handla här.”
”Ja, de har verkligen fina frukter.” Nathan kände sig kallsvettig medan pulsen ökade. Kvinnan himlade med ögonen.
”Ja, det kanske de har”, muttrade hon. Hon log ett snett leende och tillade: ”Se efter var du sätter fötterna.”
Därefter vände hon på klacken medan hennes hår sken i solen. Nathan skyndade ut till bilen, där Quirinus fortfarande sov.
Ännu en gång undrade han var han hade sett den mystiska kvinnan.
Hon kan omöjligt vara den som retade mig vid båtarna, tänkte han. Men ändå ser hon ju bekant ut. Quirinus vaknade, så Nathan bestämde sig för att inte tänka på kvinnan.


När de äntligen var framme, hade det hunnit bli mörkt.
”Så roligt att ni kommer!” utropade Marie glatt när hon och hennes man kom fram till dem. ”Som vi har längtat!”
”Ja, det är skönt att få komma iväg”, sa Nathan vänligt och drog ut kofferten innan de gick mot huset, där Julian och Scott tog emot dem med öppna armar. Efter en god middag, sa Marie:
”Ja, jag och Gareth har pratat om hur vi ska göra med sovplatser.”
”Men mamma”, sa Julian med ett bländande leende. ”Quirinus kan få mitt rum, så kan jag sova hos Scott!” tillade han och lade en arm om sin bror.
”Aldrig i livet!” Scott låtsades se arg ut. ”Du snarkar ju som en gris!”
Varken Nathan eller Quirinus kunde låta bli att skratta åt pojkarnas käbbel.
”Så roligt ska vi inte ha det”, sa Marie med ett leende, men sedan såg hon allvarlig ut. ”Säg, Julian. Du och Scott kan väl ta med Quirinus ut på gården en liten stund? Vi säger till när det är dags för te.”
De tre pojkarna såg förbryllade ut, men lydde och efter några sekunder var de utom synhåll.
”Jo, jag och Gareth ville prata med dig i enrum, så att Quirinus inte skulle känna sig obekväm”, mumlade Marie och tittade ner i bordet.
Nathan kände sig illa till mods när han såg den bekymrade rynkan mellan ögonbrynen.
Gareth harklade sig och sa:
”Vi… vi har ju kvar gästrummet… som du och Mia brukade sova i… när ni var här ibland.” Han såg besvärad ut när han tillade: ”Från början hade vi tänkt att du och Quirinus kunde få sova där…”
”Men jag är rädd att minnena av Mia blir för mycket för er”, sa Marie och bet sig i läppen. ”Så du och Quirinus skulle kunna få ta vårt sovrum…”
”Nej!” avbröt Nathan. ”Ni låter oss få bo här ett par veckor och då kan vi ta gästrummet. Quirinus kommer nog ändå inte tänka så mycket på det. Så länge vi får komma bort från huset, så han bryr sig nog inte om var vi sover.”


På kvällen när det var läggdags, kom Nathan in i gästrummet där han och hans son skulle få sova. Han valde sängen som stod på högra sidan om fönstret och drog för gardinerna, medan han såg sig omkring. Tapeterna hade en citrongul färg med gula rosor på, vilket fick honom minnas hur mysigt han och Mia hade det när de sov över hos svägerskan för längesedan.
Quirinus kom in med sorgsen blick och slog sig ner på den andra sängen.
”Hur känner du dig?” undrade Nathan vänligt och slog sig ner på sängkanten.
”Jag… jag känner mig förvirrad”, svarade hans son. ”Jag vet att det är bra för oss att komma iväg, men samtidigt vill jag inte glömma mamma!” De klarblå ögonen blev blanka.
”Åh, Quirinus!” utropade Nathan och kramade honom hårt. ”Det är väl klart att du inte kommer glömma din mamma! Vi har ju pratat om det här, eller hur? Hon finns i våra hjärtan och hon vill ju att vi ska försöka gå vidare.” Han strök Quirinus över håret och viskade: ”Försök också njuta av den här stunden. Vi kommer att hitta på en hel del roliga saker.”
”Jag ska försöka”, sa Quirinus och kramade honom tillbaka. Efter att ha läst varsin bok en stund, sov de djupt.


Nathan vaknade med ett ryck när han hörde en hög smäll. Med försiktiga steg klev han upp ur sängen och drog undan gardinerna. Där ute syntes blixtar och regnet öste ner. Nathan suckade.
Inte direkt ett perfekt väder när vi vill ha en paus från allt som är jobbigt där hemma, tänkte han dystert. Det hade varit roligt att göra saker som mugglare brukar göra, som att plocka bär och promenera i skogen. Å andra sidan är Quirinus och jag inte så förtjusta i att bada utomhus, så det är väl en ljuspunkt. Fast på stranden brukade vi hitta vackra stenar, tillsammans med Mia. Strupen snördes samman när han tänkte på sin älskade hustru och saknaden efter henne blev stor. Han lade sig ner och begravde ansiktet i kudden för att dämpa snyftningarna.
Vad han inte visste, var att Quirinus hade vaknat och tittade på honom, medan han själv grät tyst.
________________________________________________________

Ännu ett varmt tack till Avis Fortunae, som läst igenom texten.



Ja, som ni ser, kära vänner, så har jag nästan svimmat! Varför? Jo, det här kapitel 70! Förstår ni?! 70 delar! Kan knappt tro det själv!


Så därför tänker jag fira det med någon godsak, chips och godis. (Lördag är godisdag! ) Tårtan är till er, för att ni har hängt med i 70 avsnitt! ♥♥♥♥


Nathan börjar grubbla över det han har fått höra, medan Quirinus sover. På väg till svägerskan stannar han till vid en butik för att handla lite frukt. När han har betalat, får han syn på den mystiska kvinnan som han krockade med i kapitel 59. Oturligt nog knuffar någon till Nathan, så han tappar balansen och snubblar. Kvinnan ler lite snett och uppmanar honom att se sig för, innan hon lämnar butiken.

När Nathan och Quirinus äntligen är framme hos mostern, är det mörkt, så det är först middag, sedan te och till sist läggdags. På natten åskar det och regnar. Nathan tycker visserligen det är tråkigt, men samtidigt har han och Quirinus aldrig tagit simlektioner*, så det är en ljuspunkt att de inte behöver åka till stranden. Dock minns han att de brukade samla på fina stenar med hustrun, så han börjar snyfta tyst. Vad han inte vet, är att Quirinus är vaken och gråter, han också.

*Det kan ni läsa om i kapitel 21 (skrivet ur Richards perspektiv.), 45, 54 (Då Snape med elak röst talar om vad han har hört av sin mamma om Nathan.), 59 och 64.

Jo en till grej! Som ni har läst i kapitel 68 och början på kapitel 69, så gör Quirinus läxor. Det är inget jag har hittat på för storyns skull. Eleverna från Hogwarts får läxor att göra under sommaren. Se understruken del i kursiv och orange text: (Det kommer från svenska ”Harry Potter och fången från Azkaban”, sidan 13.)


Att inte ha tillgång till sina trolldomsböcker var verkligen ett stort problem för Harry, eftersom hans lärare på Hogwarts hade gett honom en massa hemarbete under sommarlovet.

Tror det är annorlunda i England/USA. Alltså att barnen får läxor över sommaren. Ni kan ju tänka er att Quirinus är en ambitiös elev, så han betar av hemuppgifterna så gott han kan och dessutom får han hjälp av sin pappa, så det går ännu fortare.

(Tänk på hur Hermione var. Skillnaden är bara att jag har gjort så att Quirinus kan/vill ta paus från skolarbetet och läsa skönlitteratur. )

Grattis till 70 avsnitt, och lika underbart som alltid var det att läsa! ♥

Jag vet att det är sorgligt för Nathan och Quirinus med Mia, och kanske lite jobbigt också med det dystra vädret, men jag får ändå när jag läser en så oerhört mysig känsla av bilfärden, mörkret, det varma mottagandet, de snälla kusinerna Julian och Scott samt åskvädret utanför fönstret. Jag tror att det är väldigt bra för Quirinus och Nathan att vara på den här platsen just nu.

Ännu en gång, grattis!

Ett kapitel kommer! Lite kortare, men det kan inte hjälpas.

I förra avsnittet så anlände Nathan och Quirinus till Marie. De har en trevlig middag och efter ett tag är det läggdags. På natten blir det åska, vilket Nathan inte gillar. Han minns plötsligt hur han, Quirinus och Mia brukade samla fina stenar på stranden, vilket får honom att bli ledsen, då han saknar henne så fruktansvärt mycket. Det får honom att begrava ansiktet i sin kudde, för att ingen ska höra hans snyftningar. Han märker dock inte att Quirinus också är vaken och tittar på honom, medan han gråter. Varför han gör det, får ni veta nu!

Avis Fortunae ♥



Elzyii ♥




boknörd_, catradora, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09, Trezzanoch Fanny Lawiise ♥


____________________________________________________


Kapitel 71


Quirinus strök sig i ansiktet medan han lyssnade på sin fars snyftningar. Själv grät han för han kände sig osynlig på något konstigt sätt. Han hade vaknat av åskan utanför huset, men till sin stora förvåning, verkade Nathan inte ha märkt det, utan bara tittat ut genom fönstret. Quirinus kvävde en suck när han tänkte på att fadern ibland hade verkat frånvarande de första dagarna på lovet.
Det är klart att han saknar mamma, tänkte Quirinus och drog upp täcket till hakan. Men han har ju skrivit att vi ska stötta varandra. Varför har det då känts som om han inte hört vad jag har sagt?! Som när vi skulle åka hem från stationen. Pappa stod ju som fastfrusen, så jag fick höja rösten. Quirinus slängde av sig täcket och med försiktiga steg smet han in i köket. På väggen såg han att klockan var nästan två på morgonen, så han fick försöka somna om eftersom det var tyst i det stora huset. Med en suck tog han ett glas och hällde upp vatten. Han kastade en blick mot trädgården och suckade när han såg regnet ösa ner.
”Det hade varit kul att gå ut och samla blommor”, mumlade han. ”Men som det ser ut nu, får jag glömma det.”


Han smet tillbaka till sovrummet, där Nathan hade somnat. Quirinus kröp ner under täcket, men istället för att sova, stirrade han upp i taket, där han kunde höra hur regndropparna föll. Ännu en gång mindes han hur det var när Mia levde.
Så fort det åskade, brukade hon hämta honom och låta honom sova hos henne och Nathan. Quirinus blundade hårt, för han saknade verkligen sin mamma, mer än någonsin. Innan han visste ordet av, snyftade han till och nya tårar rann nerför kinderna.
”Quirinus?” Nathan hade tydligen vaknat, för han såg både förvånad och skräckslagen ut. ”Hur är det fatt?!” tillade han och kom fram till honom.
”Det… det är bara så jobbigt allting!” viskade Quirinus förtvivlat. ”Jag… jag tänker på hur det var när mamma levde!” Han tvekade innan han fortsatte: ”Jag vaknade av att det smällde och då såg jag att du gick till fönstret. Men du verkar inte bry dig hur jag känner mig, när det åskar! Mamma brukade då ta mig till ert sovrum!” Han märkte att han lät anklagande, men det kunde inte hjälpas.
Nathan såg genast skamsen ut och lade en tröstande arm om hans axlar.
”Förlåt”, sa han. ”Jag har nästan glömt att du saknar de vanor vi hade. Jag visste inte ens att du var vaken.” Han log urskuldande. ”Du är dessutom tretton år, men det är så tufft för dig just nu. Jag minns att jag hade svårt att anpassa mig till att bli tonåring.” Quirinus suckade för han visste att hans pappa hade rätt. Han snöt sig och viskade:
”Jag vill bara att allt ska vara som förut.”
”Jag vet”, sa Nathan och strök honom över håret. ”Men allt är verkligen annorlunda. Mia vill säkert att vi i alla fall ska försöka gå vidare. Poängen med att vi åkte hit, är att vi ska skingra tankarna.”
Quirinus suckade.
”Jag vet. Vi ska stötta varandra, men också moster Marie och hennes familj”, sa han.
”Just det.” Nathan tittade på klockan och tillade: ”Jag tror vi försöker sova lite till, innan det är dags för frukost med de andra. Om du vill, kan jag flytta din säng närmare min. Så känner vi oss mindre ensamma.”
Han drog fram sin trollstav och lät sängarna flyttas ihop, vilket Quirinus tyckte kändes bättre. Men innan han gled tillbaka in i sömnen, kunde han ändå inte låta bli att undra om hans pappa dolde något.
Vad är det som gör att han knappt lyssnar? Vem var personen han trodde att han såg vid parkeringen?
Det var det sista han hann tänka, innan han äntligen slumrade till.
__________________________________________________


Ja, som ni ser, så är Quirinus väldigt ledsen och det beror på att han känner sig osynlig. Han har märkt att Nathan har varit väldigt konstig under lovet och han minns tillbaka till hur det var vid tågstationen. Sen kommer han ihåg hur det var när modern levde. Saknaden blir stor, att Quirinus börjar gråta. Nathan vaknar och blir förvånad. De småpratar och Quirinus är lite anklagande, för han minns att Mia brukade ta in honom till sitt sovrum. Nathan ber då om ursäkt och försöker trösta Quirinus så gott han kan.

I och med att det är tidigt på morgonen, tycker Nathan att de ska sova lite till, innan Marie och hennes familj vaknar. Han flyttar då ihop sängarna, så ingen av dem ska känna sig ensam. Innan Quirinus somnar, kan han inte låta bli att undra varför hans pappa verkar ha svårt att lyssna.

Att Quirinus saknar det Mia gjorde när han var liten, är kanske inte så konstigt. Han är tretton år och då snurrar allt i huvudet på honom. Låt oss säga att han är tonåring, men det är svårt att tänka sig det. (Tro mig! Jag hade svårt att vilja vara vuxen när jag fyllde tretton.) Det är ju extra jobbigt att hans mamma inte finns längre. Därför är Quirinus väldigt ledsen och besviken på Nathan, för han vill ju att allt ska vara som förut.

När det gäller slutet, så vet Quirinus inte att Nathan har krockat med en mystisk kvinna, som förtrollar honom.
Tack till Avis Fortunae som är så snäll och kommer med bra tips, så att texten ska bli bra! ♥

Läs detta innan ni kommenterar, är ni snälla: Tråden kommer att vara inaktiv hela september. Det beror på att jag har så mycket att göra utanför sajten. En del saker kommer att ta fokus från skrivandet, både i arbetet men också privatlivet. Då tar jag hellre en paus, tills allt lugnar sig.

Jag kommer självklart att skriva några kapitel under uppehållet, som Avis Fortunaeska få, så hon kan läsa och komma med konstruktiv kritik, men det kommer bero på om jag har ork, tid och lust. Om inte annat, tar jag tag i det i oktober, när jag har det lite lugnare.: ) (Nu när jag har en laptop, kan jag skriva förhoppningsvis ta med den till föräldrarna! Hihi! )

Kommer att sakna kapitlen under september, och vänta tills de kommer tillbaka i oktober. Som jag skrivit tidigare tycker jag att det är mysigt med åskvädret och gästsängarna i berättelsen, trots att både Nathan och Quirinus är ledsna. Bra att de flyttade ihop sängarna. Jag vill också gärna vara nära någon eller krypa ner under täcket när det åskar, trots att jag är vuxen!

Ett litet ö har smugit sig in framför titeln. Annars allt perfekt!