Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Obeskrivligt var det enda ordet Rowan kom på åt vad som hänt. Han hade aldrig i sin vildaste fantasi vågat hoppas på att Adriana skulle ha varit vid liv, och att hon nu levt ett helt liv i Acria totalt avskilda ifrån varandra. Tänk vad ödets nycker kunde ställa till det. Men det var en sådan glädje att han faktiskt hade någon familj kvar vid liv, för även om Erland och såklart Thessa blivit hans nya familj så var det ju alltid något särskilt med den blodsbundna familj man växte upp med.
Men de var faktiskt inte ensamma där, och han borde behärska sig något mer än såhär. Han insåg också att det nog försatte Thessa i en något svår situation kanske, han hade inte en susning om vad systern skulle tänkas tycka om deras giftermål. För han hade ju på ett vis förståelse ifall hon fann det märkligt innan hon visste mer om det eller fick lära känna Thessa. Gjorde hon det skulle ju även hon inse att hon inte var det minsta lik sin far. Men i vilket fall som helst beslöt han sig för att försöka undvika självaste olyckstillfället och Clavius så länge, för sin älskades skull. Ingen av dem behövde mer plågor idag än vad de redan fått utstå.
"Ursäkta att jag förhastar mig så, men jag har inte vågat hoppats på att du skulle ha överlevt. Varmt välkomna hit." Thessa tog honom tillbaka till verkligheten igen, och han skickade en urskuldande blick emot henne och Philip. Som han betedde sig. Han gick istället och satte sig vid bordet, försökte läsa av situationen. Han anade ju Thessas obehag, och förstod henne fullt ut. Kunde inte hjälpa att ha ett litet uns av dåligt samvete för allt sånt här hon utsattes för tack vare honom.
"Lång, men vi kan inte klaga annars." Rösten var Philips, denne karl som Rowan var ganska så nyfiken på vid det här laget.
"Ni får berätta om er, hur är livet i Acria?" frågade Rowan nyfiket, i hopp om att få reda på så mycket som möjligt om systern men ändå undvika Clavius.
"Det är fint, det är lite annorlunda emot Vrale men på ett bra vis. Det är mer reglerat, mer ordning." förklarade hon, något som Rowan ändå fick säga att han fann lite märkligt. Han hade själv inte ägnat mer än några enstaka dagar i Acria någon gång, men av vad han hört var det inte lika välkomnande som här. Man var mer mån om att hålla andra raser borta därifrån, något Rowan aldrig riktigt förstått sig på. Han skulle helst av allt velat se betydligt öppnare gränser vad gällde folket, något också hans far alltid varit noga med.

Det hjälpte att maten blev serverad åt de. Att tjänstefolket var där, betedde sig precis som vanligt. Nästa tanke var skammen över att hon inte lyckades knuffa bort tankarna och känslorna. Thessa hade ingen anledning att förklara sig för Adriana eller Philip. Hon övervägde för en sekund ifall hon skulle säga det rakt ut- presentera sig som Clavius dotter. Men det skulle förmodligen bara göra det svårt för gästerna att se Thessa som någon annan. Nä, det bästa hon kunde göra var att bete sig som vanligt, visa sig på sin bästa sida. Men det var svårt och fanns inte på kartan. Istället valde Thessa att fokusera på gästerna mer, lyssna på vad de sa. Hon fick ta itu med sina demoner en annan gång.
"Vi är väldigt glada att ha er här.", sa Thessa och drog på ett leende då. Om än påtvingat. Men hennes leende skulle svalna en aning och utbytas till någon min av mer osäkerhet och oförstående. Det var hur Adriana beskrev Vrale och jämförde med Acria. Thessa gillade det inte. Att säga så, innebar också att hon ifrågasatt kungen. Adrianas bror. Men hon visste mer än att ifrågasätta gästen och lät det slippa undan. Hon ville inte prata mer om ordningarna och tog därför till orda för att styra samtalet till en annan riktning. "Acria är väl ett rike med druider? Jag menar.. har jag hört. Jag har bara träffat någon sådan ett fåtal gånger. Men det fascinerar mig. Magin alltså.", log Thessa och gav ifrån sig ett litet fnitter för att dölja sig osäkerhet. Hon hade ju hört om Acria, redan då Clavius var regerande, men såsom Clavius var hade han inte haft något intresse att stärka banden mellan grannländerna, ja, om det inte varit på hans villkor såklart.
"Druider, ja. Dryader med.", svarade Philip och hällde upp vin från en utav karafferna. "Fascinerar det dig? Hm, du ska se.. en del tycker att vi är ett med naturen." Han kvävde ett skratt innan han smakade av drycken. Tydligt road över något som Thessa inte hade en aning om vad det var. Kanske fanns det något internskämt eller var det bara Thessas brist på kunskap som hånades? Hon ångrade sig lite att hon frågat. Det gick några sekunder
"Så, Adriana, är det sig likt? Slottet alltså, menar jag?", sa hon och log lite igen.

Något kändes inte rätt, och Rowan hade svårt att sätta fingret på exakt vad det var. Men något med hur hon talade om både Acria och Vrale, men också på något vis hela reaktionen. Det fanns en del frågor. Om hon nu fått reda på att han levde långt innan, varför hade hon inte hört av sig i samband med hans kröning? Dessutom hade han nog förväntat sig en mer positiv reaktion ifrån henne med tanke på att de varit väldigt nära varandra innan allt som hänt, trots att de inte setts på tio år. Kanske att Thessas närvaro hindrade henne ifrån att vilja prata för mycket om vad som hänt, men det var ändå något som gnagde. Något som inte stämde.
Han anade lite hur nervös Thessa var, vilket inte alla var konstigt. Han log svagt och fattade hennes hand under bordet, ville visa på nåt vis att han förstod henne och stöttade. Han hade såklart fått lära sig en del om Acria under uppväxten, men det var en del år sen och han hade också varit en ung pojke mest intresserad av att vara ute och leka låtsaskrig snarare än att lyssna på historier om grannländer. Det var inte särskilt mycket som hade fastnat hos honom om det.
Han kunde inte riktigt med sättet de talade emot dem, eller rättare sagt mot Thessa. Nedvärderande på nåt vis, som om de ansåg sig mycket bättre än Rowan och Thessa. Vilket bara kändes galet irriterande. Även om de var äldre, så var ju Rowan och Thessa tekniskt sätt de med mest makt här. Han ville också tro kanske mer livserfarenhet också efter allt de gått igenom med Clavius. Men han var måste försöka låta bli att säga något.
”Det får jag ändå säga. Det känns mindre nu när man är äldre.” Svarade systern henne med ett litet leende.
”Mordens årsdag kommer upp om några veckor. Kan jag förvänta mig att ni återvänder för att delta då?” Frågade han, väl medveten om vilken risk det var. Av flera anledningar - dels för Thessa, han ville egentligen inte alls ta upp det med henne där, men det var också ett test. Det var inte någon årsdag förrän om ett halvår, men han hade en magkänsla av att hon inte skulle reagera på det.
”Jag vet inte om vi kommer ha möjlighet att göra den långa resan så snart igen.” Han hade alltså haft rätt känsla, något var verkligen på tok om hon inte sade emot med tanke på hur fel han sagt tidsmässigt. Dessutom borde hon väl också ha velat dyka upp där ifall hon uppriktigt brytt sig om vad som hänt.

Thessa log lika litet tillbaka till Adriana då hon svarade henne och nickade då. Tystnade igen och ryckte till då Rowan fattat hennes hand. Lite generat gav hon ifrån sig ett lågt fnitter och kramade om hans hand tillbaka. Tacksam över att han var där.
Hon medgav i tysthet att gästerna, Adriana och Philip, verkade bete sig lite underligt. Vad var det som hade lockat hit Adriana först nu? Varför fanns inte hon på ceremonin när Rowan blev utsedd kung? Och Thessa hade anat att Rowan varit sin familj så kär.. Men nu när de var här var det svårt att se. Jovisst, det hade väl gått ett tag sedan de sist sågs, men ändå.
Det var obehagligt när Rowan talade om syskonens föräldrars död, mordens årsdag. Det påminde henne bara om Clavius hemskheter igen. Hon kunde inte låta bli att rycka handen tillbaka från Rowan. Även om det kom från någon slags nyfikenhet, eller bara att konversera med sin syster, så kände hon sig en aning obekväm att han skulle dra upp det hela igen. Inför Thessa. Samtidigt så.. Thessa var väl inte riktigt offret här, om hon nu skulle försöka jämföra deras tragedier. Men hon skämdes fruktansvärt mycket. Och med allt de varit igenom, och dagens händelser så blev det en sak för mycket.
Thessa reste sig. "Ursäkta. Jag måste.. ta lite luft.", fick hon fram och log lika påtvingat som tidigare mot prinsparet och Rowan. "Låt mig inte störa i middagen. Fortsätt ni. Jag kommer.." Hon vände sig om och började gå därifrån. "..snart.", sa hon i ett andetag, närmare en viskning. Kände hur gråten var för nära. De skulle inte få se henne såhär.
När Thessa var bortom matsalen gick hon till närmaste balkong och nästan intill kastade sig mot räcket för att krampaktigt hålla i sig. Det snurrade av alla tankar. "Skärp dig, Thessa...!", väste hon lågt och kände hur tårarna vällde över för att rinna nerför hennes kinder. Så lågt hon kunde snyftade hon. Ville inte dra till sig onödig uppmärksamhet av varken gästerna, Rowan eller tjänstefolket.
"Jag förbannar dig, Clavius. Hör du det? Var du än är... Jag förbannar dig!"

Rowan ångrade sig att han tagit upp det i samma stund som Thessa tyckte åt sig handen, hade dåligt samvete för vad han orsakade henne trots att hon egentligen inte haft något med det att göra. Men han hade varit tvungen. Han behövde kolla henne, och det var det bästa sättet han kommit på. Det gick helt enkelt inte heller att undvika ämnet helt och hållet, inte med allting som hänt. Dessutom så kunde dem inte heller undvika ämnet i all evighet, även om han kände ett uns av dåligt samvete över att känna så - det skulle aldrig gå att bara undvika ämnet i all evighet. Nej, det vore definitivt bättre att tala om det och ta sig igenom det istället.
Middagen dröjde som hur var inte länge till, kanske märkte också dem att han tyckte nåt var fel. Stämningen var åtminstone verkligen inte den man borde förvänta sig av två syskon som återförenats efter all den där tiden.
Men det fick Rowan att undra vad dem egentligen gjorde här. Han trodde inte på att det var för att Adriana saknat honom, inte för en sekund - då hade hon kommit månader tidigare än såhär. Dem hade någonting i kikaren, och han tänkte ta reda på vad det var för något.
Då han äntligen tagit sig därifrån dröjde det inte länge förrän han fann Thessa, och gick fram för att omedelbart omfamna sin älskade.
”Förlåt att jag drog upp det.” Han visste ju att han egentligen inte borde ha dragit upp det, men hade heller aldrig anat att det skulle påverka henne riktigt så mycket som det hade gjort.
”Jag vet inte vad som är fel, men det där är inte den Adriana jag växte upp med. Jag ville kolla henne - årsdagen är inte förrän om ett halvår. Hon visste inte ens när det var.” Fortsatte han tyst, med huvudet snurrandes av alla tankar. Inte nog med att hon levde tvärtemot vad han trott i alla år, nu var hon också såhär... egendomlig.

Thessa ryckte till och vände sig hastigt om när hon hörde Rowans steg bakom sig. Hon lät sig omfamnas och besvarade hans kram genom att lägga armarna om honom. Hon vilade där en stund. I hans famn lyssnade hon på hans ord. Försiktigt lossade hon sig ur hans armar och såg upp på honom samtidigt som hon torkade bort tårarna. "Nej, säg inte förlåt. Jag.. Det blev för mycket." Thessa suckade. "Någon gång ska jag kunna acceptera och släppa mitt förflutna. Det får inte, och ska inte, bli min undergång." Thessa tystnade och kände lite trevande med fingrarna över Rowans armar. Ville ändå vara honom nära. "Erland och Sienna.. de är också i mina tankar.", sa hon, nära inpå viskade. Det hade ju varit en omskakande dag minst sagt. Återigen uppstod tystnad och Thessa såg undersökande på Rowans ansikte. "Jag är ledsen över att din syster inte längre är den hon varit." I samma stund som orden lämnat hennes läppar tog en grym smärta tag om henne så att hon fick ta tag i balkongräcket igen för att stödja sig på benen. Det smärtade i bröstet. Thessa flämtade skräckslaget. Sedan, plötsligt tog en annan makt över henne. Huvudet tippades bak och bara vitan av ögonen syntes. Ett metalliskt läte ljudade från hennes läppar. Som om någon försökte tala genom henne. "Har du inte sett, kung Rowan, att ni är under hennes förtrollning? Att ni är i en fälla? Hon kommer att försöka ta tronen ifrån dig. Det är inte tid för att tveka. Var inte en blind dåre, kung Rowan. Vem är vän och vem är fiende?"
Thessa hostade och tog sig för halsen. Tillbaka som sig själv. "Rowan! Adriana..! Vi måste stoppa henne."

Rowan andades lättat ut något av hennes svar, tacksam för att hon inte tagit illa upp utav det. Han trodde inte riktigt det om sin älskade fru, men var inte säker - det hade varit en lång dag för dem båda och kanske hade det blivit för mycket att ta upp det mitt ibland allt annat.
"Du kommer klara det. Ett steg i taget, och att tala om det är en bra start." sade han mjukt, flyttade händerna till hennes kinder. Såg på henne med en blick som mulnade igen av sorgen då hon nämnde Erland och Sienna. Han led med de båda, önskade att han kunde göra så mycket mer, ta bort deras smärta.
"Jag vet. Mina med." viskade han, sörjde för vännernas skull - de hade nog alla längtat efter det lilla barnet som nu aldrig skulle få se världen med egna ögon.
Han var i full gång med att fundera ut ett vettigt svar åt henne, hitta nån sorts egen förklaring till varför hans syster betedde sig som hon gjorde, då något skedde med hans älskling.
"Thessa!" utbrast han genast uppskrämt innan rösten som kom ifrån hennes mun fick honom att inse vad som skedde. En sån där vision. Han hade aldrig förstått sig på dem fullt ut, men han hade sett det tidigare - när hon upptäckt vem han egentligen var för så länge sedan.
Förskräckt, men på nåt märkligt sätt hänfört, stannade han helt upp för att lyssna. Lyssna på rösten som bekräftade hans värsta farhågor. Han hade ju redan anat att dem hade haft något dolt motiv med att dyka upp här, men detta... Det var värre än vad han hade trott. Dem var alltså ute efter tronen.
Det skar i hjärtat att höra det. En sorgens dag hade blivit betydligt gladare över nyheten att hans tidigare älskade syster levde, men det här kändes som ett fullständigt hån emot hennes minne. Det här var värre ändå, att hon kom hit för att ta tronen ifrån honom. Hon av alla. Men i samma stund så förstod han också att det här inte var rätt stund att vara sentimental eller sorgsen - han behövde agera professionellt, som en kung. Hantera hotet oavsett vem det var som utgjorde det. Ändå anade han att det syntes åtminstone i hans ögon hur ont det gjorde att det var hon, den syster han en gång i tiden älskat så och sett upp till.
"Hon är äldre, hon tycker hon borde vara arvtagaren." Han visste inte ifall han egentligen pratade med sig själv eller med Thessa. Men i vilket fall som helst stämde det inte helt i alla fall - Vrale var ett av de ställen där det fortfarande var den äldsta manliga avkomman som ärvde tronen.

Thessa rätade på sig och borstade bort smutsen från klänningen efter fallet. Hon suckade när hon förstod var det var som hade hänt henne. Visionen. Kraften som kommit över henne. Thessa ogillade att den kom så plötsligt, utan förvarning. Det var alltid först efteråt, som nu, som hon uppskattade det en aning, även om det krävde smärta från Thessas håll. Någon eller något verkade ha ett öga på henne och hennes älskade. På något sätt var det tröstande. På så sätt kunde hon inte känna sig helt övergiven eller ensam. Det fanns en högre makt där någonstans som banade vägen för hennes framtid.
Thessa harklade sig och gick fram till Rowan och tog hans hand. "Hon ska inte få ta tronen ifrån dig. Hon förtjänar den inte."
Thessa bytte en trött blick med honom. "Låt oss försöka prata med dem. Höras deras version." Thessa sträckte sig efter Rowans ansikte och smekte hans kind. Det kändes svårt att hitta ord.
I tystnad vände hon sig om och gick tillbaka in mot slottet i hopp om att hennes kung skulle följa med henne. Därinne letade hon reda på prinsparet som fortfarande var inne i matsalen.
Thessa stannade i dörröppningen och såg med samma trötta blick åt deras håll. Visste inte riktigt vad hon skulle tro. Eller vad hon ens skulle säga.
Philip var först att upptäcka drottningen och reste sig upp från stolen vid bordet. "Ers höghet.. är något på tok?", sa han en aning förvirrat. Thessa andades tungt ut för att sedan öppna munnen. "Jag vill prata med er.", sa hon och Philip såg osäkert på Adrianas och sedan på Thessa igen. Långsamt satte han sig ner i stolen igen.
Thessa slog sig ner i en av stolarna mittemot de. "Säg som det är. Varför har ni kommit hit?", sa hon och all nervositet som tidigare närvarat var som bortblåst. Utbytt till mer av en saklig, men trött, drottning.

Normalt sett skulle Rowan nog ha blivit betydligt mer oroad över Thessa och hennes vision, men idag var det så otroligt mycket annat som snurrade i huvudet på samma gång också. Sienna och Erlands änglabarn. Adriana levde, men hade kommit i hopp om att ta över tronen. Det var väldigt mycket på en och samma dag. Men det fanns inte en chans att hon skulle få tronen - inte i sig för tronens skull. Han hade nog varit lika lycklig vad han än haft som yrke så länge han haft Thessa. Men att komma hit nu, inte då han verkligen behövt det, och helt plötsligt tycka att han bara skulle lämna över den? Inte en chans. Dessutom hade hon ju gift in sig med kronprinsen i Acria, hon skulle bara behöva vänta så skulle hon väl bli drottning där en dag. Folket hade satt honom på den här tronen, det var dem som hade velat ha honom som kung. Det och att Adriana inte längre verkade vara Adriana var det viktigaste för honom.
Han nickade åt sin älskade fru, beundrade henne för hur otroligt samlad hon alltid var. Hon hade blivit perfekt i rollen som drottning.
"Tack." sade han och vred på huvudet för att kunna ge hennes handflata en fjäderlätt kyss. Hade aldrig klarat detta utan henne.
Han följde henne i tankar tillbaka till salen, lät henne introducera det hela medan han själv satte sig i stolen intill henne. Hjärnan jobbade på högvarv, försökte klura ut det bästa sättet att ta sig an situationen.
Han såg på Adriana att hon förstod att de visste när hon satte sig ner igen, en slags beslutsamhet i hennes ögon som han kände igen ifrån sig själv.
"Jag tror ni redan vet det. Ni vet att fel person sitter på tronen." sade hon enkelt men med en rentav utmanande blick som Rowan vägrade släppa.
"Var fanns du i så fall när vårt hemland var i kris? Vart var du när vi behövde dig? Folket valde att hjälpa mig till tronen. Jag tänker inte göra dem besvikna och släppa fram dig som gömt dig i alla år." För en stund tidigare hade han haft hopp om att få tillbaka sin syster, men det var ett förlorat hopp. Han visste inte vad dem gjort med henne, men det var inte längre samma person. Han fick inte se på henne som något annat än ett hot. Han anade att hon oundvikligen skulle försöka vidare - hade dem varit fräcka nog att komma hit för att få honom att överlämna tronen skulle dem inte bara åka hem och sedan låta det vara. Han måste bara låta dem åka hem på ett bra vis - han skulle vara tvungen att låta dem åka fritt hem. Skulle han gripa dem skulle Philips föräldrar kunna attackera med en god anledning, och han vägrade ge dem någon anledning till att starta det här kriget och skuldbelägga honom. Han hoppades bara att Thessa också skulle förstå det och inte göra något förhastat, men han var smart nog för det.
"Du måste inte göra det frivilligt." Adrianas ord bekräftade hans misstankar om att de alltså tänkte gå i krig.
"Ni hade kunnat försöka." Han tänkte inte visa någon svaghet vid det här laget.

Det var oerhört sorgligt att varningen bekräftades när Adriana talade om att ta tronen som sin. Adriana- Rowans syster. Hans kött och blod. Det var en skam för dagens händelse. När Thessa och Rowans vänner förlorat sin kärlek, sin familj, så skulle Adriana krossa sin egen. Hjärtat kändes tungt hos Thessa och hon suckade djupt och sträckte sig efter Rowans hand för att krama om den. Blicken var fäst på Adriana. "Han har rätt, Adriana. Den är inte din.", sa hon lågt och tystnade för att iaktta prinsessans ansikte.
Varningen skrämde Thessa inte. Det kanske var bristen på energin som orsakade detta. Istället så behöll hon lugnet och förstod att kriget inte skulle gå att undvika. Men hon visste också att Rowan och hon själv skulle göra allt i sin makt för att försvara deras land och rike. Hon litade helhjärtat på sin make och visste själv vad kungliga armén var kapabla till. Återigen skrämdes hon inte då hon tänkte på Acrias arméer. Hon visste inte vad de innebar. Men det var heller inte det viktiga att fundera över. Här var försvar och kamp nyckelorden, de var det i fokus. "Jag är ledsen att det här gör dig upprörd, Adriana.", sa hon sedan och kände ärligt att det var synd om henne för hennes besatthet med tronen. Hon verkade inte leva för mycket. Det var iallafall bilden Thessa fått av henne. Händelserna från det förflutna hade förmodligen satt sina spår och format henne till något mer eller mindre som ett tomt skal. "Jag vill att ni ger er av." Hon visste ju att de snart skulle mötas igen. Ett möte mellan Vrale och Acria. I krig. Hon orkade inte förklara sig. Och hon behövde det inte. Spänningen mellan kungligheterna var så tjock att de skulle kunna gå att skära i den.
Philip var först att bryta tystnaden. Han fnös och fick då Thessas uppmärksamhet. "Jag skulle vilja säga att det var trevligt, men.." han såg mot Adriana och sedan på Thessa igen. "..Det var det inte. Adjö." Thessa teg. Orkade inte säga något.
Philip reste sig och erbjöd sin hand till Adriana. "Kom. Vi är inte välkomna här längre.", fortfarande med den där hånande tonen. Thessa gillade det inte. Men det såklart, hon hade ingen anledning att tycka om gästerna längre.