Häxlärling
Forum > Kreativitet > Häxlärling
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Petra Hyrrot
Elev 
|
Skrivet av Majis: Hej, hej!  Nu kommer mer! Ska bli bättre på att uppdatera! JAG LOVAR!!! ♥ Jag ska försöka lägga ut ett kapitel varje helg... Men lägg märke till att jag sa FÖRSÖKA, för jaf kan inte lova att det kommer VARJE HELG, men i alla fall ska jag försöka bli bättre på uppdatering  Kul att ni gillar denna FF, tack så mycket för det! ♥ Men nu är jag trött och ska sova, men här kommer ett kapitel i alla fall!  Förresten! Kommer nån av er på HP-mässan i helgen!? Jag ska vara där på pass 1!!!! Men nu kommer kapitel och kommentera vad ni tyckte och om ni vill ha mer Kapitel: 41 ”VAD SA DU!?” Skrek Sigrid och fick en klump i halsen. ”Ja, vad sa jag!? Det kan ju inte stämma! Kom det måste vi undersöka!” Sa Döden och tog tag i Philip och Sigrids händer, och plötsligt befann de sig någon annanstans. De hade gått ett tag nu, men plötsligt stannade ledaren upp och de andra också. De hade stannat lite mitt i en skog kändes det som... Träd överallt och det var en mörk skugga över de alla. Små ljud från skogens djur hördes som låga eko, det var ju trevligt, men miljön var lite skrämmande... Men sedan vände sig ledaren om. ”Varför är de inte bundna?” frågade han. ”Du har inte givit oss en order om det.” Svarade Gordon som innerst inne helst inte ville binda fast Linnés händer. ”Jaja, men nu gör jag det! Bind dom nu!” Sa ledaren och nickade åt Adam som tog fram rep. Alla fick ta hand om varsin fånge. Gordon fick ha Linné som fånge. Gordon var fotfarande hypnotiserad så han brydde sig inte så mycket om Linné. Linné suckade. Han stirrade rakt fram på Arthurs rygg. Han försökte få en skymt av Desideria men såg bara Arthur gå framför honom. Det var tydligen inte bara han som suckade, han hörde Arthur sucka för jämnan. Linné vände sin blick och tittade bak, där stod Hasse... Eller så var det Lasse... Linné suckade igen, kunde de verkligen inte göra något? Han vände sig om mot Gordon. ”Far!” Sa han tyst. Gordon gjorde inget, bara tog ett hårdare tag om repet. ”Far!” Upprepade Linné, lite högre denna gången. Gordon gjorde inget denna gången heller, men Linné fortsatte prata, som om han pratade tilll sig själv. ”Lyssna inte om du inte vill, men jag har ett hopp om att du lyssnar så jag säger det ändå! Du är ju ändå min far så det är enligt din plikt att lyssna på mina problem!” Linné väntade på en reaktion, han såg ingen men kände att repet lättade lite om handlederna. Linné började fortsätta att prata med sin hypnotiserade far. ”Jag har fått ett jobb på slottet nämligen och ja, du har velat att jag skulle skaffa ett jobb! Men nu när jag äntligen har ett förstör du det! Vilken sorts far är du? Mmm, det vill du ju inte svara på så jag gör det åt dig... En väldigt dålig far faktiskt!” Linné såg att Gordon gav honom en, ja, inte precis en glad blick men en slags blick vid ögonvrån som inte såg så himla glad ut, men ändå inte en arg blick. Linné fortsatte: ”Damen längst fram, tja, gillar jag. Jag gillar inte att se henne plågas, det känns som om det är mitt fel... Du vill väl inte att din son ska må dåligt, eller? Släpp henne fri! Eller släpp alla fria, fast du kan behålla mig... Så du har en fånge, då får du säkert beröm från din boss!” När Linné avslutat meningen förstod han direkt att det inte skulle gå, hur fånig var han? Men, konstigt nog, stannade Gordon upp och släppte taget om repet. Linnés glädje över att hans far hade lyssnat på honom byttes snart ut till skräck, sorg och förtvivlan. För det var inte med vilje Gordon gjorde det här. Han kanske ville släppa Linné fri men i så fall mycket smidigare, men... Nu låg Gordon på marken med en pil i bröstet. Alla hade stannat upp för ledaren över flocken gjorde precis det... Eller ja, de kallar ju sig för 'Falkarna' så man får väl säga... ”Ledaren över fåglarna”. ”Fy fan! Vi hade visst smuts med oss! En riktig liten dammråtta! Tur väl så hade mamma lärt mig städa upp sånt!” Sa ledaren och gick fram till Gordons kropp. Han studerade pilen som satt i bröstet på Gordon. ”Mitt i prick!” ”Var det du!?” Linné trodde först att det var ett bakhåll och sen så hade det tagit lite tid för honom att förstå vad den där ledaren sa, men han sa ju helt öppet att det var han som dödat Gordon, Linnés egen far! ”Ja du, lille rödhåriga fjant! Nu fortsätter vi! Adam, ta hand om honom!” Sa Ledaren och pekade på Linné. Adam nickade lydigt. Linné kunde inte hjälpa det, han brast i gråt, fast tyst... Men Desideria hörde hans snyftningar. Nu blev hon vansinnig på den här så kallade ledaren. Hon visste att han gillade henne så hon kunde enkelt lura honom... Hon är ju väldigt smart... Hon tog ett djupt andetag, nu skulle hon försöka vara charmig! Hon tog några extra steg fram så hon kom i takt med honom, inte bara hängde efter i repet. ”Du, vad heter du egentligen?” Sa hon och log ett leende som ofta bruka få männen på plats. ”Jag?” Frågade ledaren förvånat och pekade på sig själv. ”Ja, vem annars? Säg nu var du heter!” ”Henrik... Så heter jag!” ”Okej, du Henrik, kom närmare ett slag.” Viskade Desideria i hans öra och han flyttade sig närmre henne. ”Ja, vad är det?” Frågade han. ”Vet du vad jag tycker, om det där du gjorde mot Gordon...?” ”Nej, vadå? Säg!” ”Jo, jag tycker att det var... HEMSKT! Hur kunde du göra så!?” Sa Desideria och trampade på Henriks fot, hårt. Det var så hårt så han släppte repet. Desideria visste det så hon hade förberett sig att ta fram sin kniv hon alltid hade med sig ifall hon skulle hitta en viktig ört som hon skulle behöva till en dryck. När Henrik stannade, stannade de andra för han var ju ledaren. De såg att han behövde hjälp så de började genast rusa till honom och la inte märke på Desideria som smög förbi. Hon var så smidig så hon smög sig fram när de andra var framme och hjälpte Henrik. Hon smög sig först fram till Linné, använde kniven till att fort få bort repet från hans handleder, sedan smög hon sig fram till Hasse och Lasse och till sist Arthur. De skulle precis springa iväg, men då kände Desideria något mot hennes strupe, något vasst. Sedan hörde hon och de andra, Hasse, Lasse och Linné, en mans skrik. Hon ville vända sig om men kunde inte, för då skulle hon nog inte klara sig så välbehållen, för det var en kniv hon hade mot strupen. Inte vilken kniv som helst, hennes egen... Och hon visste att hennes kniv var väldigt, väldigt vass... ”Arthur!” Skrek Linné efter han hört Arthur skrika. Ingen hade hunnit ta Linné till fånga så han kunde vända sig om och se Arthur stupa till marken. Men det var inte länge han hade frihet, nu så kände han också något mot strupen, men ingen kniv... Han tittade ner på sin strupe och såg ett rep. Han tittade åt sidan och såg Hasse också ha ett rep runt halsen, men var fanns Lasse? Hade han flytt? ”Rör på påkarna!” Sa han som hade Linné som fånge. Linné gjorde som han sa för att inte bli strypt, men det kändes redan som om han blev det... Du är aldeles för bra på att skriva! HUFFELPUFF POWER HÄR! :D 12 okt, 2012 14:51 |
Borttagen
|
En fråga när kommer det mer
stressa inteXD men jag bara undrar♥ 12 okt, 2012 16:28 |
|
Majis
Elev 
|
Skrivet av Borttagen: En fråga när kommer det mer stressa inteXD men jag bara undrar♥ Jag vet... SKA KOMMA SNART!!!!! Men har haft hundra prov nu känns det som xD Men det kommer snart Kanske idag, men ska titta på en föreställning med min bror idag så... Men imorgon förhoppningsvis! Och kul att ni gillar dte fortfarande! ^^Hej, hej, här glider Majsen in! (?) You can call me Dr M 12 okt, 2012 16:34 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Majis: Skrivet av Borttagen: En fråga när kommer det mer stressa inteXD men jag bara undrar♥ Jag vet... SKA KOMMA SNART!!!!! Men har haft hundra prov nu känns det som xD Men det kommer snart Kanske idag, men ska titta på en föreställning med min bror idag så... Men imorgon förhoppningsvis! Och kul att ni gillar dte fortfarande! ^^ Vad braXD men det är lugnt klart vi fortfarande gillar den eller vi (jag iaf) ÄLSKaR den ♥, har själv haft många provXd hade 5 stycken prov på en dag en gång 12 okt, 2012 16:38 |
|
Majis
Elev
|
Ja... Jag vet att det är ett jättekort kapitel, men bättre än inget? Nämen liksom jag ska lägga upp ett till kapitel sen, men det var ett bra stopp här liksom... Eller hur man ska säga... Jaja! Här kommer ett!
Kapitel: 42 Döden släppte Sigrids och Philips händer. ”Tysta nu!” Viskade Döden och tog ett par steg framåt. ”Varför?” Frågade Sigrid. ”Sch!” Väste Döden och hon blev genast tyst. ”Stå stilla!” Sa han sedan när han märkte att Sigrid och Philip följde efter honom. De löd honom. Döden försvann ett tag men kom sedan tillbaka med Gordons kropp. Han la den på marken och gav Philip en liten glaskula. ”Lägg den vid hans strupe när jag går och hämtar Arthur...” Sa Döden lite smått frånvarande och gick. Philip gjorde som han sa. Efter ett tag kom Döden tillbaka med Arthurs kropp. När Sigrid såg den döda kropp trillade hon ihop och kände hur tårar började forsa ner och hon kände bara sorg och tomhet. ”Såja lilla vän, gråt inte...” Sa Döden bekymrat. ”Varför inte!? Min bror är död!” Sa Sigrid argt och började och smeka bort en hårslinga från Arthurs livlösa ansikte. ”Bror? Jaha, men gråt ändå inte! Han är inte helt död!” ”Vadå, inte helt död!? Vad menar du?” ”Jo, varje kung har ett extraliv, men de har ett bäst före datum. Vår förra kungs extraliv hade redan gått ut när han dog, men inte Arthurs!” Sigrid kände genast att hon blev pigg och en lycka började sprudla inuti henne. ”Ge honom extralivet nu då!” Sa hon. ”Vet du hur extralivets bäst före datum går ut egentligen? Jo, nämligen när släktingarna är borta... Vår förra kungs släktingar var döda då han dog, men inte Arthurs. Då är det så att en släkting måste ge bort blod...” ”Jaja, ta då lite blod från mig!” Sa Sigrid som ville se sin bror i liv igen. ”Eh... Jag tror inte du vet hur mycket blod du ska ge bort...” ”Säg då, jag klarar det nog!” ”Eh... Du kommer nog få blodförlust... Du måste då åka till ett wicas hus igen, vill du verkligen göra det?” Frågade Döden. Sigrid nickade tillslut och Döden nickade då också till svar. Han tog fram lien och sa: ”Den är väldigt vass så det kommer nog göra lite ont... Vill du kanske sövas av sövningspulver?” ”Öh... Ja, tack!” Sa Sigrid förvirrat och Döden tog fram en påse med sövningspulver, blåste det på henne och hon somnade med en gång. Hej, hej, här glider Majsen in! (?) You can call me Dr M 13 okt, 2012 15:19 |
|
Borttagen
|
SHIT vad superduper ultra mega AWZOME, gör absolut inget att det var kortare än vad det brukar din ff är ju ändå BÄT så♥♥♥
13 okt, 2012 16:50 |
|
Lida
Elev 
|
Redigt supperbbra kapitel
Läs Järna min ff Mån barnet http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=35314&page=5#p2336622
13 okt, 2012 17:07 |
|
Borttagen
|
Åh, bra!
♥13 okt, 2012 21:50 |
|
Majis
Elev
|
som lovat, ett till kapitel!
Det är ju fortfarande lördag så ^^ Haha! Men tack så mycket att ni verka gilla denna dåliga berättelse.....  Haha xD Men här kommer mer ♥Kapitel: 43 Allt var suddigt när Sigrid vaknade men det blev klarare när hon vänjt sig vid ljuset, för det var väldigt ljust. Hon försökte resa sig upp men hon var för svag för det. Det var säkert för att hon hade förlorat så mycket blod... Hon suckade och började studera rummet. Det var vitt men det vita såg faktiskt ganska fluffigt ut. Sigrid tittade upp på taket och då såg hon var hon var. Hon var i himlen! Väggarna var moln och taket var en del av himlen. 'Vad vackert det är!' Tänkte Sigrid fascinerat, men slutade tänka på det och fick andra tankar i huvudet. 'Vänta! Är jag död!?' Plötsligt kom någon in. Det var Arthur, i levande form. ”Hej Sigrid! Hur mår du?” Sigrid blev först glad av att se honom levande, men en tanke for upp i hennes huvud. Han kanske inte var i levande form... Han kanske var död och hade hamnat i himlen! Och de spökena kanske se annorlunda ut än Philip och de vid helvetet! ”Nej! Jag och du är döda!” Skrek hon i panik. ”Nej, nej, Sigrid! Vi är inte döda, tack vare dig så lever jag!” Svarade Arthur lugnande. Sigrid suckade lättat och tog ett djupt andetag. ”Tack och lov!” ”Mm, det är verkligen bra att du överlevde! Mamma skulle döda mig annars och jag som redan använt mitt extraliv nu!” Sa Arthur och skrattade lite åt sig själv. ”Va? Så du bryr dig inte om att jag är din syster som riskerade sitt liv för din skull!?” ”Jag skämtar bara! Såklart jag bryr mig om att du mår bra efter att ha donerat så mycket blod! Ett tack ska du verkligen ha!” ”Jaha...” ”Vadå?” ”Jo, jag hade mer väntat mig att bli dubbad till riddare eller nåt, istället för bara ett tack...” Sa Sigrid och la armarna i kors. Det gjorde ont. Hon tittade ner på armarna så hon såg sur ut men slutade se sur ut när hon såg det hemska såret på högerarm, ja då bytes det sura ut mot skräck. ”Vad är det, Sigrid?” Frågade Arthur när han såg hennes min. ”Kolla vilket hemskt sår jag har fått! Kommer det nånsin att läka? Jag har nog också fått blodförgiftning!” ”Det ordnar sig!” ”Hoppas det!” Snyftade Sigrid. ”Ja, men sluta gråta!” Sa Arthur. ”Okej... Jag ska... Men... Du varför är vi i himlen? Du är väl säker på att vi lever? Tänk om vi verkligen är döda!” ”Skulle jag inte veta om jag var död? Jag har många tecken på att jag är levande och de tecken har du med.” Sa Arthur lugnt. ”Som vad då?” ”Ja, du...Hmm... Vad sägs som...” Han la handen på handleden och sa: ”Puls!” Sigrid blev generad, men sa: ”Hur vet du att jag har?” Hon hörde hur korkad hon lät, men Arthur tog tag om hennes handled på den friska armen och kände efter pulsen. ”Jo, du har puls!” Han tog bort handen och sedan sa han:”Vi är i himlen för att Döden för ju alla döda hit upp först så de kan gå igenom med Gud var de ska hamna, så vi får vänta här så länge och de har bra sjukvård här så de kan ta hand om dig!” ”Varför har de sjukvård uppe i himlen, de är ju liksom redan döda...!” ”Fråga inte mig, men de har det i alla fall. Nu måste jag tyvärr gå ett litet slag, kommer tillbaka strax!” Sa Arthur och gick ut från molnrummet. Lite senare kom en främling in till rummet. Den hade lite medicin med sig. Främlingen gick fram till Sigrid, öppnade hennes mun, la medicinen i munnen, stängde hennes mun och Sigrid svalde motvilligt. Det smakade vidrigt! Men efter ett tag så började det hjälpa, hon kunde röra armen utan att det gjorde ont! Sigrid ville se hur skadad armen var så hon drog upp klänningens ärm och studerade såret. Det var inte länge hon orkade studera det, för det var så läskigt och äckligt så hon drog ner klänningsärmen ganska snabbt. Efter ett tag började armen kännas kall och en obehaglig känsla kröp sig farm. Sigrid började studera sin arm igen, för att se om nåt hänt då den konstiga känslan hade börjat. Hon såg att såret började försvinna! Nu var hon minst sagt tacksam! Hej, hej, här glider Majsen in! (?) You can call me Dr M 13 okt, 2012 23:39 |
|
Borttagen
|
Den är inte dålig! ♥
13 okt, 2012 23:47 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen