Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Åh vad bra. Bevakar definitivt

Underbart kapitel som vanligt! Ja, vi vet ju hur Fudge är i femman, så jag har inget att säga om honom.
Ja, vi får se hur det ska gå för Miriam och Snape.

Fudge drog uppfordrande skärmen runt Harrys säng åt sidan. Jag var tacksam att jag tackat nej till skärm runt sängen. Det hade varit tillräckligt med avskärmningar ändå på sista tiden.
– Var är Dumbledore? frågade Fudge uppfordrande

Om du ser de röda orden: Använd hellre en synonym, eller följ exemplet jag har skrivit.

Fudge drog skärmen runt Harrys säng åt sidan med ett bestämt ansiktsuttryck. Jag var tacksam att jag tackat nej till skärm runt sängen. Det hade varit tillräckligt med avskärmningar ändå på sista tiden.
– Var är Dumbledore? frågade Fudge uppfordrande

Det låter lite bättre i mina öron.

I övrigt var det jättebra.

Jättebra kapitel! =)
Som vanligt blir man ju inte lite irriterad på Fudge som vägrar inse sanningen, fast att det finns iallafall två vittnesmål...

Längtar att få veta vad som ska hända mellan Miriam och Snape. Hur ska det fortsätta nu när är tillbaka?

Hej! Gått ett par dagar och haft lite väl mycket för mig. Roligt såklart men ibland känns det som jag har alldeles för många bollar i luften. Har tagit mig till kapitel 35 nu och läst lite var och varannan dag... Kommer ikapp till slut - lovar!
Här är en liten uppdatering och lite feedback så kan du vänta dig resten inom en snar framtid.

Jag började på kapitel 23 idag(fredags kanske?...) och upptäckte att du skrivit andra dialogen samt tredje från hennes håll, kanske ska de försöka sitta ihop så man inte tror att det är Snape som talar inemellan? Man förstår det av att hon säger sir men det är en sån liten petitess som man snubblar på. Mitt tycke såklart! Sen så frågar Snape om ett grönt sken? Hur vet han det? Hon ser ju bara det i sin dröm...
Kapitel 24/25 är jättebra förövrigt! Mycket beskrivande text och spänning som visar på hur mycket du utvecklats sen kapitel 1! Väldigt roligt att se. I kapitel 27 tycker jag Snape är lite otäck och manipulativ när han säger till Miriam att hon för det mesta är lydig och säger ”du tänker väl inte rymma igen”. Som om hon vore en fånge. Blev lite creepad. Men det är förmodligen för att jag inte är helt frälst i Snape. Om du vill försöka visa att han bara bryr sig och är orolig kanske du kan försöka få in det mellan raderna?
Kapitel 31 är oerhört bra! Man känner verkligen av Miriams glöd och glädje när hon blir bättre och bättre och tydligen bemästrar sin ’lånade’ kraft! Jättestarkt skrivet.. Om än lite kort? Å ena sidan är den här texten väldigt stark och att göra den längre hade kunnat förminska den känslan men å andra sidan hade man fått djupare förståelse för vad det är som händer! Kapitel 34 är, först och främst, långt! Jättebra och händelserikt. Jättespännande hur du får in så mycket nu i slutspurten(det är ju ändå slutet av maj!) när det är mycket som händer. Läser med spänning Roligt att läsa om lamslagningen även om det är lite kort. Det är ju första gången trion ser Miriam använda magi, det är ju en stor händelse! Kanske ska man leva sig in i det lite mer, skildra hur en fjäder från en kudde förfärat rymmer från berget av kuddar.. Harry poängterar att grönt ljus bådar illa (hans minne av när hans föräldrar dör är ju trots allt ett grönt sken). Hermione kanske är lite mer kvicktänkt och börjar pussla ihop ett och ett redan där och då? Ja men lite småsaker som skulle kunna bygga upp denna scen massor!

Viloss, c8aina och Eleven_, tack för att ni läser och följer denna resa som nu kommer allt närmare sitt slut. Det betyder så mycket när jag ser era namn och er uppmuntran ♥

Pride Potter, vad kul att du fick en ny idé till din bok, så där i skrivande stund. Härligt! Vill gärna ha smakprov vid något tillfälle!

rollspelargärna, tack och välkommen! Och vad kul att du lagt ut två fanfics om Bellatrix och Remus, följer dem med spänning.

Mintygirl89, din hjälp med språket uppskattas lika mycket som alltid ♥ och även dina och SweeneyTodd s tankar om Fudge och vad som ska hända nu med Miriam och Snape ... för nu blir det ju komplicerat när är tillbaka!

Trezzan, jag kan inte med ord beskriva hur fantastiskt roligt det är att bearbeta enligt din respons. Jag har nu gjort en ändring i dialogen i kapitel 23, lite omformuleringar och strykningar i kapitel 27 (och förhoppingsvis fått bort det "creepiga" där), samt skrivit ett nytt och längre slut på kapitel 34. Kapitel 31 vill jag ha ganska kort för att behålla styrkan i det, men är det någon detalj som kan bli tydligare så man förstår sammanhanget bättre?

Sedan är det ju också fortsättningen, den som finns i ugglan och som ger respons ända fram till nuvarande kapitel ... kommentaren som jag läst otaliga gånger sen i morse och bara upptäcker nya intressanta detaljer för varje gång jag läser ... är alldeles för exalterad för att svara ordentligt på den nu. Fortsättning följer!


Kapitel 46 - Uppdrag


- Vi har ett stort arbete framför oss, sa Dumbledore så fort dörren hade smällt igen efter trolldomsministern. Är du och Arthur med mig, Molly?
– Så klart, sa mrs Weasley. Arthur blir en bra kontakt på ministeriet.
– Jag meddelar honom genast, sa Bill, drog på sig sin mantel och skyndade iväg.
I tur och ordning fortsatte Dumbledore sedan att ge uppgifter till olika personer i rummet. Professor McGonagall bad han kontakta Hagrid och madame Maxime, och madam Pomfrey fick gå för att ta hand om husalfen Winky, som sedan en tid arbetade på Hogwarts och nu var oerhört förtvivlad efter Barty Crouchs bekännelse. Han hade ju varit son till hennes herre, som hon aldrig upphört att vara lojal mot.
– Nu, sa Dumbledore sedan, är det dags för två av oss att godta varandra och begrava gamla stridigheter. Sirius, kan du bli till din vanliga skepnad?
Genast förvandlade sig hunden till människa, vilket fick mrs Weasley att hoppa till. I hennes ögon var han fortfarande en efterlyst mördare.
– Det är inget farligt, mamma! sa Ron.
Snape hade blivit mycket blek och såg plötsligt sammanbiten ut.
– Vad gör han här? frågade han och stirrade iskallt på Sirius, som knöt de magra händerna och tog några rastlösa steg på stället. Han såg tillbaka på Snape med trots i blicken. Jag såg oroligt på dem. Vilken var deras historia? Det visste jag inte.
Dumbledore såg beslutsamt på dem.
– Sirius är här på min inbjudan, precis som du, Severus. Jag litar på er båda och jag vill att ni också ska lita på varandra. För tillfället är jag nöjd med att ni inte visar öppen fientlighet. Skaka nu hand med varandra, sa Dumbledore bestämt. Ni står på samma sida. Vi som känner till sanningen måste hålla ihop.

De båda männen gick långsamt och avvaktande mot varandra. Jag lade märke till att Harry tittade tillgivet på Sirius. Snabbt skakade Snape och Sirius hand, men släppte varandra som om de bränt sig.

Jag betraktade allvarligt Snape, medan Dumbledore fortsatte att dela ut uppgifter. Sirius skulle kontakta några som han kallade för den gamla skaran. En lam protest hördes från Harry när Sirius i sin hundskepnad måste ge sig iväg, men han gav upp och förstod.

Så var det min tur att förstå.

Dumbledore såg hastigt på mig och vände sig sedan, med ett ytterst allvarligt uttryck i ansiktet, till Snape, som fortfarande var mycket blek.
– Om du är beredd, Severus, sa han lågt. Du vet vad jag måste be dig om.
– Jag är beredd, sa Snape utan att tveka.
Så såg även han hastigt på mig. För några sekunder mötte vi varandras ögon och jag förstod att det som väntade, vad det nu än var, var oundvikligt. Med all min återstående vilja försökte jag, utan ord, ge honom kraft till det han måste göra. Så vände även han sig om och försvann genom dörren.

Dumbledore var tyst flera minuter innan han sa något mer.



Till slut lämnade även rektorn rummet för att tala med mr och mrs Diggory, Cedrics föräldrar. Innan han gick sa han till mig och Harry att ta ett elixir som skulle ge oss en drömlös sömn. Ingen av oss lydde direkt.

Jag var helt upptagen av tankar på vad det var Snape gjorde på Dumbledores order just nu. Det måste vara något synnerligen svårt, för jag hade aldrig sett någon av dem så allvarlig. Skulle Snape nu gå över som spion på den mörka sidan igen, så som Harry berättat att han varit innan? Det måste vara oerhört farligt. Skulle han nu frivilligt ge sig iväg, med sitt märke brännande på armen, för att möta de där lysande röda ögonen? Den ondskefullt giriga blicken hos den, som utan att blinka lyft sin stav för att tortera och döda såväl trogna tjänare som svurna fiender? Som inte ett ögonblick tvekade att undanröja den, som råkade misshaga honom eller stå i hans väg. Skräcken knöt sig i mig och det blev svårt att andas. Om något hände Snape …

Bredvid mig hade även Harry det svårt. Ingen av oss var fysiskt skadad - madam Pomfrey hade läkt våra sår omedelbart med magi - men det vi båda upplevt hade satt djupa inre spår som aldrig helt skulle försvinna. Från min säng såg jag Rons mamma omfamna Harry, ömt som en mor.
– Det var inte ditt fel att han dog, Harry, sa hon mjukt.
– Jag sa till honom att ta pokalen tillsammans med mig … , mumlade Harry. Om vi ändå lyssnat på Miriam ... men jag hann inte förstå …
Jag tänkte att jag också kunde handlat annorlunda. Varför hade jag inte kommit på tanken att med blicken lyfta pokalen i luften, högt upp från dem? Då hade inget av det här behövt hända. Cedric hade levt fortfarande … men allt hade gått så snabbt, jag hade inte hunnit tänka … och ändå, om jag hade gjort det hade han inte behövt dö …

Tårarna rann igen när jag återupplevde hur Cedric hjälpt mig från andra sidan. Hans insats var det som hade räddat mig. Han hade varit en bra pojke. Det var så fruktansvärt med hans mycket för tidiga och helt meningslösa död.

Bilderna började blandas och snurra i minnet. Dödsätarnas råhet … Voldemorts grymhet mot Harry … Harrys mod … Adrianas död ... Karkaroffs flykt … Hans försök att ta mig med … Snapes räddning ...
– Miriam, du måste ta ditt elixir.
Otydligt skymtade jag Hermione vid min säng. Hon hjälpte mig att föra flaskan till munnen. Det sista jag såg, innan sömnen sköljde över mig, var en liten glasburk i hennes hand. En burk med en insekt som surrade i takt med tankarna i mitt huvud, innan de upplöstes i vågor av intet.

Jag tycker väl egentligen inte att du ska ändra något i kapitel 31 nu när jag läser det igen. Utan nu framgår det mer och man känner av det. Och kanske är det viktigt för läsare att kunna läsa lite mellan raderna ibland också! Om du mot förmodan vill ändra något så kanske hon lyckas krossa en stenbumling och därifrån beskriver du hur splittret låter, hur det ser ut. Blablabla. Ja du förstår vart jag är påväg med detta!

Nu! Kapitel 46.
Direkt förstår man att Dumbledore ska dra igång fenixordern… Jag ska vara helt ärlig med att jag inte kommer ihåg nästan alls hur det går till i boken men förstår ändå att du håller dig nära till manus och det är så bra!
Åhh! Sirius hihi. Är Snape något mer än ”mycket blek” kanske ser han sammanbiten ut? Frustrerad? Älskar Dumbledore ”skaka nu hand” alltså, det är ju så pricksäkert komiskt. Man ser bara hur båda två fäster elchocker i sina händer för att skada den andra. Och precis det gestaltar du i ditt ”släppte varandra som om de hade bränt sig” (hade kan du ta bort ur meningen för en mer rak replik).
Himla bra att Miriam tänker så mycket på Snape här, om hans spion-förflutna och framtid. Efter meningen ”Det måste vara oerhört farligt” kanske du skulle kunna beskriva hur Miriams tankar går? Hur tänker hon sig farligt? Ser hon gröna sken framför sig, tänker hon tillbaka på duellscenen hon sett på kyrkogården, eller tänker hon på hur Avery blev torterad? Något som ger henne en skräck som knyter sig i magen! Sådant här kan förstås vara svårt att få till, till en början, men så snart man kommit in i tänket så kommer orden och bilderna flyga ner i tangenterna!
Fint att hon tänker att hon hade kunnat lyfta upp pokalen, men sorgligt såklart.
Bra och stilla avslut på kapitlet med Hermione som lyckats fånga lilla Skeeter. Hihi B)

Superbra!

Fantastiskt kapitel som vanligt! Fina detaljer som vanligt, och bra beskrivningar! =)
Man förstår att Dumbledore genast börjar dra i trådarna till att återupprätta Fenixorden. Tyckte det var himla roligt när han först ber Sirius att återta sin mänskliga form och skrämmer Molly, och sedan att Dumbledore tvingar Sirius och Snape att skaka hand också! Det kan ingendera har uppskattat särskilt mycket

Tyckte också väldigt mycket om när Miriam bevittnar Mollys ömhet mot Harry och hela samvetskvalet som både Harry och Miriam känner över Cedrics död.

Sorligt dock med Snape som genast måste återta sin roll som aktiv spion, undrar vad det här kommer innebära mellan honom och Miriam.
Längtar efter nästa kapitel redan!

Ahhh du är bäst!!

Jättebra som vanligt! ♥ Har längtat efter det här kapitlet. Helt ärligt har jag ingenting att påpeka förutom att det var jättebra. Tråkigt att det snart är slut, men jag kommer i alla fall läsa om den superfanfic.