Alex-Den kvinnliga deltagaren från distrikt 7

Tack så mycket allihopa. ♥

ÅÅ super!

Det var ju superbra när du skrev ur Caspians perspektiv! Det borde du göra fler gånger♥!

Här kommer ett till kapitel!

Nu skriver jag i Alex synvinkel, som vanligt.
_______________________________________
Smärta.
Glödhet, Iskall smärta.
Smärta.
Äcklig, svidande.
Smärta.
Mörk, Blodig smärta utan gränser.
Smärta.
Skarp, Vass smärta.
Jag flyter omkring i vattnet. Döda blommor åker omkring mig. Jag blöder, och färgar det kristallklara vattnet mörkt, mörkt rött med mitt blod.
Jag kan inte andas, lungorna värker när jag försöker. Mitt blonda hår virvlar omkring mig.
Jag känner plötsligt att en börda lyfts från mig. Jag kämpar mig upp till den mörka ytan. Benen skär likt svärd genom vattnet.
Jag är nästan framme, men något hugger tag i min ena fot. Det skär till av mer smärta i foten, och jag sjunker snabbt. Jag vill ta mig uppåt,men den bleka varelsen med huggtänder, som drar ner mig, fräser åt mig.
Åh, Ful, vacker smärta.
Plötsligt faller jag. Jag faller från hög höjd jag inte kan se. Jag faller mot en mark jag inte ser.
Det enda jag ser är en mörk, blodig himmel omkring mig. Den väser åt mig, och jag skriker:
Förlåt, Förlåt för att jag finns!

Jag träffar plötsligt marken. Mitt blod flyter längs torget. Folk stannar och skrattar. Men en flicka skrattar inte, hon ser på min blodiga kropp med rädda ögon.
Visst är det bra med död,säger flickans mamma, som gapskrattar. Men flickan håller inte med.
Men mamma, det är hemskt!
Nejdå, det är vackert. Och hon där ska man absolut inte tycka synd om!
Flickan ser fortfarande sorgset på mig,och våra blickar möts. Jag känner igen henne.
Siri.
Mamma.
Jag kvider till, och mamma, pappa och alla andra förutom Siri ler och gapskrattar.
Visst är det sött med döda människor på stan, säger mamma och alla nickar. Alla lägger sig ner och tittar drömmande på mitt blod som sprids på gatan. Mamma tar upp lite på fingrat och gör prickar i sitt ansikte med det.
Därefter så sjunker jag genom jorden och hör deras skratt avlägsna sig.

Jag glider genom lava, eld, vatten, is, jord och choklad ner till jordens mittpunkt. Där finns en stol åt mig. Jag sätter mig, och blir fastlåst.
Jag rycker mig loss från stolen. Men varelser utan ansikten fångar mig och skär i mig.
Smärtan känner jag skarpt.
Plötsligt slutar de skära i mig. Jag flyter, helt utan ansträngning, upp mot jorden. Smärtan dämpas.
Jag andas med tunga andetag. Jag kommer ut i en skog. Jag kryper ner i en jordhåla, och ser Caspian sitta lutan över min avsvimmade kropp. Han ser mig inte, fastän jag viftar med handen framför hans ansikte. Hallå, ropar jag, men han hör mig inte. Han ger min kropp medicin.
Han har mörka ringar runt ögonen, och han är smutsig.
Jag försöker få kontakt med honom, men det är som om jag är...osynlig. Som ett spöke eller något.
Jag försöker vända honom mot mig, men mina händer glider rakt genom honom. Jag kommer plötsligt på,att jag kanske kan lägga mig tillbaka i min kropp?
Jag provar, och sluter ögonen.
När jag öppnar dem igen, så möter hans ögon mina.
_______________________________________
Ni måste bara veta hur mycket Ni betyder för mig. Om det inte vore för era snälla, vackra, uppiggande komentarer såskulle jag inte skriva på den här.
LOVE YOU! ♥

Supermegafantastisktoemotståndligtoerhörtjätteassaduperbra

Åhh guud du dödar mig ♥ nej men seriöst det där var såå bra, nej det var inte bra, det var BÄÄST!!!! ♥ ♥

LOVE YOU TOO ♥

PS. Väldigt skum kommentar, jag vet... DS.

MER "!!!!!

Du är helt klart BÄST!!!!!!

Tack så mycket, allihopa. ♥

Super!