Häxlärling

Hej, hej! Nu kommer mer! Ska bli bättre på att uppdatera! JAG LOVAR!!! ♥ Jag ska försöka lägga ut ett kapitel varje helg... Men lägg märke till att jag sa FÖRSÖKA, för jaf kan inte lova att det kommer VARJE HELG, men i alla fall ska jag försöka bli bättre på uppdatering
Kul att ni gillar denna FF, tack så mycket för det! ♥ Men nu är jag trött och ska sova, men här kommer ett kapitel i alla fall!
Förresten! Kommer nån av er på HP-mässan i helgen!? Jag ska vara där på pass 1!!!!
Men nu kommer kapitel och kommentera vad ni tyckte och om ni vill ha mer

Kapitel: 41
”VAD SA DU!?” Skrek Sigrid och fick en klump i halsen.
”Ja, vad sa jag!? Det kan ju inte stämma! Kom det måste vi undersöka!” Sa Döden och tog tag i Philip och Sigrids händer, och plötsligt befann de sig någon annanstans.

De hade gått ett tag nu, men plötsligt stannade ledaren upp och de andra också. De hade stannat lite mitt i en skog kändes det som... Träd överallt och det var en mörk skugga över de alla. Små ljud från skogens djur hördes som låga eko, det var ju trevligt, men miljön var lite skrämmande...
Men sedan vände sig ledaren om.
”Varför är de inte bundna?” frågade han.
”Du har inte givit oss en order om det.” Svarade Gordon som innerst inne helst inte ville binda fast Linnés händer.
”Jaja, men nu gör jag det! Bind dom nu!” Sa ledaren och nickade åt Adam som tog fram rep. Alla fick ta hand om varsin fånge. Gordon fick ha Linné som fånge.
Gordon var fotfarande hypnotiserad så han brydde sig inte så mycket om Linné.
Linné suckade.
Han stirrade rakt fram på Arthurs rygg. Han försökte få en skymt av Desideria men såg bara Arthur gå framför honom. Det var tydligen inte bara han som suckade, han hörde Arthur sucka för jämnan. Linné vände sin blick och tittade bak, där stod Hasse... Eller så var det Lasse...
Linné suckade igen, kunde de verkligen inte göra något? Han vände sig om mot Gordon.
”Far!” Sa han tyst.
Gordon gjorde inget, bara tog ett hårdare tag om repet.
”Far!” Upprepade Linné, lite högre denna gången. Gordon gjorde inget denna gången heller, men Linné fortsatte prata, som om han pratade tilll sig själv. ”Lyssna inte om du inte vill, men jag har ett hopp om att du lyssnar så jag säger det ändå! Du är ju ändå min far så det är enligt din plikt att lyssna på mina problem!”
Linné väntade på en reaktion, han såg ingen men kände att repet lättade lite om handlederna. Linné började fortsätta att prata med sin hypnotiserade far.
”Jag har fått ett jobb på slottet nämligen och ja, du har velat att jag skulle skaffa ett jobb! Men nu när jag äntligen har ett förstör du det! Vilken sorts far är du? Mmm, det vill du ju inte svara på så jag gör det åt dig... En väldigt dålig far faktiskt!” Linné såg att Gordon gav honom en, ja, inte precis en glad blick men en slags blick vid ögonvrån som inte såg så himla glad ut, men ändå inte en arg blick.
Linné fortsatte:
”Damen längst fram, tja, gillar jag. Jag gillar inte att se henne plågas, det känns som om det är mitt fel... Du vill väl inte att din son ska må dåligt, eller? Släpp henne fri! Eller släpp alla fria, fast du kan behålla mig... Så du har en fånge, då får du säkert beröm från din boss!”
När Linné avslutat meningen förstod han direkt att det inte skulle gå, hur fånig var han? Men, konstigt nog, stannade Gordon upp och släppte taget om repet.
Linnés glädje över att hans far hade lyssnat på honom byttes snart ut till skräck, sorg och förtvivlan.
För det var inte med vilje Gordon gjorde det här. Han kanske ville släppa Linné fri men i så fall mycket smidigare, men... Nu låg Gordon på marken med en pil i bröstet.
Alla hade stannat upp för ledaren över flocken gjorde precis det... Eller ja, de kallar ju sig för 'Falkarna' så man får väl säga... ”Ledaren över fåglarna”.
”Fy fan! Vi hade visst smuts med oss! En riktig liten dammråtta! Tur väl så hade mamma lärt mig städa upp sånt!” Sa ledaren och gick fram till Gordons kropp. Han studerade pilen som satt i bröstet på Gordon.
”Mitt i prick!”
”Var det du!?” Linné trodde först att det var ett bakhåll och sen så hade det tagit lite tid för honom att förstå vad den där ledaren sa, men han sa ju helt öppet att det var han som dödat Gordon, Linnés egen far!
”Ja du, lille rödhåriga fjant! Nu fortsätter vi! Adam, ta hand om honom!” Sa Ledaren och pekade på Linné. Adam nickade lydigt.
Linné kunde inte hjälpa det, han brast i gråt, fast tyst... Men Desideria hörde hans snyftningar. Nu blev hon vansinnig på den här så kallade ledaren. Hon visste att han gillade henne så hon kunde enkelt lura honom... Hon är ju väldigt smart...
Hon tog ett djupt andetag, nu skulle hon försöka vara charmig!
Hon tog några extra steg fram så hon kom i takt med honom, inte bara hängde efter i repet.
”Du, vad heter du egentligen?” Sa hon och log ett leende som ofta bruka få männen på plats.
”Jag?” Frågade ledaren förvånat och pekade på sig själv.
”Ja, vem annars? Säg nu var du heter!”
”Henrik... Så heter jag!”
”Okej, du Henrik, kom närmare ett slag.” Viskade Desideria i hans öra och han flyttade sig närmre henne.
”Ja, vad är det?” Frågade han.
”Vet du vad jag tycker, om det där du gjorde mot Gordon...?”
”Nej, vadå? Säg!”
”Jo, jag tycker att det var... HEMSKT! Hur kunde du göra så!?” Sa Desideria och trampade på Henriks fot, hårt.
Det var så hårt så han släppte repet. Desideria visste det så hon hade förberett sig att ta fram sin kniv hon alltid hade med sig ifall hon skulle hitta en viktig ört som hon skulle behöva till en dryck.
När Henrik stannade, stannade de andra för han var ju ledaren. De såg att han behövde hjälp så de började genast rusa till honom och la inte märke på Desideria som smög förbi.
Hon var så smidig så hon smög sig fram när de andra var framme och hjälpte Henrik. Hon smög sig först fram till Linné, använde kniven till att fort få bort repet från hans handleder, sedan smög hon sig fram till Hasse och Lasse och till sist Arthur.
De skulle precis springa iväg, men då kände Desideria något mot hennes strupe, något vasst. Sedan hörde hon och de andra, Hasse, Lasse och Linné, en mans skrik. Hon ville vända sig om men kunde inte, för då skulle hon nog inte klara sig så välbehållen, för det var en kniv hon hade mot strupen. Inte vilken kniv som helst, hennes egen... Och hon visste att hennes kniv var väldigt, väldigt vass...
”Arthur!” Skrek Linné efter han hört Arthur skrika. Ingen hade hunnit ta Linné till fånga så han kunde vända sig om och se Arthur stupa till marken. Men det var inte länge han hade frihet, nu så kände han också något mot strupen, men ingen kniv...
Han tittade ner på sin strupe och såg ett rep. Han tittade åt sidan och såg Hasse också ha ett rep runt halsen, men var fanns Lasse? Hade han flytt?
”Rör på påkarna!” Sa han som hade Linné som fånge. Linné gjorde som han sa för att inte bli strypt, men det kändes redan som om han blev det...

AWEOME!!

Ja, jag sa skrev aweome
Fast, ja, jag vet inte... "Och så plötsligt befann de sig någon annanstans."

Kändes som om det borde ha varit en beskrivning av miljön där?
Kändes som om det där lät taskigt Var inte menat så

Haha! Redigerade kapitelet på kvällen då jag var som en zoombie så tänkte inte på det xD Haha! Men kan försöka fixa det Sorry ^^

åh så jävla AWZOME älskar ditt sätt att skriva, du kommer bli författre och bli miljonär på det eller miljardär ♥

HAr tuvär fått skuta upp att läsa deta kapitel, men skulle jag inte ha gjort för deta var ett superduper bra kapitel

Haha! Naww, vad gullig du är som säger så! TACK!!!! Men ja... Hoppas får jag alltid göra, det skulle vara en dröm, men vet ju inte om det skulle hända, men ja... Om man läser om J.K om hur hon skrev första HP-boken så finns det ju hopp!


Haha! xD Men bättre sent än aldrig Och kul att du gillade det!



Och nu du, sanna1324567, har jag gjort en dålig miljöbeskrivning! Men det är ju alltid nåt

Läser igenom*

Bättre

Vad bra! Du får förlåta att jag inte gjorde en beskrivning, men när jag skrev det första gången tänkte jag inte på det och när jag redigerade var jag astrött och tänkte inte då heller på beskrivning xD Haha Jag är inte så bra på sånt xD

varse, säger bara sanningen ♥

Mitt favoritcitat?
VAD SA DU!?” Skrek Sigrid och fick en klump i halsen.
”Ja, vad sa jag!? Det kan ju inte stämma! Kom det måste vi undersöka!” Sa Döden