Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Tiden verkade skena iväg i Rowans tycke, och ärligt talat hade väl kanske även drickan runnit ner lite väl fort. Men det var vad denna dagen var till för. När de båda goda vännerna en del glas senare hade hamnat i soffan kände sig åtminstone Rowan på bättre humör än vad han någonsin tidigare hade varit, men vad annars kunde man förvänta sig i sådana goda vänners sällskap?
"Erland! Jag kan inte tro detta, men vi har ju fanimej glömt det viktigaste" han höjde ena handen för att demonstrera att det här verkligen inte var något att skämta bort utan ett fullkomligt allvarligt förslag han kom med.
"Vi har inte firat med Camenag ännu!" Helt plötsligt kändes det självklart att de måste fira med draken också, det var väl klart att också han skulle få sig en premiärtur med självaste kungen på ryggen. Det var ju faktiskt vad han var nu. En tanke som lockade fram ett svagt skratt ifrån Rowan. Kung, tänka sig. Han fick erkänna att det var en rätt så stilig titel att kunna skryta med. Han reste sig upp, dem hade verkligen ingen tid att förlora åt det här. Plötsligt var det enda han ville bara att ge sig ut och flyga. Han var dock ganska vinglig på benen och tycktes snubbla på en ansamling av luft så fort han reste sig upp, även om han nog aldrig skulle offra stoltheten och erkänna att han faktiskt var vinglig.

Sienna hade ägnat stunden åt att prata med Thessa, och hon uppskattade verkligen att få ha dem stunderna med vännen. Få njuta av något som nästan började kännas som ett familjeliv, något hon älskade. Hon hade inte kunnat tänka sig någon bättre att få bilda familj med, och det kändes fullkomligt overkligt att hon både bar hans barn och snart också skulle få bli hans hustru. Hennes älskade Erland.
De båda männen hade nog dock låtit några glas för mycket slinka nerför strupen, och Rowans ord och ostabilitet oroade henne något.
"Tycker du vi ska stoppa dem?" frågade hon med en svagt rynkad panna mot Thessa, men ändå road blick. Hon missunnade dem verkligen inte det här firandet, även om det i hennes åsikt inte lät som dagens bästa ide att ge sig upp och flyga när åtminstone Rowan tycktes ha svårigheter med att stå på benen.

Erland hade under kvällens tid bara svamlat med Rowan. Och firat kungaparets ceremonier och bröllop med kanske något glas för mycket. Han betedde sig trögt, orden satt liksom inte där de skulle och han fick ta långa pauser för att riktigt tänka efter vad han skulle säga för att inte låta alltför dum. Det spelade ingen roll egentligen. De skrattade och hade roligt. Erland ville inte vara någon annanstans än där med Rowan, Sienna och Thessa. Hans vänner. Hans familj.
Han gapade och nickade med överdrivna stora rörelser åt sin väns idé. "Såklart, Rowan. Såklart att vi ska ta en sväng! Vänta på mig!" Han hällde i sig det sista ur glaset och reste sig. Fick stanna upp då han vinglade till. "Vänta..", mumlade han och såg efter Rowan. Han samlade sig genom att blinka några gånger och se sig omkring. Han log fånigt då han fick syn på Sienna och gav ifrån sig ett skratt, men skyndade sig därefter därifrån för att följa efter sin vän.

Thessa upptäckte Siennas oro och tog god till på sig innan hon svarade henne. Hon verkade ha funderat på något.
"Jag tycker vi kan följa med de ut. Se om de verkligen kan ta sig ut på en flygtur."
Thessa reste sig och såg efter Erland som försvann efter Rowan.
Hon vände blicken mot Sienna igen. "Kanske Camenag inte låter de rida på honom? Jag har en känsla av att han är mycket klokare än vad vi andra är.", sa hon lite lurigt och drog på ena mungipan i ett leende. "Kom, vi följer med."
Hon erbjöd sin hand för att hjälpa Sienna upp på fötterna och gick sedan med henne ut från rummet, nerför trapporna.
"Jag tror att de gick ut i trädgården. Rowan?", Thessa såg sig om när hon klev ut i den friska kvällsluften.

Rowan sken upp ännu mer när Erland omedelbart var med på hans planer, han hade egentligen inte väntat sig mycket annat när det var en sådan fantastisk idé han kommit på. Ingen hade väl kunnat motstå den. Det kunde inte gå snabbt nog ut till Camenag, även om Rowan inte var helt hundra på vart draken höll hus var det en bra början att ta sig ut till trädgården så dök han säkert upp.
"Skynda dig då!" uppmanade han vännen med ett brett flin på ansiktet medan han fortsatte ut i trädgården. Mycket riktigt var där också hans älskade drake, som nästan tycktes skratta åt dem i Rowans huvud. Kanske tyckte också han att det var en lika bra idé? Rowan jagade på vännen igen för att skynda sig fram till draken, bara för att häpet upptäcka att draken flyttat sig minst flera meter bort. Märkligt, hur snabbt han flyttat på sig! Kanske kunde det också ha att göra med Rowans för närvarande ganska tröga hjärna.

Thessas ord lockade fram ett lätt skratt ifrån Sienna, för hon hade inte tänkt på det viset innan men nu när vännen sade det så lät det ju väldigt troligt att draken inte skulle ge sig iväg med de båda fulla männen på ryggen.
"Du har nog rätt." log hon och tog tacksamt emot vännens hand som hjälp innan hon följde efter henne vidare.
"Jag tror det, vi får kika iallafall." hon gick ut i den stenbelagda trädgården och skrattade lätt till igen då hon fick se de båda och draken, som nästan tycktes retas med dem och hoppa undan då Rowan försökte komma fram till denne.
"Jag tror du hade rätt."

"Jag kommer, jag kommer!", flämtade Erland och följde ansträngande efter sin vän. Kroppen var inte riktigt med, fötterna rörde sig lite långsammare och samarbetade inte riktigt när han försökte röra sig i en raksträcka. Det blev mer av en kurvig en.
Men med lite ansträngning, frustration och tålamod hade Erland lyckats ta sig ut i trädgården. "Åh så skönt..", suckade han lättat när han kände den friska luften. Han såg sig om och upptäckte Rowan med den enorma draken. Leendet blev bredare vid tanken att de skulle få ta sig en tur, men snart förstod Erland att de förmodligen inte skulle bli denna natt.
När Camenag hade flyttat sig skrattade Erland åt Rowans försök att komma ikapp honom. "Nämen vänta, såhär- hallå, Camenag! Camenag, vi vill ju flyga!", sa han, som om han hade kommit på lösningen på deras problem.

Thessa hörde Erlands utrop och skyndade sig fram till Rowan för att stoppa deras dumheter. "Rowan. Komigen. Låt Camenag vara. Ni får flyga en annan gång. Han vill inte, ser du?" Thessa ögnade draken och gav honom en ursäktande blick för sin makes dumdristiga beteende, men vände sig snart tillbaka till honom.
"Jag tror det är bäst att vi går till sängs. Det är sent.", försökte Thessa. Även om det var en tråkig sak att säga. Och på deras bröllopsnatt. Men någonting skulle väl bita på Rowan, att han skulle förstå att det här inte var den bästa timingen.
"Sienna? Vi går in igen.. Erland? Vad-" Thessa såg sig om efter Erland som fått idén att kasta sig efter Camenags svans. Han verkade vara utom förnuft.
"Erland! Akta, du kan göra illa dig!", ropade Thessa, men Erland bara skrattade roat. Han var beslutsam att ta sig upp på drakens rygg.

Det roliga tog slut alldeles för fort, och först då Rowan avbröts av sin nyblivna fru så var han något besviken. Det var dock en besvikelse som lade sig nästan omedelbart, då han för någon sekund helt glömde bort att Camenag existerade. Han hade ju en underbar fru också! Plötsligt fann han inte tanken på att ge sig för kvällen lika motsträvig. Det betydde ju faktiskt att han skulle få tillbringa tiden med Thessa istället.
"Thessa! Hur skulle jag nånsin kunna säga nej till dig?" log han brett och lyckligt, kunde inte hindra sig utan gav henne rentav en kyss innan han vände blicken tillbaka emot Camenag som nästan tycktes le. Kanske var det Rowan som inbillade sig, men så fick han ju lite mer intryck än dem flesta ifrån draken. Någonting med det hela fick honom att vilja skärpa sig lite också, bete sig lite bättre inför Thessa även om han aldrig hade haft så roligt tidigare. Kanske hade hans drake ett finger med i spelet där också. Men så var han ju faktiskt fullkomligt nygift och han ville ju helt klart visa sig ifrån sin bästa sida inför sin älskade Thessa.

Sienna ville inte missunna Erland något roligt, eller att fira med sin vän, men det fick inte heller gå överstyr och det kändes som om det här började bli på gränsen till just det. Hon litade faktiskt mer på draken än männen just nu, men det kändes ändå som en risk att ha Erland jagandes efter hans svans. Hon suckade och följde vännens exempel med att gå fram till sin man.
"Erland." bad hon och krokade in sin arm i hans för att stoppa upp honom lite, insåg rätt snabbt att det kanske inte vore alldeles för lyckat att bara försöka övertala honom till att sluta. Han tycktes ha alldeles för roligt för det.
"Kom. Jag har en överraskning till dig." log hon lent istället, hade egentligen ingenting att överraska honom med men hon behövde något för att locka med sig honom. Någonting kunde hon väl säkert hitta på för att kunna få med sig honom hem igen.

Thessa hade inte hängt med vid Rowans drastiska beteende. Besvikelsen och sedan kyssen han placerat på hennes läppar. Hon såg överraskat på honom, men log sedan vänligt. Hon var glad över att han verkade förstå henne ändå. Dessutom skulle de få andra chanser att flyga. Mer säkra chanser.
"En annan gång..", mumlade hon och kastade en sista blick mot Camenag för att ta med sig Rowan därifrån, arm i arm.
"Sienna, hur går det? Behöver ni eskort? Ni är välkomna att stanna här inatt om ni vill.", frågade Thessa och såg över axeln åt deras håll.

Erland hade först inte upptäckt Sienna. Och verkade inte alls bry sig om att höra på. Han sträckte sig efter draksvansen, men den var omöjligt att greppa och nå. Det var först när Sienna tagit tag om hans arm som han vände hastigt sig mot sin blivande hustru. "Sienna! Där du, min sköna!", skrattade han och kastade armarna om henne för att lika snabbt dra sig undan. "Försiktigt, försiktigt. Inget ska göra dig illa, Sienna. Aldrig.", sa han som om han övertygade sig själv, fast hade helt ögonen för Sienna. Han stod stilla, så stilla han kunde, för att iaktta henne och processa vad det var hon faktiskt hade sagt. "Överraskning?", ekade han tillslut och log något gladare. Erland var säker på att han skulle uppskatta den. Om det hade med Sienna att göra, då var allting bättre. Han tog hennes hand och kysste den. "Ja..Ja, låt oss gå då!", sa han och skrattade igen. Utan någon som helst anledning.
Han hörde Thessas erbjudande och såg åt kungaparets håll. "Nejdå, det här fixar vi. Det.. det..ja.. det är ju inte så långt!" Han flinade åt deras håll och gjorde en överdriven stor bugning åt de. "Godnatt.", fick han ur sig med försök till tydlig artikulation, för att låta så nykter som möjligt, vilket Erland misslyckades med. Det lät mer som ett sluddrande.
"Kom, kom, min sköna. Hemåt!" Han började leda Sienna därifrån.

Från början hade bröllopet känts avlägset och alldeles för långt bort i Siennas mening, men nu när dagen äntligen var här så kändes det som om det var igår det hade blivit bestämt. Inte för att Sienna klagade på det direkt - hon hade längtat ihjäl sig efter denna dagen, och nu när den äntligen var här kändes det fullkomligt overkligt. Men hon var otroligt lycklig med, Erland och hon skulle äntligen få bli ett. Men hon började förstå oron Thessa känt inför hennes bröllop allt mer - Sienna började bli rejält nervös vid det här laget, och då kunde hon bara föreställa sig vad vännen hade känt som dessutom hade gift sig med kungen. Hon var tacksam över att få ha just den vännen till hjälp idag.
”Hur kan man bli såhär nervös?” Suckade hon till vännen, kände det som om hon aldrig skulle våga gå upp till altaret samtidigt som hon inte ville något hellre. I samma stund som hon talat klart hörde hon dörren öppnas och hennes fars bastanta röst.
”Sienna! Du har aldrig varit vackrare. Är du redo?” Det gick inte att ta miste på Anselms entusiasm till det hela och Sienna kunde inte låta bli att le då han först nu lade märke till Thessa.
”Åh, ers höghet.” Hälsade han ursäktande.
”Jag är nervös, men lär inte bli desto mindre nervös ju mer jag väntar.” Log hon emot de båda, såg fram emot att få komma ut och få se Erland.

Thessa rättade till klänningen Sienna bar och strök bort något osynligt från hennes ena ärm. "Du ser strålande ut, Sienna.", började hon och log lite lustigt när hon fattade hennes nervositet. Hon backade ett steg för att få en bra överblick över henne och granskade henne uppifrån och ner. "Du har verkligen inget att oroa dig över.", började hon för att sedan möta hennes blick igen. "Jag svär, Erland är lika nervös. Om inte mer." Hon närmade sig henne igen. "Komihåg att det handlar om er två bara." Mer hoppfulla, eller tröstande, ord hann hon inte säga då dörren till Siennas kammare hade öppnats. Thessa backade undan så att Anselm skulle få en bra blick över sin dotter. Hon knäppte sina händer. "Goddag, sir.", svarade Thessa på Anselms hälsning och log litet då.
Det gick några sekunder. "Det är väl bäst att vi inte låter gästerna vänta mer då.", sa Thessa sedan och tittade på Sienna. "Klarar du dig själv härifrån? Jag är där utanför om det skulle vara något. Du är bland vänner." Hon fattade sedan ett löst grepp om Siennas fingrar och kramade lätt till de som om de delade en hemlighet.
Thessa vände sig sedan om och närmade sig dörröppningen för att i förbifarten nicka mot Anselm igen innan hon lämnade kammaren.

Kyrkan var en av sten, en tillräckligt stor för att rymma alla bekanta och vänner till Sienna och Erland. Och vissa delar av adeln och de tillhörande Rowan och Thessa. Det var något Thessa hade märkt på de få dagar hon varit drottning- de var alltid någon som såg efter henne, eller följde hennes steg. Det var få timmar på dygnet som hon fick spendera själv med Rowan eller i sitt eget sällskap.
Kyrkan var vackert dekorerad med blommor och ljus. Det skadade inte att de fått sällskap av solens strålar och fåglar som kvittrade fint till musikanternas toner.
Gästerna hade, till skillnad från Thessa och Rowans bröllop, blivit försedda med bänkar att sitta på, även om de inte rymde alla. Bänken längst fram var reserverad för kungligheterna med deras släptåg till tjänare och vakter.

När Thessa slagit sig ner på bänken på sin plats dröjde det inte länge förrän Erland tillsammans med prästen visade sig vid altaret. Thessa log åt de. Erland såg rätt nervös ut faktiskt. Återigen fick hon kväva ett skratt då hon upptäckte Erlands far, Brynjolf, som kom stapplande efter sin son iklädd i de vackraste tyger han verkade äga. Det såg till och med ut som att han gjort ett försök att kamma håret, men gett upp och låtit den rödblonda frisyren fara som den ville. Han verkade uppspelt, liksom otålig på ett sätt. Han kunde inte helt slappna av, utan bytte vikten på fötterna och ställde sig på tå och sedan ner igen för att börja om. Hela tiden for blicken från Erland till gästerna och sedan tillbaka på sin son och prästen igen.
Sedan, för vad som för Erland kändes som en evighet, började musikerna spela den välbekanta melodin av en brudmarsch. Äntligen började ceremonin.

Sienna log tacksamt emot Thessa, väldigt glad över vännens stöd just denna dag. Det kunde sannerligen behövas.
”Ibland undrar jag vad jag skulle ta mig till utan dig.” Sade hon med ett lätt skratt, nervositeten lös nog igenom något där även om hon inte kunde sätta fingret på vad hon hade att vara nervös över. Det var inte direkt som om hon trodde att hon skulle bli övergiven vid altaret, hon längtade något otroligt till att få komma igång, men ändå fanns nervositeten envist kvar där.
”Tack. Jag ska nog klara mig fint.” Log hon stort emot vännen, försökte trycka undan nervositeten för att släppa fram glädjen mer istället. Hon riktade uppmärksamheten emot sin far som minst sagt verkade förväntansfull. Men till hans försvar hade ju han och Brynjolf planerat för det här ett tag nu.
”Ska vi gå?” Log han brett och Sienna nickade tillbaks till svar. Äntligen var det dags. Hon tog fadern i armen och följde honom ut ifrån det lilla rum där hon gjort sig iordning emot självaste ingången till kyrkosalen. Nervöst, men förväntansfull. Då musiken satte igång kändes det som om hjärtat skulle hoppa ur bröstet på henne av alla dundrande kavalkad av känslor hennes inre för tillfället bestod utav, men det kändes som om allt det där lugnades i samma stund som hon fick syn på Erland. Han var allt hon hade ögon för just nu, och det var nästan inte förrän hon kommit ändå fram som hon tvingade sig till att se också på alla de andra som var där. Brynjolf var en något komisk syn där bredvid Erland, men det var ändå fint att se hur glad han verkade vara för deras skull. Det var en ofattbar känsla att alla dem var där för deras skull.
Det var dock inte länge hon kunde hålla uppmärksamheten ifrån Erland, och då hon äntligen var helt framme vid honom tog hon lyckligt hans händer.

Då Thessa slog sig ner bredvid Rowan fattade han också hennes hand, med ett litet leende på läpparna. Bröllopet var vackert, på fler vis än ett. Dels var det rent fysiskt vackert, det var otroligt fint att se de båda vännerna få gifta sig men det var också en påminnelse till hans eget bröllop för inte särskilt länge sedan. Det var utan tvekan det bästa han gjort - han hade aldrig varit lyckligare än nu. Inte ens före familjens död, han insåg numera att han alltid hade saknat något. Detta något hade varit just Thessa.

Thessa såg mot Rowans håll då han fattat hennes hand. Hon log litet åt hans håll, egentligen ville hon mer, kanske böja sig över för att ge honom en kyss, men tillfället för det var inte det bästa. Det fanns risk att det skulle ta bort uppmärksamheten från brudparet, och dessutom passade inte drottningen att bete sig på ett sådant själviskt och skandalöst sätt. Den fanns någon osynlig regel om att bete sig neutralt, inte visa för mycket känslor, när kungligheterna befann sig i så offentliga sammanhang. En regel som Thessa inte gillade. Visst, hon var van och hade lärt sig med tiden hur hon skulle anpassa sig, men idag, just nu, gnagde det i henne. Hennes vänner, deras vänner, gifte sig! Det var underbart, så otroligt vackert att se. Dessutom kunde hon inte låta bli att minnas tillbaka på sitt eget bröllop med Rowan som inte varit för så längesedan.
Thessa var lycklig för Erland och Siennas skull. Lycklig över att få delta i ceremonin. Om så än bara i bakgrunden.
Den tid hon lärt känna Rowan så hade hon på ett sätt också fått med sig Erland och Sienna på köpet. Alla de hörde ihop på ett sätt. Det gladde henne att hon fått fler personer i sin omgivning hon kunde kalla sina vänner.
Hon nöjde sig med att krama om Rowans hand och iaktta honom för någon sekund för längre innan hon lät blicken vila på brudparet igen.

Erland drog ett djupt andetag. Han förstod att han bara andas ytligt, inte hela andetag på grund av nervositeten. Det hade förstås lugnat honom att Rowan varit med i sista förberedelserna och delat några kloka ord eller råd, men som han såklart, glömde bort nu. Sienna stod framför honom och hade fattat taget om hans händer och det blev med ens verkligt för honom- nu skulle de bli förenade. För alltid. Han var överlycklig för det och lät sig njuta av stunden vilket också fick honom att lugna sig en aning. Så länge han inte tänkte på alla blickar från gästerna och Brynjolfs genomborrande blick som nästan brände på hans axel. Han skulle inte missa en sekund, så mycket förstod Erland.
"Hej.", mimade han och såg kärleksfullt på sin blivande hustru. Kände hur mycket han verkligen älskade henne. Att han måste blivit välsignad för att deras vägar korsats. Den här dagen skulle han inte glömma. Det var en glädjes dag. Och han skulle ta vara på varenda minut av den.

Prästen, en äldre herre klädd i svart skrud som bar kyrkans tecken, Oldirs tecken kring sin hals, harklade sig och med ens tystnade det i lokalen. Musikerna slutade att spela och gästernas sorl tonades ut.
Erland sneglade mot honom. Han verkade inte särskilt engagerad mer än tillräckligt i ceremonin än vad som behövdes. Han tittade knappt på Erland och Sienna, utan istället bläddrade ur boken i sitt grepp. "Vi har samlats här idag för att förena Erland och Sienna i giftermål." Han pausade och ritade ett tecken i luften samtidigt som han mumlade en välsignelse över paret. Erland såg lite förbryllat på prästen och påminde sig om att han skulle fråga Brynjolf och Anselm var de fått tag på honom, för prästen gav inte så gott intryck på honom iallafall.

"Oldir est amor coniungit tibi. Protegit Oldir amor tenebris patientiae et si contingat. Benedictus Oldir dilectionis et pacis erit."

Han gestikulerade åt Erland att han nu fått tillåtelse att kyssa sin brud för att fullgöra ritualen. De förklarades som gifta.
Thessa var först att applådera, varav gästerna i lokalen strax därefter hängde på med applåder och jubel. Musikerna spelade en trallvänlig melodi.
Erland såg sin chans och gav ifrån sig ett lyckligt skratt innan han placerade handen om Siennas nacke för att sedan böja sig fram och möta hennes läppar med sina i en kyss.