Ännu en skrivtävling

Majis anda in genom näsan o ut genom munnen så kanske du lugnar dig lite

det är spännande

Haha Men gah! Det är ju spännande, men andas har jag lyckats med

haha vad bra

Ja då! Men... Är du säker att inte resultatet kan komma today? xD

tyvärr inte måste bestämma mig förstXD

Haha, okej xD Men tänk om du lyckas bestämma dig idag? O.o

ja då lägger jag upp det idag, men räkna inte med det

Haha, okej

Nu kommer resultatet, och jag kan säga att jag hade skitsvårt att bestämma mig, så bådda bidrage var lika awzome och jättebra, men nu kommer rseltatet.

1. Majis
2. Jen93


Och det betyder att Majis vinner hela tävlingen GRATTIS

Nu kommer hennes bidrag
Sally och Ally

”Mamma! Mamma! Vakna! Vi ska baka pepparkakor!!!” vrålade min dotter Sam i mitt öra och skakade om mig.
Jag tog kudden och satte den för mitt öra.
”Jag vill sova...” stönade jag och hörde hur Oliver kvävde ett skratt i sin kudde.
”Pappa! Hjälp till att väcka mamma!” sa Sam till Oliver och skakade om honom också.
”Okej då... Ditt busfrö!” sa han, satte sig upp och lyfte hastigt upp Sam så hon började skratta när han började kittla henne.
”Haha! Sluta!” skrattade hon.
Jag öppnade ögonen lite smått och såg att Olivers bruna hår spretade åt alla håll. Han hade en kraftig skäggstubb, ett tecken på att han behövde raka sig idag så han var fin tills imorgon, då det var julafton. Hans vita linne han alltid sov i visade upp hans muskler som hade börjat växa efter alla gånger han fått lyfta upp Sam och snurra henne, låta henne sitta på hans axlar och så vidare. Likadant med lilla Pete, i alla fall med att ha Pete på axlarna. Pete var bara tre år, Sam sju.
Sam verkade ha varit uppe länge för hon hade redan hunnit borsta igenom sitt långa, röda hår som hon hade ärvt från min syster Sandy. Hennes gröna ögon hon ärvt från Oliver lyste verkligen av bus och lycka när hon blev kittlad. Hon hade hunnit sätta på sig sin vita tröja jag stickat till henne och så ett par rosa byxor med Barbie på.
Jag var den människan som var väldigt morgontrött, speciellt när jag väntar barn. Bara jag och Oliver visste det, Sam och Pete har vi inte berättat för än. Men ändå fast jag visste att jag skulle ha svårt att stiga upp på morgonen hade jag lovat Sam att baka pepparkakor tidigt på morgonen så vi skulle kunna hinna göra många satser så vi kunde äta många idag och sedan ta med många till mina föräldrar som vi skulle fira jul hos.
Just nu var jag glad över att Pete sov i ett annat rum så han slapp att bli väckt av sin storasyster Sam som skrattade så högt så det var helt omöjligt för mig att somna om! Varför skulle Oliver kittla henne?
”Haha! Okej, Sammy, ska jag sluta? Ska jag börja kittla mamma istället så hon vaknar?” frågade Oliver Sam med ett flin på läpparna.
”JA!” vrålade Sam. ”Jag hjälper till!”
Innan jag hann reagera hade Sam hoppat på mig och började kittla mig. Likaså med Oliver fast han gjorde det på sidan då Sam satt på min mage.
Jag kunde inte låta bli att skratta och nu kunde jag verkligen INTE somna om! Oh, jag älskade min familj!
Jag satte mig hastigt upp och tog tag om Sam som började skratta igen. Sedan rullade jag över Oliver så han fick både min och Sams vikt över sig, då kunde han knappast kittla mig mer!
”Haha... Sluta...!” fick Oliver fram med all vår vikt på hans mage. Han kvävde fram lite skratt emellanåt.
”Ger du dig?” frågade och och flinade åt hans min.
”Ja!” sa han och jag flyttade på mig och Sam började skratta igen.
”Fega pappa!” sa hon och kramade om mig. ” Mamma! BAKA!”
”Haha! Okej, gumman! Men först få vi äta frukost, okej?” sa jag till henne och smekte bort en hårlock som hon hade i munnen.
”Okej...” sa Sam och hoppade ner för sängen.
”Ja och vill du vara så duktig och duka fram frukosten medan mamma byter om och hämtar Pete?” frågade jag Sam.
”Visst!” sa Sam, stolt över att få utföra ett sånt viktigt uppdrag och skuttade ut ur sovrummet.
Jag vände mig om mot Oliver.
”Ja, du måste också byta om! Och så måste du verkligen raka dig! Du säger ju själv att du inte kan vara fin om du inte är rakad, min lilla gubbe...” sa jag, smekte igenom hans skägg som kittlades och så började vi skratta.
”Haha, jag ska, älskling!” sa han. ”Vem ska hämta Pete förresten? Ska du göra det så rakar jag mig så länge så du blir nöjd... Eller?”
”Hehe, okej! Vi säger väl så!” sa jag och reste mig upp från sängen.
Jag satte på mig en annan tröja jag stickat, fast till mig och den var grön och sedan ett par slappa jeans. Jag borstade igenom mitt långa, bruna och lockiga hår. Jag gick sedan in till Pete.
Han låg i sin spjälsäng och sov sött. Hans bruna lockar stod lite smått åt alla håll för att han vridit sig i sömnen. Hans kinder var lätt rosenröda och han såg ut som en liten ängel, enligt mig. Mina barn var som små änglar!
Jag böjde mig över Pete och skakade lätt om honom. Han öppnade sina bruna ögonen och tittade trött men glatt på mig.
”Bamma!” sa han och sträckte ut sina armar, ett tecken på att jag skulle lyfta upp honom och det gjorde jag!
”Hej, Pete! Mammas lilla ängel! Ska du byta kläder nu?” sa jag till honom och pussade honom på kinden.
”Ja... Bamma hjälpa till...” sa Pete. ”Bamma sätta ner mig!” sa han sedan och började sprattla i min famn.
Jag satte ner honom och såg honom gå med bestämda steg till byrån som stod i hans del av rummet. Han och Sam delade faktiskt rum, fast det var en halvvägg emellan så det var som om de hade egna rum.
Han började dra i den understa lådan och precis när jag tänkte gå och hjälpa honom så fick han ut den och där låg många tröjor och strumpor.
Jag hukade mig ner jämte Pete som stod och tittade på tröjorna.
”Vilken tröja ska du ha? Den här...?” frågade jag och höll upp en brun tröja med en grön dinosaurier på.
Pete skakade på huvudet.
”Nej! Denna!” sa han stolt och tog fram en röd tröja med några ljusare ränder på.
”Haha! Okej, vännen... Och så ett par strumpor och byxor också... Eller hur?” sa jag och tog fram ett par svarta strumpor och sedan blåa byxor, ungefär som jeans.
”Mm... Ja! Precis! Ge mig dom!” sa Pete och log när jag räckte över dom.
”Ska mamma hjälpa till?” frågade jag.
Pete funderade en liten stund men nickade sedan. ”Ja! Bamma kan hjälpa till!”
Jag skrockade lite och sedan hjälpte jag honom på med kläderna. Pete hade lite svårt med att få på sig kläderna för han använde fortfarande blöja, i alla fall på nätterna och morgonen. Så ganska ofta får jag eller Oliver hjälpa honom.
När Pete hade fått på sig kläderna så började jag gå ut till köket, med Pete hack i häl. När jag kom ut i köket så hade Sam dukat fram frukost, fast det hon tyckte var frukost. Chokladflingor och yoghurt!
Jag skakade på huvudet med ett flin.
”Sammy, gumman! Har du lyxat till det för oss? Chokladflingor? Men gumman! Jag behöver ingen sån lyx!” sa jag vänligt.
Sam såg lite chockad ut. ”Jaha... Vad vill du äta då, mamma?”
”Jag tar mackor, men ät du mycket flingor du!” sa jag till Sam som sken upp som en sol.
Jag fick ett litet sting i hjärtat när jag såg det. Hon var så lik min syster som ung... Min syster som hade gett sig av för 10 år sedan och jag inte hört någonting av sen dess... Jag saknade henne...
Jag suckade och ställde fram lite mackor, smör och pålägg. Innan jag satte mig ner på min stol hjälpte jag Pete så han kunde sitta i sin barnstol, han hade lite problem att komma i den.
När alla hade satt sig på sina platser började vi äta! Jag fick ta och hjälpa Pete ibland så han inte skulle dränka sig själv i yoghurten han åt.
Oliver kom lite senare för han hade varit inne i badrummet och rakat sig. Så när han kom in till köket kunde man se hans haka!
”Jaha... Ska vi ta och baka då?” frågade jag Sam efter vi hade ätit klart.
”Ja!” sa Sam glatt och sprang in till sitt rum utan att säga nåt mer.
Jag stirrade lite chockerat efter henne. ”Jaha... Det betyder att jag får duka av frukosten och ta fram pepparkaksdegen själv...” sa jag.
”Haha! Okej, älskling! Då kan jag och Pete gå ut och gå med hunden!” sa Oliver då och flinade.
Jag suckade. ”Allvarligt? Haha! Visst! Då kan ni hämta posten på vägen...”
Oliver pussade mig på kinden och lyfte sedan ur Pete från barnstolen. De gick ut tillsammans ur köket och hämtade vår hund, Pompe.
”Då sticker vi ett tag! Ses!” ropade Oliver ifrån hallen.
”Ja! Hej så, bamma!” ropade Pete också.
Jag hörde dörren smälla igen och då tog jag tag i allt och började duka undan frukosten. Sedan tog jag fram pepparkaksdegen, mjöl, några bakplåtar, bakplåtspapper, pepparkaksformer och en kavel.
”Sam! Ska vi göra pepparkakor tillsammans eller ska jag behöva göra det själv?” ropade jag för att se om Sam kom tillbaka efter hennes hastiga försvinnande.
Jag hörde några snabba steg och inspringande kom Sam med en Barbiedocka i handen. Hennes Barbie som råkade vara en kock. En blond Barbie, med en vit liten klänning med några svarta rutor vid kanterna av klänning och sedan en kockmössa...
”Jag var bara tvungen att hitta hennes mössa först!” sa Sam glatt och satte sedan ner sin Barbie på bordet. ”Ska vi börja då, mamma!?” frågade hon sedan upphetsat.
Jag suckade. Varför hade jag inte kommit ihåg det? Sam skulle alltid ha med sin Barbie-kock när hon bakade eller så för den gav henne tur eller nåt sånt...
”Jaja, gumman, nu sätter vi igång!” sa jag till Sam och hon började genast strö ut mjöl så vi kunde knåda ut degen och så vidare.
Det var alltid mysigt att baka med Sam och hennes docka, speciellt när det var runt juletid. Vi brukade alltid sjunga julsånger tillsammans och det var mysigt. Allt verkade gå så mycket fortare då faktiskt! Så innan jag visste ordet av hade hela plåten blivit täckt av pepparkakor så jag var tvungen att sätta plåten i ugnen.
Vi fortsatte i den takten och hade inte så mycket deg kvar då Oliver, Pete och Pompe kom tillbaka.
”Hej, flickor! Hur går det?” frågade Oliver då han hade hjälpt Pete att få av sig sin overall.
”Bra... Inte så mycket kvar... Eller hur Sam?” sa jag.
Sam tryckte ner en form av en gumma på degen och tittade sedan upp. ”Ja! Vi har bakat jättemycket idag! Sen ska vi väl baka ännu mer, mamma?”
”Haha, javisst gumman! Men först måste vi saka på de som är klara, tycker du inte det?” sa jag.
”Jo...” sa Sam och log.
”Haha, oh! Vad gott då!” sa Oliver och vände sig sedan om till mig. ”Men älskling, jag tog in posten nu och det mesta var reklam och räkningar, men... Det var ett stort brev till dig... Och det är handskrivet såg jag... Okej, fattar om du får brev och sånt här och det är inget konstigt, men... Det här var annorlunda... Inte ett normalt brev... Det är ett väldigt stort kuvert, handskrivet och handstilen ser ut som... Som...” Oliver såg bekymrat på mig.
”Vadå? Vad är problemet? Älskling, vad är problemet med ett stort handskrivet brev?” frågade jag.
”Jo, men... Jag känner igen handstilen...” sa Oliver och fortsatte se bekymrad ut.
”Och...? vad är felet med det? Kanske en nära vän till oss som skriver!”
”Nej... Det står ingen avsändare, i alla fall inte på kuvert som det brukar annars... Men handstilen känner jag igen från vårt gratulationskort vi fick på vårt bröllop för tio år sedan... Eh... Det ser ut som din systers handstil... Det var ju hon som hade skrivit det kortet...”
Jag fick en klump i magen när Oliver sa det. Min syster... Sally... Hon... Hon har ju varit borta sedan mitt och Olivers bröllop... Hon bara försvann... Men nu skriver hon till mig...?
”S-Sally...?” stammade jag fram.
”Ally? Ally, älskling? Hur är det?” frågade Oliver när han såg hur blek jag blev.
Sam hade upptäckt hur blek jag blivit under mitt och Olivers privata samtal så hon slutade göra pepparkaksgubbar.
”Mamma, vad är det?” frågade hon.
Jag blinkade lite och ett djupt andetag innan jag vände mig mot henne och klämde fram ett leende.
”Oh... Inget... Bara lite trött och pappa säger att... Det är mycket snö ute och jag orkar inte tänka på tanken att skotta upp allt... Hehe... Det får du göra Oliver!” hittade jag på.
Sam märkte inte att det var en lögn så hon ryckte bara på axlarna och fortsatte genast att göra flera gubbar och hjärtan.
”Ska du läsa det?” frågade Oliver sedan.
Jag nickade långsamt. ”Jag... Jag gör det sen... Måste bara baka klart denna satsen sen... Lägg det på mitt skrivbord är du snäll!” sa jag och kysste Oliver på kinden innan han gick.
Jag suckade innan jag tog och började göra pepparkaksgubbar jag med. Sam hade gjort väldigt många då jag pratade med Oliver så det var inte mycket kvar av degen, det var jag ganska nöjd med, då kunde jag så snart som möjligt börja läsa brevet... Var det från Sally?
Pete kom springandes in till köket och kramade om mitt ben.
”Bamma! Jag vill vara med och baka!” sa han.
Jag suckade och böjde mig ner så vi fick ögonkontakt.
”Lilla, Pete då! Vill du vara med och baka sen? Mamma och Sam är snart klara så det är ingen mening...” sa jag.
Pete titta lite nedstämt på mig men ryckte sedan på axlarna. ”Okej, bamma...”
”Gå och lek lite med pappa, vet jag!” sa jag glatt och pussade Pete på pannan.
Pete nickade och sprang ut till Oliver som höll på att leka med Pompe.
Sam började nynna på ”Tomten kommer till stan”, jag nynnade med men var inte lika inne i låten som jag hade varit innan Oliver berättat om brevet. Mina tankar var mest på brevet och min syster.
Tillslut blev Sam och jag klara med bakandet.
”Oh! Vad gott det kommer bli!” sa Sam längtansfullt när vi hade satt in den sista satsen i ugnen.
”Ja, men nu måste jag fixa annat, ska du gå och leka med Pete och pappa kanske?” sa jag för att kunna vara ifred.
”Ja!” sa Sam glatt och sprang iväg.
Jag suckade av lättnad faktiskt och rusade lite till mitt och Olivers sovrum där jag hade mitt skrivbord. På mitt bruna skrivbord låg det, brevet.
Det var ett kuvert som skulle varit vitt, men många regndroppar och smälta snöflingor hade gjort det lite gult. Det var stort och tjockt.
Jag satte mig på stolen och tittade på brevet mer. Jag ville, men kunde inte öppna det. Jag hoppades så djupt att det skulle vara Sally som skrivit det, men tänk om det inte var det? Jag skulle inte stå ut med känslan av att det enda tecknet av att min syster fortfarande var i livet skulle vara falsk... Men jag måste ju ändå öppna brevet för att få veta!
Jag tog upp brevet och såg att adressen som var nedskriven var vår och att bokstäverna såg ut som de Sally brukade skriva. Jag tog ett djupt andetag och sprättade upp brevet.
Det låg flera handskrivna blad i kuvert. I hörnet av bladen stod det en siffra så jag skulle veta i vilken ordning jag skulle läsa det.
Jag tog ännu ett djupt andetag.
Jag tog tag i pappret där det stod en liten etta på i hörnet och så började jag läsa.

Kära Ally!
Du vill nog inte höra ifrån mig nu... Nu när vi inte har haft nån kontakt med varandra på 10 år... Jag förstår dig helt i sådana fall! Jag skulle heller inte velat höra av dig om du varit borta i 10 år, utan att jag har fått veta var för någonstans och inte ens fått nåt sånt litet som ett kort!
Och ja... Det är jag, Sally som skriver om du inte redan listat ut det... Din syster... Innan du lägger undan brevet och slänger det i elden vill jag faktiskt förklara mig! Varför jag varit så elak och känslolös och inte hört av mig på 10 år...
Jag har faktiskt inte haft nån kontakt med mamma och pappa heller... Usch! Jag är hemsk... Men... Du vet ju att alltid när vi var små hade jag stora drömmar... Jag var en drömmare! Jag drömde mig bort jämt! Minns du?
Jag ville ju bli en stor stjärna! Jag ville hitta kärleken och vara lycklig och framgångsrik! Jag vet att jag var lite ego, men... Jag hade ju ändå ett hjärta av guld gällande vår familj, eller hur? I alla fall när det gällde dig, Ally! Vi är, i alla fall var, som två pusselbitar och kunde bara vara ihop och aldrig skiljas! Vi hörde ihop, fast vi ville det eller ej!
Men ja... Vi skiljdes åt! Jag kan inte tänka hur dum jag varit... Men vet du vad som gjorde mig så korkad? Jo, jag hade blivit blind... Kärleksblind... Och du vet ju hur mycket jag hade längtat efter kärleken och gjorde ju allt för att hitta den...
Ally... Det som hände började för elva år sedan... Du träffade Oliver... Och jag har inte vågat säga det, knappt tänka det efter att du träffat honom, men... Jag var hemligt kär i honom!
Han gick i min målarkurs, som du kanske minns? Där hade jag blivit kär i honom så jag försökte så mycket som möjligt för att få hans uppmärksamhet. Han brydde sig inte, men sedan en dag så började han prata med mig när jag ”råkade” spilla lite vatten på honom. Han tyckte jag var trevlig så vi gjorde kommande grupparbetet tillsammans. Då kom vi överens att han skulle komma med hem så vi kunde öva mer på vårt arbete, nämligen så skulle vi måla en vacker naturbild med motiv av en... Oh... Du vill nog inte att jag ska tråka ut dig med allt detta! Hehe...
Men i alla fall! Då jag kom hem med Oliver så träffade du honom, som du säkert minns... Ni blev ju genast kära... Du anförtrodde mig det och han gjorde likadant på kommande lektion... Så... Jag blev avundsjuk på dig...Haha!
Men jag kom fort över honom, delvis för att jag inte ville hindra er glädje, jag såg ju hur lyckliga och söta ni var, och delvis för att jag träffade en annan... Hans namn?
Mark. Mark Newton.
Mark hade varit med i en populär film så han var lite känd och snygg. Jag träffade honom på en fest och han började ganska fort börja prata med mig. Jag blev kär i honom så vi fortsatte träffas efter det. Jag höll det ganska hemligt för att han var ju liksom känd och jag ville faktiskt inte att nån annan skulle veta...
Han gav mig presenter och det gjorde så jag gillade honom mer och mer. Men då tillslut var han tvungen att åka tillbaka till Los Angeles. Liksom han hade varit här i New York för att han skulle spela in en annan film, men nu skulle han tillbaka till Hollywood!
Då berättade han för mig att han ville jag skulle hänga med! Som en sån dåre och kärleksblind jag var så gick jag med på det...
Det var på din bröllopsdag vi skulle åka på. Nu tänker du säkert: ”Nej, men Sally var ju på mitt bröllop!” och det är ju sant! Jag var ju brudtärna, men kommer du inte ihåg att när bara festen hållit på en liten stund åkte jag och att jag hade haft ett par ytterst vanliga ”festkläder” på mig?
Mark hade väntat på mig där ute i en taxi. Han hade tagit med mina grejer jag hade haft i min lägenhet jag nyligen skaffat men fått sälja då. På vägen till flygplatsen postade jag bröllopskortet som alla gäster signerat fast jag skrivit det mesta på.
När jag kom till LA så hade jag tänkt ringa er och mamma efter några dagar, men det blev inte av... Det enda jag gjorde var att skicka ett brev till mamma och pappa där jag fort hade skrivit ner att jag var okej och de inte behövde oroa sig. Ja... Sen vet du ju om att all min kontakt med er bröts... Tyvärr...
Det var många saker som gjorde så vår kontakt bröts. Nu när jag bodde i LA och till och med i Hollywood med en man jag älskade vill jag bli känd! Jag ville bli en filmstjärna! Så jag började gå på auditions så jag hade till exempel då ingen tid till att ringa eller skriva till er.
De första auditions jag gick på gick inte så bra... Jag passade inte till deras roller, fast de tyckte ändå jag hade ett vackert ansikte och kunde agera lite, men inte tillräckligt... Men tillslut fick jag en roll! Fat det var i en reklamfilm... Reklamfilm för nån yoghurt eller så...
Men då efter att den visats på TV var det en kvinna från en modetidning som ringde upp mig. Hon berättade att de på tidningen väldigt gärna skulle vilja att jag var en modell till dom! Så jag tackade ja!
Det flöt på... Mark fick fler filmroller, jag fler modelljobb. Mark gick ut offentligt med att han inte var singel längre, men han berättade inte vem han var ihop med. När vi gick ut tillsammans för att äta middag eller så hade jag alltid en sjal om huvudet och solglasögon så inga papparazzia skulle se mitt ansikte.
Allt gick så bra. Vi var lyckliga! Men sedan gick allt fel...
Det började med att jag läste i en tidning som jag fått gratis av en vänlig gammal dam från New York som vi hade bott grannar med förr. Jag hade träffat henne i affären och kände genast igen henne från förr, det var hon som brukade ge oss godis ju! Jag började prata med henne för det var så längesen jag hade träffat nån från gamla New York-trakterna! Men hon kände igen mig occh berättade att hon precis hade kommit till LA för att hälsa på sin dotter, men på flyget hade hon haft med sig en tidning hemifrån och hon sa att jag kunde få den ifall jag ville läsa nåt om hemtrakterna som jag inte hade hört så mycket om på länge. Jag tackade ja och då började jag då läsa den.
Då såg jag i en liten annons där det stod att DU, Ally, hade fått barn! Att du hade fått en son som hette Pete och att du redan hade en dotter som hette Sam! Hon var fyra år och det hade varit sju år sedan ni gift er... Då förstod jag att vi inte hade haft kontakt på sju år och du redan hade skaffat familj!
Jag kommer ihåg hur mina tårar började trilla ner på tidningen. Jag saknade er! Jag ville ha tillbaka min gamla familj,, men också få en ny... Jag ville ha barn, precis som min syster... Och ja... jag var gravid då... Fast jag hade inget sagt till Mark, men jag bestämde mig då att berätta det så fort han kom hem!
När han kom hem var han helt nedstämd. Han hade hamnat i bråk med sin maneger och det hade lett till att han inte fick den rollen han ville ha. Jag ville muntra upp honom, så jag gav honom ett glas vin. När han frågade om jag skulle ha och jag tackade nej började han tycka jag var lustig så då visste jag att jag var tvungen att berätta om att jag var gravid.
”Mark, älskling... Det är nämligen så att... Jag är med barn!” sa jag till honom och log.
Jag var överlycklig och hade väntat mig att mark också skulle bli det, men så var inte fallet... Hans bekymrade ansikte ändrades direkt till hat. Han stirrade argsint på mig och sedan på min mage som jag höll om.
Jag minns det så väl...
Mark reste sig upp och tog tag i mina händer. Jag fattade inte vad han skulle göra... Trodde möjligen att han skulle skrika åt mig för jag såg hans ansikte och så för att han hade blivit chockad och sånt där... Skrek gjorde han...
”Vad fan säger du!? Jag kommer hem här och har förlorat en stor chans till en av de bästa filmer som ska göras i år och så kommer du och säger att du väntar ett BARN!? Hur kan du bara vara så okänslig! Din jävla... VEM FAN ÄR PAPPAN!?” vrålade han åt mig.
Jag fattade inte vad han skrek om... Såklart var han pappan! Precis när jag skulle förklara så... Så slog han mig... Och igen... Och igen...
”Mark! Sluta! Snälla du! Det är ju du som är pappan!” fick jag fram medan mina tårar föll.
Mark slog mig en gång till. ”Jag kan inte få några barn! Så svara!!! VEM ÄR PAPPAN!?”
Jag minns att jag mest blev chockad när jag fick höra det... För han var ju pappan! Ingen annan! Han måste har tänkt fel eller nåt så det skrek jag tillbaka.
”Mark! Du är den enda som kan vara pappan! Det måste vara nåt fel eller så för DU är pappan!” skrek jag åt honom.
Han verkade inte lyssna för rätt som det var så... Så... Hade han tagit tag i kökskniven och... Usch, jag vill inte tänka på det, men du måste veta efter alla dessa år! Jo, han tog den och... Ja, hög mig med den... Det var delvis av misstag, delvis för att han var full (han hade druckit några glas whiskey innan han kom hem) och för han var vansinnig på mig för nåt jag inte gjort...
Det jag minns var att jag föll omkull och jag såg Marks chockade min, han tappade kniven och sedan blev allting svart. Nästa dag vaknade jag upp på ett sjukhus. Läkarna berättade att jag hade fått missfall efter olyckan. Jag blev väldigt deprimerad och bestämde då att börja ett nytt liv själv som modell.
Nu kanske du tror att jag fick mer tid kanske, tid till att få kontakt med er, jag önskar så men så var det inte... Jag ville satsa på karriären på stort och det gick ganska bra för mig! Jag fick många jobb i LA. Fick göra stora reklambilder för smink och så vidare som sattes upp på Hollywoods gator och det var ju bra för mig! Men jag blev mer upptagen, men det ledde till att jag slapp tänka på Mark så mycket och ha mig själv i centrum!
Så det flöt på, i två och ett halvt år! Så jag var en supermodell, fast det var bara i Los Angeles då... Jag hade fortfarande sorg över missfallet och Mark men jag försökte tänka positivt. Det var ju detta jag hade drömt om, bli nåt stort och inte bara leva på mamma och pappa! Jag hade åkt iväg för att bli nåt och när jag skulle komma tillbaka skulle jag vara nåt!
Men då en dag på jobbet så kom Mark in, bara sådär! Mitt under en fotografering.
”Avbryt!” röt han.
Fotografen kunde inte säga emot, det var ju liksom Mark Newton.
Jag stirrade chockat på honom. ”Vad gör du här?” frågade jag chockerat. Jag var fortfarande lite rädd för honom, men kände då att jag fortfarande kände nåt för honom.
”Sally! Jag måste be om ursäkt... Jag var full... Och för några år sedan skadade jag mig och...” han sänkte rösten så bara jag hörde. ”... Då sa läkarna att jag inte kunde få några barn... Men sedan för några månader sedan tänkte jag på dig och barnet du väntade och ville då kolla upp för läkarna om det möjligen var nåt fel med den undersökningen. Det visade sig att de faktiskt hade gjort fel och jag kunde bli en pappa... Så... Jag fatta inte att jag gjorde så mot dig, Sally! Oh... Kan du förlåta mig? Vill du bli min?”
Jag stirrade chockerat på honom. Jag kunde inte fatta det han sa och jag ville inte förlåta honom, men när jag stirrade in i dom blå ögonen kunde jag inte säga nej! Jag kramade om honom och vi var genast ihop igen.
Vi bestämde att vi skulle försöka bli föräldrar igen så efter fem månader visade graviditetstestet positivt. Jag var överlycklig! Så då så började jag tappa ner på modelljobbet, ingen visste varför än för jag hade inget sagt till nån... Jag ville inte jobba för hårt när jag väntade barn, liksom!
Men så en dag på jobbet då de hade frågat mig om jag skulle ta emot ett jobb tackade jag nej och jag minns så väl min chefs min. Hon tittade besviket på mig och sa med blanka ögon:
”Sally.... Du har varit en av dom bästa vi jobbat med, men om du bara tackar nej till de stora jobben så måste jag tyvärr säga att... Ja... Vi måste avskeda dig!”
Jag blev chockerad men förstod ändå... Om man inte gör sitt jobb så får man ju nåt negativt mot än... Bara för att saker gick rätt, liksom att jag blev med barn men sedan blir avskedad betyder ju inte att det är fel! Jag kanske skulle bli hemmafru, det kanske var meningen?
Lite nedstämd så gick jag hem till vår lägenhet, tidigare än vanligt då. Såvitt jag visste skulle Mark vara iväg på jobbet så jag tog fram nyckeln när jag var framme vid dörren. När jag skulle låsa upp upptäckte jag att dörren var öppen... Så ja... Jag öppnade dörren och gick in.
”Hallå? Mark?” ropade jag. Det var tyst men sedan hörde jag lite fnitter och helt plötsligt dök en tjej i ett nattlinne in i hallen och skrattade. Jag stirrade chockerat på henne, hon gjorde likadant mot mig. Hon hade stannat upp och gapade och plötsligt kom Mark inspringande till rummet.
”Haha, Jane, vänta på mi... Oh... Sally, he-hej...!” sa han och svalde.
Jag kände hur ilskan steg när jag såg att Mark bara hade ett par byxor på sig.
”VAD FAN SKA DETTA BETYDA!?!?!? ÄR DU OTROGEN!?” röt jag högt mot honom och gav en mördande blick till den där Jane.
Usch, Ally! Det var hemskt! Mark gick och ställde sig jämte den där tjejen och bad henne gå. Med röda kinder gick hon och bytte om och stack sedan ur vår lägenhet. Sedan började Mark komma med påhittade ursäkter.
”Sally... Det är inte som du tror! Jane och jag är bara... Vänner!” sa han bland annat.
”Ha! Visst! Du sa att du skulle jobba! Men nej då! Du är här och leker med din 'vän' Jane!” röt jag åt honom.
”Men du skulle ju också för fan jobba!”
”Ja, men jag fick sparken! Jag fick sparken bara för att jag avstod från vissa jobb för jag väntar vårt barn!” skrek jag och tårar började trilla nerför kinden.
Mark gapade. ”Men... Men jag visste inte...Varför sa du inget!?”
”Jag ville att det skulle bli en överraskning och helst innan du hade druckit eller så så det inte skulle hända samma sak som förra gången!” sa jag och la huvudet i händerna.
Varför gjorde han så mot mig, Ally!?
”Nu skärper du dig, Sally! Sluta böla!” sa Mark och gick fram till mig.
”Va!? Sluta böla!? Hur skulle du reagerat om du kom hem till mig där jag jagade en ung kille i bara lite kläder!?”
Då gav Mark mig en örfil och jag fick en blåtira. Han är väldigt vältränad. Han tränar alltid inför sina filmer, så det blev enkelt blåmärken om han slår en...
”Du skulle aldrig göra så mot mig!” röt han.
”Nej, för jag är åtminstone trogen om man jämför med andra!!!” sa jag och slog honom också.
Mark blev vansinnig och tog tag i mig och slog mig, igen och igen... Tillslut låg jag på golvet med blåmärken och sår. Mark hade druckit igen hade jag märkt för när jag låg på golvet såg jag en vinbox stå i hörnet.
När jag låg på marken låtsade jag att jag hade svimmat och vid ögonvrån såg jag hur Mark stapplade sig iväg till sovrummet och satte på sig kläder, sedan gick han ut i dörren men sa innan han smällde igen den:
”Lägenheten tillhör mig... Du måste flytta sen...”
När han gått så reste jag mig upp och gick till badrummet. Jag tvättade ansiktet och mina rödsprängda ögon. Jag gick sedan och började packa alla mina kläder i en resväska. Jag tog upp min mobil och ringde och beställde tågbiljetter.
Ja du, Ally, jag bestämde mig för att åka iväg! Vart? Till New York! Älskade syster, jag sitter nu på tåget och skriver detta. Jag har en sjal runt huvudet så ingen ska se mina sår... Ally! Jag vet inte vad jag ska göra! Det första tåget jag kunde ta gick bara till Evansville, men jag ville så fort som möjligt komma bort från Mark... Oh... Jag är så rädd Ally! Jag vet inte vad jag ska göra! Ally! Jag är med barn och pappan till barnet har misshandlat mig två gånger! Men... Jag vågar inte ringa till polisen och han kommer söka upp mig... Oh... Hjälp...! Hoppas detta kommer fram snart...
Jag kommer nog hem på julafton till mamma och pappa, om de släpper in mig... Oh... Tänk om Mark söker upp mig på hotellet i Evansville!? Oh... Jag måste sluta skriva nu... Tåget stannar snart så... Ally! Jag älskar dig!
//Massor av kärlek från din syster Sally

Jag vek ihop alla papperna som var Sallys brev. SALLYS! Jag kunde knappt fatta det! Sally har skrivit till mig! Oh... Vad mycket hemsk hon varit med om... Och hon väntar barn... BARN!!!
Jag suckade djupt och gick ut till Oliver och mina barn.
”Oliver älskling...” sa jag försiktigt.
Han tittade upp. ”Ja, älskling?”
Oliver satt och läste en bok i en fåtölj och Sam och Pete var inte där.
”Var är barnen?” frågade jag då.
”I Sams rum och leker... Men... Vem var det ifrån? Brevet?” frågade han.
”Det... Det var från Sally...” sa jag.
Han stirrade på mig. ”Är du säker?”
Jag nickade. ”Ja... Hon har varit med om mycket...”
Jag började berätta vad jag läst för Oliver och han nickade långsamt.
”Vi måste ju anmäla till polisen om den här Mark... Och vi måste hitta henne... Och...”
”Jag vet, älskling!” sa jag. ”Men... Hon skulle ju komma imorgon, ska vi ta det då? Jag måste fixa så mycket annat och...” jag brast i gråt.
Oliver böjde sig över mig och la en arm om mig. Han sa tröstande ord och kysste mitt huvud och strök mitt hår.
”Såja, Ally... Det ordnar sig... Ska vi ta och försöka få tag på Sally? Så att hon vet att hon så gärna få komma hit? Att hon är välkommen och vi vill hjälpa henne? Ska vi göra det?” frågade Oliver mig vänligt och lugnt.
Jag nickade. ”Ja...Men.. Hur kan vi får tag på henne!?”
Oliver funderade ett tag. ”Oh... Jag vet faktiskt inte! Men... Vi kanske kan...”
Oliver blev avbruten av Pete som sprang in.
”PAPPA!!!!!!” skrek han och hoppade upp i Olivers knä och jag flyttade mig.
”Vad är det, Pete?” frågade Oliver bekymrat och gav mig en snabb blick.
”SAM SLOG MIG!!!” skrek Pete och började storgråta.
Oliver suckade och rufsade Pete i håret. ”Jaha, varför det då?”
”JAG VET INTE!!!” svarade Pete och skrek mer.
Jag skakade på huvudet och kvävde ett skratt. Det är både jobbigt och fånigt när dom är såhär... Överreagerar... Haha!
”Pete, ska mamma gå och hämta Sam så hon kan säga förlåt?” frågade jag vänligt.
”JA! Gör bamma det!!!” sa Pete och vände sitt huvud på Oliver och började gråta.
Jag gick in till Sams rum och såg Sam sitta där och förskräckt försökte sätta dit huvudet på sin Barbiedocka.
”Mamma! Titta vad Pete gjort!” sa Sam förskräckt när hon såg mig. Hon räckte fram sin Barbiedocka som hade ett löst huvud.
”Är det han som förstört hennes huvud?” frågade jag lugnt till den hyperventilerade Sam.
Hon nickade fort. ”Kan du fatta att han gjorde det åt lilla Amy!? Kan du laga henne!?”
”Ja... Ge mig Amy...” sa jag och Sam räckte mig dockan.
Jag tog tag i den och lyckades sätta dit huvudet ordentligt på ”Amy” och Sam lugnade ner sig.
”Tack mamma!” sa hon och andades ut.
”Inga problem! Men gumman... Pete är jätteledsen för att du slog honom...”
”MEN HAN SKADADE JU AMY!!!”
”JA, jag förstår varför du gjorde så, men han vill att du ber om ursäkt, annars slutar han aldrig gråta! Och det är din plikt som storasyster att vara snäll mot din lillebror...”
”Okej!” sa Sam och sprang ut till rummet där Pete skrek i Olivers famn. Jag följde hastigt efter. ”Förlåt Pete! Det var inte meningen att slå dig, jag blev bara upprörd över Amy... Men förlåt!” sa hon när hon såg Pete.
Pete slutade genast skrika och blev som ett solsken. ”Ja!” sa han glatt.
”Ska vi fortsätta leka?” frågade Sam.
Pete nickade. ”Ja! Men... Pappa vara med!” sa han.
Oliver och jag utbytte blickar men jag gav honom en snabb nick.
”Javisst kan han det! Så länge fixar jag dom andra sakerna vi snackade om Oliver...” sa jag och han fattade vad jag menade.
”Ja! Kom så leker vi!” sa han och följde efter Pete och Sam.
När de gått så gick jag till datorn och tog upp en hemsida för att söka nummer. Jag skrev in vid spalten för namn: ”Sally Clarkson” och sedan vid spalten för stad skrev jag in: ”Los Angeles”.
Tjugofem resultat dök upp. Alla var mobiler, förutom tre stycken, så de kunde jag stryka!
Jag satt och funderade en stund. Jag trummade på skrivbordet. Vem kan var min Sally? Min syster? Hon måste väl vara nån av dessa tjugotvå Sallys? Hur skulle jag få veta vem som var hon? I så fall måste jag ju ringa alla nummer...
Efter mycket funderande bestämde jag mig för att faktiskt ringa alla nummer, bara så jag kunde hitta min syster!
Jag tog upp telefonen och slog in det första.
”Ja, det är Sally!” sa en ganska mörk stämma efter att jag klickat på ringknappen efter att har skrivit in det första numret. Jag hörde direkt att det inte var min Sally... detta var nån svart kvinna...
”Oh... Ursäkta mig! Jag ringde fel... Sökte efter en annan Sally... Ledsen...” sa jag lite blygt.
”Oh... Jaha... Jaja! Gör inget! Ha en bra dag!” sa kvinnan och la på.
Jaha... Det gick ju bra...
Jag suckade och slog in nästa nummer.
”He-hej... Det är Sally!” sa en väldigt ung liten flicka i telefonen.
”Oh, hejsan! Jag få be om ursäkt, jag ringde fel nummer... Sökte en annan Sally... Haha, men förlåt mig... Adjö då! Ha en bra dag!” sa jag och la på.
Det gick ju heller inge vidare... Jag fortsatte ringa och det gick lika dåligt allihop försök, ingen var den rätta Sally!
Det var tre nummer kvar. Jag började slå in det på telefonen men då kom Oliver in.
”Ally... Det är mat nu och Sam vill baka mer... Eh...”
Jag suckade. ”Oh, javisst! Förlåt!” sa jag. ”Jag kommer!”
Jag suddade ut numret, stängde ner hemsidan och stängde av datorn. Jag var ju tvungen att fixa annat!
Så resten av dagen gick ut på att baka med Sam och annat så det hade inte blivit nån bra framgång... Så när jag skulle sova tänkte jag bara på Sally om att jag inte lyckats få tag på henne! Inte på tio år och inte nu heller! Varför!?

Nästa dag var ju barnens favorit dag, julafton! Vi var inte hemma så länge, vi åt mest frukost, packade (vi skulle sova över hos mina föräldrar) och gjorde oss i ordning, sedan var det bara att sätta oss i bilen!
Vi brukade säga att vi bodde i New York när jag var liten, men egentligen bodde vi utanför och mina föräldrar bor ju kvar så vi var tvungen att köra en bit för vi bodde på andra sidan av Manhattan! Och då måste man åka igenom New Yorks inre stad har och den har MYCKET trafik och staden är STOR så det tar faktiskt två timmar!
Det var Oliver som körde och det var bra för jag tänkte bara på Sally... Satt hon på ett tåg nu? Hon som jag säger att hon åker till New York med tåg, men egentligen åker hon till en station innan för att kunna komma snabbare till mamma och pappa.
Det gick långsamt för det var ännu fler taxis på New Yorks vägar nu på julafton så det var inte så kul... Så jag slöt mina ögon och... Ja... Somnade!
Jag vaknade igen och då var vi framme! Vi gick in och välkomnades av kramar och kindpussar. Det var trevligt att hälsa på, men inte att ha egna pratstunder med mamma, hon var ganska sträng av sig och det oroade mig idag... För om Sally inte haft kontakt med dom på tio år heller undrar jag hur välkomnande mamma är mot Sally...
Timmarna gick. Vi hade fått lite makor till lunch så vi skulle få plats med julbord till middag så lite smått hungrig var man allt! Men ja... Tiden gick och ingen Sally dök upp... Jag blev orolig och kände hur tårarna brändes...
”Vad är det, Ally?” frågade mamma som märkte hur frånvarande och nedstämd jag var.
Jag vände mig om mot henne. ”Va? Nej... det är inget! Bara trött! Hade svårt att sova... Tänkte på annat...” svarade jag och log lite smått.
”Jaha... Okej... Men sluta vara så borta nu! Kalle Anka är strax slut och Brian är redan iväg och köper tidningen... Så var beredd!”
Jag nickade och drack fort upp det jag hade i glaset så jag kunde sätta mig med mina barn och vänta på tomten som egentligen då var min pappa...
Det bankade på dörren då Kalle Anka slutat.
”Oh! Vem kan det vara?” frågade Oliver och log stort.
”TOMTEN!” vrålade Sam och Pete i kör.
”Ja... Låt se om så är fallet...” sa Oliver och öppnade dörren.
Ja, där stod ”Tomten” med en stor säck med julklappar. Oliver stängde dörren och satte sig sedan på en stol för att höra om han skulle få några klappar.
”Tomten” började dela ut klappar till oss. Det var så kul att se Sams och Petes glada ansikten när de fick en present.
”Oh... Det var allt i denna säcken... MEN jag har en till där ute... Jag ska gå och hämta den...” sa ”Tomten” och gick ut genom dörren.
Efter en stund bankade det på dörren. Denna gången var det min tur att öppna tyckte jag och reste mig upp.
”Oh! Är det tomten som kommer tillbaka...?” frågade jag och öppnade dörren.
Jag förväntade mig en rödklädd gubbe med lösskägg (alltså min far) men det var det inte. Det var en blåslagen och rödhårig kvinna med vackert ansikte (om det inte skulle vara så blåslaget). Jag höll på att tappa andan när jag såg kvinnan. Jag stirrade på henne med öppen mun.
Tårar började rinna ner för hennes kind. ”Känner du inte igen mig, Ally?” frågade hon med en sprickfärdig röst som jag väl kände igen.
Jag kastade mig i hennes famn och brast ut i gråt.
”Sally! Oh, Sally! Kom in!” sa jag och i princip drog in henne. Jag såg att hon hade en grön vinterjacka på sig och håret var ovårdat. Jackan var väldigt stor märkte jag, troligen för att täcka magen som snart skulle puta ut där.
När Sally kom in i rummet stirrade alla på henne. Olivers ögon blev blanka, Pete och Sam såg bara i princip chockade ut, men mamma hon såg hatisk ut. Säkert så hade Mark sett ut när Sally berättade om att hon var gravid.
”Vad gör du här!?” frågade mamma väldigt hatiskt.
”Jag... Jag ville komma hem!” sa Sally med fler tårar glida nerför kinden.
Mamma tänkte säga nåt då pappa (jag menar ”Tomten”!) kom in med en till säck julklappar.
”Ho, ho! Tillbaka igen! Finns det några snälla bar... SALLY!?”
”Hehe... Hej, pap... Tomten!” sa Sally och jag såg att en rodnad nästan spred sig på hennes kinder då hon såg honom som tomte.
Det blev en lite tystnad men Pete avbröt den. ”Vem är hon?” frågade han och pekade på Sally.
Jag gav Sally en snabb blick, men hon bara log. Hon gick till Sam och Pete som satt jämte varandra och så hukade Sally sig.
”Är det ni som är Sam och Pete?” frågade hon vänligt och dom nickade på huvudet. ”Jo, jag är er... Er moster! Haha! Visste ni om att ni hade en moster som heter Sally och som alltid önskat att se er två?”
Pete och Sam stirrade chockat på Sally men sedan spratt Sam upp i ett leende. ”Moster Sally!” sa hon och kramade om Sally.
Sally log och drog sin hand igenom Sams röda hår som var precis likadant som Sallys... De var väldigt lika...
Kramen avslutades och sam hade ett skinande leende på läpparna, likaså med Sally fast hon hade också tårar i ögonen. Hon hade vänt sig om mot Pete och hon räckte fram sina armar och efter en liten stund så började Pete också krama henne, men denna kram var kortare.
Sally reste sig upp och tittade på mamma. ”Snälla... Kan jag få sova här? Jag har gått i flera timmar från en tågstation...”
Jag stirrade chockerat på henne och tänkte precis fråga vad hon höll på att snacka om, men mamma hann före!
”Unga dam! Vad pratar du om!? Har du GÅTT hit från närmaste tågstation? Men det ligger ju tre mil härifrån! Nu får du förklara dig!” sa hon strängt.
Sally suckade. ”Jag kunde inte få tag på en taxi så jag bestämde mig för att gå hit! Så snälla, kan jag sova här?”
Mamma såg tveksam men hon hann inte svara förrän ”Tomten” hade sprungit fram till Sally. ”Oh! Lilla vän! Såklart få du sova här! Vi... Dom har saknat dig så!” sa han lite tvekande (så han inte skulle avslöja att han inte var tomte, han var ju tvungen att behålla sin roll) och med gråten i halsen och gav henne en kram. ”Du kan säkert sova i ditt och Allys barndomsrum!”
Sally log. ”Tack... Tomten!”
Mamma såg fortfarande arg ut, men jag såg hur hennes ögon blänkte.

Vi hade äntligen delat ut presenterna och ätit julbord såg gick Pete och Sam och la sig. Jag och Oliver hade kommit överens om att jag skulle sova i samma rum som Sally så hon och jag kunde prata. Mamma hade också äntligen kramat om Sally och börjat gråta för att uttrycka hur mycket hon faktiskt saknat Sally!
Men ja... Det blev senare och vi var så trötta så Sally och jag gick och la oss i vårt barndomsrum. Det var sig likt. Två sängar mot varsin vägg och mittemellan stod ett skrivbord med en gammal bandspelare på.
Sally rusade fram till den och letade igenom högen med band vi hade bredvid. Hon tog tag i ett och satte i den i spelaren.
Jag kände genast igen den. Denna låten hade vi lyssnat på jämt, nästan varje kväll när vi var runt tio år! Det var låten ”Home Sweet Home” med Mötley Crüe.
Sally slängde sig på sängen och jag satte mig bredvid. Hon suckade djupt och vände sig sedan om mot mig.
”Minns du alla gånger vi lyssnade på denna? Vi brukade diskutera texten hela tiden... Det finns många tolkningar... Kommer du ihåg?” frågade hon mig.
Jag nickade och log. ”Ja, det gör jag! Kommer du ihåg tolkningen vi hade kommit på om att den handlade om hunden Lassie?”
”Haha! Ja! Eller den om en guldfisk!”
”Ja... Men vet du vad jag har för tolkning om den nu, Sally?”
Sally skakade långsamt på huvudet. ”Nej... Vill du berätta?”
”Visst!” sa jag och satt mig ner på rumpan istället för att sitta på benen på golvet. ”Den handlar om dig... Du hade stora drömmar... Du var en drömmare... Du har ett hjärta av guld... Saker gick både fel och rätt men det betyder ju inte att det blev negativt och så alltid... Det ledde ju till annat! Och ja... Du har ju gått från en station som låg tre mil bort, bara för att komma till ditt ljuva hem! Mycket har hänt... Det har varit som en storm och du gjorde saker du trodde var rätt, men allt ledde dig tillslut hem, hem till din familj! Du drömde om kärleken, romantiken men det var familjen du saknade allra mest och du hade ju kärleken här... Det har hänt mycket så att du har hållit på att falla i bitar, men ja... Nu är du här! Hos dom som älskar dig och så kommer du bli mamma... Och förhoppningsvis kommer du hitta en man som älskar dig för den du är och inte är elak eller så och då kommer han bli världens lyckligaste man! För du är fantastiskt! Jag älskar dig Sally...!”
Sally log och tårar föll för hennes kinder. ”Tack!” viskade hon och slöt ögonen. ”Älskar dig med, Ally!”
Hennes andetag blev djupare och jag förstod tillslut att hon somnat så jag la täcket över henne, spelade om låten och gick och la mig jag med och somnade med en lycka i hjärtat över att ha min syster bredvid, som det var minst tio år sen senast...


som sagt gRATTIS igen till båda två

OMR!!!!!!! JAG VANN!?!?!?!?!?!? :O
Oh! Vad glad jag blir! :'D Men du är ju också superduktig, Jen93 och äldre än mig så... Wow! Chockad, men lycklig! TACK SÅ MYCKET!!!