Borgen (sjunde året)

Vad är det för dag idag? Jo, lördag! Och det innebär som vanligt ett nytt kapitel i din underbara berättelse! Oj, Miriam äter skinnet på laxen! Herregud! Det är ju inte så gott! Kycklingskinn är däremot supergott.

En mening får mig dock att fundera lite:

Jag, däremot, hade plötsligt fått ett ofattbart sug efter allt som var gyllene och saftigt, inte bara pumpasaften. Min egen potatis var slukad för länge sedan och jag kunde inte låta bli att kasta längtansfulla blickar på Dracos tallrik där det mesta av maten låg kvar, ljuvligt glänsande av färskt smör.

Om du ser den understrukna delen, så undrar jag en sak. Är hon... gravid?!



Alltså, jag kan inte låta bli att fundera. För jag har för mig att man får mer aptit då.

Vänta, stopp och belägg! Vid ett tillfälle säger Malfoy "miss Silver"! Känner han till att Miriam och Metrimona är en och samma person?!


Tänk om han får veta att hon är mugglare? Spänningen är olidlig. Gud, jag blir alldeles pirrig i kroppen av all spänning!

Tips:

Jag, däremot, hade plötsligt fått ett ofattbart sug efter allt som var gyllene och saftigt, inte bara pumpasaften. Min egen potatis var slukad för länge sedan och jag kunde inte låta bli att kasta längtansfulla blickar på Dracos tallrik där det mesta av maten låg kvar, ljuvligt glänsande av färskt smör.

Jag undrar om du kan skippa det ena komma-tecknet. Det skulle se bättre ut, men jag vet inte. Du bestämmer själv.
Jag tyckte dock att det verkade vara malplacerat. Annars kan man kanske ändra meningen på ett sätt. Se mina alternativ.

Jag däremot, hade plötsligt fått ett ofattbart sug efter allt som var gyllene och saftigt, inte bara pumpasaften. Min egen potatis var slukad för länge sedan och jag kunde inte låta bli att kasta längtansfulla blickar på Dracos tallrik där det mesta av maten låg kvar, ljuvligt glänsande av färskt smör.



Däremot hade jag plötsligt fått ett ofattbart sug efter allt som var gyllene och saftigt, inte bara pumpasaften. Min egen potatis var slukad för länge sedan och jag kunde inte låta bli att kasta längtansfulla blickar på Dracos tallrik där det mesta av maten låg kvar, ljuvligt glänsande av färskt smör.




Studera själv kan jag lika gärna göra hemma.

Meningen låter lite skum i mina öron när jag läser den högt. Se mitt exempel.

Om jag skulle studera ensam, hade jag lika gärna kunnat göra det hemma.

Bra att Malfoy blir tillsagd att gå till sitt rum. Nu får vi se hur det går.

Mintygirl89 




Kapitel 50 - By

Hogsmeade låg snövitt som ett försenat julkort framför mig. De eleganta vinterstövlarna lämnade nätta spår i den mjuka bomullen. Det hade fallit sådana mängder att man inte ens med magi hade kunnat hålla undan den ordentligt, och överallt syntes butiksägarna röja framför sina ingångar efter lunchen.

Jag spanade in i varje hemlighetsfull entré för att försöka utröna vad som faktiskt såldes där inne. Trots det allvarliga läget vi befann oss i fanns det en del av mig som tänkte praktiskt. Vi hade redan tillbringat en natt på puben och visste inte något om hur länge vi skulle bli tvungna att stanna. Även om Severus nog kunde ordna det mesta med magi ville jag klara mig själv om det behövdes, och Metrimonas tjusiga utseende krävde dagligt underhåll med hjälp av smink, krämer, nagellack och rakhyvlar. Det talas aldrig om sådant i sagoböckerna.

Klädbutikens skyltfönster såg lockande ut och hade redan hunnit ta fram matchande munskydd till de olika dräkterna. Ja, allt gick ju så mycket snabbare i den magiska världen. Några enkla formler både tvättade och torkade våra kläder på nolltid, så inköp av sådant handlade i så fall endast om att variera garderoben. Något som inte kändes alltför aktuellt i våra närmast uniformerade roller som spelpjäser.

Spelet fick mig att åter fokusera på vart jag egentligen var på väg, till Jessicas boning i byn, och att det var ett skyndsamt ärende med tanke på ungdomarnas kommande möte. Draco var inte den typ av elev som medgörligt skulle låta sig undervisas ensam på ett hotellrum hur länge som helst och mina kunskaper räckte av naturliga skäl inte långt för hans utbildning. Han måste få börja träffa Elli och bli insatt i vad de gjorde på skolan. Gryffindor hade förmodligen fokus på förvandlingskonst, eftersom det var självaste McGonagall som förestod elevhemmet. Om hon nu hade tid att undervisa? Hon fungerade ju som en sorts ställföreträdande rektor på stället och måste diplomatiskt hålla stånd mot Dödsätarna. Ja, en riktigt eländig soppa var det, tänkte jag trött och kände mig nästan lika till åren kommen som den respektingivande lärarinnan.

En affär som sålde vykort fångade mitt intresse. Den såg nästan ut som en liten souvenirbutik från mugglarvärlden, dock med den stora skillnaden att väggarna där inne täcktes av sittpinnar där post-ugglor satt och plirade mot ljuset eller tog sig en lur under vingen. Nästan magnetiskt drogs jag till de små bilderna i sina ställ. Kunde inte låta bli att ta ner några, titta på dem och deras typiska vyer av Hogsmeade. Vrida och betrakta den tomma baksidan. Där man skulle kunna skriva några rader med en fjäderpenna. Några ynka små ord bara …
“Ursäkta, miss, men vi vill att ni renar händerna innan ni rör varorna.”
Jag frös i rörelsen, med vykortet mellan tummen och pekfingret, och såg frågande på den lille trollkarlen som kom trippande ut till ställen.
"Renar?"
"Ja, att ni vidrör den här blomman, miss. Som neutraliserar. Utbrottet av sjukdomen finns ju så nära oss. Varje butik har sådana här blommor nu, som man använder vid entrén." Han nickade mot en kruka på en hylla precis vid dörren. Jag följde hans blick och gled sedan över till kortet i mina händer, som jag redan hade tagit i med orena händer. En febrig känsla, som inte var det minsta sjukdomsrelaterad, hade gripit mig.
"Jag … jag ska be att få köpa det här, sir. Nu när jag ändå har tagit i det. Och … kan jag skriva direkt här inne och skicka med en av ugglorna?"
"Naturligtvis, miss. Det är essensen av hela vår verksamhet. Den här vägen!" Han visade mig in i butiken med några få steg fram mot en bänk där en rad fjäderpennor stod uppställda och bara väntade. Mitt hjärta bultade hårt när den lille butiksägaren sprayade dem alla med någon magisk substans, som sänkte sig över dem i glittrande moln, och sedan gjorde en inbjudande gest mot bänken.

Hela fjädern skälvde när jag satte spetsen mot pappret och bläcket stänkte små prickar på den hårda pappersytan.
Ta hand om er. Sluta aldrig spela er musik. Allt är väl, hoppas så även med er … Merlin, vilka klichéer, men att jag alls skrev några ord till mina föräldrar var ett stort vågspel. De måste ju förstå att det var jag som skickade detta till dem?

Snabbt som ögat räckte jag över kortet till den lille trollkarlen, som tog emot det med behandskade händer och fäste det vid benet på en burrig uggla. Jag mötte djurets vänliga, bruna ögon som en tröst och försäkran om att det skulle gå bra. När den lyfte de omfångsrika vingarna andades jag ut. Nu var det bara den enkla delen av mitt ärende kvar.



Det var med en känsla av lättnad jag nådde Jessicas dörr och min knackning lät en aning hårdare än vad jag hade tänkt. Det tog en stund innan steg hördes inifrån. Kanske åt hon fortfarande lunch?

Den tanken fick jag dock helt överge när dörren slogs upp och Jessica stod där, iförd en morgonrock av tjockt tyg och någon märklig bindel uppskjuten i pannan. Vid första anblicken trodde jag att det var ett munskydd men förstod snart att det måste vara en sovmask. Skuggorna under korpens ögon vittnade om att hon, trots att det var mitt på dagen, kom direkt från sömnen. Hade hon varit på uppdrag under natten?
“M?” utbrast hon förvånat och avsökte reflexmässigt området bakom mig med blicken och tillade: “Vad kan jag stå till tjänst med?” Så som läget nu var måste det ändå vara oväntat att möta mig ensam.
“Förlåt om jag störde. Jag trodde inte att du sov …” Det var som om jag tappat farten lite, och flackade besvärat med blicken över morgonrockens invecklade broderier. Två snirkliga B vid vardera manschetten och ett större nära kråset vid halsen.
“Åh, det kunde inte du veta. Kom in, men var vänlig och håll avståndet.” Jag smög efter henne in i boningen, mån om att efterfölja hennes uppmaning. Och för att vara effektiv framförde jag mitt ärende så snart vi satt vid varsin ände av bordet, med händerna om de sedvanliga tekopparna, dock innehållande starkt kaffe denna gång.
“... och trots att omständigheterna med sjukdomsutbrottet nu har fördröjt våra planer, har jag en förfrågan till dig om att snarast föra ut eleven från slottet”, förklarade jag och såg ivrigt på Jessica genom ångorna från den heta drycken. Hon lyssnade uppmärksamt, men hennes ansikte var svårt att tyda.
“Eleven?” muttrade hon och sköt upp sovmasken i pannan ytterligare.
“Ja, miss Jacobsson”, sa jag förbryllat. “Vi behöver få ut henne genom skölden och du är den enda som skulle kunna genomföra det.”
Korpen rynkade pannan och såg på mig med dimmiga ögon.
“Ja, hon behöver komma ifrån smittan”, sa hon tonlöst. Det slog mig att hon måste vara mycket trött och att detta nog var första gången jag sett henne utan sin vanliga skärpa.
“Absolut”, höll jag med, “det blir ju ytterligare en fördel med att komma ut från slottet. Och givetvis får båda ungdomarna använda munskydd och hålla avstånd när de träffas.”
“Ungdomarna?” Nu tycktes hennes fokus suddas ut igen. Som om hon inte mindes vår plan eller att Draco stått med oss utanför hennes dörr så sent som igår. Så tog hon sig för pannan: “Ja, ja. Du menar naturligtvis pojken.” Hon skakade på huvudet, tog en stor klunk av det starka kaffet och såg plötsligt på mig med totalt fokus när hon sa: “Vi måste ändra våra planer. Det är ingen bra idé att de där två träffar varandra.”

Ännu en gång har du skapat ett bra kapitel! Känns så mysigt att läsa det! Aha! Vi får möta Jessica igen! Oj, hon köper ett vykort. Vad mysigt! Jag undrar dock vem hon skickar det till. Det får vi väl veta så småningom. Kan det vara till sina föräldrar.

Vänta, är hon i Hogsmeade? För jag har för mig att madam Malikins klädbutik inte är en butik där, utan i Diagongränden. Ja, ja, nog om det. Det ska bli spännande att se hur det ska gå.

Tips:

Madam Malkins dörr skyltfönster såg lockande ut och hade redan hunnit ta fram matchande munskydd till de olika dräkterna

Den röda meningen låter skum i mina öron när jag läser den högt. Jag skriver ner två alternativ, så kan du välja ett.


Madam Malkins skyltfönster såg lockande ut och hade redan hunnit ta fram matchande munskydd till de olika dräkterna


Madam Malkins dörr såg lockande ut och hade redan hunnit ta fram matchande munskydd till de olika dräkterna

EDIT: Nu ser jag att hon skriver till föräldrarna. Undrar hur de skulle reagera om berättade vad som hände i sjön!

New edit av Refrens låt I want you here again! https://www.youtube.com/watch?v=6W7vKrc3DPM&list=OLAK5uy_lPDSwFIuMbLfyeQA4SvEJCydMzA4_hdI8

Trezzan


Mintygirl89 


Nordanhym




Kapitel 51 - Omvandling - medförfattare Trezzan

En knackning, knappt urskiljbar eller hörbar, gör att Jessica genast slår upp ögonen där hon stilla och orörlig legat i djupsömn. Åren tycks ha gått för snabbt och varenda muskel värker efter den knappt obefintliga sömnen hon sovit. Hon skjuter upp sin sovmask i håret och bländas ögonblickligen av ljuset som väller in genom sovrumsfönstret. Den ständiga vaksamheten som är så djupt bosatt i henne skulle kunna få henne att vakna ur graven, muttrar hon inombords innan hon slänger av sig duntäcket, sätter sig upp, och kliver i ett par varma innetofflor i ull, helt gjorda för Skottlands högländer under de kalla vintermånaderna.



Hennes bevakningsformler som i flera etapper lagts över hennes simpla boning avslöjar att det inte är någon annan än Miriam som tappert står kvar i yrvädret och troget väntar på att hon ska öppna. Hade det varit någon annan, till och med Snape, hade Jessica fallit ner i sängen igen och tystat rummet från störande ljud men hon vet att Miriam inte skulle uppsöka henne om det inte vore något mycket viktigt. Hennes kropp protesterar när hon hastigt sveper in sig i den ankellånga morgonrocken hon stulit från Sirius ett par veckor tidigare. Ett rus av välbehag infinner sig hos henne när hon tar ett djupt andetag av morgonrockens intensiva doft. Hon saknar honom mer än någonsin i stunder av total utmattning. Ett par ljudliga steg för henne fram till dörren som hon graciöst sveper upp samtidigt som kylan omfamnar henne med passionerad kraft.
“M?” säger hon förvånat. “Vad kan jag stå till tjänst med?”
“Förlåt om jag störde. Jag trodde inte att du sov …” Metrimona flackar besvärat med blicken där ute på förstukvisten.
“Åh, det kunde inte du veta”, Jessica avfärdar ursäkten med en viftande hand, “kom in, men var vänlig och håll avståndet.” Inte för att M befinner sig i någon riskgrupp, tänker Jessica, men det finns en risk att Severus gör det och hon vill ingen av dem något illa.

Metrimona smyger efter Jessica in i boningen och snart sitter de vid varsin ände av köksbordet med starkt kaffe upphällt i de stora tekopparna.
“Vi behöver prata om hur allt ska fortskrida”, säger Metrimona och håller stadigt om sin kopp med båda händerna. “Severus och jag har ju börjat genomförandet, och trots att sjukdomsutbrottet nu har fördröjt våra planer, har jag en förfrågan till dig om att snarast föra ut eleven från slottet.”
Metrimona ser ivrigt på Jessica genom ångorna från den heta drycken. Jessica lyssnar uppmärksamt men har en smula svårt att bearbeta informationen och håller inte samma ögonkontakt som hon brukar.
“Eleven?” muttrar hon och skjuter upp sovmasken i pannan ytterligare medan hon noggrant fingrar på koppens öra.
“Ja, miss Jacobsson”, säger Metrimona förbryllat. “Vi behöver få ut henne genom skölden och du är den enda som skulle kunna genomföra det.”
Korpens blick är dimmig och trött. Hon rynkar pannan när hon betraktar den ivriga kvinnan vid andra änden av bordet och höjer ögonbrynen i en inre konversation med sig själv.
“Ja, hon behöver komma ifrån smittan”, säger hon tonlöst.
“Absolut”, håller Metrimona med, “det blir ju ytterligare en fördel med att komma ut från slottet. Och givetvis får båda ungdomarna använda munskydd och hålla avstånd när de träffas.”
“Ungdomarna?” Jessica ser förvirrad ut ett ögonblick men tar sig sedan för pannan: “Ja”, svarar hon sedan begrundande. “Du menar naturligtvis pojken.” Hon skakar på huvudet, tar en stor klunk av det starka kaffet och ser plötsligt på sin yngre vän med totalt fokus: “Vi måste ändra våra planer. Det är ingen bra idé att de där två träffar varandra.”
“Men … varför?” utbrister Metrimona spontant och ställer ifrån sig koppen på bordet med ett bestört ansiktsuttryck. “Visst förstår jag att det innebär en risk, men … vi har ju redan tagit det så långt, fått hit Draco och han är verkligen inställd på att få träffa sin jämnåriga kamrat. Jag förstår att vi behöver göra andra arrangemang, att du kanske inte vill ha dem här i din boning med tanke på smittan och att miss Jacobsson inte kan transporteras in och ut hur som helst … men …” Hon hejdar sig när hon märker hur alla motargument ramlar ur henne som total kontrast till det hon vill uppnå.
“Lugn, M. Det finns en del omständigheter som komplicerar saker och ting.”
“Det kan omöjligt ha uppstått ur det blå, Jessica?”
“Vad är klockan, M?” frågar Jessica, och Metrimona stirrar oförstående på henne. “Verkar jag vara den sortens människa som sover bort mina dagar utan anledning?” förtydligar korpen och Metrimona skakar bestämt på huvudet.
“Var du på uppdrag i natt, Jessica? Har det hänt något som förändrar saker och ting?”
“Pojken är inte fullt så ofarlig som han verkar.”
“På vilket sätt? Det är viktigt att jag får veta. Ni måste tala klarspråk med mig. Inga fler hemligheter!” Metrimonas röst låter plötsligt ovanligt hård. “Jag tillbringade tid ensam med honom så sent som för någon timme sedan.”
Jessica lutar sig okaraktäristiskt tillbaka, på ett sätt som påminner om Sirius Blacks kroppsspråk, drar frustrerat bort sovmasken från håret och för fingrarna genom håret som för att lugna nerverna.
“Minns du vad jag sa till dig för bara ett par dagar sedan, om den unge godsherrens syfte?” frågar Jessica och riktar sin isklara blick mot Metrimonas glamourerade yttre.
“Jag minns mycket väl, Jessica. Men jag förstår inte vad det har med saken att göra. Förklara för mig är du snäll.”
“Min Herre har stora planer för Draco Malfoy och pliktkänslan riskerar att vara alltför stark hos Lucius son, med tanke på omständigheterna kring hans mor”, Jessica läppjar på sitt kaffe emellan orden, “Jag tror inte att unge herr Malfoy skulle riskera att skada eller utsätta dig för fara, Metrimona, med tanke på att du inte bara har rollen som rektorns biträdande assistent utan även delar släktskap - ja i den mån som Draco Malfoy vet om.”
“Han skulle inte utsätta Elli för fara heller … eller Miriam”, säger den unga kvinnan djärvt. “Jag fick den bestämda känslan i förmiddags när jag undervisade honom. Han talade faktiskt varmt om både sin studiekamrat och om latinläraren som försvann.” Hon utelämnar det faktum att Draco försökte pressa henne på information. Det kan vara klokare att nämna en annan gång.
“Ända sedan fröken Jacobsson reste till England för första gången har hon dragit åt sig alltför mycket uppmärksamhet och Herren har uppvisat ett stort intresse för henne. Just nu har det intresset stillnat med tanke på att Eleonora befinner sig på Hogwarts och är i säkert förvar, i Mörkrets Herres tycke - men ungdomar som bevittnat Dracos och Eleonoras interaktioner har inte kunnat undgå att se en viss… kemi dem emellan. Talade inte även du om för mig att du uppmärksammat den?”
“Jo …” Metrimona tänker att den där så kallade kemin nog är själva den grundläggande anledningen till varför hon envisas med det här. “Men varför skulle ett sådant tycke mellan ungdomarna vara negativt?” frågar hon. “Och vad är det för intresse herren har uppvisat för Eleonora? Det är en nyhet för mig. Ser han henne som ett hot mot Dracos syfte och uppdrag?”
“Möjligtvis såg min Herre unga fröken Eleonora som ett hot mot Dracos uppdrag till en början, och ville stundvis ha tag i flickan för att använda henne som ett vapen ifall Draco inte följde order - någon att disciplinera för att Draco skulle underordna sig Herren. Det Herren numera misstänker skulle kunna ha katastrofala konsekvenser.” Jessica reser sig stelt från stolen och balanserar sin kaffekopp på handflatan när hon lutar sig besvärat mot fönstret och blickar ut över snöovädret. När hon vänder sig om igen har hon en trygghet dinglandes från läpparna i form av en av Sirius Blacks cigaretter.

Metrimona ser igenkännande på den och hennes ansikte mjuknar. Hon önskar att länken med silvermånen från Severus fortfarande hängde om hennes hals, men den hade varit ett alltför tydligt kännetecken på vem hon egentligen är.
“Katastrofala konsekvenser? Jag förstår i så fall din oro, Jessica. Självklart gör jag det”, säger hon varmt till den rökande kvinnan. ”Berätta för mig. Vad är det herren misstänker?” Ovetskap är alltid det värsta alternativet, tänker Metrimona precis som på hotellrummet föregående kväll. Det har blivit ett fundament för henne.
“Draco Malfoy skapades med ett syfte, detta vet vi”, pustar Jessica, blåser ut ett moln av rök och viftar dramatiskt, men okaraktäristiskt, med armen. Hon lutar sig mot stolsryggen med ena handen och viftar hår ur ansiktet. “Vad många inte vet, ja nästan ingen har kunskap om faktumet, är att Herren hade ytterligare planer om barn skapade med syften. Mörkrets Herre har fått anledning att tro att fröken Eleonora Jacobsson är en förlorad del av hans plan, en flicka skapad med ett syfte. Om så skulle vara fallet är det av högsta prioritet att hålla isär dem, håller du inte med, M? Vi måste göra allt för att motarbeta mörkret, hur mycket det än försöker bosätta sig i oss.”
“Åh … helvete.” Metrimona svär på svenska i ren frustration. Hon smäller den enorma koppen i bordet och börjar vandra runt på trägolvet så att plankorna knakar under hennes spetsiga klackar. Så vänder hon sig mot sin vän: “Vad ska vi göra, Jessica? För jag tror … “ Och tanken kommer som en självklarhet till henne. “Jag tror inte att vi kan hålla isär de här två även om vi skulle vilja. Inte i förlängningen.”
“Du har antagligen rätt”, suckar Jessica och askar tankspritt rakt ner på golvet. “Det är möjligt att mer tid isär skulle innebära ännu mer splittrade känslor för ungdomarna. Om Draco Malfoy är någonting som sin far är han tyvärr mycket mottaglig för mörka krafter. Ärligt talat vet jag inte vad som skulle vara bäst för dem, M. Om vi avvaktar kanske Mörkrets Herre tar saken i egna händer, men om vi tar itu med detta och låter dem träffas kanske Herren nöjer sig. Han har, som tur är, mycket att stå i.”
“Jag vill självklart inte att någon av dem ska bli skadad.” Metrimona knyter handen mot sitt hjärta, önskar mer än någonsin att länken hängde där. “Och om det är så farligt som du säger … vi måste göra det som är säkrast för ungdomarna ... men det här är helt ny information. Har Eleonora själv en aning om det?”
“Nej. Hon vet ingenting, och jag tror det är bäst om det förblir så - i den mån det är möjligt”, säger Jessica bestämt och kastar in den avslutade cigaretten i eldstaden.
Metrimona nickar: “Du vet nog bäst. Men jag lider med Eleonora som inte har kännedom om något så här viktigt. Det är fruktansvärt att undanhållas information av den kalibern och sedan rasar plötsligt allt ner över en. Det kan bli ett trauma ...”
“Hon ska inte veta någonting!” fräser Jessica men lägger skyndsamt en hand för munnen när hon inser hur hårda hennes ord är. “Du… du får ursäkta mig M.” Jessica flackar med blicken, vågar inte riktigt låta den vila mot något alls, och tar sig tafatt för pannan innan hon vänder sig från sin unga vän. Hon litar inte på sina ord.
“Jag ska inte lägga mig i det”, säger Metrimona avväpnande men betraktar fundersamt Jessica. “Jag inser att det inte är min sak. Men jag hoppas att hon får veta sanningen en dag. När allt det här hemska är över ...”
“Nej… nej”, viskar Jessica knappt hörbart. “Det är bäst om hon aldrig får veta.”
“... och herren inte längre är ett hot …” Metrimona hejdar sig. Det är något med Jessicas reaktion som inte stämmer. Och när hon tänker på saken har det alltid varit så. Underligt agerande överlag från korpen så fort Elli kommit på tal.
“Jag måste nog ändå säga att fel beslut togs angående fröken Jacobsson”, säger Jessica som verkar ha samlat sig något innan hon sätter sig ner på stolen, propert som en dam, och möter Metrimonas blick igen. “Hon borde aldrig ha kommit till England utan stannat i Sverige där det var och är säkert, särskilt om Mörkrets Herres aningar visar sig vara korrekta.”
“Du var inblandad i Ellis resa till England? När hennes mor i Sverige blev sjuk?”
“Det var något underligt med moderns insjuknande, det kändes som rätt beslut för Eleonoras egen säkerhet.”
Metrimona vill fråga varför just Jessica var inblandad i arrangemangen kring Ellis säkerhet men av någon anledning känns det oförskämt, alltför rakt på. Det känns som om kvinnan framför henne kan implodera, uppgå i cigarettröken och om en enda fråga till ställdes, skulle hon kanske bara förvandlas till en korp och flyga iväg. Och det vill inte Metrimona. Trots allt.
“All vetskap gynnar en inte, M”, säger korpkvinnan och stirrar intensivt rakt ner i Metrimonas själ med de genomskådande isblå ögonen. Hon använder sig inte av läsningen, inte egentligen, för att det för Jessica är så uppenbart att det är frågan på Metrimonas tungspets.



En obekväm tystnad senare där Jessica i någon sorts vapenvila erbjuder Metrimona mer kaffe har de förflyttat sig, på Jessicas order, till kontoret - med så mycket avstånd som möjligt mellan sig.
“Nåväl, M, har du några planer på hur mötet mellan ungdomarna ska gå till? Jag måste ändå föreslå att vi övervakar dem i den mån det är möjligt.”
“Det kan väl inte undvikas”, suckar Metrimona och tänker på Elli och Draco iförda munskydd, med avstånd och övervakning. Stackars ungdomar. “De kanske kan få äta lunch ensamma?” föreslår hon hoppfullt.
“Det kan jag inte motsätta mig, och du som är en så talangfull lärare kan säkert hjälpa dem M. Jag tänker mestadels att övervakningen är till för att hålla dem säkra, och för att jag faktiskt ska kunna hålla mig på god fot med Herren. Det är ingen hemlighet att Draco inte är särdeles förtjust i mig så det bästa är väl att enbart du, inofficiellt förstås, medverkar på studiekamraternas möten. Och visst hade jag väl lovat dig min enkla boning som fristad?”
“Det stämmer”, säger Metrimona. “Visserligen innan sjukdomsutbrottet, men absolut. Och det är självklart att jag kan medverka på deras möten.” Hon tänker för sig själv att någon stenhård övervakning från hennes sida kommer det inte att bli frågan om.
“Hur tänker du dig Eleonoras boende?” frågar hon vidare. “Ska hon föras fram och tillbaka dagligen genom skölden, eller vara bosatt helt och håller utanför … någonstans?”
“Det skulle nog vara en fara både för henne själv och andra ifall hon slussades in och ut dagligen, har hon inte redan blivit smittad så finns det ju en påtaglig risk att hon blir det och en ännu större risk att smittan sprids. Angående boendet så… Visst var det så att Svinhuvudet var fullbelagt?”
“I alla fall natten som var”, nickar Metrimona. “Men det kanske går att få ett rum där till Eleonora inom en snar framtid? Vi behöver naturligtvis tala med henne själv om saken. När hon gick med på det här visste hon inte att det kunde bli aktuellt att lämna slottet helt och hållet.”
“Jag får tala med henne då jag hämtar henne från slottet, ja det vill säga ifall hon går med på att lämna slottet överhuvudtaget, jag har en del tvivel om att hon kommer gå med på att lämna slottet i mitt sällskap på grund av rådande omständigheter med både smitta och mina… tvivelaktiga allianser. Det jag skulle kunna erbjuda är att ordna med ett gästrum här, ja egentligen skulle det med lite transfiguration gå att få in er alla här om ni så vill.”
I en blink ser Metrimona sig själv, Severus, Elli och Draco boende inne hos korpen som en mycket bisarr liten familjekonstellation. Jessica tycks se det framför sig också, av det sneda leendet att döma.
“Jag förstår att det låter märkligt, men med tanke på att ingen av oss uppvisat symtom på smittan kanske det är säkrast att vi avskärmar oss från omvärlden i den mån det är möjligt?”
“Jo, absolut … “ Metrimona tillåter sig att tänka att bara hon får vara nära Severus bryr hon sig egentligen inte om något annat. Och i korpens bostad finns mer frihet än på slottet. Även om de naturligtvis måste spela sina roller även här.
“Det var mest en idé, det skulle förenkla för oss alla. Alldeles särskilt i kontakten med slottet.” Jessica staplar och organiserar ett par böcker och ögnar igenom ett par pergamentrullar innan hon sorterar dem i storleksordning. “Jag skulle förstås behöva Severus hjälp i att arrangera om stugan så att den storleksmässigt passar oss alla.”
“Transfiguration? Hur går det till?” undrar Metrimona nyfiket. “Är det magin som används för att utöka storleken på mindre utrymmen inuti, även om de förblir desamma på ytan?”
“Precis, den sortens magi kan dock användas för fler ändamål än till detta syftet, men din tolkning är korrekt - och mångfacetterad. Jag skulle likna det vid min och Severus kunskap av legilimens. Ingenting avslöjas utifrån men på insidan finns en hel värld, oupptäckt.”
Metrimona begrundar denna omvandling av såväl boende som planering.
“Så, vem av oss delger Severus planerna?” säger hon och kan inte hålla tillbaka ett leende. “Eller ska vi prata gemensamt med honom? Det kanske blir bäst.”
“Jag…”, börjar Jessica och täcker sin mun med en hand men kan inte hejda en gäspning, “måste vila, M. Som du säkert förstår har jag inte fått mycket sömn inatt, det blev sent.”
“Då får jag försöka övertyga honom. Vem vet, jag kanske behöver ta till alla ess i ärmen.” Metrimona ser spänd ut men också lite förväntansfull. Ett ljus har tänts i hennes ögon.
“Om det är någon han lyssnar på så är det dig, M. Men kanske har han andra idéer. Vi får talas vid senare när du pratat med Severus.” Jessica reser sig upp och drar morgonrocken tätare om kroppen. “Ska jag följa dig till dörren?”
“Nej, vila nu. Du kommer att behöva krafterna.” Metrimona är redan på fötter och hennes ögon tindrar. Jessica följer roat den unga kvinnans steg när hon nästan dansar fram över plankgolvet, och då hon försvinner ut genom dörröppningen sköljer en våg av trötthet över henne. Jessica tillåter sig själv att luta sig mot skrivbordet innan hon följer sina instinkter och inom ett par ögonblick har hon krupit ner under sitt duntäcke.

När Metrimona tar sig genom byns snöiga gator är hennes steg betydligt lättare än innan. Till och med Gorgelmorfens dova mullrande långt bortifrån andra sidan sjön känns vänligt och snudd på tryggt. Precis som efter sitt förra ensamma besök här, den tidiga höstdagen i september, går Metrimona för att söka Severus.

Vad duktiga ni har varit, du och Trezzan! Riktigt bra kapitel! Jag gillar att det är skrivet ur Jessicas perspektiv, så Metrimona/Miriam ses med andras ögon, eller vad man ska säga.
Hihi! Gillar att Jessica har sovmask! Det har jag också, för det är skönt om det är mörkt.

Lite tips: (OBS! Det är inte säkert att det är i ordning, så du får leta i texten!)

“Hon ska inte veta någonting!” fräser Jessica men lägger skyndsamt en hand för munnen när hon inser hur hårda hennes ord är. “Du… du får ursäkta mig Miriam.” Jessica flackar med blicken, vågar inte riktigt låta den vila mot något alls, och tar sig tafatt för pannan innan hon vänder sig från sin unga vän. Hon litar inte på sina ord.
“Jag ska inte lägga mig i det”, säger Metrimona avväpnande men betraktar fundersamt Jessica. “Jag inser att det inte är min sak. Men jag hoppas att hon får veta sanningen en dag. När allt det här hemska är över ...”

Om du ser de röda delarna: Jag blir lite förvirrad. Vet Jessica om att Miriam och Metrimona är en och samma person?
Annars kanske det ska stå Metrimona. Du bestämmer själv. Det var bara en tanke jag hade. Så därför visar jag inte hur jag skulle ha gjort, för jag blev som sagt osäker.

“Möjligtvis såg min Herre unga fröken Eleonora som ett hot mot Dracos uppdrag till en början, och ville stundvis ha tag i flickan för att använda som vapen ifall Draco inte följde order - någon att disciplinera för att Draco skulle underordna sig Herren. Det Herren numera misstänker skulle kunna ha katastrofala konsekvenser”, Jessica reser sig stelt från stolen och balanserar sin kaffekopp på handflatan när hon lutar sig besvärat mot fönstret och blickar ut över snöovädret. När hon vänder sig om igen har hon en trygghet dinglandes från läpparna i form av en av Sirius Blacks cigaretter.

På ett ställe skulle jag vilja lägga till ett par ord så det låter naturligt, samt ändra en annan grej.

“Möjligtvis såg min Herre unga fröken Eleonora som ett hot mot Dracos uppdrag till en början, och ville stundvis ha tag i flickan för att använda henne som ett vapen ifall Draco inte följde order - någon att disciplinera för att Draco skulle underordna sig Herren. Det Herren numera misstänker skulle kunna ha katastrofala konsekvenser.” Jessica reser sig stelt från stolen och balanserar sin kaffekopp på handflatan när hon lutar sig besvärat mot fönstret och blickar ut över snöovädret. När hon vänder sig om igen har hon en trygghet dinglandes från läpparna i form av en av Sirius Blacks cigaretter.

Ett annat alternativ om du inte vill ha en punkt.

“Möjligtvis såg min Herre unga fröken Eleonora som ett hot mot Dracos uppdrag till en början, och ville stundvis ha tag i flickan för att använda henne som ett vapen ifall Draco inte följde order - någon att disciplinera för att Draco skulle underordna sig Herren. Det Herren numera misstänker skulle kunna ha katastrofala konsekvenser”, säger Jessica innan hon reser sig stelt från stolen och balanserar sin kaffekopp på handflatan när hon lutar sig besvärat mot fönstret och blickar ut över snöovädret. När hon vänder sig om igen har hon en trygghet dinglandes från läpparna i form av en av Sirius Blacks cigaretter.

I övrigt hittar jag inget mer. Superbra kapitel som vanligt.

ginnymollyw


Mintygirl89 


boknörd_




Kapitel 52 - Snögubbe

Den dansande känslan följde mig ut genom korpens bostad och genom hela byn. Alla de små butikerna tycktes se vänligt på mig, och jag gav den lille trollkarlen i souvenirbutiken ett bländande leende. Han log affärsmässigt tillbaka bland ställen med vykort och trollade bort ytterligare snö från entrén.

Av någon anledning kändes det ljuvligt att ha nyheter att komma med, ett konkret förslag som inkluderade oss alla. Jag beredde mig på att tålmodigt vänta ifall Severus skulle vara ute på ärenden, och blev inte dämpad av den bit pergament som väntade mig på rummet, utan borstade de sista snöflingorna ur håret medan jag lugnt läste hans korta meddelande: Återvänder senast om några timmar. Sysselsätt gärna vår unge vän.
Med ett leende gav jag mig genast ut genom dörren igen och knackade på till Dracos rum. Först en gång, och efter en kort väntan ännu en.

Fullständig tystnad.

"Draco?" Med kupade händer runt munnen lade jag den mot dörren och ropade inåt rummet. Fortfarande tyst, inte en rörelse eller något irriterat rop om att jag skulle vänta. Min puls började öka, jag knöt händerna och efter att ha ryckt försiktigt i den låsta dörren riktade jag kraften mot den. Det blev ett stort hål med svedda kanter där handtaget suttit, men det var det minsta orosmomentet just nu.

Rummet var tomt, och det fanns ingenstans att gömma sig där inne. Hade Draco övergett oss, gett upp och transfererat sig hem? Sorgen och besvikelsen överraskade mig fullständigt. Hjärtat pumpade i bröstet och ögonen brände. Vad hade hänt? Hade någon kommit in på rummet och gett sig på min elev? Kidnappat honom?

Jag spanade runt efter ledtrådar. Några få av hans ägodelar fanns där, men det var inte mycket. Några klädesplagg och skolböcker, en påkostad, smaragdgrön fjäderpenna och ett halvfullt vattenglas på det lilla bordet vid sängen. Och där - precis vid huvudgärden - kungen och damen från schackbrädet, uppställda tätt tillsammans som om de sökte skydd hos varandra. E och D.

Han kunde bara inte ha lämnat oss.

Med mina hjärtslag ekande i huvudet skyndade jag ut ur rummet och ner för de smala trapporna som gav ifrån sig utdragna, klagande ljud för varje steg. En jämmer som ackompanjerade min växande oro. Den blev inte direkt mindre när jag var tvungen att kryssa mellan de maskerade gästerna i puben och speja sökande bland dem över munskyddets kant. Deras ögon plirade på mig inifrån huvor och hucklen, en del alltför slugt glimmande. Och ingen blek och tanig ung man fanns bland dem.

Som en sista utväg fick jag syn på en minimal dörr längst bak i lokalen. Utan att fråga om lov eller veta vart den ledde puttade jag upp den och fick använda avsevärd styrka för att lyckas. Fallande snö hade börjat lägga sig framför det som var utgången till en ruffig liten bakgård.

Och där stod han i snöyran, som nu lugnat sig något och blivit mer av en singlande stillhet i lä tätt mellan de hukande bostadslängorna. Draco Malfoy, iförd dyrbara drakskinnshandskar, arbetade målmedvetet med att forma en snögubbe i sin egen storlek, dock betydligt rundare med de tre klassiska vita kloten som utgjorde kropp och huvud. Han tycktes precis vara färdig med skapelsen, frammanade med trollstaven en morot och tryckte buttert in den mitt i det ansikte som oskyldigt såg på oss med sina små stenar till ögon. Draco följde dess blick och fick syn på mig varvid en häftig rodnad drog över hans ansikte.
“Ja, jag vet att jag borde ha något nyttigare att ta mig för”, muttrade han och ruskade snöstjärnor från den svarta manteln.
Jag skakade bestämt på huvudet: “Det är väl inte det sämsta att få lite frisk luft och dagsljus.” Faktum var att jag var alldeles tagen av synen framför mig. Om Elli bara hade varit här och sett detta! Det var omöjligt att motstå. Vi måste få hit henne, ju förr desto bättre - om jag så måste vända ut och in på mig för att få Severus och Jessica att förstå det.

Och det tänkte jag göra också. Det pirrade åter oförklarligt till i mig från topp till tå av förväntan, vid tanken på övertalningen av Severus, och jag kände kinderna hetta trots kylan. Fylld av övermod, och även lättnad över att ha funnit Draco, började jag berätta om mina och Jessicas planer.



“Så vi skulle bo där, alla … fem av oss?”
Draco hade lyssnat tyst och lite avvaktande, utan att avbryta, medan han bättrade på sin skapelse i snö lite här och där. Jag försökte försiktigt hjälpa till.
“Ja, så är tanken”, svarade jag honom. “Det är inte helt spikat, för jag måste tala med rektorn först.”
Draco nickade med blicken nitad på ytan av snö. “Det är väl bättre än att vara ensam i råttboet där uppe, antar jag.” Han ryckte på axlarna och såg upp mot sitt fönster med en spelat likgiltig min.
“Känner du professor Raven?” undrade jag och han gjorde en grimas.
“Lite grann. Hon är hos … oss ibland.” Han sa inte mer om saken och jag tänkte på korpen i sin roll bland Dödsätarna. Hur var hon i den slutna kretsen? Förmodligen helt annorlunda än när hon var på tu man hand med mig. Mina tankar gick åter till Elli och det Jessica hade berättat om henne. Det gick inte ihop för mig. Varför skulle just en flicka från avlägsna Sverige vara skapad med ett syfte för herren? Men hon hade tydligen ursprungliga kopplingar till England, det var därför hon återvänt hit när mamman blev sjuk, och Jessica i den innersta kärnan av Dödsätare kände till arrangemangen kring det.

Visste Draco något?

Det hade jag ingen aning om. Men med tanke på att Elli själv var helt ovetande, var det osannolikt att han skulle ha fått någon information. Visserligen bar han förmodligen märket, men inte sedan särskilt länge. Han var både ung och labil. Märkligt - trots att jag på många sätt tyckte om Draco litade jag inte på honom. Det var ytterst kontrasterande känslor. Och ändå arbetade jag för att föra samman honom och Elli, trots min egen bristande tillit och Jessicas uppenbara skepsis. Var det naivt av mig? Höll jag åter på att gå i den fällan, och dessutom dra med mig oskyldiga ungdomar i fallet?
“Miss Prince?”
Långa, behandskade fingrar viftade framför mitt ansikte.
“Ja?” Väckt ur mina tankar såg jag förvirrat på Draco.
“Är ni okej? Ni stirrade framför er. Det såg rätt creepy ut.”
“Åh, förlåt. Jag förlorade mig i tankar. Jag gör det ibland.”
“Ni är verkligen speciell.” Dracos tonfall var tvetydigt intill exakthet, precis på knivseggen mellan komplimang och dess motsats. Men jag valde att lystra till den positiva sidan, vilket också hade något att göra med den upprymdhet jag kände inför mötet med Severus. Han måste övertygas, jag tänkte ta till alla medel och jag såg fram emot det. Dags att gå upp på rummet och förbereda sig.
“Din dörr är lite … illa åtgången”, erinrade jag mig och log skuldmedvetet mot Draco. “Jag blev orolig när du inte var på ditt rum. Kan du hjälpa mig att laga dörren sedan, tror du? Jag är inte så bra på … reparerande formler.”
“Inga problem. Det fixar jag.” Han lät nästan lite blyg men log sedan finurligt. “Var ni orolig för mig?”
“Det är väl klart att jag var. Du är ju min elev som inte har tid att bli kidnappad utan behöver sysselsätta sig med seriösa göromål.” Jag log tillbaka mot både Draco och snögubben: “Håll nu tummarna för att jag lyckas övertyga rektorn.”

Vad mysigt kapitlet var! Riktigt roligt att Miriam/Metrimona verkar vilja få dit Elli! Undrar vad Snape kommer att säga om det. Jag undrar var han håller hus förresten. Något uppdrag på gång? Kanske besökt någon?

Vi får se. Det ska bli kul att läsa vidare.

Inga tips den här gången, men det ska nog gå bra ändå.
Dock undrar jag hur det har gått med Eugene. Har han gömt sig?
Det skulle inte förvåna mig om han gjorde det, när kriget är i full gång.

Mintygirl89 


Nordanhym

Så trevligt att se att du lade upp ett nytt kapitel! Oj, oj, oj! Delen i spoilern gör mig alldeles förstummad! Nästan så jag rodnar!


Det låter som om Snape gillar förslaget att bo hos Jessica, så vi får se hur det går.



Så reagerade jag när jag läste delen om Eileen! Alltså, det blev alldeles magiskt bra! Jag trodde inte du skulle ta med det. Men du gjorde det!

Jag fortsatte att smeka det mörka huvudet och ärren på ryggen. Han låg stilla och lät mig hållas, andades lugnt men darrade till ibland. Till sist frågade jag mjukt: "Älskade, vad tänker du på?"
Han vände upp sitt ansikte mot mig och ögonen var alldeles blanka. Så viskade han, nästan ohörbart: "Jag undrar om hon lever."
"Din mor?"
Han nickade tyst och lade åter sitt huvud mot mig.
"Eugene kanske vet?" Mina händer rörde sig genom de ännu kolsvarta hårmassorna, bara på enstaka ställen brutna av silvriga strån liknande den äldre morbroderns.
"Nej, det tror jag inte", svarade Severus och lät säker på sin sak. "De bröt kontakten för gott, eftersom han inte kunde acceptera att hon stannade med min far."


Bara den biten är sagolikt bra. Men vad jag tolkar det som, så verkar Snape lite besviken på henne, vilket jag kan förstå! Jag vet att vi har diskuterat det här tidigare, men jag tycker ändå hon skulle ha tagit Snape med sig och flytt från Tobias.



Men sitt barn älskar man väl ändå mest av allt? Jag kunde inte hjälpa att tanken bröt fram, med en överraskande intensitet, djupt från maggropen och fortplantade sig ut i armarna som tog ett ännu fastare, beskyddande grepp om den älskade i min famn.

Och förstod med ens att detta, att han inte blev vald då, inte på det sättet tillräckligt älskad, kunde vara en grundläggande orsak till att han en gång gick mot mörkret.

Alltså, bara den meningen får mig ju att bli nästan tårögd! Att Snape inte blev vald av Eileen, eller vad man ska säga.* Vilka känslor det väcker!



Jag undrar vad det är för mystiskt med rummet. Vi får se vad som händer!

Lite tips: (Haha! Du kommer inte undan! )

Jag fortsatte att smeka det mörka huvudet och ärren på ryggen. Han låg stilla och lät mig hållas, andades lugnt men darrade till ibland. Till sist frågade jag mjukt: "Älskade, vad tänker du på?"
Han vände upp sitt ansikte mot mig och ögonen var alldeles blanka. Så viskade han, nästan ohörbart: "Jag undrar om hon lever."
"Din mor?"
Han nickade tyst och lade åter sitt huvud mot mig.
"Eugene kanske vet?" Mina händer rörde sig genom de ännu kolsvarta hårmassorna, bara på enstaka ställen brutna av silvriga strån liknande den äldre morbroderns.
"Nej, det tror jag inte", svarade Severus och lät säker på sin sak. "De bröt kontakten för gott, eftersom han inte kunde acceptera att hon stannade med min far."
Jag tänkte att morbror Eugene nog gärna ensam hade tagit vårdnaden om Severus. Men förmodligen hade det inte varit så enkelt. Och i längden hade han kanske trots allt inte velat skilja mor och son från varandra, när det stod klart att hon inte skulle kunna förmå sig att lämna maken.
"Hon måste ha älskat honom. Jag förstår det bättre nu", sa Severus plötsligt rakt ut i tystnaden och höll mig lite hårdare.
Men sitt barn älskar man väl ändå mest av allt? Jag kunde inte hjälpa att tanken bröt fram, med en överraskande intensitet, djupt från maggropen och fortplantade sig ut i armarna som tog ett ännu fastare, beskyddande grepp om den älskade i min famn.

Och förstod med ens att detta, att han inte blev vald då, inte på det sättet tillräckligt älskad, kunde vara en grundläggande orsak till att han en gång gick mot mörkret.

Flytta ner några dialoger en rad, så blir det inte klumpigt. Sedan vill jag peta i en mening, så det flyter på bättre.

Jag fortsatte att smeka det mörka huvudet och ärren på ryggen. Han låg stilla och lät mig hållas, andades lugnt men darrade till ibland. Till sist frågade jag mjukt:
"Älskade, vad tänker du på?"
Han vände upp sitt ansikte mot mig och ögonen var alldeles blanka. Så viskade han, nästan ohörbart:
"Jag undrar om hon lever."
"Din mor?"
Han nickade tyst och lade åter sitt huvud mot mig.
"Eugene kanske vet?" Mina händer rörde sig genom de ännu kolsvarta hårmassorna, bara på enstaka ställen brutna av silvriga strån liknande den äldre morbroderns.
"Nej, det tror jag inte", svarade Severus och lät säker på sin sak. "De bröt kontakten för gott, eftersom han inte kunde acceptera att hon stannade med min far."
Jag tänkte att morbror Eugene nog gärna ensam hade tagit vårdnaden om Severus. Men förmodligen hade det inte varit så enkelt. Och i längden hade han kanske trots allt inte velat skilja mor och son från varandra, när det stod klart att hon inte skulle kunna förmå sig att lämna maken.
"Hon måste ha älskat honom. Jag förstår det bättre nu", sa Severus plötsligt rakt ut i tystnaden och höll mig lite hårdare.
Men sitt barn älskar man väl ändå mest av allt? Jag kunde inte hjälpa att tanken bröt fram, med en överraskande intensitet, djupt från maggropen och fortplantade sig ut i armarna som tog ett ännu fastare, beskyddande grepp om den älskade i min famn.

Och så förstod jag med ens att han inte blev älskad på rätt sätt, och att det kunde vara en grundläggande orsak till att han en gång gick mot mörkret.

Nu får vi se hur det går.

*

Mintygirl89 


Jane Granger


Trezzan




Kapitel 54 - Profetia

1980

Severus hatar flaskor.

Han ser hur det halsas ur dem, hur deras innehåll förstulet hälls i de dammiga glasen som förs innanför huvorna på Svinhuvudets kunder med sina mestadels täckta ansikten. Det både sörplas och blängs illmarigt på honom där han, med ansträngd värdighet, tar sig fram i den överfulla lokalen.

Nyss glittrade regndroppar från den kalla kvällen utanför på hans resmantel. Länge har han inte varit på plats. Tyvärr är det en del av uppdraget att bevista detta ställe på vissa tider, då den som är diskret och lyssnar noga kan få tillgång till värdefull information. Och en av Severus styrkor är just att han kan vara en mörk, anonym skugga. När han så vill, går det nästan att försvinna in i väggen. Göra sig osynlig men skarpt lyssnande. Precis som under barndomen.

Men av någon anledning verkar den förbannade bartendern ha fått ögonen på honom ikväll. Den här gången kunde Severus inte resa sig obemärkt och ta sig genom baren. Aberforth Dumbledore plirar misstänksamt på honom från sin position bakom disken, medan de gamla nävarna torkar de repade glasen och arrangerar de förhatliga buteljerna. Han spanar över sina slitna glasögon, som om Severus på något sätt var mer suspekt än det högst tvivelaktiga klientel som runtom dem är i full färd med att berusa sina redan fördunklade sinnen.

Severus avskyr det verkligen. Formligen föraktar hur dessa vätskor kan påverka förnuftet hos människor, få fram det värsta och mest ondskefulla hos många av dem. Göra patetiska och osäkra individer till tyranner. Ärren på hans kropp talar sitt tydliga språk. Skaver alltid mot hans strikta klädnad. Hårt sammanbiten når han äntligen änden av lokalen och sveper ut, fokuserad på sitt mål.

Han vet att Albus finns någonstans där uppe.

Såg honom lämna baren på väg mot trapporna.

Men trots sina allianser är Severus inte ute efter att skada honom.

Faktum är att han innerst inne hade velat återvända till Albus regioner. Trolldrycksförrådet på Hogwarts, dit Severus som enda elev hade tillträde på grund av sin eminenta förmåga. Klassrummet och salarna där dryckerna tillreds. Med en bister grimas minns han sitt påtvingade samarbete med Raven vid den ångande kitteln för endast några år sedan. Bara det första av deras gemensamma och ödesdigra projekt. Men när de var på Hogwarts hade drycken de skapade inget dödligt syfte. Och det var definitivt ingen förbannad sprit.

Att få verka där på slottet, fredad, med kvalificerade substanser som kunde ge optimala magiska effekter på sinnet. Förstärka, förfina, förädla … ja, kanske även läka. Tanken får något att vakna till liv och röra sig djupt inom honom. Han vet vad han skulle kunna åstadkomma. Om han fick arbeta ifred. Bland flaskor där ingen är ute efter att han ska tjäna just deras syften.

Och Severus klarar inte ett nytt Richmond. Det är hans förbannade svaghet, men så är det. Sådant är helt enkelt för vidrigt. Både i det mänskliga lidandets smutsighet såväl som rent etiskt. Det är inte rättvist. Han kan komma på sig själv med att önska att stridigheterna vore över, hotet från mugglarna eliminerat, så att han i lugn och ro kunde få arbeta på att förädla magin. Richmond var ett satans näste, försöker han intala sig. Det fanns en historia där av förakt mot magiker, rysliga straff för häxeri endast några hundra år bakåt i historien. Kunniga, kloka kvinnors ädla ansikten låsta i brank, eller definitivt tystade av eldslågorna efter de sista, fasansfulla skriken. Oftast var det kvinnor som fick bära hundhuvudet för den magiska aktiviteten. Om Raven levat då … och Lily ...

Severus hjärta bränner till. Om det är som han anar, såg Jessica Raven till att motgiftet han tillverkade hamnade i Lily Evans händer. Själv skulle han aldrig tillåta sig komma i hennes närhet igen. Det finns trots allt en gräns för vad som kan uthärdas. Men Raven kan ha gjort det omöjliga möjligt. För henne är inga gränser stängda och hon flyger vida omkring på sina korpvingar.

Olycksfåglar, båda två. Och sannerligen med en fot i båda lägren. Severus kan få underliga tankar om att stå utanför striderna. Att dra fördel av krafterna som finns på respektive sidor, fri från allianser. Med sikte på stjärnorna, den ständigt förädlade kunskapen. Utan alla simpla känslor som endast försvagar själen och intelligensens makt.

Albus såg alltid den ambitionen hos Severus. Såg hans fascination för vad ett intellekt kan åstadkomma. Han lät honom få tillgång till det material han behövde, och Snigelhorn hade intet att invända. Till och med när det stod klart i vilka kretsar Severus rörde sig lät rektorn honom hållas med sitt skapande. Som om det i längden skulle separera honom från de mörka krafterna.

Och nu är Albus någonstans här bakom gistna väggar. Försvann upp hit med sin stjärnbeströdda mantel i bjärt kontrast mot kundkretsens malätna klädnader i de skumma hörnen. Han bytte bara som hastigast några ord med sin bror bartendern, och kylan mellan dem hade kunnat skapa krossad is i glasen.

Det är naturligtvis Severus plikt att ta reda på vad Albus kan tänkas ha för ärende här. Att få så mycket information som möjligt är alltid det rätta. Vad han sedan gör med den är en annan sak. Med en fladdermus skärpa lyssnar han uppåt de små rummen för att lista ut var hans före detta lärare kan befinna sig. Och blir varse ett dovt mumlande från en av dörrarna längst bort i korridoren. Inga tystnadsbesvärjelser eller andra försiktighetsåtgärder. Det kan knappast vara fråga om statshemligheter som avhandlas, tänker Severus cyniskt, men närmar sig ändå dörren - för att ytterligare få denna tanke bekräftad.

Rösten som talar där inne är obehagligt välbekant. Ackompanjerad av Albus eftertänksamma hummanden går den upp och ner från den mest dramatiskt låga ton till den pipigaste diskant. Med sitt goda hörselminne kan Severus efter några sekunder räkna ut att det är Sibylla Trelawney som samtalar med Albus. Rysande av obehag kan han dra sig till minnes en några år äldre flicka, som brukade se olycksbådande på honom i skolkorridorerna, och som en gång drog honom till sig i ett mörkt hörn och väste att hon kunde se rysliga saker i hans framtid. Totalt nonsens, men visst hade hon haft rätt i sak, något Severus dock är övertygad om är slumpens verk. Tydligen är hon på långt håll släkt med någon berömd sierska. Vad kan Albus ha för affärer med henne? Kan han verkligen ta en sådan figur på allvar?

"Tyvärr, miss Trelawney", hör han Albus röst i samma stund, klar och tydlig. "Jag ska vara ärlig mot er från första början. Den här tjänsten ni söker på Hogwarts tror jag inte passar er."

Det blir alldeles tyst. Det dramatiska anförandet har upphört och inte ett ljud hörs från den påstådda sierskan.

"Miss Trelawney?" hörs Albus igen. "Jag önskar att ni inte tar detta personligt. Ni passar nog helt enkelt bättre för någon annan syssla … miss?"

Och sedan ännu några sekunder av absolut dödstystnad. Så hörs Trelawneys röst igen, men den är sig helt olik, monoton och hest mässande. Severus fokuserar sin hörsel maximalt. Så här talar ingen medveten varelse - hon måste ha hamnat i trans, och då är det av största värde att få ut något av det som sägs.

“Den som har makten att besegra mörkrets herre är på väg … född av dem som tre gånger trotsat honom, född när den sjunde månaden dör …”

Severus står stel som en pinne i den trånga korridoren, frustrerad över sina egna hjärtslag som hotar att överrösta det som sägs. Och han vet att han inte har något val. Inte med så här viktig information.

Han måste föra detta till sin herre.

Hela hans koncentration är riktad mot dörren, det lilla nyckelhålet varifrån rösten kommer. Så fokuserad är han att den skrovliga handen om nacken kommer som en chock. Inte ens trollstaven hinner han dra när bartendern, Albus bror, låser honom i ett järngrepp och ryter, mer än lovligt förgrymmad:
“Står du här och tjuvlyssnar, din trefalt förbannade kanalje?”


Han är nästan huvudet längre än sitt byte och ruskar omilt om Severus i nackskinnet medan den andra handen håller ett fast grepp om den vämjeliga buteljen han av okänd anledning har med sig. Kanske rummets gäst har beställt den av honom. En stinkande, billig sherry av den simplaste sorten.

Severus hatar verkligen flaskor.