Skrivartävling
Forum > Kreativitet > Skrivartävling
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Writteninthemoonlight
Elev 
|
10 okt, 2012 18:12 |
Borttagen
|
Ja... det är inte mitt fel att resultatet inte kommit... *host, vissel*
Men imorgon. Jag lovar!!!! 10 okt, 2012 18:15 |
|
Borttagen
|
vad bra att resultatet kommer imorgon
 *Nervös*XD10 okt, 2012 18:17 |
|
Writteninthemoonlight
Elev
|
10 okt, 2012 22:01 |
|
Borttagen
|
Resultat här
Ginny Weasley99: Spoiler: Tryck här för att visa! Kärlek på Hogwarts Harry stod utanför stora salen på Hogwarts och väntade han hade börjat sjätte året nu, och gåt sjätte året ett tag han väntade på Ginny Weasley. Harry och Ginny skulle på dejt, Harry hade till slut vågat fråga Ginny om hon ville gå ut med honom. Harry hade trott att hon skulle få ett blankt nej, men hon sa. ”Ja jättegärna”. Så Harry stod ny nervöst utanför stora salen. ”Vad ska jag säga när hon kommer”, tänker han. Dom skulle träffas klockan 19:00 nu var klockan 19:05. ”Tänk om hon har glömt”, tänker Harry nervöst. Men klockan 19:10 kommer hon äntligen. - Hej, förlåt jag är försenad, säger hon. - Öh.. Det gör inget, söt du är ikväll, säger harry. ”Kunde jag inte komma på något bättre”, tänker Harry. Men Ginny ler. - Tack du med det är du alltid, säger Ginny. - Tack Ginny, säger Harry. - Ska vi gå någonstans?, frågar Ginny. - Vi kan gå till vid behov rummet, säger Harry. - Ja där kan vi i alla fall vara ifred, säger Ginny. Så Ginny och Harry går upp till våningen där vid behov rummet är och går förbi vägen tre gånger och till slut så hoppar sig vägen. När dem kommer in ser dem att rummet är inrett med Röda soffor också finns det röda kuddar på golvet. Framför soffan fanns det ett soffbord med lite börd, popcorn och godis. - Ganska perfekt, säger Ginny och tar tag i Harrys han och drar med honom till offan och sätter sig ner med honom. - Gillar du mig?, frågar Ginny efter några minuters tystnad. - Ja, mer och mer har det blivit, säger Harry. - Jag har alltid gillat dig, men Hermione sa att jag skulle sluta bry mig du verkade inte vara intresserad, jag var ju alltid så blyg när jag var tillsammans med dig, säger Ginny. -Nu är jag det, säger Harry och tar en brödbit och stoppar in den i Ginnys mun Ginny tuggar sakta på den och ler. - Men vad kommer Ron att säga om det tror du?, frågar Harry. Det var det han hade varit orolig för länge, att Ron skulle bli sur. - Jag bryr mig inte, säger Ginny och tar en godisbit och stoppar in den i Harrys mun. - Men tänk om han inte vill vara min kompis längre när han får reda på att vi nästan är ihop, säger Harry. - Är det inte värt risken?, Och vad då nästan?, frågar Ginny. - Jo såklart det är värt risken, så vi är ihop?, frågar Harry. - Tja, om du vill det, säger Ginny och pussar Harry på munnen. - Ja vi kan testa i alla fall så får vi se om det funkar, om vi två verkligen är dom rätta för varandra vilket jag inte tivilar på, säger Harry kysser Ginny på munnen. - Ja vi kommer bli det perfekta paret, säger Ginny. Två veckor senare. Harry och Ginny hade varit ett par i två veckor nu, bara Hermione visste om det inte Ron dem tyckte inte tiden var mogen för det ännu. Just nu så stod Harry och Ginny i en ödslig korridor, Harry hade håltimme men Ginny skulle snart på lektion. - Vi sitter när varandra på lunchen va?, frågar Ginny. - Självklart, säger Harry också börjar den hångla. ”Skönt att koridoren är ödslig”, tänker Harry. Plötsligt hör dem steg bakom sig. -Harry?!, vad gör du?, frågar Rons röst chokat. Harry vänder sig om och möter Rons chokade blick. - Öh..vad ser det ut som?, frågar Ginny och sätter händerna i sidorna. - Men, men…Är ni ihop?, stmmar Ron. -Självklart är vi det! Varför skulle vi annars stå och hångla?, frågar Ginny. - Men, men….Hur länge.. har ni.. Varit ihop?, frågar Ron. - Två veckor, säger Harry. -T -V-Å…?, stammar Ron fram. - Ja något fel på dina öron är det inte, säger Ginny. - Men varför har ni inte sagt nåt?, frågar Ron. - Harry, jag måste på lektion nu, säger Ginny och kysser Harry på kinden och går därifrån. När Ginnyär borta upprepar Ron sin fråga. - Varför har ni inte sagt nåt?, frågar Ron. - Hermione vet, men varför vi inte har sagt nåt till dig är för att, tja du vet när du fick reda på att hon var ihop med Dean? Du blev helt galen när du såg dem hångla, vad skulle du inte bli om din bästa vän var ihop med din syster, säger harry. - Men det blir jag inte, om jag blir ihop med Hermione blir det ju perfekt vilket gäng vet du, du är ju en helt annan sak än Dean och Michael Corner, säger Ron. - Så du accepterar att jag är ihop med Ginny?, frågar Harry. - Såklart jag gör dummer, jag har väntat på det länge, säger Ron och flinar. - Tack, säger Harry och ler. Efter det går Harry till Ginnys klassrum och väntar där utanför, för att berätta att Ron accepterar deras förhållande. Det känns som timmar innan Ginny kommer ut men till slut så gör hon det. - Åh Harry, säger hon och kastar sig på honom och kramar honom. - Snälla förlåt mig för att du fick ta hand om Ron själv!, gick det bra?, frågar Ginny. - Ja, han accepterar han till och med gått runt och bara väntat på att vi ska bli ihop, säger harry. -Vad bra, säger Ginny och krmar Harry igen också börjar dom hångla. Dom bryr sig inte om att hela Ginnys klass ser just nu existerar bara Ginny i Harrys värld och Harry i Ginnys. Poäng: 20 Hermia: Spoiler: Tryck här för att visa!Kan relationer förändras? Vi ligger på en filt nere vid sjön. Tätt intill varandra ligger vi där och bara myser. ”Jag älskar sig” viskar Potter i mitt öra. ”Och jag älskar dig” viskar jag tillbaka. Han trycker sina läppar mot mina och kysser mig. Jag kysser honom girigt tillbaka. Jag vaknar och ligger och flämtar andfått ett tag. Varför drömmer jag om Potter, Gryffindors quidditchlags kapten och tillsammans med mig nybliven försteprefekt? Och vi låg och kysstes? Jag mår illa av bara tanken. Jag tittar på klockan som står på sängbordet intill min säng. Den avslöjar att klockan är halv sju och jag bestämmer mig för att det är lika bra att gå upp. Tyst, för att inte väcka de andra tjejerna i min sovsal, smyger jag mig in i badrummet. När jag står under duschens varma vattenstrålar börjar jag långsamt släppa tankarna på drömmen. Det var ju trots allt bara en mardröm, inget annat. Enbart en hemskt obehaglig mardröm men inget som kan hända i verkligheten för jag kommer aldrig någonsin att gå ut med Potter. Oturligt nog måste jag träffa honom en massa ändå, för försteprefekterna patrullerar tillsammans. Varför kunde de inte valt Remus eller någon annan trevlig prefekt istället? Fredrick Macmillan från Hufflepuff eller EdgarCarter från Ravenclaw är båda jättetrevliga, liksom min gamla kollega från Gryffindor, Remus Lupin, en av Potters vänner. Men nej, det blev Potter som valdes till försteprefekt trots sin tidigare marodör-karriär. När jag kommer ut från badrummet är det fortfarande mörkt och tyst i sovsalen. Alla sängars, förutom min, shcarlakansröda draperier är fördragna och mina vänner ligger antagligen fortfarande och sover. Jag suckar frustrerat och tar ut min skoluniform, en svart kjol, vit blus, svart kavaj, vita knästrumpor och en röd- och guldrandig slips. När jag fårr på mig allt tänder jag full belysning i sovsalen och med en knyck med trollspöt får jag himmelsängarnas draperier att dras isär. Omtöcknat sätter sig Alice Fair, Marlene McKinnon, Mary Macdonald, Maleficent Worthington och Mabel Greenwood upp. ”Vad är det frågan om?” frågar Mabel yrvaket. ”Det är dags att gå upp nu” säger jag hurtigt och mina sovsalskamrater stiger motvilligt upp. Alice gäspar. ”Varför måste du väcka oss så tidigt, Lily?” frågar hon. ”Tidigt? Klockan är sju. Ni måste gå upp nu om ni vill hinna äta frukost innan lektionerna” skrattar jag. Motvilligt börjar de andra göra sig iordning och sedan följer mina bästa vänner Mabel och Alice med mig ner till frukosten. ”Är det inte James som sitter och pratar med Lauren Hamilton där borta?” frågar Mabel och nickar diskret mot mitten av bordet. Mycket riktigt är det Potter som sitter där och pratar med den som de flesta anser är skolans snyggaste tjej. Med sitt långa lockiga hennafärgade hår, sina nyfikna chokladbruna ögon, sin bleka perfekta hy, sin långa smala kropp och långa smala pianofingrar med perfekta naglar skulle hon mycket väl kunna platsa på framsidan till vilken modetidning som helst. Hon ler mot James som ler tillbaka mot henne. På utsidan ser jag bara ointresserad ut men någonstans långt inom mig känner jag något annat. Kan det vara svartasjuka? Nej, jag är inte svartsjuk på att Potter kanske inte bryr sig om mig längre, att han kanske hittat någon annan. Men varför känner jag mig då så konstig? Kan det vara så att jag, innerst inne, har gillat all uppmärksamhet han gett mig? Djupt inom mig börjar jag ana att det är sant men jag vägrar ändå acceptera det. Jag gillar inte Potter, han är en omogen, uppblåst, arrogant, vidrig mobbare. Med den tanken fastetsad i minnet börjar jag och mina vänner gå mot förvandlingskonsten. Strax efter oss kommer Marodörerna, ett gäng bestående av Potter och hans vänner Remus Lupin, Sirius Black och Peter Pettigrew. Tre av dem stannar men Pettigrew går vidare. ”Så, vad var det du och Lauren pratade om vid frukosten som var så intressant?” frågar Black retsamt. ”Äh, det är inget sånt, Tramptass. Hon är bara en tjej” svarar Potter. ”Bara en tjej?” frågar Black skeptiskt. ”En väldigt snygg tjej” flinar Potter. Hans vänner skrattar retsamt. Ingen av dem ger oss en blick. Det känns som om en iskall hand griper tag i mitt hjärta. Har han glömt mig? Betyder jag inget för honom längre? Fler och fler elever strömmar till och snart släpper McGonagall in oss i klassrummet. Jag sätter mig som vanligt längst fram, tillsammans med Mabel. Alice sätter sig vid bänken på ena sidan om vår tillsammans med Maleficent. I bänken på andra sidan om vår sätter sig Potter och Black. Jag blir aningen hoppfull men mitt hopp krossas när Potter och Black ägnar den tid som McGonagall inte pratar och Potter inte använder till att glänsa med sin skicklighet i förvandlingskonst till att diskutera vilka av skolans tjejer som är snyggast. Jag hör Potter säga att han tycker att Lauren Hamilton är näst snyggast men orkar inte höra vem som är snyggast. Istället koncentrerar jag mig på uppgiften som McGonagall gett oss. När jag i slutet av lektionen äntligen lyckas belönas jag med tio poäng åt Gryffindor. På det sättet kämpar jag mig igenom resten av dagen. När jag går mot biblioteket efter min sista lektion (talmagi) passerar jag Potter som sitter på en bänk tillsammans med Lauren Hamilton och en annan vacker flicka. Hon har kastanjebrunt hår, blå ögon och ler stort. Jag tror att hon är lika gammal som Lauren men tillhör Hufflepuff. Jag stegar fram till bänken och ställer mig framför Potter som tittar upp. ”Glöm inte att vi ska mötas klockan nio i upphållsrummet ikväll. För vår prefektrunda” påminner jag honom. ”Självklart inte” säger han och ler charmigt och det känns som om mitt hjärta smälter. De två andra tjejerna fnittrar och klänger på Potter och jag förstår inte hur han orkar. Jag fortsätter till biblioteket. Där sitter Remus, Pettigrew och Black och jobbar med något. Några tjejer gömmer sig bland bokhyllorna, fnissar, och spionerar på Black. Irriterat sätter jag mig i en annan del av biblioteket. Kan de inte bara lämna honom ifred? Vad är det egentligen hos Black och Potter som lockar alla tjejer? Jag kan omöjligen gilla någon av dem. Jag precis bestämt mig för att jag det bara var inbillning att hjärtat slog fortare när Potter log och övertygat mig själv om att jag inte alls gillar honom när han går förbi bordet där jag sitter och letar i en bokhylla i närheten. Genast börjar hjärtat slå fortare. Jag blir helt enkelt tvungen att inse det, jag är kär Potter. Min hjärna hinner knappt med hjärtat, allt har gått för fort, imorse hatade jag honom ju. Nåja, nu är allt som det är. Nej, du inbillar dig bara, säger en röst i mitt huvud. Mitt Marodör-hatande jag har äntligen reagerat och säger nu emot mitt realistiska jag, delen av mi som börjat jobba med att acceptera faktumet att jag är kär i killen jag hatat i över sex år. Dem ocht är inte klokt, och kan (enligt mitt Marodör-hatande jag) inte vara sant. Men det är det. Jag går fram och ställer mig bakom honom. Han tittar på mig, förvånat. ”Letar du efter något särskilt?” frågar jag vilket om möjligt får honom att se ännu mer förvånad ut. ”Jo, jag behöver något där jag kan hitta information till professor Crawlays läxa” säger han. Jag tar ner en bok från en hylla och räcker fram den till honom. ”Den här är väldigt bra. Den förklarar väldigt noggrant och ger god vägledning och många små tips. Jag har använt den massor av gånger” säger jag. ”Praktist försvar, en vägledning i konsten att försvara sig mot svartkonster och dess utövare, både för nybörjare och avancerade magiker” läser han. ”Det blir nog bra, tack ska du ha.” ”Åh, det var så lite” säger jag och ler vänligt. Han går förvirrat därifrån. När jag bestämmer mig för att lämna biblioteket för att äta middag stöter jag på Marodörerna vid utgången. ”Hej” hälsar jag lite för glatt. De tittar konstigt på mig och jag känner en svag rodnad sprida sig över kinderna. Jag tar ett djupt andetag för att lugna ner mig. ”Hej Lily” säger Remus. ”Värst vad du var glad idag” anmärker Black. ”Hurså?” frågar jag, låtsas oförstående. ”Tja, du pratar med oss, Marodörerna” svarar han. ”Och glatt dessutom.” ”Jag hälsade bara. Och det är väl knappast olagligt att vara glad?” säger jag och börjar gå därifrån. Jag går till Stora Salen där mina vänner väntar på mig och tillsammans sätter vi oss vid Gryffindor-bordet för att äta middag. En bit ifrån oss sitter Marodörerna och äter. ”Visst är väl Sirius snygg?” säger Mabel. Varken jag eller Alice är förvånad. Mabel har alltid en pojkvän på gång och de få gånge hon inte har någon beror det på att hon letar efter en passande. Hon har haft lika många killar som Black har haft tjejer vilket gör det spännande att se hur det här ska sluta. ”Skolans värsta playboy? Gillar du skolans värsta playboy?” frågar Alice. ”Alice, när handlar det om kärlek för Mabel, hon är ju skolans värsta playgirl” säger jag. ”Ska ni spela med varandra?” frågar Alice. ”Haha, väldigt kul” säger Mabel surt. ”Jag menar allvar, Sirius är snygg. James också. Du borde ge honom en chans, Lily.” Jag suckar, allt det här tjatet om att jag borde ge Potter en chans är otroligt tröttsamt. Mabel och Alice fortsätter diskuter Mabels Black-planer men jag lyssnar knappt. Jag sitter undermedvetet och iaktar Potter. Han ser faktist bra ut. Det korpsvarta håret är som vanligt rufsigt, till och med under skoluniformens skjorta ser man hur muskulös han är, de hasselnötsbruna ögonen nästan glittrar bakom glasögonen och han har ett leende på läpparna när han sitter och pratar med sina vänner. Jag ser tjejerna från biblioteket sitta och iakta Black vilket han inte verkar märka. ”Hallå, Lily, kommer du?” frågar Alice. Hon och Mabel har rest sig och är redo att gå. Jag reser mig och följer med dem ut men vi delar på oss därefter eftersom jag ska tillbaka till biblioteket och de ska till uppehållsrummet. När jag suttit en stund med en bok i talmagi uppslagen framför mig i fullfärd med att fylla i svar på frågor när Remus kommer fram till mitt bord. ”Kan jag sitta här?” frågar han. Jag nickar och han slår sig ner mittemot mig. ”Du är mer avmätt nu” påpekar han. ”Är det där talmain, förresten.” ”Ja, det är det” svarar jag. ”Har du gjort den än?” Han nickar och plockar fram vad jag tror är förvandlingskonsten. Jag har inte ens börjat med den än och den ska vara inlämnad imorgon. ”Åh nej, jag har inte hunnit göra förvandlingskonsten” stönar jag. ”Och det är det enda ämnet jag har problem med.” Remus ler mot mig. ”Vet du, du borde be James om hjälp” säger han. Jag ger hon en skeptisk blick. ”Potter?” ”Han är faktist bäst i årskursen inom förvandlingskonsten. Och,allvarligt talat, vad har du emot honom? Du känner honom inte. Om du gjorde det skulle du förstå hur lojal och vilken god vän han är. Och hur mycket han älskar dig. För vad du än tror om honom så är han den bästa vän man kan ha och han älskar dig så otroligt mycket så du förstår inte. James är inte som Sirius. Dessutom skulle han gärna hjälpa dig med förvandlingskonsten, så be honom om det.” Medan jag gör klart talmagin tänker jag över det Remus berättat. Jag har förstått att Potter var lojal som fortfarande umgås med sina vänner från första året och eftersom de fortsatt vara vänner med honom så är är han nog också en bra vän. Jag har dock svårt att tro på att han faktist älskar mig, speciellt efter idag. Han har ju nästan helt ignorerat mig. Jag suckar och kommer ännu en gång på mig själv med att sakna uppmärksamheten. När biblioteket stänger och jag blir tvungen att gå till uppehållsrummet fortsätter jag fundera på Remus ord och kommer fram till att jag faktist inte kan fortsätta hata Potter uta att veta hur han faktist är och tar beslute att börja lära känna honom under kvällen. Allteftersom vår avtalade tid närmar sig blir jag mer och mer nervös. Tänk om det är fel beslut? Bestämt skuter jag undan de tankarna, jag är tvungen att lära känna Potter, annars kan jag inte fortsätta hata honom. När det är dags tar jag ett djupt andetag och går ner till uppehållsrummet. Där står han redan och väntar på mig. Utan ett ord lämnar vi tillsammans uppehållsrummet. När vi börjar rundan gör jag några trevande försök till att börja prata med honom. I början går det trögt men ganska snart lossnar det och jag upptäcker hur trevlig han är att prata med. Känslorna jag upplevt under dagen, känslorna som nästan måste vara kärlek, väller upp inom mig och jag tvingas erkänna för mig själv att jag är kär i Potter. Helt plaötsligt stannar han och lägger armarna om mig och ker mig en försiktig kyss. Jag blir förvånad över att han faktist vågar med tanke på hur jag behandlat honom men kysser honom tillbaka. Jag slår armarna om hans nacke och kysser honom lite, lite girigare. När vi drar oss ifrån varandra säger jag ”Jag älskar dig.” Poäng: 28 Writteninthemoonlight: Spoiler: Tryck här för att visa!Silvermåne Remus var elva år, han var elva år och kunde ha varit den lyckligaste mest bekymmerslösa pojken i världen. Han hade egentligen inget att klaga på, han hade precis börjat skolan och bara det var mer än han vågat hoppas på att han någonsin skulle få göra. Han hade dessutom fått tre vänner redan första veckan, han gillade sina lektioner och de flesta lärarna var mycket snälla, hans läxor var inte alltför krävande och han hade mycket fritid. Nej, Remus Lupin hade sannerligen ingenting att klaga på. Så varför satt han nu här i Gryffindors solbelysta torn med sina skrattande vänner och hade en obehaglig klump av oro i magen? Vad hade han att oroa sig för? Vad i en elvaårig pojkes liv kunde möjligen vara så bekymmersamt och jobbigt att han var tvungen att blinka bort tårarna varje gång han kom att tänka på det och såg på sina ännu ovetande vänner? Skulle de fortfarande vara hans vänner om de visste, om de visste vad han var? Remus hade alltid varit ett monster, eller åtminstone hade han varit det så länge han kunde minnas. Han hade alltid varit annorlunda och han hade alltid avskytt sig själv för det. Han kände sig ofta smutsig, som om vetskapen om att det fanns något i honom som han inte kunde kontrollera gjorde honom oren och ovärdig andra människors sällskap. Remus hade aldrig trott att han skulle få börja skolan, för honom hade Hogwarts aldrig varit mer än en dröm, en fantasi för bra för att vara sann. Han hade vetat redan från början att de aldrig skulle ta in någon som honom på Hogwars, en best som han var helt enkelt inte värdig skolans förstklassiga utbildning. Sådana som han var de utstötta i samhället, dem utan rätt som alla höll sig borta från och var rädd för, faktum med att han var rädd för sig själv. Därför hade rektorns öppna mottagande av honom kommit som en överraskning för både Remus och hans föräldrar, ja faktum med att Remus Lupin hade otroligt mycket att tacka rektor Dumbledore för. Inatt var den första natten, det här var natten då rektorns plan skulle testas. Remus mage knöt sig på ett otrevligt sätt varje gång han kom och tänka på allt som kunde gå fel… Tänk om han skadade någon av sina vänner, tänk om han gjorde någon illa, det fanns så mycket risker med att vara såhär nära andra människor och Remus tyckte verkligen inte om det! Han såg sammanbitet ut genom fönstret på skymningen utanför, han visste att han skulle bli tvungen att gå snart för att hinna i tid. Han hade funderat mycket på vad han skulle säga till sina vänner, vad han skulle använda för ursäkt för att vara borta hela natten. Nu reste han sig långsamt från bordet och hans nya vänner såg förvånat på honom. Han ursäktade sig kvickt med magont och förklarade att han skulle till sjukhusflygeln. När han lämnade rummet genom tjocka damens porträtt var han övertygad om att de inte trodde honom. Han kände hur tårarna brände i ögonen, tårar av skam över att behöva ljuga för sina vänner, för att han inte litade tilltäckligt på dem för att låta dem veta… Han kastade en sista blick på Peter, Sirius och James innan tavlan slog igen bakom honom och han log ett sorgset nästan ursäktande leende som ingen av dem hann se. Han hade aldrig känt sig så avskuren från omvärlden i hela sitt liv. Han sneglade i smyg på de elever han passerade, men han såg dem inte, han såg dem som i en dimma av glada ansikten och bekymmersfria ögon och allt han visste var det som rösten skrek inom honom, rösten av monstret ”DU ÄR INTE SOM DEM, DU KOMMER ALDRIG ATT BLI SOM DEM!” och i det ögonblicket kände han sig ensammast, minst och obetydligast i världen som om det enda han faktiskt hade i sitt liv var den kalla obarmhärtiga silverfullmånen. Poäng: 22 Alla bidrag var fantastiskt bra! ♥ Förlåt för den långa väntetiden  Temat kommer kanske senare idag, jag måste tänka ut något bra c: 11 okt, 2012 16:00 |
|
Borttagen
|
det är lugnt med väntetiden
 YEAH jag fick 20 poäng ska snrt läsa alla bidrag 11 okt, 2012 16:04 |
|
Hermia
Elev 
|
28 poäng? Var det så bra?
Once a MADling, always a MADling 11 okt, 2012 21:31 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Hermia: Ja.28 poäng? Var det så bra? 12 okt, 2012 07:53 |
|
Jen93
Elev 
|
   Stolt medlem i Glee-klubben
16 okt, 2012 22:57 |
|
Borttagen
|
När kommer nästa tema?
17 okt, 2012 07:35 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen