@ Höstfest 2024: Kreativt Skrivande

Jag skriver inte, men om jag skulle skriva och samtidigt blanda in lite tokerier, då hade de kanske sett ut så här.

Det var en dimmig kväll i den magiska skogen där träden viskade hemligheter. Två troll, Borku och Tuff, hade bestämt sig för att ge sig ut på ett äventyr. De var kända för sina busiga påhitt, men i år ville de göra något extra spännande.

Plötsligt hörde de ett mjukt skratt bakom en stor ek. De vände sig om och såg en liten fe med glittrande vingar som flög runt. Hon presenterade sig som Lila och berättade att hon älskade att fira högtider. Trollen blev genast nyfikna.

— Vill du följa med oss på ett bus eller godis-äventyr? frågade Borku entusiastiskt.

Lila klappade i händerna av glädje. — Ja, det skulle vara fantastiskt! Jag älskar att sprida glädje och få folk att skratta!

Tillsammans började de sin resa genom skogen, där de knackade på dörrar till trädstugor och knackade på stora stenar. Varje gång de mötte en vänlig skogsvarelse, sa de: "Bus eller godis?" och fick alltid en godisbit eller två i belöning.

Borku och Tuff busade med de små djuren. De förvandlade en ekorre till en liten ballerinadocka och fick en grupp harar att hoppa upp bland grenarna. Lila skrattade och kastade glittrande fe-damm över dem, vilket fick allt att lysa.

Efter en lång dag av skratt och godis, satte de sig vid en porlande bäck för att vila. Lila, med sina vackra vingar som skimrade i månskenet, berättade sagor om gamla tider medan trollen lyssnade fascinerat.

— Tack för ett fantastiskt äventyr, sa Tuff. Det här är det roligaste jag har gjort!

— Och vi har spridit så mycket glädje, tillade Borku med ett stort leende.

Med hjärtat fullt av minnen och godis i fickorna, lovade de att träffas igen nästa år för fler äventyr i den magiska skogen.


Den kallas "två troll som möter en fe i skogen, tillsammans drar de ut på äventyr och kör bus eller godis i regi av ChatGPT"
Bork fick inte heta Bork och ordet glitter/glittrade/glittrande återkom lite väl ofta.

godis!!

och så gulliga trollnamn ju!!

I skuggornas rike, där natten är lång,
Vandrar vi tysta, med skrämmande sång.
Fladdermöss flyger, och ugglorna hoar,
Häxor och trollkarlar sin magi nu tror.

Ljusen i pumporna fladdrar så svagt,
Med hemliga viskningar, natten är vagt.
Halloween närmar sig, med mystik och skräck,
En natt fylld av under, där allt kan ske lätt.

Första november. Första dagen på den månad jag föredrar framför alla andra. Speciellt när den var precis som nu: Ljudlös, vindstilla, med en dimma som gjorde landskapets konturer mjuka som silke. Den omslöt mig på alla sidor, så att det enda som syntes tydligt var den tillbommade höga grinden. "Tillträde förbjudet - risk för ras". Ruinen bakom den var endast en formlös massa, som otydligt skymtade mellan de fuktiga stängerna.

Det var inte särskilt kallt, men ändå drog jag den svarta kappan tätare om mig. Den hade varit fruktansvärt dyr, men det var det värt, eftersom det var den som haft störst likhet med en mantel - knälång, vid och med en stor pälskantad huva.
– De kommer att känna igen dig på den, hade Leonardus sagt. Och på lösenordet.
Det hade känts oväntat enkelt, det där lösenordet, med tanke på situationen. Ty det var onekligen en unik situation att få tillträde till en värld som man endast tror existerar i sagorna. Fortfarande var det svårt att tro att det jag stod inför verkligen skulle inträffa.

Men allt stämde. Exakt på klockslaget som bestämts såg jag en gestalt ta form i dimman. Med myndiga steg kom den emot mig och det var ingen tvekan om att mannen som lösgjorde sig ur dimman var från den värld jag nu skulle få möta. Lång, svart mantel, fotsid till skillnad från min, svart halvlångt hår och dramatiska, markerade ansiktsdrag som av någon anledning fick mig att tänka på en skådespelare på en teaterscen. Men det här var inte teater. Det skulle det ju inte vara. Det fick det inte vara …
- I was sent to meet you. Hans röst var mycket djup och tonen var kall och avmätt. Jag försökte le och sträckte fram handen, men han tog den inte utan höjde bara på ögonbrynen. Förvirrad kände jag hjärtat hoppa över ett slag, men plötsligt kom jag på det.
– Veritas, sa jag högt och tydligt och tvingade mig att möta hans blick. Den var svart och sluten, men vid ljudet av lösenordet lyste den svagt upp. Han gjorde tecken att jag skulle följa honom och vände på klacken med manteln böljande om sig. Förvirrad följde jag honom fram till grinden, där jag såg honom plocka fram en trollstav ur sin mantel och röra vid förseglingen.

BUS ELLER GODIS!

GODIS!

HALLÅ ni måste ju rösta??? vad håller ni på med??? iväg och uggla Emmi nu!!!