Skam

Är sååå taggad på det här! Längtar till nästa kapitel. Som jag har undrat och tänkt på vad som ska hända härnäst! Det är sjukt spännande att du ska läsa Prinsen också, nästan lite för spännande, haha Jag har verkligen använt DM, och var tvungen att göra om lite med vissa tider och platser för att det skulle passa min egen story. Men karaktärerna hoppas jag kunna gestalta så likt DM som möjligt, sedda genom Miriams ögon förstås.

Nu ser jag fram emot nästa kapitel!

Självklart har jag inte missat det! Jag älskade kapitlet! Åh va fint ♥


Jag bara måste ju ha med Miriam i min också ju!! Har redan börjat läsa, och fangirlar som sjutton. Du skulle se mig nu, haha! Dansar runt i köket xD Tack snälla för att du läser,, även om du läst flera ggr förut. Den här gången håller jag fast ♥ Har skrivit om litegrann också. Du är...!♥

Här kommer kapitel två! Jag hoppas att ni ska gilla det och fortsätta läsa, då kommer jag fortsätta skriva ♥

Kapitel 2
I en annan del av England

Det känns som att det var igår som du var en del av mig.
Jag minns allt, fast ändå ingenting. Jag minns hur du såg på mig en sista gång, för att sedan vända om och gå din väg. Jag försöker att stå stadigt kvar och hålla huvudet över ytan. Jag försöker att vara stark. Men värmen från dina armar runt min kropp finns hos mig varje natt i mina drömmar.
Allting kändes mer än rätt då. Som om vi var okrossbara, som om ingenting kunde gå fel.
Nu vet jag att allt kan gå fel bara jag blundar lite för länge. Jag berättade så mycket för dig.
Öppnade upp dörren och lät dig komma in. Du fick mig att känna mig hel för första gången någonsin. Nu känner jag mig tommare än aldrig förr. Mitt inre slits i bitar för att du valde att inte stanna kvar. Jag trodde faktiskt för en stund att jag betydde någonting för dig.
Allt som var vi var en lögn. Allt som du sa, allt som du gjorde och allt som du borde gjort betyder ingenting nu. Ändå betyder det allt. Du levde i en lögn och tvingade mig att leva där med dig.
Ser du vad det gjort med mig nu?
Nej, jag gråter inte på utsidan. Längre...

”Vad gör du?”
Jag ryckte till och vände mig hastigt om. Blaise stod i dörröppningen.
Hans mörkt kastanjefärgade hår var ordentligt borstat och den grönrutiga skjortan han bar utanpå T-shirten var fläckfri.
”Skriver du en dikt?”
Nyfiket böjde han sig fram och roffade åt sig papperet. Jag kände hur paniken växte inuti bröstet innan jag kom på att han inte skulle förstå vad det stod. Mycket riktigt rynkade Blaise oförstående pannan.
”Varför skriver du på svenska?”
”För att du inte ska kunna läsa det, förstås.” Jag log.
”Alla har vi våra hemligheter Blaise.”
Han skrattade och blottade en rad av perfekta vita tänder.
”Det är sant.”
Han satte sig ned bredvid mig på sängen.
”Något nytt om...”
”Nej”, avbröt jag innan Blaise hunnit slutföra meningen.
”Jag försöker att inte tänka så mycket på det. Draco har gjort sitt val. Jag måste göra mitt.”
”Mm.” Han nickade men hans rynkade panna skvallrade om att han inte trodde mig.
”Blaise.” Jag vände mig om och mötte hans blick. ”Det är säkert. Du vet lika bra som jag att ingen kan påverka hans beslut.”
Blaise ryckte på axlarna. Han strök sakta min fjälluggla Shanti över fjädrarna. Hon klapprade tillitsfullt med näbben och satte sig tillrätta i hans knä.
”Jag tycker det är skönt att han är borta.”
”Jag vet.”
”Han ställde bara till det för sig”, sa Blaise svävande och schasade iväg Shanti som börjat dra i hans byxficka på jakt efter godis. ”Det var kanske lika bra att han försvann.”
Jag knep ihop munnen för att inte protestera. Jag visste att Blaise hade rätt och att jag borde hålla med honom. Men jag kunde helt enkelt inte. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte fylla tomrummet som Draco hade lämnat efter sig. Samtidigt kunde jag förstå Blaise lättnad över att Draco var borta. Han hade aldrig varit särskilt snäll mot Blaise, trots att det varit vänner i flera år. Ärligt talat så hade Draco inte varit särskilt snäll mot någon.
”Undra hur Crabbe och Goyle kommer att klara sig nu”, sa Blaise som om han hade läst mina tankar. ”Har de där båda klumpedunsarna överhuvudtaget utvecklat någonting som heter egen vilja?”
”Jag tror att de missade den utvecklingsfasen”, sa jag. ”Vi får väl hjälpa dem lite på traven.”
”Aldrig i livet!” utropade Blaise, förskräckt över blotta tanken på att inleda någon form av umgänge med Crabbe och Goyle. ”Jag går inte i närheten av de där två fören de börjar använda schampo istället för diskmedel när dem duschar. Och det skulle inte skada om de slutade grymta oförstående så fort någon öppnar munnen heller.”
”Det är ju inte deras fel att Draco manipulerat dem”, påpekade jag. ”Vem vet, de kanske är jätteklyftiga egentligen.”
”Säkert!” Blaise skrattade. ”Elli, det märks verkligen att du inte är härifrån. Om du träffat deras föräldrar skulle du förstått att de där båda är ett hopplöst fall, dem råkar nämligen vara precis lika korkade som sina föräldrar.”
Blaise mamma ropade något ohörbart från nedervåningen och Blaise reste sig genast upp.
Han sopade bort lite inbillad smuts från sina nypressade byxor.
”Det är bäst att vi beger oss ner till köket. Jag tror att middagen är klar.”

Familjen Zabinis herrgård låg i utkanten av Gloucestershire, ett grevskap som låg fint till i sydvästra England. Det gränsande till bland annat Wiltshire, där Draco hade bott.
Huset var en typisk familjeklenod och hade gått i arv i många generationer. Det var till skillnad från Malfoy Manor rött till färgen och inte hälften så stort. Till huset hörde också en lägre mycket mindre byggnad. Mrs. Zabini, Blaises mamma, älskade att rida och stallet beboddes av sju ståtliga hästar och deras skötare. Mrs. Zabini, som insisterade på att vi skulle kalla henne Cynthia var en mycket vacker kvinna. Hon var lång och slank och hade ett midjemått som många flickor bara kunde drömma om. Det mörka lockiga håret föll naturligt nedför hennes smala axlar och ögonen var liksom Blaise vackert nötbruna.
”Varsågoda och sitt”, sa hon med en röst som tydligt talande om för mig
att det var en order, inte en vädjan. ”Hoppas det ska smaka.”
Hon vinkade med en benig hand som pryddes av fem röda blankpolerade naglar och gårdens tre husalfer började lydigt servera oss. Till en början hade jag försökt förklara för dem att jag inte hade någonting emot att ta mat och städa undan efter mig på egen hand. Men efter ett par dagar hade jag insett att det var lönlöst och lät dem hållas.
Alla tre bar relativt rena höftskynken och varsin hätta på huvudet med hål för det stora fladdermusliknade öronen. De var så små att det blev tvungna att ställa sig på tå för att få huvudet över bordskanten. Mrs. Zabini betraktade oss under tystnad medan vi åt. Hon rörde inte sin tallrik. Jag kände mig nervös av hennes stirrande och ansträngde mig för att inte tugga med öppen mun eller spilla på den vita bordsduken.
När vi hade ätit färdigt spände hon blicken i Blaise och bad att få tala med honom i enrum. Han sneglade lite på mig innan han reste sig upp och försvann efter sin mamma. Jag blev sittande vid bordet, osäker på om jag hade fått klartecken att gå därifrån eller inte. Blaise mamma var sträng och en åthutning från henne kunde sluta med en natt i stallet. Egentligen hade jag ingenting emot att tillbringa en natt eller två tillsammans med hästarna och stallpersonalen men det var någonting som sa mig att Blaise kunde råka illa ut om inte jag uppförde mig korrekt.

Efter en stund tröttnade jag på att vänta och vände mig till en utav husalferna som hängde över diskhon och skrubbade bort potatisrester som om det gällde livet, och bad att han skulle meddela Cynthia att jag hade gått till mitt rum. Jag kom på mig själv när jag tyst smög uppför trappan att längta till att få åka tillbaka till Hogwarts, sova i min ”egna” säng och att träffa alla nyfunna vänner som jag skiljts från i slutet av terminen. Fast det skulle inte finnas så värst många kvar att umgås med. Jag fick en klump i halsen. Draco skulle jag aldrig mer få se, åtminstone inte i det skick som jag ville se honom i. Harry, Ron och Hermione skulle inte heller komma tillbaka till skolan. De hade släppt bomben när jag bodde hos Ron i början på sommaren.
Till en början hade det varit väldigt förtegna om vad det skulle göra.
Men sedan hade Harry och berättat allt för mig om Horrokruxerna och uppdraget som Dumbledore hade lämnat i deras händer innan han dog.
Jag hade genast velat följa med, men de hade gjort klart för mig att det var omöjligt,
”Tänk lite Elli”, hade Hermione suckat. ”Draco känner dig bra vid det här laget. Det vore vansinne att ge honom en sådan chans att fjäska för mörkrets herre. Han skulle utan ansträngning få dig att vandra rakt i fällan. Och det unnar du honom inte, eller hur?”
Jag visste att hon hade rätt. Ändå blev jag besviken.
Harry, Ron och Hermione hade gett sig av för drygt två veckor sedan. Magen knöt sig av oro och jag lutade huvudet i händerna och suckade. Ett brev. Det var allt jag hade hört från dem. Givetvis förstod jag att de var upptagna med att leta efter Horrokruxer och inte hade tid att brevväxla. Men jag hade väntat mig lite mer än ett ynka brev. Jag lyfte huvudet från händerna och öppnade skrivbordslådan. Pergamentstycket låg där jag lämnat det, gömt under min anteckningsbok. Jag ville vara helt säker på att ingen, inte ens Blaise, skulle hitta det. Försiktigt för att inte skära mig på de vassa kanterna vecklade jag upp brevet. Det var ner krafsat i all hast, som om Harry egentligen inte hade haft tid att skriva men gjorde det ändå. Jag ögnade igenom brevet för säkert hundrade gången.

Hej Elli
Hoppas allt är bra med dig.
Kan inte uppge vart vi befinner oss ifall vi är bevakade.
Men det är fint här. Jag vet att du skulle tycka om det.
Ron bad mig hälsa att du ska se upp för att beblanda dig för mycket med Slytherinare, dem smittar. Jag saknar dig. Hoppas vi ses snart.
Harry

Ilsket torkade jag bort tårarna som steg i ögonvrån i takt med att jag läste. Det hjälpte inte att gråta. Det visste jag så väl vid det här laget. Allting hade förändrats. Hogwarts skulle inte vara sig likt.
Kunde det bli ett Hogwarts utan Dumbledore? Och ett Hogwarts utan Draco... Jag visste ju inget annat än ett med Draco. Han hade alltid funnits där. Oavsett om vi var i luven på varandra eller inte så hade jag vetat att han bara var ett par våningar bort. Nu skulle det bli annorlunda. Jag hade inte en aning om han överhuvudtaget var i livet. Och tänk om ryktena va sanna - tänk så var det sant att dödsätarna hade tagit över skolan? Vad hade hänt med lärarna, hade dem blivit torterade eller än värre – mördade dem också?
”Jag vet att du är lika orolig som jag”, sa jag till Shanti som nervöst plockade med min fjäderpenna.
”Men vi har ingenting att välja på.”
Den snövita ugglan tittade på mig med sina runda bärnstensfärgade ögon. Blicken hon gav mig var så full av tillit att jag återigen blev tårögd. Jag sträckte ut handen och snuddade vid hennes mjuka huvud. Jag tänkte på Hedwig som offrat sig själv för att rädda Harry. Jag undrade om Shanti skulle gjort samma sak för mig. Hedwig hade vetat vad hon gjorde.
Hon hade med en ugglas visdom förstått att det skulle bli Harry eller hon. Och utan att tveka hade hon räddat sin husbonde sen sju år tillbaka. Jag visste att Harry tagit förlusten av sin älskade uggla hårt. Och att han saknade henne. Det gjorde jag med.

Önskar också att vi kunde träffas en dag Vi får väl se hur framtiden ser ut

Efterlängtat andra kapitel! Fangirlar är ju bara förnamnet ... och om Miriam skulle dyka upp lär det nog ge mig välbehövliga idéer, för jag har fortfarande ingen aning om vad som ska hända med henne under sjunde året. Hon hamnar i en rätt omöjlig sits, kan man säga.

Det är lätt att relatera till Ellis känslor i början av kapitlet. Att någon hon tycker så mycket om var tvungen att försvinna. Det måste vara nästan som ett sorgearbete. Hon vet ju inte när, eller om, hon och Draco kommer att ses igen. Gillar att hon skriver på svenska, så att hon får ha det för sig själv, haha. Och Blaise får vara förnuftets röst, men känslan, den finns ju där likväl.

Ler lite åt Crabbe och Goyle. Du beskriver dem alltid med humor Diskmedel, hehe. Det vore faktiskt kul att se hur de skulle utvecklas utan Dracos styrande hand. Och jag gillar att Elli tänker tanken att de skulle kunna vara på ett annat sätt. Undrar om hon själv tror på det? Men det känns som om Elli är en person som kan se något bra hos alla. Hon gör oftast det bästa av situationen.

Så även hemma hos Blaise, med den stränga mamman och den herrgårdslika miljön. Du beskriver så bra hur allt är hos dem. Det känns skumt där på något sätt och jag förstår att Elli längtar tillbaka. Men Hogwarts kommer inte att vara sig likt.

Jag gillar också tanken på att Elli inte ska vara med och leta horrokruxer. Det blir mycket intressantare att få reda på mer om hur Hogwarts förändras i den kritiska tiden. Känslofylld avslutning på kapitlet med Shanti och Hedwig. Det blir lite symboliskt med saknaden av en förlorad tid. Längtar så mycket efter nästa kapitel, när vi får veta mer om den nya tiden ...

Jättebra kapitel! Oj, när Elli säger att hon skriver på svenska, för att Blaise inte ska kunna läsa det, kan jag inte låta bli att skratta! Där gav hon honom svar på tal.

Längtar till nästa del!

Jag kommer slänga upp nytt kapitel imorgon! Jätteroligt att ni är några som tycker om den, det betyder mycket för mig!

Ingen kan skriva som du!

Jag menar

"Hon vinkade med en benig hand som pryddes av fem röda blankpolerade naglar"

VEM!?!?!? kan ens gestalta sådär? du är fenomenal min underbara nadjis.

Jag fangirlar dig! Fast det vet du nog redan, efter nattens långa kommentar.. xD ^Kan helt hålla med dig, blir så rörd över att du tycker så! Betyder så mycket för mig. Jag avgudar ju Crabbe och Goyle, sötare pojkar finns ju inte... eller??! Jag har lite planer, så tycker att vi tar och diskuterar det på tumanhand sen! Blir så glad att du finns här och stöttar mig ♥


hehe ja, verkligen! Rätt åt honom tycker jag xD


Åh hjärtar. Om du visste vad det betyder, och du betyder för mig ♥ Älskar dig! Ja, hon påminner kanske lite om någon annan... Kära Cynthia!

Här kommer kapitel tre som utlovat! Hoppas att det ska vara till glädje ♥

Kapitel tre
Huset fullt ormar

Blaise Zabinis andning var tung. Han kände hur det tryckte i bröstet och när han rörde med tungan över de bländvita tänderna smakade det metalliskt. Han var rädd fast han inte riktigt visste varför.
Hans mors smala ryggtavla syntes ett par meter framför honom. Genom att observera det stela, nästan lite ryckiga sättet som hon rörde sig på så kunde han konstatera han att hon var otålig.
Cynthia ledde honom uppför den spiralformade trappan och in genom en dunkel korridor.
Blaise såg sig omkring medan han försökte hålla jämna steg med sin mamma. Den här korridoren tillhörde den delen av huset som han aldrig varit i. För någon med vanlig penningpung kunde det te sig märkligt att Blaise inte kände till alla skrymslen och vrår i huset där han bott hela sitt liv. Men släktskapet Zabinis herrgård var stor och Blaise var ingen som tyckte om att utforska.
”Blaise.” Cynthia hade stannat utanför det gamla biblioteket. Hon petade med hjälp av trollspöt bort skelettet av en råtta som fastnat under hennes ena klack. Hela tiden såg hon stint på sin son.
Blaise slickade sig om läpparna. Hennes intensiva blick gjorde honom nervös.
”Varsågod och stig in.”
Blaise tvekade ett ögonblick men gjorde sedan som han blivit tillsagd. Hans mamma pekade mot en samling mossgröna fåtöljer som stod längst bort i rummet. I takkronan ovanför brann fyra levande ljus. De kastade ett dunkelt sken över rummet och kastade långa skuggor utefter väggarna.
”Vad ville du tala med mig om?” Blaise sjönk ner i en fotölj. Hans mamma valde den mittemot honom.
”Det vet du.” Hon lade huvudet på sned och log. ”Din vän Draco har redan anslutit sig.” Hon högg tag i Blaise handled och kramade den hårt. Hennes ringar borrade sig in i hans hud och han bet ihop för att inte avslöja att det gjorde ont. ”Du ska också få ett sådant märke, Blaise.”
” Är du galen?” Blaise slingrade sig ur hennes grepp. ”Jag tänker inte bli någon dödsätare!”
Cynthias leende slocknade. ”Vad är det för dumheter?” väste hon. ”Det där flickebarnet verkar ha haft större inflytande på dig än vad jag anat. Lucius hade onekligen rätt, hon är verkligen duktig på att förföra unga pojkar...”
”Sluta!” sa Blaise, högre än han tänkt sig. ”Jag vill bara inte. Det har ingenting med Elli att göra.”
”Lilla vännen. Du är en Zabini.” Hans mamma hade återigen kopplat på sitt leende och rösten var sockersöt. ”Då har man ingenting som heter val. Man är född till att tjäna Mörkrets herre. Och om du fortsätter att leka högfärdig så kommer du inte ha många månader kvar att leva.”
”Nej”. Blaise skakade på huvudet. ”Jag vill inte.”
”Du har inget val!”
Cynthia slet tag i sin sons axlar och tryckte upp honom mot väggen med en kraft som var förvånansvärt kraftfull med tanke på hennes kroppsbyggnad. ”Du är min son. Det är jag som bestämmer vad du vill och inte vill.”
”Jag tänker aldrig bli någon dödsätare!” Blaise kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Men han knep envist ihop dem och stålsatte sig. Han tänkte inte ge sin mamma nöjet att se honom gråta. ”Du kan inte tvinga mig!”
”Du gör precis som jag säger åt dig. Det är jag som har fött dig, det är jag som har uppfostrat dig. Din uppgift är att följa mina önskemål.”
”Jag är din son, inte din slav!” skrek Blaise. ”Och jag tänker inte bli någon dödsätare, vad du än säger!”
Blaise kände hur hans mors vassa naglar trängde in i armarna och han fick anstränga sig för att inte vråla av smärta. ”Du kan inte tvinga mig.”
”Vi får besök ikväll. Och då förutsätter jag att du uppför dig och inte skämmer
ut familjen med en massa dumheter som någon smutsig oäkting har smällt i dig. Hon släppte taget, vände på klacken och försvann ur synhåll. Blaise väntade tills det rytmiska klapprandet från hennes klackar hade försvunnit innan han rörde på sig. Han kände sig chockad och arg i en salig blandning som virvlade runt inuti honom. Redan när hon hämtat honom hade kan känt på sig att det inte var rosor och choklad som hon skulle erbjuda honom. Han hade alltid vetat att hans mamma varit imponerad av Mörkrets herre. Men aldrig att han trodde att hon skulle komma med en sådan önskan. Lika lite som hon ville tala om för Blaise vem hans far var, lika lite ville Blaise bli en dödsätare. Hans mamma hade aldrig blivit så arg på honom förut. Och vilka skulle komma på besök? Malfoys? De hade ofta varit och hälsat på när Blaise och Draco hade varit mindre. Nu hade han inte sett dem på en evighet. Dem och dem- det var ju bara Lucius och Draco kvar sedan Narcissa försvann. Far och son. Han rös.
Kanske hade Mörkrets herre gett dem andra planer. Lucius och hans son behövde iallafall knappast hålla sig gömda längre. Dödsätarna hade fått in en fot på ministeriet och efter det hade allt rasat.
Blaise kunde inte påstå att han direkt längtade efter att stå öga mot öga mot den person som bara ett par månader tidigare hade försökt ha ihjäl honom. Och om Draco hade varit skruvad redan då- vad hade han i såna fall inte blivit nu?
En tanke som inte slagit Blaise tidigare kom nu till hans insikt.
Vad skulle han göra med Elli? Hur skulle hon reagera om hon fick syn på Draco? Och Draco, hur pass lite förnuft hade han kvar efter månader isolerad med Mörkrets herre och ett gäng dödsätare?
Blaise kände hur paniken återigen välde upp inuti honom. Han var en Slytherin. Hans familj hade, enligt hans mammas utsago, varit dödsätare. Elli skulle nog med andra ord inte bli särskilt förvånad om han berättade vad han precis varit med om där uppe i biblioteket. Saken var den att det Blaise sagt till sin mamma var den fulla sanningen. Han ville inte bli en anhängare till Mörkrets herre. Det var ingenting som han sagt bara för att gå emot sin mor. Nej, det var någonting som han kommit fram till under sitt senaste år på Hogwarts.
”Jag fattar inte hur det kom sig att du hamnade i Slytherin! Du har ingenting som Salazar värdesatte. Jag tror ärligt talat att du skulle passat bättre i Hufflepuff...”
Dracos ord ringde i öronen på Blaise när han försiktigt gick nerför trappan. Om och om igen ekade det i hans huvud. ”Kolla bara på honom! Varför måste han hänga efter oss? Vem tror han att han är, den där ynkryggen?”

”Blaise!”
Han hoppade skrämt till och törnade in i Elli som skuttade åt sidan för att
undvika en krock.
”Vart har du... Hur är det med dig?”
”Bra”, sa han tonlöst och blinkade förvirrat. Hennes ögon var det vackraste han sett.
”Jag...Mor har öppnat biblioteket.”
Elli rynkade oförstående på ögonbrynen. ”Du läser väl inga böcker?”
”Nej...” Han kom på sig själv med att krama sin vänsterarm och skyndade sig att släppa taget som om han bränt sig. ”Jag ville bara ta mig en titt.”
”Jaså.”
Det lät inte som hon trodde honom och Blaise försökte sig på ett leende som slutade i en grimas. ”Jag har lite mycket att... Vi ska visst få gäster.”
”Gäster? Vadå för gäster?”
Blaise ryckte på axlarna. Det behövde han åtminstone inte ljuga om.
”Ingen aning. Mamma berättade det alldeles nyss. Säkert ett par av hennes gamla kompisar, ointressant.”
”Dödsätare?” Elli hade sänkt rösten till en viskning. ”Jag vet inte om det är så bra att jag...” Hennes blick mörknade och Blaise gav henne en tyst vädjan. Ellis mamma hade mördats i våras, av vem eller varför var det ingen utav dem som visste. Men att dödsätarna hade ett finger med i spelet behövde man inte vara klyftig för att räkna ut.
”Jag vet inte vilka det är. Du behöver inte träffa dem om du inte vill.”
Han korsade fingrarna bakom ryggen och önskade innerligt att han inte lovade för mycket.
”Tack.” Hon gav honom ännu ett av sina magiska leenden och han smälte som en ismus under en het sen sommarsol.
”Jag är verkligen glad för att jag får bo här.”
”Jag med”, fick han fram. ”Det är fantastiskt.”
Hon flyttade sig lite närmare och han kände en våg av värme skölja genom kroppen. Om hon bara ville röra vid honom....
”Jag är verkligen glad att vi är vänner.”
”Mm”, fick han fram. ”Jag... Jag med.”
”Jag menar det verkligen. Om det inte hade varit för dig vet jag inte vart jag skulle
ha tagit vägen. Jag hade blivit tvungen att flytta tillbaka till Sverige och det hade varit rent vansinne med tanke på hur det ser ut nu.”
”Ja.”
”Du är en fantastisk vän, Blaise.” Hon la armarna om halsen på honom och gav honom en kram. Han slöt ögonen och njöt av hennes kropp mot sin. Han kunde höra hennes hjärta bulta innanför det tunna linnet strax nedanför de små mjuka bysten och hennes hår förde med sig en doft av sommar. Girigt sög han i sig av hennes lukt och önskade att den aldrig skulle försvinna. Han skulle kunna frysa tiden och stanna såhär; tätt intill henne i all oändlighet utan att bry sig om dödsätarmärken eller olikheterna som hindrade dem från att knytas samman. Med ens bröts förtrollningen och Elli slank ur hans omfamning. Hon log lite generat och hasplade ur sig att hon skulle upp och byta kläder. Jag kan följa med, ville Blaise skrika. För mig behöver du inte ha några kläder överhuvudtaget, för den delen.
Men det gjorde han inte. Istället nickade han kort och såg henne försvinna uppför trappan till övervåningen med en känsla av vanmakt kvar i bröstet.

”Blaise Zabini.” Walden Mcnair log sitt tandlösa leende mot Blaise.
Hans ansikte hade utökats med ännu ett par djupa ärr och andedräkten påminde om rutten fisk.
”Du är verkligen en kopia av din mor.”
Mcnair slickade sig om de spruckna läpparna och flinade åt Cynthia.
”Mamma upp i dagen”, instämde Antonin Dolochov och kysste Cynthias hand.
”Du är verkligen en mycket förtjusande kvinna.”
”Tack ska du ha, käre Antonin”, sa Cynthia med spelad förlägenhet. ”Ni är verkligen en speciell och respektingivande man som vet hur man vinner en kvinnas hjärta.”
Dolochov såg belåten ut. Mcnair blängde surmulet på honom och skyndade sig att se till så han hamnade mellan Cynthia och Dolochov under promenaden till matsalen.
När Cynthia gick förbi Blaise drog hon honom lite åt sidan. ”Gömd?” viskade hon utan att röra på läpparna. Blaise nickade och Cynthia strök honom över kinden.
”Se till att hon stannar där.” Utan att vänta på svar svepte hon förbi och tog plats vid det dukade bordet som husalferna gjort i ordning timmarna före.
Blaise visste inte riktigt vart han skulle sätta sig så han stod villrådigt kvar och såg på medan dödsätare efter dödsätare slog sig ner runt bordet. Plötsligt kände han en hand på sin axel och snodde runt. Ett par kyliga ögon mötte hans och han slog underlägset ner blicken.
”Trevligt att se dig igen, Blaise. Du verkar ha vuxit nästan lika mycket som Draco.”
Lucius Malfoy var sig lik. Han viftade fram sin son som stått och tryckt i bakgrunden.
”Hälsa nu, Draco. Det är en evighet sedan ni träffades. Ni måste ha massor att prata om.”
Lucius passerade och slog sig ner mellan Yaxley och Avery vid det nu fullsatta bordet. Blaise tittade försiktigt på Draco som uttryckslöst stirrade tillbaka.
Han verkade ha gått ner i vikt för klädnaden hängde som en löst sittande sopsäck över hans smala axlar. Håret var rufsigt och såg för första gången otvättat ut och
hans ansikte var täckt av små rispor.
”Hej.” mumlade Blaise. ”Allt bra?”
”Du är dig då lik. Alltid lika präktig. Det är äckligt, vet du det?” spottade Draco fram.
Han verkade vara på krigsstigen och Blaise sänkte blicken av gammal vana.
”Jag trodde att det var ett skämt när pappa berättade att du skulle ansluta dig till oss.”
Draco skrattade. ”Du kommer inte att klara ett enda dygn i kåken där vi har vårt tillhåll.”
”Jag har inte sagt att jag tänker gå med”, påpekade Blaise tyst. ”Det är mamma som vill det.”
Draco fnös. ”Det säger du bara. Förresten så har du inget val. Säger hon att du ska gå med så ska du det.”
”Du fick mig nästan att bli dödad.” Blaise tvingade sig själv att möta Dracos blick; möta de där kalla ögonen som fick honom att känna sig lika värdefull som en fladdermask.
”Du har flippat ur helt.”
”Kanske det”, sa Draco sakta och vred på sin trollstav. ”Men jag har iallafall valt rätt sida. Det är mer än vad man kan säga om dig. Vet du ens vart du står?”
”Jag tänker inte bli någon dödsätare”, sa Blaise och ignorerade Dracos fråga.
”Ingen kan tvinga mig.”
”Du är en Slytherin”, påpekade Draco som om det avgjorde saken. ”Även om det inte märks. Skäm inte ut oss mer än vad du redan har gjort. När det gäller ditt liv så bryr jag mig inte ett dugg men jag vill inte att vi andra ska få skämmas för att du inte har någon ryggrad.”
”Draco, Blaise.” Cynthia kom fram till pojkarna och tecknade åt dem att slå sig ner.
”Vi väntar på ert sällskap. Ni får massor av tid att pratas vid efter maten.”
”Hon vet att du är här.” Blaise lutade sig fram och viskade i Dracos öra.
”Jag kan lova att hon inte är direkt stolt över dig.”
Blaise njöt av att se hur Draco ryckte till som om han trampat på något vasst.
”Vad menar du med det?” väste han och satte sig på stolen bredvid Blaise.
”Har hon varit här?”
”Scchhhh!” Jessica Raven hyschade åt dem och nickade mot Cynthia, som ställt sig framför bordet med armarna korsade över bröstet. Blaise la märke till att hans mamma verkade njuta av blickarna som föll över hennes kropp och hon putade lite extra med brösten för att fånga männens uppmärksamhet.
”Välkomna hit till våran enkla boning. Min son Blaise; hon nickade åt Blaise som sträckte lite på sig, och jag är överväldigade över att ni är här allesammans. Det är alltid roligt att träffa gamla vänner och stifta bekantskap med nya”, hon log falskt mot sällskapets två kvinnor, ”Ett sant nöje i all enkelhet. Jag hoppas att maten ska smaka. Låt oss höja våra glas och skåla för Mörkrets Herre, Severus Snape och Bellatrix Lestrange som tyvärr inte infinner sig tillsammans med oss denna afton då de har annat att stå i.” Alla runt bordet lyfte glasen som en man och drack deras skål. Blaise smuttade försiktigt på sin dryck. Han sneglade på Draco och såg att han gjorde likadant.
”Varsågoda!”
Husalferna kom framtultande till bordet med händerna fulla av stora grytor och fat med diverse läckerheter.
”Du börjar ditt sista år på Hogwarts va?” Kvinnan som satt mittemot Blaise tittade på honom medan hon tog för sig av den kokta potatisen. Det var någonting med hennes blick som fick Blaise att tänka på infernier och han skyndade sig att koncentrera sig på sitt vinglas.
”Ja.”
”Vad ska du göra sen då?”
”Jag vet inte”, mumlade Blaise medan han önskade innerligt att kvinnan skulle sluta stirra på honom. ”Jag har inte tänkt så långt.”
”Har du bra betyg?”
”Dem är helt okej.”
Kvinnans ansikte drogs ihop i ett leende som fick Blaise att rysa. Hon såg inte snäll ut.
Han upptäckte att Draco också verkade försöka undvika kvinnan. Han satt med ansiktet bortvänt och petade i maten. Blaise hjärta snörptes ihop av medlidande. Draco var tvungen att tillbringa all sin tid ihop med de här människorna. Blaise behövde bara stå ut med dem en enda kväll. Förhoppningsvis.
”Ja, Draco valde ju en helt annan väg”, sa kvinnan belåtet. ”Det kommer att gynna honom i längden. Trivs du bra tillsammans med oss, Draco?”
Han knyckte på nacken och knep ihop sina smala läppar. Det var tydligt att han inte tänkte svara henne. Hon verkade inte ta någon notis om hans ovilja utan fortsatte:
”Du har gjort ett förvånansvärt bra jobb. Jag är säker på att Mörkrets Herre kommer att ge dig lön för mödan.” Hon vände sig till Lucius. ”Du har onekligen en mycket begåvad son, Lucius.”
”Den begåvningen har vi inte sett mycket av hittills ”, sa Lucius släpigt. ”Du kanske rentav inte vill visa dig på styva linan, Draco? Du kanske är rädd för konsekvenserna?”
”Jag är inte rädd!” sa Draco snabbt.
Lucius log lite och höjde sitt glas mot kvinnan. ”Låt oss skåla för framtiden.”
”För framtiden”, sa hon och drack i djupa klunkar. Blaise såg hur hennes hals höjdes och sänktes när hon drack. Han blev plötsligt illamående och sköt ifrån sig tallriken. Vad skulle hända om någon fick för sig att kika in i Ellis rum? Varulven på andra sidan bordet var inte pålitlig. Han kunde sniffa sig fram till en pulserande ådra lika snabbt som Voldemort skördade offer. Blaise undrade om Elli visste att Draco var här. Tänk så lät hon känslorna ta överhanden och rusade ut till dem?
Hans mor hade varit mycket angelägen om att de skulle hålla Elli gömd. Blaise kände sig tacksam för det eftersom han tänkte på Ellis bästa, men han gissade att hans mor inte tänkte på densamma. Hon hade inte berättat varför Elli skulle hållas utom synhåll och Blaise hade en stark känsla av att han inte skulle få reda på det heller. Vad skulle hända om någon upptäckte att det gömde en flicka på övervåningen? Som om Lucius Malfoy läst hans tankar vände han sig till Cynthia och sa:
”Och hur står det till med lilla Eleonora? Jag hörde av ett par gamla bekanta att hon skulle bo hos er ett par veckor i sommar.”
Lyckligtvis verkade hans mor förberedd på den frågan för hon avfärdade den snabbt.
”Åh, efter omständigheterna med hennes moder mår hon bra. Vi tyckte inte att det föll sig passande att ha en Gryffindorelev som har setts tillsammans med Harry Potter boende hos oss, så därför beslöt vi att låta Eleonora bo kvar hemma hos familjen Weasley.”
Lucius log. ”Ett klokt val”, sa han svävande.
”Vi måste alla tänka på vår familjs bästa. I tider som dessa kan man inte vara nog försiktig.”
”Jag instämmer helt med dig, kära du”, sa Cynthia och blinkade åt Lucius som verkade tillfälligt förhäxad av hennes leende. ”Låt våra pojkar ha en stund för sig själva.
De har inte talats vid på evigheter och måste ha en massa att prata om. Blaise raring, varför visar du inte Draco ditt nya rum?” Hon vände sig till Draco.
”Jag är säker på att Blaise mer än gärna visar dig runt här. Det var väl ett bra tag sen ni var här sist. Varsågoda att gå från bordet.”
Blaise reste sig samtidigt som Draco. Han hade ingen lust att umgås med honom men än mindre lust att sitta kvar. Osäkert tecknade han åt Draco att följa efter.

Fina Elzyii! Är så glad att du är här och skriver. Det är en glädje i mitt liv Vad är det för planer du har? De ska bli spännande att veta. Hade ju varit kanon att ha gemensamma tankar inför sjunde året, till exempel. Vi får se vad som händer, och om inte annat har man ju oändlig frihet i denna genre av litteraturen.

Nu till kapitlet ... och OMG. Hur kan du ens säga att jag har bra beskrivningar? De är inte ens i närheten av dina, och det är inget jag bara säger, det är verkligen så. Jag menar:

Den här korridoren tillhörde den delen av huset som han aldrig varit i. För någon med vanlig penningpung kunde det te sig märkligt att Blaise inte kände till alla skrymslen och vrår i huset där han bott hela sitt liv. Men släktskapet Zabinis herrgård var stor och Blaise var ingen som tyckte om att utforska.

Det säger så mycket både om personen och miljön! Och sedan detaljerna:

Hon petade med hjälp av trollspöt bort skelettet av en råtta som fastnat under hennes ena klack.

Läser, lär och inspireras!

Sedan finns det alltid småsaker att fixa till, precis som för oss alla. Om det blir upprepningar till exempel. Sådant kan man ju hjälpa varandra att se ibland.

De kastade ett dunkelt sken över rummet och kastade långa skuggor utefter väggarna.

Men sådant där teknisk småfix är ju så mikroskopiskt i jämförelse med resten. Jag trollbinds verkligen av hur levande texten är och det är så underbart att komma in i den här världen igen. Trots att det är rätt så läskig miljö, som du beskriver perfekt. Det beror ju mycket på personerna förstås. Cynthia är ju inte direkt mysig, till exempel. Undrar hur Blaise har kunnat bli så pass snäll som han ändå är. Och hon berättar inte vem hans far är. Hon kanske inte vet? Eller så är det riktigt svåra omständigheter kring honom. Jag kanske låter hård mot Cynthia, som säkert har haft det riktigt svårt hon också. Men effekten blir ändå, sorgligt nog, att Blaise inte alls behandlas väl. Han hade säkert passat bättre i Hufflepuff, och till skillnad från Draco menar jag det som en komplimang. Och visst, Blaise vill ha Elli mer än som vän, och man kan kanske inte klandra honom för det. Trots att det är Drelli all längtan byggs upp på, och Blaise därmed blir lite av ett hinder. I vilket fall är allt strålande beskrivet ... vilken dialog!

Att du är så suverän på beskrivningar gör ju också att det verkligen går att se de läskiga Dödsätarna framför sig och då vill jag helst bara springa därifrån. Mcnair, till exempel, som får inleda stycket. Huuu och usch. Och Cynthia måste stå där och smöra för dem. Men hon har gått med på att gömma Elli och det är ju en bra grej i detta läget.

Åh, beskrivningen av Draco är så hjärtskärande ...

Han verkade ha gått ner i vikt för klädnaden hängde som en löst sittande sopsäck över hans smala axlar. Håret var rufsigt och såg för första gången otvättat ut och hans ansikte var täckt av små rispor.

Det påminner om beskrivningen av den lille Dödsätaren i Förbjudna skogen i DM1. Men mot Blaise är han hård, som alltid. Intressant att Blaise ignorerar Dracos fråga om var han egentligen står. Känns som om det finns mer mellan raderna där.

Jessica Raven är där ... men inte Snape ... såklart att det pirrar lite extra för mig, när dessa två nämns.

Men åh, hur läskigt den där kvinnan beskrivs. Vem kan hon vara? Och Draco försöker undvika henne. Blaise känner medlidande med Draco... och plockar ännu fler pluspoäng hos mig. Det är faktiskt lätt att förstå hur han känner sig. OMG vad är det Draco har gjort, som de blivit nöjda med? Creeepy.

Och nu ska de två killarna gå runt i herrgården, utan att upptäcka Elli. Jag minns inte hur det gick och tänker inte tjuvläsa du-vet-vad. Men det är onekligen spännande nu... och fantastiskt skrivet. Som alltid. Lätt att ta det för givet men så är det. Längtar så otroligt mycket till nästa kapitel.

Åh vilket underbart bra kapitel! Oj, Blaise behandlas som en slav! Inte alls kul!

Undrar hur det ska gå!

Ett litet tips:

Blaise kände hur hans mors vassa naglar trängde in i armarna och han fick anstränga sig för att inte vråla av smärta. ”Du kan inte tvinga mig.”
”Vi får besök ikväll. Och då förutsätter jag att du uppför dig och inte skämmer
ut familjen med en massa dumheter som någon smutsig oäkting har smällt i dig. Hon släppte taget, vände på klacken och försvann ur synhåll.

Om du ser den röda delen: Ett citat-tecken har glömts bort.


Blaise kände hur hans mors vassa naglar trängde in i armarna och han fick anstränga sig för att inte vråla av smärta. ”Du kan inte tvinga mig.”
”Vi får besök ikväll. Och då förutsätter jag att du uppför dig och inte skämmer
ut familjen med en massa dumheter som någon smutsig oäkting har smällt i dig." Hon släppte taget, vände på klacken och försvann ur synhåll.

I övrigt var det ett bra kapitel!

Tusen tack för det, Minty! och va bra att du uppmärksammat det, jag missar ofta en del slarvfel när jag skriver. Trots att jag själv läser igenom berättelsen så missar jag. Du är skarpsynt! Ja hans mamma är lite väl hård.. Det blir spännande att se!
Och tusen tack, blir jätteglad att du gillar det!


Kära vänen min! Blir superglad att du kommentarer, att du läser och att du vill göra det här tillsammans med mig! Blir bara superglad över om du vill hjälpa till och rätta lite, som jag skrev till Minty här ovan, så missar jag så mycket trots att jag läser igenom det. Jag är expert på slarvfel!
Sen ska jag erkänna att jag inte rättade hela kapitlet, halva är gammalt sen förut... Så tack snälla för att du uppmärksammar det, keep going!

Du är ju min inspiration, så känner mig otroligt smickrad nu ska du veta!!
Jag blir ju taggad att skriva på en gång efter en sån saftig kommentar från dig. Trezzan var här tidigare ikväll, och då pratade vi om att vi skulle skriva tillsammans. Det ger mig så sjukt mycket feeling, du anar inte! Har jag er två, så tappar jag inte detta igen. Och som jag sa till henne, de räcker om de bara är ni som nu vill läsa. Men roligt om fler vill göra det, så tack till dig, Minty, och till er andra om det finns någon mer som gömmer sig.

Tusen tack igen, Avis, Är sp taggad för ditt nästa kapitel. Jag vill ha MER, MER MER, Ja, jag ska försöka skriva om det, för avskyr mina gamla kapitel! Håller helt med dig när det gäller Cynthia. Och Blaise är för go... Din Snape däremot, han får du behålla! SKRIV NU!!!

Imorgon kommer det ett nytt kapitel förhoppningsvis, annars på lördag. Så hoppas ni vill fortsätta läsa!