The Woods Are Safe
Forum > Fanfiction > The Woods Are Safe
Användare | Inlägg |
---|---|
Avis Fortunae
Elev |
Grattis på födelsedagen till denna blivande författare!
Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 1 maj, 2020 18:51 |
Leoney
Elev |
Hej på er igen!
Tack till er som gratulerade mig igår! Som ett grattis till er på internationella Harry Potter-dagen (22 år sedan Slaget på Hogwarts, herregud!) lägger jag nu ut första kapitlet, och jag hoppas att ni tycker om det♥ Som ni kanske har sett har jag lagt in en omslagsbild i det första inlägget, och dessutom lagt “basic information” i det inlägget också, alltså rating, spoilers osv. Ang omslagsbilden, kommer jag inte berätta vem som är vem. Skapa gärna teorier, ingenting är för dumt! Tids nog kommer ni nog veta ganska säkert vem som är vem Kommentarer uppskattas och håll er friska! ________________________________ Kapitel 1 Släkterna Wood, Weasley och Potter “Amber!” Mammas röst väckte mig, men jag hade ändå inte sovit mycket längre till. Solens starka sommarstrålar hade ändå redan letat sig in genom springan i gardinen, och om jag var känslig mot något, så var det ljus när jag sov. Jag gnuggade mig i ögonen och satte mig upp. Jag såg mig lite yrvaket omkring och min egen blick mötte mig genom spegeln på andra sidan rummet när jag sträckte på mig. På mitt skrivbord låg min trollstav och några pergamentrullar fyllda med bläck som legat framme under natten för att torka, och vid min garderob låg en halvöppen koffert på golvet. Det låg fortfarande gamla fjäderpennor och gammalt pergament kvar i den, jag hade inte orkat packa upp det och det var fortfarande flera veckor kvar tills terminen skulle börja. Terminen! Idag skulle vi till Diagongränden! Igår morse hade breven från Hogwarts kommit, och till allas positiva förvåning hade jag blivit utnämnd till försteprefekt. Jag var en av dem som hade tjänat Slytherin mest poäng under den senaste terminen, och hade nu fått äran att ta ett stort ansvar för att se till att alla nya, och gamla, elever skulle få en så bra upplevelse på Hogwarts som möjligt. Jag gjorde mig snabbt i ordning och tog på mig ett par svarta jeans med en vit blus med svarta prickar till. Jag drog borsten genom mitt mörka hår, som ingen visste vart jag hade fått det ifrån. Min mamma, Ethel, hade rödblont hår vilket nästan alla i hennes släkt hade. Hon var kusin till Ron Weasley, som var tio år yngre men som vi ändå hade mycket kontakt med. Familjen Weasley var en av de äldsta renblodiga släkterna och de hade flammande rött hår, som gått i arv. De hade blivit ännu mer framstående genom Harry Potter, som ju alla känner till, som gift sig med Mollys yngsta och enda dotter Ginny. Harrys och Ginnys äldsta son, min nästkusin James Potter, skulle börja sitt första år på Hogwarts, samtidigt som jag nu skulle gå mitt sista, sjunde år på skolan. James förväntades såklart att hamna i Gryffindor precis som hela familjen Weasley och som sin pappa, men han var fortfarande nervös. Vi hade skrivit mycket till varandra så fort jag kommit hem från skolan till sommaren, eftersom James litade väldigt mycket på mig trots chocken över vilket elevhem jag hade blivit placerad i den första september för lite mindre än sju år sedan. Min mamma hade tillhört Hufflepuff under sin tid på Hogwarts, och hon hade inte träffat min pappa, Oliver Wood, förrän han också hade gått ut Hogwarts fem år efter henne. Pappa hade tillhört Gryffindor, och det verkade som att ödet verkligen ville att vi skulle komma att bli släkt med familjen Weasley och familjen Potter, eftersom Harry hade blivit utnämnd till sökare i Gryffindors quidditchlag under pappas femte år, när han dessutom var kapten för laget. I och med att pappa hade tillhört Gryffindor, och mamma Hufflepuff, samt att hela familjen Weasley hade tillhört Gryffindor, var det förstås självklart att jag också skulle hamna i något av de elevhemmen. Jag minns det som att det var igår, när sorteringshatten hade placerats på mitt huvud av professor Minerva McGonagall. “Jaså, vad har vi här?” hade hatten lågmält mumlat. Jag hade inte kunnat se någonting, eftersom hatten varit för stor och därmed skymde mina ögon. “Släkt med både Wood, Weasley och Prewett.” Jag minns att jag hade hoppat till, eftersom jag väntat i flera minuter i en spänd tystnad, och när det började ticka in på den sjätte minuten kunde viskningar höras i Stora Salen. Jag var en hatstall. “Amber!” Jag väcktes ännu en gång av mammas röst, denna gång ur mina minnen. Jag hoppade till och gick ut ur mitt rum, och mötte mamma nedanför trappan. Hon log och kramade om mig. “Vad var det som tog sådan tid?” frågade hon. Jag ryckte på axlarna. “Minnen.” Mamma skrattade till, hennes varma, klingande skratt och sa att sådant händer. Sedan lade hon en hand på min kind och frågade om jag var redo för min sista tur till Diagongränden. “Såklart jag är redo”, svarade jag med ett leende, samtidigt som min två år yngre bror, Rylan, kom nerför trappan. “Dessutom är det väl inte sista,” jag rufsade honom i håret, “för jag får väl följa med på Rylans kvarvarande vändor?” Mamma log igen. “Det är klart. Kom nu, frukosten är redo. Er pappa har redan åkt till stadion.” Hon schasade in oss till köket, där det fanns frukost på bordet. Mamma svängde på trollstaven och bacon och ägg landade på våra tallrikar. Jag och Rylan satte oss bredvid varandra, på våra vanliga platser, och mamma satte sig mittemot. Pappas stol stod tom, eftersom han redan åkt med quidditchlaget till matchen som skulle äga rum på kvällen. Pappa spelade i Puddlemere Uniteds lag, som vaktare. Vi åt snabbt upp frukosten innan vi gick in i vardagsrummet, fram till vedspisen. Mamma pekade med trollstaven mot veden och genast flammade en eld upp. Sedan höll hon fram en liten kruka mot mig som såg ut att vara full med aska för någon utomstående, men som var flampulver. Jag tog en liten näve och slängde den i elden. “Diagongränden!” sa jag, högt och tydligt för att inte hamna fel, och klev in i elden som nu var smaragdgrön efter flampulvret. Jag tryckte armarna mot kroppen och försökte att inte blunda när en massa olika spisöppningar flimrade förbi. När ett lätt illamående började ta över började öppningarna sakta ner och snart kunde jag kliva ut ur den öppna spisen på Den Läckande Kitteln. Gästerna på värdshuset som fortfarande satt och åt frukost log glatt mot mig, de flesta hade sett mig tillsammans med den berömde Harry Potter och hans familj. Jag var ju trots allt släkt med dem. Jag satte mig ner vid ett tomt bord och den krokryggiga bartendern, Tom, kom fram till mig. “Vill du ha något att dricka miss?” frågade han. Jag log. “Jag har sagt att du får kalla mig Amber, jag vill inte bli kallad miss. Det känns så fel!” Sedan tackade jag artigt nej, eftersom jag bara skulle vänta på mamma och Rylan. När Rylan och mamma kom ut från spisen sa jag till Tom att vi kanske skulle komma in senare, men nu väntade Potters och Weasleys. Jag krokade armkrok med Rylan, som växt extremt mycket under det senaste året och nu var lika lång som mig, och tillsammans tog vi oss igenom det gömda portvalvet in till själva Diagongränden. Borta vid Gringotts stod en välbekant rödhårig grupp människor, med undantag för Harrys svarta hår. Vi vinkade och skyndade oss mot dem. “Ber!” sa James när vi kommit fram och gav mig en stor kram. Jag skrattade och rufsade honom lite i håret när han släppt taget. “Hej J”, log jag och sedan kom Rose, som var dotter till Harrys bästa vänner Ron och Hermione, och gav mig en kram. Jag sa hej till henne också och hälsade sedan på Harry, Ron och Ginny. Hermione var inte där. “Snart myndig”, log Harry och de gröna ögonen glittrade bakom glasögonen. Det kända ärret var knappt synligt längre under luggen och jag log tillbaka. “En vecka kvar”, svarade jag samtidigt som jag lyfte upp Harrys sjuåriga dotter Lily i famnen. Jag nöp henne i näsan och hon skrattade. “Jag vill också börja på Hogwarts!” sa hon envist, men ögonen var glada. “Det är orättvist att du snart är klar!” “Jag tycker faktiskt att det är jag som borde vara avundsjuk på dig, som har hela äventyret kvar”, svarade jag. Lily drog lite i mitt mörkbruna hår innan hon hoppade ner och tog Ginnys hand. Sedan vände jag mig mot Ron. “Hur mår Hugo?” frågade jag. Hugo var Ron och Hermiones yngsta son och han hade varit sjuk i början på veckan. Nu var varken han eller Hermione där. “Han är fortfarande sjuk, så Hermione stannade hemma med honom. Går inte febern ner under veckan får vi åka till Sankt Mungos och kolla upp det”, svarade Ron. “Vi planerade först att inte följa med, det är ju två år kvar innan Rose börjar, men vi lyckades inte hålla henne hemma.” Ron skrattade till och James tog min hand. Vi gick in på Gringotts trollkarlsbank och fram till en svartalf. “Vilket valv tar vi ur?” frågade Ginny och försökte rätta till hennes mans frisyr, vilket egentligen var en hopplös kamp. “Vi tar ur mitt såklart”, sa Harry och Ginny tog hans hand när en svartalf kom och bad om nyckeln. Vi bestämde med familjen Potter att vi skulle ses utanför om en halvtimme och James släppte min hand när de försvann iväg. Mamma tittade på sin kusin. “Ska du och Rose följa med, eller väntar ni utanför?” frågade hon. Ron ryckte på axlarna och tittade på sin dotter som höll honom i handen. “Du sa att jag skulle få citronisglass!” sa Rose och svängde med armen. Ron tittade på oss. “Ja, vi ses väl senare då. Vi går till Florean Fortescue och möter er här om trettio minuter?” sa han och vi nickade. Samtidigt som Rose och Ron försvann ut från marmorbyggnaden följde vi efter en annan svartalf mot vagnarna. Vi klev i en vagn och sekunden senare åkte vi neråt i hisnande fart. Rylan tryckte min hand, hårt. Han hade alltid tyckt illa om hastigheten och de skarpa svängarna var jobbiga. “Jag har sagt att du inte måste åka med”, sa mamma när hon såg Rylans ansikte när vi klev ur vagnarna. Rylan stödde sig mot min axel men hämtade sig snart, och under tiden hade mamma hunnit hämta guldet vi behöver. “Då var det dags igen”, suckade Rylan när vi satte oss i vagnen. Några minuter senare kunde vi andas ut i solljuset utanför banken. Vi mötte Ron och Rose utanför och tio minuter senare kom Harry och Ginny med sina tre barn. James tog genast min hand och tillsammans gick vi alla tio till Flourish & Blotts, bokhandeln. Ginny tittade på James och frågade vilka böcker han behövde. “Det borde väl du veta?” retades James. “Jag menar, du har ju redan gått på Hogwarts.” “De ändrar det hela tiden.” Ginny skakade på huvudet med ett leende och det röda håret flög runt huvudet och James tog fram sin boklista samtidigt som jag tog fram min ur fickan. Jag hade några mer avancerade böcker, jag gick den högsta utbildningen i försvar mot svartkonster och i förvandlingskonst. Resten låg på den vanliga FUTT-nivån. “Okej, jag behöver…” James började rabbla sina böcker och jag visade min lista för mamma. Den var ganska lång, men Hermione hade hjälp mig med en osynlig utvidgningsbesvärjelse så att alla böcker skulle få plats i väskan vid terminsstarten. Vi gick först för att hitta James böcker, och under tiden Potters betalade letade jag och Rylan upp våra olika böcker. Vi hade krokat armkrok med varandra igen och strövade runt själva mellan hyllorna, eftersom mamma behövde prata lite med Ron. Det verkade som om de planerade ett stort kalas för släkt och vänner den femte juli, när jag fyllde år. “Är du nervös inför GET-proven?” frågade jag och drog ut en bok i avancerad trolldryckskonst. Rylan skakade på huvudet, men fick sedan ett fundersamt ansiktsuttryck. “Lite”, erkände han. “Och jag är prefekt också, så jag kommer inte ha lika mycket tid till att plugga.” Jag knuffade till honom i sidan. “Lägg av”, sa jag. “Hufflepuffs prefekter klarar av allting, jag lovar.” Jag drog med handen i luften för att visa att jag menade verkligen allt. Rylan log mot mig och vi tog den sista boken, innan vi gick tillbaka mot kassan. Mamma log när hon såg mig stötta min bror och betalade för böckerna, innan vi gick ut ur butiken igen. James kom fram till mig och drog i min hand. “Ber! Vi ska prova en trollstav till mig! Du, jag och mamma!” sa han och jag tittade på Ginny. Vi började gå mot Ollivanders och på vägen mötte vi till vår överraskning Hermione, som höll Hugo i handen. “Hej!” sa jag överraskat och kramade om Hermione. Vi var väldigt bra vänner, trots de nitton år som skilde mellan oss. Hugo tittade blygt på mig och jag sjönk ner på huk och hamnade i jämnhöjd med den sexåriga pojkens blyga, bruna ögon. “Hur mår du?” frågade jag vänligt. Hugo skruvade lite på sig innan han svarade: “Bra.” Hermione tog hans hand igen och jag reste mig upp. “Jag skickade en uggla till Sankt Mungos, eftersom jag började bli orolig”, sa hon milt. “De trodde att ett botningselixir för vanliga magiska sjukdomar skulle göra susen, och eftersom jag inte hade något annat att göra mer än att se till Hugo bryggde jag en, och nu är vi här!” Vi log mot varandra och sedan började James dra i mig igen. “Kom nu!” manade han. “De andra var utanför bokhandeln nyss”, sa Ginny till Hermione, och vi vinkade mot henne och Hugo innan James hade tappat alldeles för mycket tålamod. Vi skyndade oss in i butiken, där Ollivander själv satt i en fåtölj vid fönstret med slutna ögon och sov. Han var mycket gammal och det verkade som om åldern till slut hade börjar ta på honom ordentligt. Han hade varit med om hemska saker under trollkarlskriget, enligt Harry som hade räddat livet på honom. Istället för Ollivander, kom en ganska ung tjej fram till oss. Hon hade brunt, lång hår i en fläta och stora, hasselnötsbruna ögon med en vänlig värme. Hon sträckte fram handen. “Välkomna”, log hon och vi skakade hand. “Jag är Haldes Bagsley, jag hjälper Ollivander nu när han börjar bli lite sliten.” Vi presenterade oss och James tog ett litet kliv framåt. “Är det din första trollstav vi ska hitta åt dig?” sa Haldes vänligt. James nickade blygt. “Då så.” Haldes drog fram sin egen trollstav och en samling trollstavar svävade mot oss. “Dessa är alla runt tio tum, med drakhjärtesträng som kärna. Jag tror att det är den kärnan som kommer passa dig bäst.” Haldes gav James en trollstav, som släppte min hand. “Detta är en slånstav. Är du höger eller vänsterhänt?” frågade Haldes och James tog den i sin vänsterhand. Haldes sa åt honom att vifta lite med den, men då några dokument revs sönder tog hon tillbaka den. Hon gav honom sedan en stav av bokträ, men den var inte heller rätt. Under tiden James provade olika stavar småpratade jag och Ginny lite. “Det har lugnat sig en del sedan Voldemort försvann, eller hur?” sa Ginny. “Det har det”, nickade jag. “Det har blivit mycket bättre, säger McGonagall.” “Jag gillade McGonagall”, fortsatte Ginny. “Hon var väldigt rättvis och man kunde väl tycka att hon var sträng, men överlag var hon snäll.” “Förresten, vet du vad mamma och Ron planerar för min födelsedag?” frågade jag nyfiket när vi hade diskuterat klart om miljön på Hogwarts. “Lite, men min käre bror har aldrig involverat mig djupare i planer”, svarade Ginny med ett skratt. Innan jag hann fråga mer, avbröts vi av James som hoppade fram till oss med lysande ögon. Han höll upp en trollstav som gick i samma nyans som mitt hår. “Mahogny med drakhjärtesträng, precis som farfar!” sa han. Jag log mot honom och sa att den äldre James Potter säkert hade varit stolt. “Det blir sju galleoner”, sa Haldes till Ginny, som räckte fram pengarna. James höll mig återigen i handen när han bokstavligen studsade ut ur butiken. Han var verkligen exalterad för att få börja på Hogwarts. Borta vid Madam Malkins klädnader för alla tillfällen mötte vi resterande delar av närvarande släktmedlemmar. Hugo hade lugnat sig och var inte lika blyg längre, utan var upphetsad över kvällens quidditchmatch som alla självklart skulle gå på. Det var finalen i ligan och det var pappas tur att glänsa. Men innan dess, var vi tvungna att fixa nya klädnader till mig, Rylan och James. Vi satte oss på varsin pall och väntade på att få hjälp. “Får jag se din nya trollstav”, sa Harry och log mot James, som sträckte fram sin trollstav. Harry sjönk ner på huk bredvid sin son. “Det är mahogny, med drakhjärtesträng, elva och en halv tum”, sa James och Harry tog emot trollstaven. Sedan reste han sig upp igen och rufsade sin son i håret så att det blev ännu mer ostyrigt. Det enda som skilde dem åt var åldern, annars var de nästan identiska. James hade ärvt sin mammas näsa och käklinje, men Harrys och James ögon och hår var på pricken likadant. Harry gav tillbaka trollstaven till James samtidigt som ett butiksbiträde kom fram till dem. Vi reste oss upp och en kvart senare hade vi alla tre sprillans nya klädnader, sydda endast för oss. “Är vi klara då?” frågade mamma och tillsammans gick vi allihop tillbaka mot Den Läckande Kitteln. “Okej, så vi ska åka direkt till stadion. Granger-Weasley börjar”, sa mamma och Ron, Hermione, Rose och Hugo tog varsin näve med flampulver. Sedan försvann Potters en efter en. James var näst sist, Harry skulle åka sist för att se till att allt gick bra, men James ville inte riktigt släppa min hand. “Det är okej”, sa jag. “Vi ses ju om bara några få minuter igen!” James nickade och försvann, strax innan sin pappa. Sedan var det Rylans tur och jag klev in i eldstaden efter honom. Amicis 2 maj, 2020 08:29
Detta inlägg ändrades senast 2020-05- 6 kl. 20:59
|
Mintygirl89
Elev |
Gud så superbra kapitel! Roligt att få lära känna karaktärerna! Haha! Gulligt att Hugo är lite blyg.
Det ska bli skoj att läsa vidare! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 2 maj, 2020 09:08 |
Emil ost
Elev |
Bevakar definitivt! En perfekt början till en historia, det är väldigt lätt att leva sig in i berättelsen, den är riktigt välskriven!
Stoppa Mandelkubb! 2 maj, 2020 13:51 |
Pixelow
Elev |
Jättebra inledande kapitel! Det var en härligt lugn stämning genom hela och inget var stressat.
Jag märkte två ställen där texten inte är i dåtid utan nutid och som jag förstod så var det meningen att den skulle vara i dåtid. Ginny tittade på James och frågar vilka böcker han behövde. Rylan log mot mig och vi tog den sista boken, innan vi går tillbaka mot kassan. Du hade kunnat ersätta de orden med frågade och gick. Annars var allt jättebra och, som sagt, jättebra kapitel, längtar till nästa! 2 maj, 2020 14:27 |
Avis Fortunae
Elev |
Vid Merlin, hur kan man skriva så här bra? I det här första kapitlet fick vi lära känna många karaktärer. Och jag har såklart en teori om att Amber är tjejen på bilden med långt, mörkt hår. Blir så himla nyfiken på varför hon hamnat i Slytherin! Efter sex minuter! Hur är det för henne där? Kan inte vänta tills hon kommer till skolan!
TIPS: Spoiler: Tryck här för att visa! Längtar som sagt tills Amber återkommer till Hogwarts och Slytherin! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 2 maj, 2020 19:24 |
Trezzan
Elev |
Jag har, som du säkert redan vet, en förkärlek till Slytherin. Så detta ska bliii så spännande att följa! Du har utvecklats massor i ditt språk sen jag började läsa det du skrivit (Med Gred och Forge... Eller hur de nu stavas.. ). Jättekul!
GRATTIS i efterskott!!! 6 maj, 2020 00:25 |
Borttagen
|
Bra
6 maj, 2020 07:30 |
catradora
Elev |
Alltså du skriver ju helt fantastiskt! Så många karaktärer och händelser, och ändå får du allt att passa ihop perfekt. Jag älskar hur du får med massa gamla goda karaktärer från HP-böckerna och hur du skriver dem, jag fastnade speciellt Ginny fast hon inte har en jättestor roll i kapitlet. Det ska bli mycket spännande att se vad som sker härnäst!
En liten detalj: Mamma skrattade till, hennes varma, klingande skratt och sa att sådant händer. Sedan lade en hand på min kind och frågade om jag var redo för min sista tur till Diagongränden. Kan det vara så att du missat ett ord här? Mamma skrattade till, hennes varma, klingande skratt och sa att sådant händer. Sedan lade hon en hand på min kind och frågade om jag var redo för min sista tur till Diagongränden. Dessutom, grattis på födelsedagen (i efterskott)! Längtar till nästa kapitel 6 maj, 2020 20:16 |
Leoney
Elev |
Mintygirl89
Spoiler: Tryck här för att visa! Emil ost Spoiler: Tryck här för att visa! Pixelow Spoiler: Tryck här för att visa! Avis Fortunae Spoiler: Tryck här för att visa! boknörd_ Spoiler: Tryck här för att visa! catradora Spoiler: Tryck här för att visa! Trezzan Spoiler: Tryck här för att visa! isabelleh Spoiler: Tryck här för att visa! Det värsta med att skriva fanfiction är att vänta mellan att man uppdaterar. Så fort man har lagt upp ett nytt kapitel vill man lägga upp ett till! Tack så mycket för era fina kommentarer, det betyder så mycket♥ _________________________________ Kapitel 2 17 år Det knackade på min sovrumsdörr samtidigt som jag satte i min första, stora silverring i örat. “Kom in!” sa jag och Hermione klev in i mitt rum. Hon svepte med blicken över rummet, som sett likadant ut i alla år. Ljust gröna, nästan vita, väggar med vitt tak och vitt trägolv. Sängen i ena hörnet, garderoben i andra. Vid fönstret mittemot dörren stod mitt skrivbord med en spegel på, och det var där jag satt. Dagsljuset var perfekt när man behövde göra sig extra fin, som nu. Jag fäste det andra örhänget också och Hermione mötte min blick i spegeln. Hon hade sminkat sig svagt med sitt gamla elevhems färger, men det var knappt att det syntes. Hermione hade aldrig varit en klassisk tjej som sminkat sig massor. Det var bara så att man kunde skymta en svag röd skugga med guldiga kanter på hennes ögonlock, men hon hade även en fin slät nackknut vilket var en stor kontrast jämfört med hennes vanliga, fluffiga hår. Jag mötte hennes blick i spegeln och log ett snett leende. “Jaså, du har gjort dig extra fin?” retades jag och hon skrattade. Sedan kom hon fram och lade händerna på mina axlar. Hennes ögon strålade av något som liknade stolthet, men minen var allvarlig. Hon lekte lite med mitt örhänge med tummen. “Tänk att du fyller sjutton”, sa hon och jag hade haft rätt - hon var stolt. “Jag har känt dig ända sedan du var fem, vid Merlin, jag har känt dig i tolv år.” Jag log när jag tänkte tanken. Hermione var en av mina bästa vänner, även om hon hade varit nitton redan när jag föddes. “Är du klar?” frågade Hermione efter en liten stunds tystnad. “Snart”, svarade jag. “Jag ska bara sätta på mig klänningen.” Hermione öppnade min garderob och drog efter andan. Det var bara jag och Madam Malkin som har sett klänningen. Den var självklart smaragdgrön, precis som Slytherins elevhem. Den var slät och av sammet, men det ljusaste silver längst ner på fållen och övergick sedan ganska snabbt i grönt. “Den är helt fantastisk”, suckade Hermione och drog med handen över klänningen. “Hur såg din klänning ut?” frågade jag och reste mig upp. Hermione tittade på mig. “I och med att jag är mugglarfödd firade vi inte min sjuttonårsdag på ett särskilt sätt”, svarade hon. “Dessutom fyllde jag år under terminen, så det fanns inget utrymme för en fest. Brukar ni ha klänningarna i elevhemmets färger?” Jag ryckte på axlarna. “Jag tror det, eftersom Madam Malkin direkt frågade om mitt elevhem”, svarade jag. “Hjälper du mig?” Hermione nickade och jag tog av mig morgonrocken som jag hade haft på mig under tiden jag hade fixat mitt smink och min frisyr. Hermione hängde av klänningen från galgen och jag satte snabbt på mig den och vände mig om, så hon kunde knäppa blixtlåset. “Den går perfekt mot din hårfärg”, sa Hermione och rösten var fortfarande fylld av stolthet. Jag gav henne en kram och satte sedan på mig min silverklocka, som jag hade fått när jag väcktes på morgonen. “Jag går ut till de andra så länge”, sa Hermione och gav mig ett till leende, jag nickade och svarade att jag strax var klar. Så fort hon hade stängt dörren sjönk jag ner på stolen och drog ett djupt andetag innan jag knäppte skorna. Det var egentligen ingen stor sak, jag fyllde sjutton. Spårmärket var borta. Jag hade blivit försteprefekt. Min pappa var vaktare i laget som vann ligan. Jag var en Slytherinelev bland Gryffindor och Hufflepuff. Ingen stor sak. Det var bara fest, och jag skulle ha kul. Jag drog ett nytt djupt andetag och knappt hade jag hunnit nerför trappan innan jag fann mig själv i en stor kram. Min syn skymdes av ett rött hårburr och jag förstod att det var Molly Weasleys, mammas mosters, famn jag befann mig i. Hon släppte taget och en vänlig blick mötte mig. Molly log. “Tänk, redan sjutton!” sa hon. “Det känns som att det var igår jag tog ansvaret över din mamma!” Båda mammas föräldrar hade gått bort i striden mot Voldemort, och därför hade Molly fått ta ansvaret över mamma redan när mamma var åtta, tre år innan Harry överlevde Voldemorts attack. Det var tack vare det vi hade så bra kontakt med dem. “Tiden går fort”, log jag. “Hur mår alla andra av mammas kusiner?” Jag visste inte om de hade kommit, och dessutom hade inte festen dragit igång än. Först skulle vi äta lunch och sedan mingla runt lite, innan middagen. “De mår bra, vad jag vet”, svarade Molly. “Men det var ett tag sedan jag hörde från Charlie, och han nämnde i det senaste brevet att de hade en ny, svår ungersk taggsvans. Jag hoppas verkligen att ingenting har hänt honom.” Hon lät orolig på rösten, men det gjorde hon alltid när hennes söner inte hade hört av sig på ett tag. Jag lade en lugnande hand på hennes axel och log mot henne, men när jag öppnade munnen för att säga någonting avbröts jag av pappas magiskt förstärkta röst. “Kära familjen Wood, Weasley, Potter och Prewett”, började han och alla tystnade för att lyssna på pappa. “Välkomna till Dufftown! Ministeriets regler gäller självklart här också, men en anti-mugglarbesvärjelse ligger över området så det är fritt att använda magi, så länge ni är över sjutton.” Pappa blickade ut över släkterna som samlats. “Vilket för oss in på varför ni är här”, fyllde mamma i, som stod bredvid hans sida. “Idag fyller vår dotter, Amber Wood, sjutton år, och är därmed nu myndig i trollkarlsvärlden!” Alla familjer började applådera, några busvisslade. James smög upp bredvid mig och tog min hand. Han log ett strålande leende. “Varsågoda och sitt, så kommer lunchen alldeles strax att serveras.” Alla började röra sig mot långbordet i mitten, som rymde minst hundra personer, och började leta upp sitt namn. Jag hade ingen aning om var alla andra satt, jag visste bara att jag skulle sitta vid änden av bordet. Jag satte mig ner och på min vänstra sida satt James, med Harry på sin andra sida. På min högra sidan slog Ginny sig ner några minuter senare, men stolen bredvid henne fortsatte vara tom. Efter den tomma stolen satt Ron, med Hugo bredvid och Hermione mittemot. Resterande medlemmar av familjen Weasley och Potter fyllde stolarna därefter, bland annat Rons äldre tvillingbröder Fred och George med sina hustrur Angelina och Alicia, Percy Weasley med familj och alla andra syskon och kusiner. Sedan kom mammas och pappas släktingar från Wood och Prewett, och det var i den skaran mamma och pappa hade placerat sig. Några enstaka stolar stod tomma, och med ett litet sting i hjärtat insåg jag att varken Bill eller Charlie Weasley, de av mammas kusiner jag var bäst vän med trots att Bill var lika gammal som mamma, hade kommit. Alla småpratade lugnt och trevligt medan de väntade på att maten skulle serveras. James hade såklart många frågor om Hogwarts, som vanligt. Jag svarade så gott jag kunde och när han började fråga om Gryffindor, fick Ginny rycka in. Jag log tacksamt mot henne, det var tillräckligt mycket jag var tvungen att fokusera på ändå. Ginny fortsatte samtalet med James tillsammans med Harry, Ron, Hermione och Hugo. Rose pratade med Molly, sin farmor, och hon var ännu inte särskilt intresserad av elevhemmen än. “Och Hufflepuff har sitt elevhem nära källaren, precis som Sly…” sa Harry, men tystnade när små varelser med fladdermusliknande öron och ögon stora som tennisbollar kom mot oss. De hade glada miner och maten svävade över dem. Det var husalfer, och längst fram gick vår Albie. De som kunde hade tagit med sig sina husalfer för att vår lilla vän och tjänare inte skulle få alltför mycket att göra. Totalt var de sex stycken. Hermione snörpte lite på munnen, hon hade under sitt fjärde år på Hogwarts försökt stoppa det hon kallade slaveriet mot husalferna. Hon log dock mot en med stora, bruna ögon, Winky hade jag för mig, som Hermione hade tagit med sig hem efter att hon hade gått ut skolan. När alla hade fått mat tackade vi husalferna, som bockade och snabbt försvann iväg. Alla var inte så bekväma med att bli tackade, men de uppskattade ändå att vi tyckte om när de serverade oss. “Bej”, sa Hugo plötsligt, som fortfarande hade svårt att uttala R, när vi nästan hade ätit upp. Jag log och la huvudet lite på sned. “Kolla!” Hugo pekade mot huset, där Bill och Charlie Weasley nyss rundade hörnet. Jag reste mig snabbt upp och skyndade mig mot dem. Jag kramade Bill, som lyfte upp mig och snurrade runt mig ett varv, innan jag gav Charlie en stor kram. “Hur mår du, lilla sjuttonåring?” frågade Bill med ett leende och det långa, röda håret lätt flaxande i den svaga vinden. “Lilla?” svarade jag retsamt. Charlie visslade till när han såg min klänning. “Hur mycket kostade den?” frågade han och jag lade armarna i kors. “Gissa”, sa jag och tillsammans gick vi tillbaka mot bordet. Charlie satte sig längre ner hos sina föräldrar, medan Bill tog platsen bredvid Ginny. “Hur mår ni?” frågade han. “Ronnieponken?” Ron höjde på ögonbrynen. “Fortfarande?” sa han och Ginny skrattade lite. Ron var yngst av alla bröderna, som totalt var sex stycken. Hans äldre bröder brukade retas med honom och hade gjort det sedan barnsben. Ginny var yngst och var den enda dottern, och därmed den tuffaste enligt mig. Vi småpratade lite, skämtade med varandra och stämningen var lättsam. “Hur många spöken finns det på Hogwarts?” frågade James. “Jag vet inte hur många de är totalt, men det finns fyra elevhemsspöken”, svarade jag. “Vilka är det?” James tittade på mig med stora ögon. Han var verkligen nyfiken och jag skrattade till. “Nästan Huvudlöse Nick tillhör Gryffindor, Tjocke Munkbrodern tillhör Hufflepuff och Blodige Baronen är Slytherins spöke”, sa jag. “Och sen så har vi Grå Damen som hon kallas också, men egentligen heter hon Helena. Det är Rowena Ravenclaws dotter och hon är väldigt blyg.” James såg undrande från Harry till mig. Visste han inte vem Rowena var? “Vem är Rowena?” frågade James nyfiket och lade ner sin gaffel eftersom har precis ätit upp. Jag tittade på Harry. “Har ni inte lärt honom någonting?” sa jag och vi skrattade till, innan jag fortsatte. “Rowena Ravenclaw var en av Hogwarts fyra grundare och skapade elevhemmet Ravenclaw, men även olika funktioner på slottet. Trapporna som flyttar sig var det Rowena som kom på.” James nickade, innan han fortsatte prata om spökena med Ginny. Jag lutade mig lite tillbaka mot ryggstödet på stolen och tittade ut över min släkt, som alla hade kommit för att fira mig. Jag log åt tanken, för det var inte en enda av dem jag tyckte illa om. Percy, Rons fyra år äldre bror, kunde vara lite väl rättvis ibland men hade enligt hans bröder blivit mycket bättre sedan de var yngre. “Vad tänker du på?” frågade Harry och väckte mig ur mina tankar. Jag log mot de gröna, vänliga ögonen bakom glasögonen. “Att jag är så glad över att ni fortfarande tycker om mig, även om jag är den enda i Slytherin”, svarade jag och Ginny vände sig mot mig. “Såklart vi fortfarande tycker om dig, hur skulle man kunna göra något annat?” sa hon och log varmt mot mig. “Vi bryr oss inte om elevhemmen, för alla har frambringat goda och vänliga människor.” Jag blev varm inombords av de kloka orden och vände mig sedan mot Bill. “Hur mår Fleur, Victoire, Dominique och Luis?” frågade jag. “De mår bra, men bestämde sig för att stanna hemma. Fleur är ganska trött just nu, hon har haft det lite ansträngande ett tag”, svarade Bill. “Victoire hade gärna följt med, men Fleur behövde hjälp med de två yngre syskonen.” Jag nickade och hade önskat att Victoire hade kommit, hon var bara två år yngre än mig och även om jag var bra vän med mammas kusiner, var det inte riktigt samma sak som att prata med en jämnårig person. Jag skulle nyss svara Bill när jag avbröts ännu en gång av pappa. “Vi skulle vilja utbringa en skål, för Amber som blir sjutton, för Amber som är Slytherins nya försteprefekt, för Rylan som är ny prefekt för Hufflepuff, för Teddy Lupin som är ny försteprefekt för Hufflepuff och för Victoire Weasley, som tyvärr inte är här, men som fortfarande är ny prefekt för Gryffindor!” Alla jublade och höjde sina glas. Jag log och höjde mitt också - skålen var ju inte bara för mig. Teddys blåa hår syntes i mängden av rödhåriga och blonda människor, och han strålade med hela ansiktet. Det betydde mycket för honom, eftersom han alltid velat göra sina föräldrar stolta. Hans far, Remus Lupin, hade varit Harrys pappas bästa vän. Remus och hans fru, Nymphadora Tonks, hade dött i det andra trollkarlskriget när Teddy var nyfödd, strax innan jag föddes. När skålen var avslutad, och alla hade ätit upp, satte pappa igång musik med olika trollkarlsband. Alla reste sig upp och letade upp sin partner, och snart var alla igång och dansade. “Gin? frågade Harry och höll ut en hand mot Ginny, som log och tog den. Jag gick bort till Rylan samtidigt som de gled ut på dansgolvet tillsammans med alla andra. “Eftersom jag fortfarande inte är tillsammans med någon, får du agera danspartner idag”, sa jag och Rylan flinade, men följde ändå med ut. Vi dansade en dans innan Rylan gick för att ta något och dricka. Jag svepte med blicken över alla dansare, och hittade Hugo som satt på en stol och såg uttråkad ut, när han såg på sina föräldrar som dansade. Det hade tagit sju år, men till slut hade Ron och Hermione insett känslorna som flugit mellan dem genom hela deras skolgång. Och känslorna flög fortfarande, men det var inte intressant för deras sexåriga son. Plötsligt skuttade Lily, Harrys och Ginnys yngsta, fram och satte sig bredvid honom, och några sekunder senare gick de två jämnåriga kusinerna ut på dansgolvet. Jag log åt de små, de skulle behöva den vänskapen länge. En bit bort satt Albus, James två år yngre bror. Jag gick fram till den nioåriga pojken och räckte fram min hand när en av Systrarna Spöks fartfyllda låtar gick igång. Albus tittade lite undrande på mig. “Kom igen Al, inte ska du sitta här och ha tråkigt!” Jag drog upp honom och lyfte upp honom i famnen - han var ganska liten för sin ålder. Med Albus i famnen gick jag fram till Lily och Hugo som stod och hoppade mittemot varandra. Jag satte ner Albus och vi fyra tog varandras händer och började hoppa runt i en cirkel. Det var en ganska farlig sport, med tanke på att jag hade högklackat och de kortare personerna gav mig inte mycket bättre balans. När låten var slut kom en ny fartfylld låt av trollkvinnan Celestina Warbeck, och Ginny och Harry kom fram och deltog i vår hoppande ringdans. En efter en anslöt sig de olika familjerna och pappa smög in mellan mig och James. Jag tittade upp i hans nötbruna ögon, och leendet fick dem att glittra. Han kysste mig mot håret. “Jag är stolt över att du är min dotter”, sa han och jag tittade lite undrande på honom. “Vad har jag nu gjort?” Pappa skrattade till och nickade mot de olika familjerna. “Ser du inte hur glada alla är? Det är på grund av dig de är här.” Jag log mot pappa samtidigt som Arthur Weasley, mammas ingifta morbror, gick fram till oss. Han vände sig mot pappa, som gled ut ur ringen. Arthur lade en hand på hans axel och log. “Jag har inte haft tillfället att gratulera dig för vinsten i ligan, Oliver”, sa han och pappa nickade lite. “Tack så mycket, Arthur. Ska inte ni vara med och dansa?” frågade pappa med glad röst. “Jag? Dansa? Vid sextiofem års ålder och stel?” Arthur skrattade. “Nej, nej. Det är sådant ni ungdomar får göra!” Pappa log och gick in i ringen igen. Tre dagar senare fick jag en trevlig överraskning. Jag väcktes av att min uggla Amy kom äntligen hem efter några dagars flygtur, och med sig hade hon ett brev med en välbekant handstil. Jag slet upp det och läste noggrant igenom det. Am! Jag saknar dig, och blev förvånad över att jag inte fick något brev vid din födelsedag. Du fyllde ju sjutton, vid Merlin! Grattis i efterskott, och det var tur att Amy dök upp. I skrivande stund är Lydia ute med ett annat brev, så jag vilken tur att jag kunde skicka din present ändå! Men varför var jag inte bjuden? Var det bara för släkten eller får vi mugglarfödda inte delta vid stora fester? Jag hoppas du mår bra, och hela er släkt också! Hälsa allihop! Din Noah Jag läste igenom det flera gånger, jag hade alldeles glömt bort att skriva till min bästa vän i all uppståndelse. Snabbt letade jag upp en fjäderpenna och ett pergament och skrev ner ett svar. Noah! Jag saknar dig med, du anar inte! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt över att jag inte skrev, men larva dig inte! Mammas kusin är ju gift med en mugglarfödd som jag dessutom är väldigt bra vän med. Men ja, du har rätt. När man fyller sjutton är det bara släkten som är med på festen! Vi mår bra, hur mår du och din familj? Hälsa dina föräldrar! Din Amber Jag skrev på Noahs adress och satte fast brevet vid Amys ben. “Orkar du med en runda till Cork igen?” Jag klappade henne över fjädrarna och hon gav ifrån sig ett litet tillgivet läte, samtidigt som hon gnuggade näbben mot min hand. Jag sträckte fram armen och hon hoppade upp på den, och lät mig lyfta ut henne genom det öppna fönstret. Hon vecklade ut vingarna och flög iväg, samtidigt som jag gick tillbaka in och satte mig på min säng. Jag drog hårborsten genom min morgonfrisyr och snart var håret slätt och glänsande igen. Sedan drog jag upp benen under mig i skräddarställning och tittade ut genom fönstret, där Amy nu bara var en prick i den oändliga blå himlen. Amicis 9 maj, 2020 17:54 |
Du får inte svara på den här tråden.