Mylingen (Novell)

Bra!!

Superbra

Jättebra

Kapitel 2
Ordet låter skrämmande när jag rullar det på min Tunga.
Vad kan det betyda?
Jag kan inte gå fram till männen och fråga det. Jag måste ta reda på det själv.
Med försiktiga steg går jag framåt i den mjuka mossan, rädd att någon ska höra mig. Solljuset strimmar fram genom björkarna och jag kommer på mig själv med att tafatt mumla med mig själv om att vädret är vackert. Det är lönlöst att prata med sig själv, speciellt och om vädret. Att i några ord försöka skildra någonting som kan vara så olikt som det var igår,och så likt det som kommer imorgon, är lönlöst. Skogen försvinner bakom mig när jag för första gången i mitt liv bestämmer mig för att lämna den. Trygghetens famn, Skogen, lämnar mig allt längre ifrån sig. Jag smygar framåt och försöker hitta gömställen på vägen framåt. Jag hittar en trave med burkar eller tunnor av något slag och hukar bakom dem. Männen går förbi och stannar någon tum ifrån mitt gömställe.
- Vi måste riva större delen av den där Skogsdungen, sa en av männen samtidigt som han pekade mot mitt hem.
- Jag tycker nästan att vi ska börja direkt, sa den andra av dem två männen.
Mina tankar går över till mitt eget hem, det som kaaanske inte kommer existera länge till..
- Jag tycker att vi ska börja nu! Sa en av männen
Den andra mannen blev stressad direkt och försvann iväg någonstans, jag bestämde mig för att skrämma mannen som stod framför mig.
Mitt skrik ekade i luften, ett långt isande skrik, jag höll händerna för mina röda öron.
Mannen tittade vilt omkring sig, sedan sprang han, sprang för livet. Jag lät ett belåtet leende glida upp över mitt ansikte. Jag var nöjd med mig själv, för första gången på ett tag. Jag börjar långsamt gå tillbaka mot min skog. Jag går tillbaka till mitt favoritträd, med skön mjuk bark. Det är en lång ek, säkert flera hundra år. Träden gör som jag säger åt dem. Trädet sänker sina grenar och låter mig glida upp i dess famn. Jag låter mig vaggas av trädets rytmiska rörelser, låter mina sinnen gå ner, låter min kropp bli slapp. Allt detta ger jag trädet tillåtelse att göra. Och det gör det, för det är det jag vill. Efter ett tag vaknar jag, det är trädet som väcker mig. Det skakar min kropp, får mig att titta på några ljuskäglor långt borta. Jag tittar frågande på trädet, det rör sig inte, som om det inte vågar framför ljuskäglorna, som om det är skamligt att röra sig, när jag börjar klättra ner, vägrar trädet ge med sig. Ljuskäglorna verkar farliga.

Super!!!!!!!!!!!!!

Bäst

Jättebra! Glöm inte talestreck, det blir lättare att läsa då ♥

Jag skrev detta i Office, glömde kopiera in talestrecken, ska fixa det nu! ♥

*Edit* Det är fixat nu! ♥

Villl veta mer

Kapitel 3
Ljuskäglorna kommer närmare, trädet skymmer mig bakom sina löv, stänger mig ute, håller mig borta. Trädet talar till mig, jag tror att det bara är jag som kan höra.
- Göm dig flicka, spring långt bort, låt dem inte förstöra, det du byggt opp, så spring lilla flicka, spring långt bort, försök att förhindra, deras sätt att ta bort.
Jag förstod ingenting, förstod allt, men inte hur jag skulle göra, det var allt.
- Spring flicka, spring nu, spring långt bort, till den platsen, ett gammalt fort, över Skånes åkrar, spring långt bort, där kommer du finna statyn, den statyn där du måste niga, eller förevigt tiga, spring nu flicka, spring bort dit, inga mylingar ska fara hit!
Ljuskäglorna kom närmare, och jag förstod, att jag behövde springa, för att rädda allt.
Trädet släpper ner mig, önskar mig lycka till. Jag börjar springa. Jag försöker dyka in i dem kunskaper jag äger om Skåne, Mitt landskap. Vilka fort, eller Borgar har vi här?
- Ett litet flickebarn som går här genom skogen, så sött, ska du till lilla mormor? Ett stort, mörkt, ekande skratt spred sig.
Någon drog mig bakåt, jag skrek, ett isande skrik. Det fungerar alltid. Men inte nu.
- Försöker den lilla flickan rymma? Det funkar inte på mig. Haha!
Personen vände på mig så att jag såg hans ansikte. Det var ett skäggigt ansikte, som var en halv meter längre upp än mitt.
- Vad ska du göra nu, springa till din mamma och gråta. Han skrattade sitt mörka skratt en gång till.
Jag tittade upp på honom, vem var han? Varför stoppade han mig?
- Fickorna ut, ge mig dina värdesaker.
Vad menar han? Jag förstår ingenting.
Jag tittar upp mot träden. Pratar med dem. Dem förstår vad jag vill. Grenarna böjer sig ner. Gör som jag säger. Jag spinger iväg, han kommer inte efter mig. Jag springer tills jag inte orkar mer. Jag behöver inte äta, inte dricka, jag har inga behov. Ett namn är mitt behov. Men jag vet inte hur jag ska få ett.
- Flicka, nu när du har sprungit kort. Ta dig till ett gammalt fort, gå till statyn och nig, gör detta eller förevigt tig. I statyns mage, där en sten av adelns släkt. Markerar platsen, där nästa plats blivit instängd. Ifall du finner rätt plats, ett namn kan dig vänta, om du tar fel, då kan du alltid behöva ta det som du kan få. Så, spring dit lilla flicka, spring iväg till ett fort. Annars kanske du får leva med det för gott.

Jag förstod inte mycket, men iallafall lite grann. Jag tror att jag förstod vilket fort det kunde vara, jag hade varit där, men det var ett tag sedan. Faktiskt, väldigt länge sedan. Jag låter ett träd fånga upp mig, jag låter mig själv vaggas till ro. Jag behöver sova nu. Jag känner det.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Var tror ni att hon ska? :o