Familjen splittras, familjen förenas

Ny läsare! Dét e ganska lustigt för jag har faktist en liknande ff, outlagd på min dator här hemma xD

Super duper bra!!!
*Bevakar* (såklart!)

Tack för era kommentarer!! De värmer

Sååå. nytt kapitel Hoppas ni tycker om det

"." tal
'.' tankar
hej minnen
hej tidning/brev

Mörker. Det var allt som fanns runt omkring. Skrik ekade runt omkring, explosioner, steg, ett skratt som hon kände igen och en smärta så stark att det kändes som om hela hon stod i brand, en tyngd över benen, paniken som sakta spred sig, oförmågan att röra sig utan att det gör ont. 
 
Amelia Lily Potter, 3 år gammal öppnade ögonen och såg upp i ett mjukdjurs gröna ansikte. Hon försökte sätta sig upp men utan resultat. En hand sträcktes ut från täcket, som någon lagt över henne. Handen drog mjukisdjuret närmare sig. En lukt hon kände igen, en lukt hon inte känt sedan hon vart två månader gammal. 
'Måne' tänkte hon. 
"Du är vaken." Amelia såg en man stå i dörren. Hon kände inte igen hans ärrade ansikte från början men snart skymtade en bild av ett något yngre ansikte förbi hennes trötta hjärna.
"Måne." Viskade hon. Remus Lupin kom fram till sängen, satte sig på en stol bredvid sängen (den han suttit/levt på de senaste två veckorna.. Han hade endast lämnat flickans sida för att besöka toaletten), han strök bort en hårslinga från det ansiktet som han älskat sedan första gången han såg det. 
"Hur mår du, valpen?" Frågade varulven. 
"Ont." Svarade hon lågt. 
"Benet?" Frågade Remus plågat. Flickan nickade. 
"Bra, miss Potter är vaken." Sade en annan röst och Remus kände igen Cornelius Fudge från ministeriet och Susan, botaren som hade tagit hand om Amelia de senaste två veckorna. Amelia såg skrämd ut.  
”Det är okej, gumman.” viskade Remus till henne och la en hand på hennes axel.
”Miss Potter, vad minns ni?” frågade Susan vänligt och gick fram till sängen för att undersöka flickas skadade vänster ben.
 
”Grattis på födelsedagen, Amelia.”  Den nu tre år gamla flickan slog upp ögonen. Runt omkring henne stod hennes gudfar, Sirius, hans föräldrar och hans bror tillsammans med familjens husalf, Krake. Amelia satte sig upp och slog brett åt familjen Black då de började sjunga ”Happy Birthday” för henne. När de slutat hade Krake gått iväg för att göra klart frukosten.
”Klä på dig och kom ner i köket.” sade Orion och log emot flickan som hans såg på som en dotter. Alla utom Sirius lämnade rummet för att ansluta sig till Krake.
”Tass, du har väl inte gjort något fel?” frågade Amelia sin gudfar. Mannen som förstod vad flickan syftade på skakade på huvudet.
”Jag har inte lämnat huset för att införskaffa dig en födelsedagspresent. Min mor gjorde det åt mig.” svarade han. Det hade stått i tidningarna, strax efter att han tagit Amelia ifrån huset där föräldrarna dött, att hela landet sökte efter den farliga dödsätaren Black som trots ha kidnappat  parets Potters dotter. Hur ministeriet hade fått reda på hennes födelse var ett mysterium eftersom de enda som kände till den (förutom hennes föräldrar och bror) var Sirius Black, Remus Lupin, Peter Pettigrew, Petunia Durley och Albus Dumbledore.
”Kom nu födelsedagsbarnet.” sade Sirius och gick ut ur rummet och tävlade med henne ner till köket.
 
”Titta, Tass.” Amelia tryckte näsan emot en glasruta och log. Det var en bokhandel. Trots sin låga ålder älskade flickan, Sirius skyllde beteendet på sin vän Remus som alltid hade läst för flickan då han träffat henne.
”Amelia, kom vi måste fortsätta.” mrs Black hade alltid problem med att dra bort flickan från mugglarbokhandlar. Hennes son (i animagusform) hade inte samma problem. Han brukade morra lågt och stirra på flickan innan hon snabbt sprang bort till Orions sida. Hela familjen hade blivit övertalade av flickan, som var trött på att vara instäng att gå ut på mugglar Londons gator. Där skulle ju ministeriet aldrig leta efter en Black familjemedlem eftersom det var känt att alla Black hatade allt vad mugglare hette. Fast det hade nu förändrats, tack vare den lilla flickan som gick två steg framför familjen tillsammans med en stor, svart hund.

”Sirius?” mrs Black såg sig om. Den svarta hunden hade försvunnit och hon fick inte flickan att lugna ner sig. Hennes make och andre son stod i närheten och letade.
”Tass?” viskade Amelia då hon tyst grät vid sin fostermors sida.
”Du förådde Lily och James! Hur kunde du?!” hördes en röst längre fram på gatan. Amelia kände igen den. Hon hade varit rädd för rösten sedan hon hört den förta gången.
”TASS!” Flickan sprang ifrån familjen Black för att komma fram till Sirius som stod längst bort på gatan med trollstaven framme. Mitt emot honom stod Peter Pettigrew.
”Amelia!” Hon hörde ropen bakom sig men brydde sig inte om dem.
”JAG SKULLE ALDRIG FÖRÅDDA LILY OCH JAMES!” röt hennes gudfar mot föräddaren. Amelia hade kommit fram till honom nu och stod precis bakom hans ben.
”DU? Lever du?” Peter såg på flickan med lätt panik i blicken.
”Rör henne och du dör” väste Sirius och ställde sig beskyddand framför sin guddotter. Amelia märkte försent trollstaven bakom ryggen och nästa sak hon såg var mörker, skrik, ett skratt, vändjande över sjukhus och att en okänd lukt omgav henne innan hon svimmade av.

”Älsklng, vet du vart du är?” frågade Susan när flickan tystnat. Hon skakade på huvudet.
”Sankt Mungos Sjukhus” svarade Fudge. ”Jag måste tillbaka till ministeriet, vi har massa papperarbete som måste bli klart.” han lämnade rummet.
”Jag ska gå till mina andra pasienter, men meddela mig om ni behöver något.” Susan lämnade även hon rummet. Remus satte igen då han rest sig upp under flickan redogörelse.
”Vart är Tass?” frågade hon.
”Åh, gumman. Han är i Azkaban.” svarade varulven. Flickan gjorde en ansast att ställa sig upp men tappade balansen och skulle ramlat ner på golvet om det inte vore för en viss varulv.
”Du måste stanna i sängen så att skadan inte blir värre.” Viskade han. Amelia såg ner på sitt vänstra smalben där en stor del saknades. Hon kunde se en liten bit av sklettet och sina senor. Hon rynckade på näsan.
”Explotionen orsakade det där. Sirius gjorde det.” viskade varulven.
”Nej, han skulle aldrig skada mig. Råttan gjorde det.” svarade Amelia lågt. Varulven såg plågad ut. ”Sov nu istället.”
”Hur länge?”
”Två veckor, du har legat i en sorts koma.” blev svaret. Remus lämnade rummet för att gå på toaletten och flickan la sig ner och drog sitt nya mjukdjur, Petter närmare sig. Hon förstod att det var en försenad tre års present från hennes heders farbror Måntand. En två veckor försenad födelsedagspresent. En tår föll ner, långsamt för hennes kind. Explotionen hade ägt rum på hennes födelsedag. Om hon inte tvingat ut familjen Black den dagen så hade de aldrig hittat Peter och Sirius skulle inte varit i Azkaban nu. Hon kastade en blick på en tidning som låg på golvet.

Dödsätarens Black arresterad! Mördade 12 mugglare och en trollkarl.
13 augusti 1984

Igår eftermiddag hittade man (äntligen) dödsätaren/kidnapparen/mödaren Sirius Black på en gatan i mugglar London. Black mördade kallblodigt en gammal vän som kände till att han var medverkande i mordet på paret Potter för nu tre år sedan och kan ha känt till att ha kidnappat parets, då två månader gamla dotter.
Flickan råkade vara närvarande vid platsen och har nu blivit omhändertagen av ministeriet i väntan på att få komma till ett bra hem. Black blev skickad till Azkaban då bevisen emot honom var tydliga men tydligen så har hans familj andra åsiktet och håller på att försöka få ut honom. Vi kan bara hoppas att det inte kommer att gå. Vi har försökt nå familjen att ge en kommentar ifall de kände till vart Black höll flickan fången men de vägrar säga något…


Rita Skeeter

Nyutbilad jornalist för The Daliy Prohet

Artiklen fortsatte men Amelia ville inte läsa mera. Hon grät. Sirius skulle aldrig göra en sån sak. Det var det sista hon mindes innan hon somnade.

Jättebraaaaaa!

Nytt Kapitel Yay!! Kommer inte ihåg om jag någonsin nämner detta men Petter som nämns i det här kapitlet är Amelias mjukisdjur som hon såg när hon vaknade upp i det senaste kapitlet. Vet inte varför hon döpte det just till Petter dock, kan vara att mjukisdjuret är hämtat från verkligheten och är mitt och som heter just Petter. Namnet har dock absolut inget att göra med Slingersvans.

"." tal
'.' tankar
Hej minnen
Hej Brev/Tidning

Kapitel 7 Skrik, tårar, rädsla och barnhem

”VAD MENAR DU MED ATT VI INTE FÅR TA MED OSS HENNE HEM?!” Walburgas röst hördes genom hela sjukhus korridoren. Remus Lupin stod bredvid och hoppades att han inte blev döv. Han hade väldigt känslig hörsel.
”Min bästa fru, med tanke på familjen historia och sina söners val i live…” Fudge var en modig men korkad man som försökte över tala mrs Black om vad som var rätt för Amelia.
”MINA SÖNER GJORDE INGET FEL! SIRIUS SKULLE ALDRIG FÖRRÅDA SINA VÄNNER OCH HAN SKULLE ABSOLUT INTE SKADA AMELIA!” Orion la en arm på sin hustrus arm, i ett försök att lugna ner henne.
”Sirius Black är en dödsätare och bevisen visar tydlig på motsatsen till dina påståenden.”
”Du hörde ju själv vad Amelia berättade om vad som hände.” påpekade Remus för den blivande trolldomsministern.
”Det är tydligt att Black har förvirrat flickan till att tro på vad som hände. Antingen det eller så ljuger hon.” svarade Cornelius varulven men en tydlig tendens till avsmak i rösten.
”Amelia ljuger aldrig.” sade Orion. Han avskydde när någon talade illa om hans flicka.

Inne i rummet, där gruppen stod utanför och samtalade låg Amelia och kramade sitt mjukdjur hårt. Hon ville inte höra på konversationen men hur kunde hon undgå att inte göra det.
'Dem har fel, Petter. Tass skulle aldrig skada mig' tänkte hon.
Det hade gått tre veckor sedan hon först hade vaknat och nu försökte botarna lära henne att gå på nytt. Botarna hade inte kunnat få den saknade biten på benet att växa tillbaka, då det varit svart konster som orsakat skadan. Hon hade istället fått en slags protes som skulle fungera som ett skydd för att såret inte skulle bli infekterat. De gångerna som de fått henne att stå så gjorde det ont, men botarna sade att det skulle göra mindre ont ju mer hon använde benet.
”… SINNESFÖRVIRRAD!!” Orions röst avbröt hennes tankar. ”OM DU PÅSTÅR ATT DEN FLICKAN DÄR INNE ÄR SINNESFÖRVIRRAD SÅ SKA JAG..!”
”SLUTA!” Amelia hade satt sig upp, tårarna strömmade ner för hennes kinder. Dörren öppnades och in kom Remus, Walburga, Orion och Fudge.
”Så hon är vaken igen.” muttrade Cornelius. Remus satte sig på sängen framför flickan som slog armarna runt halsen på mannen.
”Jag är inte sinnesförvirrad. Jag är inte det.” mumlade hon emot hans bröstkorg. Varulven strök hennes över ryggen.
”Vi lämnar dem ifred.” Orion förste ut de båda andra.
”Jag vet att du inte är sinnesförvirrad.” mumlade Remus i flickans öra.

”Måntand, kan jag inte få bo med dig?” Remus suckade. Han hade redan haft den här konversationen med sin valp.
”Nej valpen, du vet att ministeriet aldrig går med på det. Du får bo på barnhemmet tills vi hittar ett hem där du är säker.” svarade han och packade ner det sista av flickan saker i sin gamla skolväska som han hade gett henne.
”Men kan jag inte bo med Walburga då? Hon är ju ensam nu när det bara är hon och Krake kvar på Grimmaldiplan.” Remus såg in i Amelias gröna ögon, dom som var så lika hennes mammas.
”Nej, ministeriet sade nej till det med.” svarade han. ”Jag lovar att hitta en familj till dig.” Han lyfte ner henne från sängen och såg på när hon satte på sig ryggsäcken (han fick hjälpa henne lite då hon hade den åt fel håll) och tog Petter under armen.
”Färdig?” frågade han. Hon nickade och tog tag i hans hand med sin fria och tillsammans lämnade dem båda Sankt Mungos sjukhus efter att flickan varit inlagd där den senaste en och en halv månaden. Remus hade fått i uppdrag att lämna flickan på barnhemmet. Något han inte ville göra egentligen då han istället velat ta hand om henne själv, så som han lovat Lily och James att göra men enligt Trolldomsministeriets lagar angående varulvar inte fick.

”Här är din säng, vännen. Vi äter om en halvtimme.” Föreståndarinnan för barnhemmet log emot henne där hon satt på sin tilldelade säng och såg ut genom fönstret.
*Skynda dig, Måntand. Jag vill inte vara här* tänkte hon sorgset.

å himla bra!!

GinnyWeaslyy: Tack så mycker!!

"." Tal
'.' tankar
Hej Minnen
Hej Brev/Tidning

Kapitel 8 Barnhemmet, gammal kärlek, barnhem, brev 

"Du är den nya flickan va?" Frågade en flicka inte mycket äldre än Amelia. 
"Låt henne vara, Emma." Fräste en annan. Hon såg ut att vara den äldsta flickan som bodde på barnhemmet. 
"Hon kan la prata själv, Sarajevo?" Sade Emma. Den äldre flickan skakade bistert på huvudet. 
"Var inte rädd för Emma. Hon är inte så farlig som hon ser ut." Amelia log emot henne, men bara väldigt svagt. 

"Här, du ser ut att behöva den här." Sarajevo höll fram en näsduk till den rödhåriga flickan. 
"Tack." Mumlade hon och tog emot henne. Amelia satt på sin säng med Petter i famnen och tårarna som föll ner för kinderna. 
"Din vän har inte hittat en familj ännu va?" Frågade Sarajevo. Amelia skakade på huvudet. Det hade nu gått snart tre månader sedan Amelia kommit in på barnhemmet. 
"Det är inte alltid som de hittar lämpliga familjer till oss, se på mig? Jag har bott här så länge jag kan minnas och jag är snart femton år." Sarajevo var den enda av barnen som faktiskt gick i skolan på dagarna. Alla anställa på barnhemmet hade tyckt om Sarajevo och hon blev uppfostrad till att ta hand om de yngre barnen och för att en dag få ta över som föreståndare. 
"Men du är i alla fall inte sinnesförvirrad." Svarade Amelia sorgset. 
"Det är inte du heller. Du är den enda här som jag vet alltid har talat sanning." Sarajevo log emot henne och skulle just säga något mera när Emma kom in springande i sovsalen. 
"Det kommer en ny flicka!"

Amelia stod i ett av fönstren på andra våning. Korridoren var tom. De andra barnen var på våningen under för att hälsa den nya flickan välkommen. Amelia såg på kvinnan som nu lämnade området. Den nyas mamma som lämnat henne. Amelias faster. 
"Amelia." Flickan med de gröna ögonen vände sig emot den anställda som hade med sig flickan. Hon hade svar långt hår, blekt hy, svarta ögon och såg ut att vara tre år gamla. Precis som Amelia. 
"Kan du vara så snäll att visa Emmy runt? Hon får ta sängen bredvid dig." Den anställa lämnade de båda flickorna utan att vänta på svar. 
"Hej, jag är Emmy." Sade den svarthåriga flickan. Amelia svarade inte utan gick in i sovsalen med Emmy bakom sig. 
"Där är din säng. Varje gång klockan ringer två gånger är det mat, då den ringer en gång är det dags för dagen uppgifter." Sade Amelia och satte sig på sin säng utan att titta på Emmy. 
"Du är Amelia Potter va?"
"Spelar det någon roll?"
"Vi är kusiner." 
"Nej, det är vi inte!" 
Amelia såg arg ut och stormade iväg från sovsalen just som Sarajevo kom in tillsammans med Emma. 
"Bry dig inte om henne. Hon har alltid dåligt humör." Sade Emma till Emmy. 
"Nej, hon vill bara bort härifrån." Svarade Sarajevo. 
__________________________

"Ser du, Narcissa?" Lucius slängde ner en tidning framför sin fru. På framsidan fanns en bild av hennes kusin. Cissy såg på tidningen med ett iskallt ansikte. 
"Jag känner inte den mannen, om du ursäktar mig så ska jag gå och skriva ett brev till min faster." Sade hans fru och lämnade rummet för att gå till sitt sovrum på andra sidan herrgården. 
Väl i att rum satte hon sig på sängen. En tår föll långsamt ner för hennes kind. 
'Sirius, vad har du gjort?'
Hon mindes fortfarande alla de gånger de varit i hans rum på Grimmaldiplan, gömda för resten av familjen. De gånger de träffats i smyg på Hogwarts. Den gången då hon blev kär i sin kusin på riktigt. Hon föll  hårt för honom. 

"Tramptass, kommer du?" James såg på sin bäste vän. 
"Gå i förväg, jag kommer. Måste gå på toa." Svarade Sirius Black och gick iväg för att leta reda på toan. Men han hann inte längre än runt två hörn innan någon drog in honom i ett tomt klassrum. 
"Vem.." Ett finger tryckte lätt mot hans läppar för att tysta honom. Fingret byttes ut mot läppar. Mjuka, varma läppar. Rummet var mörkt så han kunde inte se vem det var som kysste honom. Sirius kände ett par armar runt hans nacke och han la armarna runt midjan på läpparnas ägare. Kyssen bröts och en viskning kom. 
"För en gångs skull är ryktet sant." 
"Cissy?" 
"Hej Sirius." 
Sirius såg in i sin kusin ögon. Narcissa Black hade alltid varit vacker, den vackraste av de tre systrarna Black. Men han hade aldrig ens vågat drömma om att han skulle falla hårt för sin egen kusin (inte för att någon familj är perfekt, allra minst hans). 
Han kände alltid en våg av känslor (som han tidigare inte kunnat sätta ord på) när någon kille närmade sig henne men nu visste han. Avundsjuka. 
"Jag tror att jag älskar dig." Cissys ord bröt hans tankar. 
"Jag tror det samma." Viskade Sirius och kysste henne igen. 

Narcissa skrev inget brev den där dagen. Hon lämnade inte heller sängen. Hon bara grät och saknade sin älskade kusin. 
__________________________

"God Jul!" Amelia vaknade upp mitt under stojet av glada barn som ville fira jul. Mitt i allt liv har det ingen som hört henne skrika när hon återigen drömt sina mardrömmar. Hon förbannade sitt goda minne. Varje natt sedan föräldrarna dött hade flickan återupplevt dagen i sina drömmar och sedan ungefär ett halvår tillbaka hade hon drömt om dagen då hon träffat Peter igen. 
"God jul" Emmys röst kom från sängen bredvid henne. Amelia svarade inte. 
'Måntand, vart är du?' tänkte hon och drog Petter emot sin bröstkorg. 

"Amelia, när du ätit klart vill föreståndarinna att du kommer till henne kontor." Sade en av de vänliga kvinnorna som arbetade på barnhemmet. Flickan nickade och fortsatte äta sin jul lunch. 
"Undra vad hon vill?" Sade Emma till Sarajevo, Emmy och de andra flickorna som satt vid samma bord. 
__________________________

"Där är du, Amelia." Föreståndarinna log vänligt. Mannen mitt emot henne vände sig också och Amelia log brett emot honom. 
"Hej valpen. God jul." Sade Remus Lupin. 
"Då är det vara en underskrift där, precis så. Tack så mycket mr Lupin. Jag antar att du förklarar allt för vår Amelia och att ni hälsar på när ni vill." Föreståndarinnan lämnande kontoret. Amelia stod där förundrad över vad som hände. 
"Är du redo för din julklapp, valpen?" Frågade Remus och satte sig på huk framför treåringen. Hon nickade. 
"Packa dina saker och Petter." Sade varulven. 
"Varför?" Frågar hon. 
"För jag har adopterat dig precis." Amelia slängde sig om halsen på varulven och grät. Remus skrattade mjukt och la armarna runt ryggen på henne. 
"Men ministeriet då?" 
"De vågade inte säga emot Walburga, mig och en viss treåring." Svarade Remus. 

Amelia stod vid grindarna och såg tillbaka mot barnhemmet. Alla barnen vinkade och skrek sina hej då till henne. Men Amelia såg bara på den svart håriga flickan på andra våningen. 
"Remus, kan du hjälpa mig?" Frågade Amelia utan att ta blicken ifrån sin kusin. 
"Vadå?" 
"Kan du skriva ett brev till Severus Snape och berätta vart hans dotter finns?" Remus såg på flickan med en häpen min. 
"Inget barn som har föräldrar i livet ska behöva bo här." Sade flickan och gick ut genom grindarna med Remus i handen och ett leende över läpparna. 
__________________________

En uggla knackade på köksfönstret. En uggla han inte kände igen. Han öppnade fönstret och ugglan susade in, släppte ner ett brev innan den flög ut igen. 
Han tog upp brevet. Han kände igen handstilen men kunde inte placera den. 

'Du måste säker tro att detta är ett skämt, men jag skriver detta brev på begäran av en treårig flicka. Hon vill hälsa att din dotter finns på den här adressen..' Det var en adress till ett barnhem i London. '.. Hon vill hälsa att inget barn med föräldrar i livet ska behöva bo på ett sånt ställe. //Remus Lupin/Måntand och Amelia Potter.'

Severus Snape log åt tanken på att sin gamla skolfiendes dotter hade tagit sig tid till att få varulven att skicka honom den här informationen om hans dotter som han inte sett mer än ett fotografi som hennes mor skickat strax efter födelsen för tre år sedan nu. 
Snape lade ner brevet på köksbordet innan han tog på sig resmanteln och transfererade sig till barnhemmet. Det var trots allt en god jul även för honom. 

Jätte bra! Bara nått litet stavfel i början

Ingen har skrivit här på yyp en månad men JÄTTE BRAAA!