Skrev ihop en liten Drarry ff nu då jag inte hade någonting att göra
Läs gärna och kritisera mer än gärna :')
*Klickar spoilern*
Spoiler:
Tryck här för att visa!Han tittade mot honom. Han som alla gillade. Han som han inte kunde låta bli att älska. Vad han skulle göra, det visste han inte. Borde han säga någonting hånfullt? Någonting taskigt? Någonting han skulle ångra? Om han inte gjorde det skulle folk tro att någonting var fel, och när folk tror att någonting är fel ifrågasätter dem det. Och han ville definitivt inte att någon skulle veta om han känslor för Potter. Draco lutade sig bakåt i stolen. Pansy satt fastklistrad mot honom och ritade cirklar på hans rygg med sina långa, dagen till ära, grönmålade naglar. Potter satt några bord bort men sin dejt. Hon var rätt så snygg med sitt långa blanka, svarta hår. Det störde Draco litegrand att folk tog för givet att det skulle vara en tjej och en kille som gick med varandra på julbalen. Faktiskt, när han tänkte efter kändes det korkat. Varför fick man inte välja själv?
Pansy började prata, antagligen med honom, men han lyssnade inte särskilt noga. Han hade fullt upp att övertala sig själv. Draco var en Malfoy, och familjen Malfoy var ogillade av många. De var kända för sin elakhet och snobbighet. Det fanns ingenting med honom som gjorde att Potter skulle tycka om honom. Efter en stund orkade han inte mer och sa åt Pansy att han behövde frisk luft själv, det vill säga utan henne. Hon uppträdde som om hela hennes värld skulle rasera, men gick irriterat iväg.
Väl ute, satte han sig på kanten av en bänk och gömde ansiktet i händerna. Han var tvungen att visa att han var en Malfoy. Han skulle gifta sig med någon rik renblodig kvinna som hans föräldrar valt ut. Eller ja, han skulle försöka. Efter en stund kände han hur någon sjönk ned bredvid honom, och han fruktade det värsta. Om Pansy kom ut skulle han antagligen börja skrika på henne. När han väl upptäckte vem det var gjorde han sitt ansikte så uttryckslöst som möjligt.
”Potter” sa han så känslolöst han kunde.
”Malfoy.” svarade rösten som klingade i Dracos öron som musik. De satt där en stund, och för en gångs skull, försökte de varken förhäxa eller trakassera varandra.
”Vad gör du här?” sa Draco tillslut och pressade fram ett kallt hånleende. Det gjorde ont att se Potters reaktion, som varje gång han gjort något sådant. Potter ryckte på axlarna.
”Ville bara se hur du mådde” svarade Potter, inte riktigt lika känslolöst. Draco kände sig förvirrad och lite arg. Hade han inte just övertygat sig själv om att Potter hatade honom?
”Varför skulle du bry dig?” fräste Draco ilsket och reste sig hastigt upp.
”Lyssna, jag hatar inte dig Malfoy… ” suckade Potter lätt och drog handen genom håret, sådär som Draco beundrade. Han harklade sig omärkbart. Det var en pinsam tystnad under några sekunder, men tillslut gav Draco upp.
”Jag hatar inte dig heller, Harry.”, Men nu var det Harrys tur att se förvånad ut.
Vad? tänkte Draco. Jag kan väl också överaska.
”Uhm… Faktiskt så… ” började Harry och kliade sig i nacken. Draco stirrade på Harry. Vad var det Harry tänkte säga?
”Jaggillardigfaktiskt” skyndade sig han att säga och tittade ned mot marken. Det var klart vad han menade, då hans ansikte var samma scharlakanröda färg som Gryffindors sköld. Nästa steg var enkelt för Draco att göra. Antingen så funkade det, eller så var han tvungen att döda Harry på plats. Inte för att han någonsin skulle klara av det, men. Draco tog ett steg fram och tog hans ansikte mellan händerna. Nästa sak de visste, var deras läppar som kraschade in i varandras. Det var de femton bästa sekunderna av Dracos 14 års långa liv. De stannade så ett tag, tills de tillslut bröt kyssen.
Det första Harry sa var:
”Vad kallade du mig?” Med ett lätt leende på sina vackra läppar. Draco tittade förvirrat på pojken han just kysst. En lätt rodnad spred sig över hans bleka kinder.
”Vad?” frågade han och borstade bort en hårslinga som fallit ned framför Harrys synfält.
”Du kallade mig Harry.” Draco kunde inte låta bli, utan lät ett skratt slinka ut. Inte ett sådant låtsasskratt, och inte heller ett hånfullt skratt. Ett innerligt skratt som värmde Harrys hjärta.
”Är det det enda du tänker på?”
.
Mugglarportalen