Face Your Fear.

Okii. Här kommer första delen:




Det fruktansvärda beskedet


Det var en rolig dag. Den 22 augusti för att vara exakt. Jag och Eli Ann skulle ha en myskväll. Vi skulle titta på film och ha det gött. Det var tredje dagen in på terminen. När jag kom hem möttes jag av mamma. Hon var röd runt ögonen och det syntes tydligt att hon hade gråtit. Jag följde efter henne in i tv-rummet och hon tittade allvarligt på mig.
” Regine, din läkare ringde innan idag. Han berättade att det finns en misstanke om att du har leukemi. Vi måste åka in så fort vi kan och ta ett benmärgsprov” sa hon.
Det kändes som om mitt liv slogs i spillror. Tårar trillade ner på mina kinder. Och en stund senare storgrät jag. Jag kände så mycket på en gång. Men mest rädsla.
När vi kom till sjukhuset i Kristiansund satte de igång med behandlingarna på en gång. Det gjorde ganska ont att ta ett benmärgsprov. Det tog tre timmar innan läkarna kom ut till oss och berättade. Jag och mina föräldrar var rädda och spända. Läkaren hade tårar i ögonen. Han berättade att jag hade ALM. Och att det var akut myeloisk leukemi. Och det kändes som en sten bildades i bröstet. Jag hade canser. Hela familjen blev jätteledsen. Jag satt och funderade. Hade jag fått en dödsdom?
Måndagen den 25 augusti åkte vi till Trondheim. Det var på sjukhuset i Trondheim jag skulle behandlas. När vi kom till receptionen blev jag härvisad till vuxenavdelningen. Där skulle de ta ännu ett benmärgsprov. Det var mer omfattande. Benmärgsprovet de skulle göra här kallades även biopsi. Det gick ut på att man skulle borra ut en benbit. Det gjorde väldigt ont. Det kändes när läkaren tog ut biten. Han fick ta i.
När de senare visade oss runt på avdelningen kändes det som att komma till helvetet. En smal korridor. Det enda jag kunde se var gamlingar. Och en nittonåring. Stackas kille, tänkte jag när jag såg honom. Läkaren sa till min att jag kanske inte skulle få ett eget rum. Jag började gråta. Och det slutade med att jag fick enkelrum. Rummet var gammalt och slitet. Jag började fundera på om jag skulle klara av att vara där i evigheter. Så jag frågade mamma om hon kunde fråga om jag fick komma till barnavdelningen. Mamma frågade läkaren om jag kunde få komma till barnavdelningen. Först sa han nej. Men vi gav oss inte. Vi fick fråga tre gånger innan han gav sig. Så då kom jag ner till barnavdelningen. När jag kom ner till barnavdelningen fick jag veta att det var artonårsgräns där. Jag blev lite irriterad när jag fick höra det. Men jag var glad att jag inte var arton. Barnavdelningen var mycket större och trivsammare. Den var nyrenoverad med stora rum och plattskärmstv. Och plast för anhöriga fanns det också. Jag blev på lite bättre humör. Men jag mådde ändå ganska dåligt.

BRA gumman! ♥
Den är bättre än vad jag trodde

TACK vännen. Blir taggad till att fortsätta❤

Gärna!

bra!

Bra!

Bra gumman!
Härligt! Vi behöver mer om cancer

mer

Snart ♥ ♥

Bra!!!