Sing me to sleep
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Sing me to sleep
Användare | Inlägg |
---|---|
Borttagen
|
Skrivet av KajsaRC2001: Nog kan du det!! Skrivet av Borttagen: Skrivet av KajsaRC2001: Nej! Köttbullar om något! Det vet jag av erfarenhet. Gärna med potatismos och lingonsylt. Skrivet av Borttagen: Skrivet av KajsaRC2001: Alltså, den är inte till salu, och tillhör mig inte personligen. Den är fri, och man vet aldrig var den håller hus. Ibland knackar den på och är hungrig, då låter jag den komma och sätt sig vid matbordet. Mycket trevlig typ, den där ordmagneten. Skrivet av Borttagen: Skrivet av KajsaRC2001: Ja, ordmagneten. Den är bra att ha Skrivet av Borttagen: då har du säkert någon magnetisk kraft som lockar till sig dem Skrivet av KajsaRC2001: What can I say? Orden kom till mig Cx Jättebra! Vad målade du skriver (Avis σεσ ) Hur mycket tar du för den? Jaha! Tror du att den gillar korv? Toppen! Det gillar även jag tror du att man kan slänga in lite brunsås? 19 aug, 2013 00:32 |
KajsaRC2001
Elev |
Skrivet av Borttagen: Skrivet av KajsaRC2001: Nog kan du det!! Skrivet av Borttagen: Skrivet av KajsaRC2001: Nej! Köttbullar om något! Det vet jag av erfarenhet. Gärna med potatismos och lingonsylt. Skrivet av Borttagen: Skrivet av KajsaRC2001: Alltså, den är inte till salu, och tillhör mig inte personligen. Den är fri, och man vet aldrig var den håller hus. Ibland knackar den på och är hungrig, då låter jag den komma och sätt sig vid matbordet. Mycket trevlig typ, den där ordmagneten. Skrivet av Borttagen: Skrivet av KajsaRC2001: Ja, ordmagneten. Den är bra att ha Skrivet av Borttagen: då har du säkert någon magnetisk kraft som lockar till sig dem Skrivet av KajsaRC2001: What can I say? Orden kom till mig Cx Jättebra! Vad målade du skriver (Avis σεσ ) Hur mycket tar du för den? Jaha! Tror du att den gillar korv? Toppen! Det gillar även jag tror du att man kan slänga in lite brunsås? Då är det nu bara och vänta tills den kommer 19 aug, 2013 00:34 |
Borttagen
|
Del 2, Sinoras perspektiv
Och jag flög, Och jag dog. Mitt liv strömmade ut ur min kropp, alla minnen som funnits i det där brunhåriga huvudet, alla de minnen som värkt i mig. De flög, de svävade upp och ut genom gallren i min fängelsehåla och upp och ut. Upp och ut. Det var så skönt, och i nästa sekund stod jag utanför portarna, portarna till mitt nya hem. Jag var så nära, så nära att det smärtade i hela kroppen och jag ville in! Om bara om varit. Då skulle allt slutat lyckligt. Men det gjorde det inte, för om var inte, för jag var inte klar. Livet var inte klart med mig och döden var inte redo för mig. Och allt försvann i takt med att allt annat kom tillbaka. Men nu, nu var jag en annan människa, och det gjorde så förfärligt ont. Den kvällen grät jag. Grät så att det lät högt, grät tills alla mina tårar tagit slut, grät så att mina kläder blev genom blöta. Och jag föll, Och jag levde. ----------------------------------------------- Del 2, Coles perspektiv Man ska inte gråta om man är kille. Det sa han, min pappa, han sa att killar inte gråter. Så varför grät jag då? Var jag tjej nu? Nej, jag var rätt säker på att jag inte var tjej. Men om jag hade vart en tjej hade jag velat se ut som hon. Flickan som grät i skogen, flickan som jag sett i skogen några steg in i skogen bakom mitt hus. Hon var så vacker! Men jag hade aldrig sett henne i den här lilla hålan. Och jag borde ha känt igen henne, för i den här byn kände vi alla varandra. Men jag kände inte henne. Och jag kände ett sting av ånger, för tänk om hon var hemlös? Men hon var nog varken fattig eller hemlös eller något annat, för nästa dag, skolstarten, på första dagen för mig i gymnasiet - då stod hon där med de andra ettorna när jag kom. Och jag kände det direkt: olyckan. Hon var olycklig, jag kände det, och det fick mig att vilja trösta henne. Hon var så liten. Och hon var så stor, och hon var så fin. Och framför allt - hon var så annorlunda. Gråt inte, tänkte jag till mig själv, Mor din har varit död i 6 år, du kan skjuta upp gråtandet lite till. Dessutom börjar du på gymnasiet idag, fortsatte mina tankar, håll samman! Gå nu till klassrummet och visa att du är en man, tänkte jag. Och jag gick. Och jag såg. Man ska inte gråta om man är kille. Det sa han, min pappa, han sa att killar inte gråter. Så varför grät jag då? Var jag tjej nu? Nej, jag var rätt säker på att jag inte var tjej. Men om jag hade vart en tjej hade jag ändå inte velat gråta i klassrummet, där alla kunde se. 19 aug, 2013 10:48 |
Borttagen
|
Ohmyfrikkingosh, vad bra!!
19 aug, 2013 11:06 |
KajsaRC2001
Elev |
19 aug, 2013 11:20 |
Borttagen
|
Del 3, Sinoras perspektiv
Jag skulle gå i skolan, precis som i mitt förra liv. Men nu var jag blondin istället för brunett. Och jag var lång, min kropp var välutvecklad. Så varför kände jag mig så liten? Det skulle jag aldrig kunna svara på, känslan var för intim för att jag ens skulle kunna ge en snabb gissning. Jag kände mig som löven som låg på marken utanför skolbyggnaden, kunde i vilken sekund som helst blåsa iväg. Första lektionen började med att jag inte lyssnade. Förutom när det var upprop. "Cole Markham" sa fröken och långt bak i klassrummet hördes ett lågt "Ja". Jag visste inte vem han var, men jag kände honom ändå. Och i samma stund som jag skulle vrida på huvudet, tittade han upp och mötte han mina ögon med sina. Och jag såg. Såg olyckan i hans ögon, han var förstörd, kunde inte lagas. Han var som jag. ----------------------------------------------- Del 3, Coles perspektiv "Är det någon som inte ropats upp?" frågade fröken. Jag tittade bort från flickans genomträngande ögon. Jag visste att hon såg att jag var som hon, hon måste ha sett det. Långsamt räckte jag upp handen. Fröken såg förvirrat på mig men nickade åt mig, jag fick prata. Jag riktade ett pekfinger mot flickan. "Du har inte ropat upp henne." Flickans mungipor spändes, och jag blev stolt över mig själv över att jag fått henne att vilja le. Men. Sedan blev flickan allvarlig igen. "Sinora. Inget efternamn." sa hon. Fröken rynkade på pannan, "Ditt namn står inte på listan. Och vi är en fler än vi ska vara i detta klassrum, är du säker på att det är här du hör hemma?" frågade hon med skeptisk röst. Flickan vände sig mot mig. "Jag hör inte hemma här, men det är olyckligt vis för tidigt för mig att dö." svarade hon. I den sekunden förstod jag, eller jag var i alla fall säker: Sinora var en fallen ängel. 19 aug, 2013 11:28 |
KajsaRC2001
Elev |
19 aug, 2013 11:32 |
Borttagen
|
Lol.
19 aug, 2013 11:36 |
KajsaRC2001
Elev |
19 aug, 2013 11:46 |
Borttagen
|
Del 4, Sinoras perspektiv
Timmarna passerade och sista lektionen nådde sitt slut. Varken Cole eller jag pratade med någon, eller varandra. Vi stod arbetade tillsammans och satt bredvid varandra vid lunchen, men vi sa aldrig något. Helt tyst var det, och jag njöt, för om jag nu skulle få ett nytt liv kunde jag lika gärna ha det tyst och lugnt. När vi skulle hem, gick han mot sitt hus, och jag mot skogen bakom hans hus. Och så var det, i nästan en hel vecka. Tysta som möss men ändå kommunicerande satt vi på lektionerna. Men så tillslut, fredagen den 24 augusti, då, då hände det. ------------------------------------------- Del 4, Coles perspektiv 24 augusti, den stora dagen. Dagen då jag kände lycka, dagen då jag sa något till Sinora, och hon svarade. "Bor du i skogen?" frågade jag där vi gick tillsammans på den öde gatan. "Jag...jag har sett dig gråta i skogen, och du brukar gå till skogen efter skolan, bor du där?". Sinora såg på mig och jag kände mig svag i knäna. "Jag har inget hem, inga pengar." svarade hon. Ironiskt nog rättade hon just då ut sina dyra märkeskläder som hon aldrig burit förr. I alla fall inte framför mig. Jag tänkte fråga hur allt hon sa gick ihop med kläderna, men kom på bättre tankar. Den där svagheten i knäna - Den hade börjat komma efter första skoldagen. Jag hade varit på väg hem när jag började tänka på hur Sinora sett på mig tidigare den dagen, och mina knän hade plötsligt slutat funka. Jag hade trillat ner mitt på gatan, och inte kunnat ställa mig upp förrän jag slutat tänka på henne. Sinora. Det var ett fint namn, lät så naturligt när man sa det. Poängen var i alla fall att jag efter två dagar sluta trilla när jag tänkte på henne. Det var tur, för jag spenderade de flesta dagarna med att undra om hennes hår doftade lika gott som det såg ut att göra. Sinora, jag vill att du ska vara min ängel 19 aug, 2013 18:49 |
Du får inte svara på den här tråden.