Full Moon (Twilight fanfic, sv)

Skriv mer nuuuu! *bevakar*

Okej, om ni trodde att det här var en uppdatering så ber jag om ursäkt - för det är inte det.
Jag vet att jag inte uppdaterat på hur lång tid som helst, men jag har faktiskt världens bästa anledningar varför;
Jag har varit väldigt förkyld, och haft väldigt ont i öronen. Jag har, sedan väldigt länge, haft stora problem med öroninflammationer, ungefär fem stycken varje år.
Dessutom har jag inte mått bra mentalt, jag har varit väldigt deprimerad, och därför haft vissa "mental breakdowns".
Men nu ska det bli ändring: jag ska uppdatera idag, och sedan försöka uppdatera så snart som möjligt. Dock kommer jag åka på ett läger i morgon, men hoppas ni kan stå ut.
Tack.

♥♥♥♥

Det är okej, jag är också lite deprimerad och vet hur de känns♥
Ta din tid, och stressa inte, för vi väntar (ja, ett år om det behövs!)!

Uppdatera så snart du kan!!

AWESOME!!!

Haj, haj! Här kommer det första riktiga kapitlet! Det tog lite tid, va?

I alla fall, några saker jag glömde nämna i prologen:
Judith har en speciell kraft: hon kan genom att röra vid en person tillbaka den och sig själv i tiden, till en speciell plats eller händelse. Dock kan hon inte bli sedd av någon, hon kan inte påverka det förflutna, och hon kan både se saker som hänt henne – och andra. När hon ”färdas bakåt” ser det bara ut som att hon står och stirrar på ingenting, ungefär som när Alice får en vision. Hon kan heller inte kontrollera det helt perfekt, så ibland kan hon färdas bakåt utan vilja.
Judith har, liksom Carlisle, varit med i Volturi, under en kort tid. Och, sist men inte minst: Judith är väldigt, väldigt duktig på att sjunga och dansa balett (hon gick i en balettskola i slutet av 1800-talet).

Det här kapitlet utspelar sig morgonen den dagen Bella anländer till Forks.


Kapitel 1

Jag låg på min helt oanvända säng, och fingrade frånvarande på min mjuka kudde. Så många år hade gått sedan Carlisle hade hittat mig i Rom, så många år sedan jag hade slutat dricka människoblod. Och ändå var jag lika perfekt som jag var för hundra år sedan.

Hur många gånger hade jag inte stått framför en spegel, desperat försökt hitta ett grått hårstrå eller en liten rynka, helt utan framgång? Hur många gånger hade jag inte sjunkit ned på knä, kramat det lilla korset runt min hals och gråtit tårlösa snyftningar i en bön som Gud aldrig skulle lyssna på? För vem kunde någonsin lyssna på ett monster som jag?

Jag gav en mjuk suck, en perfekt suck som lät som vinden i ett klockspel, och reste mig upp. Min blick svepte över rummet, mitt rum, som jag tillbringade nästan hela min tid i.
Det var välstädat, inget skräp eller damm syntes på golvet, och prydligt. En stor bokhylla dominerade rummet, och bredvid den en gigantisk radio med miljoner skivor bredvid. Min dörr pryddes av krokar, på vilka mina tåskor och balettkjolar hängde. I hörnet av rummet stod en garderob, fylld av kläder som Alice hade köpt åt mig: jag var inte hälften så intresserad av kläder som hon var, men ibland kunde det vara roligt att se fin(are) ut än jag gjorde i vanliga fall.

Jag drog för de tunga sammetsgardinerna, som hängde för mitt fönster: jag ville inte se på regnet som strilade nerför min redan våta ruta.
Jag saknade Jamaica. Jag saknade hettan, solstrålarna som kröp in genom ditt skinn och värmde upp blodet.
Jag saknade vår plantage. Jag saknade doften av tropiska växter och tobaksodlingar, jag saknade den kväljande söta smaken av socker på tungan.
Jag saknade ljudet av cikador.
Jag saknade min far.
Men han var död för länge sedan.

En gång hade jag rest tillbaka i tiden, tillbaka till min far, för att se vad som hände med honom när jag ”dog”. Han hade gift om sig, med en rik adelskvinna, och fortsatt driva sin plantage. Efter tjugo år, vid nästan åttio års ålder, så hade han dött. Det hade varit en stilla död, omgiven av sin hustru och sina tjänare.
Men precis bredvid hans säng gapade en tom plats – platsen där jag skulle ha stått.

Mina tankar blev för mycket, och jag bröt ihop i tårlösa snyftningar – ett av mina sedvanliga utfall, som kom lite då och då.
Vad hade jag gjort för att förtjäna det här? Varför skulle just jag bli den där okända vampyrens middag? Vad var det som avbröt honom?
Trots att jag var lycklig hos familjen Cullen, och trots att jag inte skulle kunna tänka mig ett annat liv, så saknade jag känslan av att vara människa.
Jag skulle aldrig få tillbaka den. Aldrig få tillbaka känslan av värme i kroppen, aldrig mer kunna rodna, aldrig mer kunna fälla tårar, aldrig mer kunna…

Min kropp skakade av rivande, slitande snyftningar. Jag lyckades ta mig upp från golvet, och stapplade fram till dörren, öppnade den och gick ut.
Jag behövde någon som kunde trösta mig, någon som varit med om samma sak som jag.
Rosalie.



Rosalies rum låg en liten bit bort från mitt: korridoren framåt och en dörr till vänster. Jag hade gått den här vägen många gånger, och skulle säkert kunna göra det utan att titta.
Väl framme vid Rosalies dörr höjde jag handen, och knackade två gånger.
”Kom in”, hördes hennes melodiska röst.
Jag öppnade dörren, försiktigt, och steg in i rummet med ljudlösa steg.
Rosalie satt på sängen, iklädd en blekrosa klänning, som fick henne att se mer ut som en gudinna än vanligt.
När hon fick syn på mitt sorgsna, hopskrynklade ansikte så suckade hon djupt.
”Hände det igen, Judith?” viskade hon. Jag lyckades nicka, innan ännu än tårlös snyftning skakade min kropp.
”Åh, Judith.” viskade Rosalie. Hon reste sig upp från sängen, och gick fram till mig så fort att en normal människa inte skulle kunna urskilja hennes rörelser. Med en enda, snabb rörelse lade hon sina armar om mig, och lät mig snyfta tårlösa snyftningar in i hennes klänning.
”Judith”, viskade hon. ”Jag vet att det är svårt för dig att acceptera vad vi är, det är det för mig med.” Hon suckade djupt. Jag drog några djupa, onödiga andetag för att lugna ner mig.
”Jag bara önskar att jag kunde acceptera vad jag är, för jag har ju varit en vampyr så länge att jag borde kunna det.” viskade jag.
Rosalie suckade. ”Kanske det.” Hon blev tyst. ”Jag saknar också mitt mänskliga liv. Mycket.”

En stund stod vi bara där och betraktade varandra. Plötsligt skar ett pianos toner genom Rosalies rum. Mina läppar sprack upp i ett halvt leende.
Edward.

”Gå till honom.” sade Rosalie och började fösa ut mig ur hennes rum.
”Skynda!”

Så fort jag kommit ut i korridoren smällde Rosalie igen dörren bakom mig. Jag stod och stirrade på den i några sekunder, innan jag ruskade på mina långa lockar och började rusa ner för trapporna, ner till Edwards pianorum.

Jag gläntade försiktigt på dörren, och fick syn på Edward, som satt vid sitt piano. När jag steg in genom rummet öppnade han sina stängda ögon, och log mot mig.
Jag kände hur min mage fladdrade till: jag hade aldrig kommit över min förälskelse, tvärtom. Den blev starkare för varje dag.
Jag tvingade bort tankarna, jag ville inte att Edward skulle höra dem.

”Hej”, sade jag. ”Vad spelar du?”
Edward log igen. ”En ny vaggvisa.” Han blev tyst. ”Den är till dig.”
Om jag hade haft något blod kvar i kroppen hade jag rodnat nu, faktiskt, så skulle mina kinder vara blodröda.
”Till mig?” viskade jag. ”Edward…”
Han log. ”Vill du höra?”
Jag nickade frenetiskt. ”Gärna.” Edward log igen, och började spela.

Mjuka toner fyllde rummet, och ekade runt omkring mig. De svepte in mig i en gyllene kokong, vävd av silkestoner.
Alltför snart var stycket slut. Jag öppnade mina stängda ögonlock.
”Edward…” viskade jag. ”Det där var det vackraste jag någonsin hört.”
Och Edward log igen.


Så, vad tycker ni? Till er som läser mina andra fanfics: jag kommer nog inte uppdatera dem idag. Tack ♥♥♥

AWESOME kapitel!!!♥♥

Awesome!!!

Bevakar igen om när du skriver nästa kapitel

Helt awesome! Jag bevakar, åh, du skriver så fängslande. Vill kunna skriva som dig ♥