Escape [Sv]

Tack för kritiken! Men det är svårt att skriva korta meningar, det ser så konstigt ut så jag drar alltid ut på dem. haha Men ska tänka på det lite mer nu! ^^

Men det var mest i prologen, i kapitel 1 var de kortare så det var lättare att läsa Men jag brukar också skriva (för) långa meningar så jag är väl inte rätt person att ge kritik egentligen

Så nu är kapitel två här! Jag har inte läst igenom den så mycket så om det är lite fel då och då så förlåt! :]


Kapitel två

Jag kom ut från rummet där de förhörde mig, det tog mer än en timme så jag var helt slut och klockan var efter midnatt. Min mor var på sjukhuset och jag visste inte vart min far var. Polisen som hittade mig kommer in i rummet där jag befinner mig och jag frågar honom om vi kan ringa min mormor. Jag var så himla trött och jag hade ingen plats att sova. Han sa ja och erbjöd sig att även skjutsa mig.

Efter att jag hade ringt min mormor så åkte vi förbi min familjs hus för att jag skulle packa en växta med kläder och annat jag behövde. Jag fick även ta med min gitarr men jag var tvungen att lämna mitt piano hemma, som då var i mitt rum. När jag satte mig i bilen började jag dagdrömma om framtiden.

Jag gick ut på scenen med den stora publiken som applåderade. Efter att jag hade bugat satte jag mig på pianot, jag rättade till kostymen lite försiktigt innan jag rätade på ryggen. Jag tittade ner på de vita och svarta tangenterna samtidigt som jag förde mina händer över dem. Mina ögon stängdes och jag andades ett andetag innan jag öppnade ögonen igen och började spela. Melodin började lugnt, det var en melodi jag hade övat flera timmar om dagen i månader. Denna konsert hade jag väntat länge på och det var min chans att kanske bli mer känd ut i världen.

Detta var min dröm sen jag började spela piano, då jag inte var mer än fem år. Melodin började bli mer dramatisk, och…

Jag hör ett knackande på vindrutan bredvid mig. Min mormor står utanför och ler lite åt mig och öppnar sedan bildörren. Jag stiger ut och blir omfamnad av henne.

”Matthew, min lilla Matthew.” säger hon och släpper mig och tar sedan min väska som var bakom mig och drar mig inåt. ”Att du ska få sådan otur.”

Jag tar av mig mina skor och tänker hänga jackan på kroken när hon tar jackan ur handen på mig och hänger den själv istället. Hon säger att jag kan gå upp till gästrummet och lämna mina saker samtidigt som hon börjar värma téet.

Jag öppnar dörren till gästrummet och går in lite försiktigt. Sängen var nybäddad och jag såg att hon hade städat rummet eftersom det inte var något damm på byrån och fönsterbrädan. Rummet var annorlunda sen jag var här senast. Nya gardiner och tapeter, även mattan på golvet var nytt. Hon hade också möblerat om litegrann.

Jag ler för mig själv och lägger väskan på golvet och lutar gitarren mot en ledig plats av ett av hörnen; efteråt går jag ner in till köket igen. När jag kommer in i köket ser jag mormor hälla vatten i två koppar och sedan ställer hon tekannan på bänken. Hon lägger i en tepåse i varsin kopp och sträcker den en koppen till mig när jag går närmre.

Jag behöver inte gå till skolan resten av den veckan eftersom polisen inte vill att jag skulle ha det ännu jobbigare än vad det var. Som ”tur” var min mormor för gammal för att jobba så hon hade tid att umgås (ta hand om) mig istället. Jag hade mobilen med mig men jag ville inte skicka ett meddelande till mina vänner för då hade jag behövt att förklara allt och det orkar jag inte.

~

Det var lördag nu och mormor har fått ett telefonsamtal, det har pratat ett bra tag så jag gissar att det har med händelsen som hände min familj att göra. När hon sedan la på tittade hon osäkert på mig.

”Eeh.” börjar hon med och funderar lite på hur hon ska förklara det men ångrar sig sedan. ”Jag har en sak att berätta för dig men först ska vi gå och köpa en sötsak åt dig”

Jag tycker inte om när folk försöker undvika att säga viktiga saker eller att de istället drar ut på det. Nu gör min egen mormor det mot mig, hon har aldrig gjort det förut så jag antar att det har hänt något allvarligt. Jag säger att jag inte vill ha något från affären.

”Men då gör vi té så länge!”

Vi sitter nu på soffan och både mormor och jag smakar av téet och ställer sedan koppen på soffbordet som bestod av tjockt tungt glas. Enda sedan jag var liten har jag varit rädd för att putta bordet och få den tunga glasskivan på mig då pappa hade skrämt upp mig att man blev mosad om man fick den på sig. Jag vet nu att man inte blir mosad men jag skulle aldrig klarat av skivan om jag fick den på mig nu.

"Matthew, det var polisen som ringde" säger mormor helt plötsligt och drog mig ur mina tankar. Jag nickar som svar. "Jag kommer inte ta hand om dig nu på ett tag. Du ska bo hos en familj som kommer att ta hand om dig, de tar hand om andra barn också. De fick ett rum ledigt i början av denna vecka och de har godkänt att du ska kunna flytta in."

Jag tittar på henne chockat. Jag blev stum en stund, hela tiden hade jag trott att jag skulle bo hos henne tills det hade ordnat sig mellan mina föräldrar. Nu lämnar de mig hos en familj istället som ett bevis på att ingen kan ta hand om mig.

Hon berättar vidare att jag ska flytta till dem redan imorgon. Det var då jag inte kunde hålla tillbaka tårarna längre. Nu tror alla att de kan flytta runt MIG som DE vill, de bryr sig inte om mig och vad jag tycker. Såklart kommer de att säga 'Det är för ditt bästa, Matthew.’ Vadå bästa? De behandlar mig som en docka! Flyttar runt mig och nu ska jag bo hos ett par främlingar. Hur vågar de tvinga mig att flytta till något okänt hem?

Min mormor bad om ursäkt och försökte trösta mig men jag reste mig upp. Jag behövde vara ensam så jag gick in till mitt rum och lämnade inte rummet förens nästa dag. I mina tankar planerade jag på hur jag skulle bete mig mot de andra och visa dem att jag inte vill vara där. De ska ångra sig att de valde att ta hand om mig och sedan skicka tillbaka mig.

Under frukosten dagen därpå säger jag ingenting, jag stirrar bara på mackan på tallriken och försöker sedan få i mig den. Men mackan gjorde mig bara mer illamående och jag kände besvikelsen i mig växa. Jag finner ingen lust till något ting längre, den lilla bakelse som mormor hade köpt till mig innan frukosten vill jag inte ens äta. Det är en av mina favoritbakelser men nu kan jag inte ens frestas att äta upp den. Jag sa ju även till henne att jag inte ville ha en bakelse. Mormor la ner den i en liten matbox om jag sedan fick med mig ifall jag skulle vilja äta den senare.

Jag hörde ringklockan låta, det betyder att polisen är här; de hade nu en civil bil istället. Jag kramar om min mormor efter att jag hade klätt på mig ytterkläderna. Hon ber ännu en gång om förlåtelse och säger att jag kommer ha det mycket bättre än om jag bor hos henne.

Men jag fick inte ut ett ord enda ord som jag ville säga till henne. Det var som om en klump hade fastnat i min hals som vägrar att släppa ut de få ord.

Jag vet och hon vet att jag kommer att förlåta henne i framtiden. Jag älskar henne och kommer alltid att göra det. Sen kommer jag aldrig kunna hata henne oavsett vad hon gör, jag älskar henne för mycket för att kunna ändra mina tankar till något så negativt.

Jag går ut och sätter mig i bilen och med min väska bredvid mig och tittar uttråkat ut ur bilfönstret. Eftersom staden är ganska liten visste jag vart jag befann mig. Vi stannar vid ett lite större hus som ligger ungefär tjugo minuter från mitt riktiga hem; eller som var mitt riktiga hem

Vi knackar på och ett par, som jag antog skulle bli de som ska ta hon om mig, öppnar dörren och släpper in oss. De välkomnar mig och lovar mig att jag kommer få det bättre nu. Jag nickar som svar efter som jag inte vill ha något med dessa och göra och därför försöker jag vara mer tillbakadragen.

De visar mig runt litegrann i huset och sedan mitt rum. Det var så tyst överallt, jag kunde inte sluta att fundera på vart de andra barnen var någonstans. Efteråt får jag gå in på mitt rum så jag stänger in mig i rummet och låter sedan ingen komma in ifall de skulle vilja det.

Det enda jag vill är att komma härifrån.

AWESOME!!!!!!

Taaack! ^-^

Jätte bra!
jag kan inte fatta hur du kunde vara orolig att lägga ut denna, den är ju helt fantastisk!

ÅÅh, tacktacktack!
Det betyder jättemycket ♥

Meeep: så lite så ♥

Jag har börjat skriva på kapitel tre nu! ^^

Ny läsare!!! Superbra!!!!! *bevakar helt klart*!!!!