Gale Hawthorne - A piece in their game [Ny tråd]

^Tack! ♥

Gud va bra!

Du skriver så bra, bevakar!

Jättebra!❤

super!!!

SÅ bra!

THIS IS JUST AMAZING.

Woow, efter 100 år så har Amanda fått ihop ett nytt kapitel.

Okej, nu ska jag vara ärlig:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Nejmen, just get här kapitlet har varit extra kämpigt och jag har fått skriva om allt flera gånger för att få till det rätt. Så ja, förlåt för att det tagit sådan tid ♥

-
Kapitel 12
Det var kanonens skott som fick Gale på fötter. Han snubblade bort från gläntan utan att se sig om. Hans högra hand höll krampaktigt om den blodiga kniven medan den andra klumpigt hjälpte honom att väja undan för träden. Han hade inget som höll honom kvar längre.
Tungan var torr i munhålan och huvudet var tungt. Gale märkte inte då han föll. Det hände så plötsligt. Det fanns inte kraft nog att komma på fötter igen. Han ville inte resa sig upp igen.
Jag dör nu, tänkte han. men det gör inget...
Sedan flöt han in i ljuset.

”Gale?”
Han blinkade mot ljuset. Det var överallt omkring honom, omfamnade honom så mjukt och försiktigt. Om det här var det som fanns efter livet förstod han inte vad människor oroade sig för. Döden var frid.
Ett ansikte tog form framför honom. Ett älskat ansikte som en gång i tiden varit så levande. Ett stilla ansikte på spiselkransen som smutsats ner efter alla dessa år.
“Pappa?” frågade han och tittade förundrat in i de grå ögonen. Hans ögon.
Mannen log varmt. Gale var en liten pojke igen.
“Hur...?”
Fadern la sina grova händer på sin sons axlar.
“Du ska inte vara här”, sa han. “Det är inte dags ännu.”
“Vad menar du?” En tår rann längs Gales kind.
“Du är inte död. Du lever fortfarande.”
“Jag vill inte leva”, viskade Gale. “Jag vill vara här hos dig.”
“Och vår familj?”, sa fadern mjukt. “Gör inte samma misstag, Gale, du har ett val.”
“Katta tar hand om dem”, förklarade han. “Det lovade hon.”
Han höjde på sina buskiga ögonbryn. “Och flickan? Lovade hon dig att ta hand om sig själv?”
Gale rynkade pannan.
“Hon kommer att bli ensam, Gale.”
“Det finns ingenting kvar för mig, pappa, jag är fördömd.”
“Du har fel, min son”, sa han och kramade sin son axlar. “Det finns alltid hopp. Håll kvar vid det.”
En ny känsla slog sig till ro inuti honom. En eldslåga. Hopp. I takt med att den växte blev det fridfulla ljusa mörkare. Gale skrek då faderns gestalt tonade bort och lämnade en kyla där hans händer vilat.
Det ilade till i hans mage då han kastades ut i rymden. Allt var utsuddat, men en enda mening förföljde honom ner i djupet.
Det finns alltid hopp.

Gale slog upp ögonen. Trädtopparna ovanför honom flöt samman med himmeln i ett ljust mönster. Han var tillbaka.
Kroppen skrek fortfarande desperat efter mat och vatten, men någonting hade förändrats. En eld inuti honom fick honom att resa sig igen. Hopp.[i/] Den fick honom att öppna ögonen och inse vad han var täckt av.
[i]Lera.
Hans hjärna gick på helvarv. Lera bestod av jord, men även... vatten. Gale spärrade upp ögonen. Det måste finnas vatten i närheten.
Han snubblade fram genom leran, åt det hållet där jorden var som mest utspädd. Snart byttes geggan helt ut mot en smal bäck.
Gale föll ner på knä vid vattenkällan och började dricka ivrigt med hjälp av händerna. Vatten hade aldrig varit så gott.

~

När kroppen fått i sig vätska kände han sig mycket bättre. Det var konstigt vilken skillnad lite vatten kunde göra.
Gale plockade några ätbara växter han kände igen hemifrån innan han valde ut ett ganska stort träd som han klättrade upp i. Det var först när han satt sig tillrätta som han började fundera över om vattendraget var förgiftat eller orenat.
Han slog sig själv för pannan. Varför skulle spelledarna välja att lägga ut något på arenan som var ofarligt?
Gale slöt ögonen, men han kunde inte komma till ro. Gift kanske i denna stund spred sig genom hans kropp. Han tänkte på tidigare Hungerspel då vattendragen varit förgiftade. De hade dött. Efter bara några timmar.

~

PANG. Gale ramlade nästan ur trädet då ett kanonskott ekade över arenan. Någon hade precis dött.
Till sin förvåning dök Panems symbol upp på himmeln bara några minuter efter dödsfallet.
Ansiktena på de döda visades efter distriktordning till en pampig musik från Huvudstaden.
Båda från Distrikt 3 och 4:a, men ingen från Distrikt 5. När pojken från 6:an visades kundel Gale inte andas. Det var ett fint kort på pojken han så kallblodigt dödat. Han log ett ljust leende mot kameran. Bilden tonade bort och ersattes från flickan från samma distrikt.
Sedan dök båda från 7:an upp, pojken från åttan och de två från Distrikt 9. Till sist tjejen från 10:an.
Det kändes som en lättnad när sista bilden tonade bort. Dagen var över och arenan övergick till natt obehagligt snabbt. Han föreställde sig hur en spelledare drog fingret över en skärm för att skapa mörker.
Gale åt några smaklösa växter innan han åter igen slöt ögonen.
Den här gången var det inte spelledarna som väckte honom. Med fasa tittade han ner mot marken. Karriäristerna hade slagit läger vid hans träd.

-

Som vanligt blir jag superglad då jag får kommentarer.
Säg gärna till om det är något jag kan förbättra

Jättebra! ♥

Åhh, jag har saknat den här ficen! Superbra kapitel ♥