The stone is the solution [SV]

Superbra

No. Du kan inte se allt, så är det^^

Meh xD Jag vet inte vad jag ska skriva ju xD

Att skriva med dig >_>

NU ska ni få ett nytt kapitel

Och dags för kapitel två - långt senare än vad det var räknat med.

Kapitel 2, Sofi ♥ Påbörjat uppdrag.
Vintern hade sedan flera veckor släppt sitt mörka grepp om staden, dock var gränden jag stod i mörkare än någonsin. Klockan var 00.57 och om tre minuter skulle personen med den värdefulla informationen möta upp mig. Solen hade sedan länge försvunnit bakom horisonten borta vid hamnen och månen var för tillfället gömd bakom ett stort, regnfyllt moln. Jag hoppade till när en röst plötsligt harklade sig bakom mig och jag vände mig om med klackarna i marken.
”Var hälsad, Befälhavaren”, rösten var kall och känslolös. Rösten var även könsneutral även om jag självklart visste att rösten tillhörde en man, det var en ung röst men med ett gammalmodigt sätt att tala på. Rösten tillhörde ingen mindre än Aaron Dodd.
Jag nickade uttrycktlöst tillbaka, både som hälsning och att berätta att han kunde fortsätta tala.
”Vi informerade den yngsta systern, som i sin tur redan informerat Allyne, de gör precis som vi vill. Förbereder sig för strid.” Jag nickade, men lyckades inte hålla smilbanden i schack, utan ett litet, men glatt, leende smög sig fram på mina läppar. Jag tackade för informationen och bad dem fortsätta enligt planen.

Den hemtrevliga doften slog mot mitt ansikte när jag öppnade dörren. Jag hängde den tjocka vinterjackan på en galge och tog av mig kängorna. I raggsockor klev jag in i det ombonade vardagsrummet med den hemtrevliga, skönt slitna, bruna skinnsoffan och den stora platt tv:n. Inne i köket fann jag Jenni tillsammans med miss Brunht, barnflickan som jag speciellt utbildat för att ta hand om Jenni samtidigt som hon var aktiv inom vampyr frågan.
Miss Brunht reste sig hastigt bort från barnpusslet som de båda höll på att pussla ihop tillsammans och gick fram till mig. ”Vad fick ni reda på?” hennes fråga var väntad och svaret kom genast:
”Jag har beordrat möte imorgon, klockan två.”

Bordets blanka yta återspeglade medlemmarna ur orderns kärngrupp, alla med olika ansiktsuttryck. Jag höjde blicken och klarade inte längre av att hålla de betydelsefulla männen och kvinnorna på sträckbänken. ”Planens första del har gått perfekt”, jag försökte hålla rösten känslolös men lite glädje och hopp kröp in. ”Felicia har fått informationen genom ett betvingat offer och har redan spridit det vidare till Allyne och de håller i dags läget på att resa jordenrunt för att informera resten av syskonen”, rösten var nu fylld av skadeglädje och det fanns inget jag kunde göra åt saken. ”Det de inte vet, men vi vet, är att vi har en av dem här, mitt i London”, en dramatisk paus och flera flämtningar och stora ögon senare påbörjade jag en mer ingående beskrivning av situationen.

Två timmar senare var ett gammalt, men stort hus, omringat av dussintal av tränade soldater. Hälften av dem bar på pistoler och gevär, alla special tillverkade för att kunna skjuta kopparkulor med så stor kraft som möjligt. Jag stod rakt framför dörren, på vardera sida om mig hade jag varsin vampyr, Aaron och Julie. De soldaterna med skjutvapen hade dem stadigt riktade mot den stora ytterdörren. När dörren öppnades och en man klev ut med självsäkra steg – han trodde vi var vanliga poliser – sade han glatt: ”Det här var en annorlunda gruppering, ni verkar tro att jag ska rymma”, hans röst dog sakta ut mot slutet när han fokuserade blicken på de tre personerna som stod rakt framför honom. Sedan mumlade han för sig själv ”De är två, visserligen unga, men bekanta.” Längre än så kom han inte i sina funderingar innan jag ropade ”Nu!” och alla soldater sköt samtidigt. Vampyren genomsköts av kopparkulorna, men de som skadades honom mest var de som stannade kvar i hans kropp. Hans huggtänder fälldes ner när han föll ner på knä av den kraftiga smärtan. Jag, Aaron och Julie stegade fram till honom. ”Några sista ord?” det var Aaron som med självsäker min retade den skadade vampyren. ”Ni kommer ångra det här, så sant som mitt namn är Bruce Dodd!” hans huvud rycktes bort från kroppen några sekunder senare av Aaron. Julie drog loss hans armar och ben med hastiga rörelser och jag tände snabbt eld på alla kroppsdelar. Den första av syskonen var borta, uppdraget var påbörjat.

AWESOME!

*bevakar*