De levande döda (bok/novell)

Verka as bra! ♥

Tack Alicia!

Varsegod

Åhh, jättebra! Älskar levande döda!

JÄÄÄÄTEEEBRAAAAA,,!!!!!! XD

Tänk bara på att byta rad när någon pratar. T.ex.:

Hon var rädd. Hon skulle dö. Då hörde hon en röst.
"Du där!"


Istället för:
Hon var rädd. Hon skulle dö. Då hörde hon en röst. "Du där!"


Amazing ändå!

Tack så mycket för alla finfina kommentarer jag blir superduperglad! Nu kommer kapitel 2 i de levande döda! Jippieee!
_____________________________________________________________________

KAPITEL 2.
Det kan inte vara sant, det är sant. Men det får det inte vara. VI är fast. Dödsdömda. Viruset är här nu. Vi har väntat i mer än 60 år, varför just idag. Fan också. Fan.
Jag måste lugna ner mig... Jag sökte igenom varenda lilla rum. När jag tillslut bara hade sovrummet kvar drabbades jag faktist av panik. Vackrare en dem någonsin varit låg min älskade mamma och min underbara syster på sängen. Mamma höll en pistol i handen och dem höll hand. Jag kände en lukt av blod och död. Det var som om någon öppnat min bröstkorg, tagit ur mitt hjärta, och suttit in det igen. Jag var alldeles tom. Gråta kunde jag inte. Jag var stum. Helt stum. Jag gick fram till sängen och gav dem en varsinn kyss på näsan. När jag kysste min mamma förväl så tycktes jag notera en lapp i hennes hand. Jag tog försiktigt bort lappen ur hennes hand och började, med gråten i halsen och svidande ögon.

"Min älskade Mirno. Förlåt om jag varit en överdriven morsa. DU vet vad som har skett. Du vet vad vi var tvungna att göra. Men för guds skull; stanna inte här, sörj inte, ta dig till Floridas mitt, där är du säker. Lita på mig, du är säker där. Resan dit kommer vara tuff, men jag tror på dig, Mimi också. ta med dig så många du kan. Ta med dig mat och vatten, och viktigast av allt. Frukta inte, när tiden är kommen blir du tvungen att döda. Det finns sett att ta dig ur detta. Jag och Mimi var inte rätt personer att följa dig, vi lämnar vårt öde i dina händer. Puss, Mamma."

Jag föll ner på golvet, ylandes. Jag läste lappen, om och om igen. Tillslut reste jag mig upp, rak i ryggen. Jag lade över filten på deras kroppar, satte för hello kitty plåster för deras sår. Innan jag gav mig av tog jag av min urringande kofta och mina för tighta jeans och tog på mig mammas ordentliga byxor, långärmad tröja och en fliströja. Pistolen mamma höll i placerade jag försiktigt i min ficka. 13 skott, okej.
Jag ställde mig i dörröppningen.

"Jag lovar mamma, jag lovar."

!!!! Superbra! Megaawesome!!!

Så OTROLIGT bra!!

Hej! Jag tycker det är jätte kul med era fina kommentarer! Stay updated genom att bevaka denna tråd! Nu kommer kapitel 3! GILLA GILLA!
__________________________________________________________________________________

Kapitel 3.

Jag tvekade vid dörren. På ryggen hade jag en tung ryggsäck med sovsäck, första hjälpen lådan, extra mössa och vantar, två walkie talkies och en hel massa mat och vatten. Ryggsäcken var nästan större och vägde nästan mer än mig själv. Jag hade yllestrumpor och ett par ordentliga kängor på mig. Jag hade en svart mössa som täckte mina öron och ett par rejäla fingervantar. Det var fortfarande höst men om jag ska ta mig mot Florida så kommer det vara vinter när jag är framme, om jag någonsin kommer fram. Nä, så får jag inte tänka. Klart att jag kommer klara det. Mitt hår var uppsatt i en ordentlig hästsvans. Just när jag tänkte öppna dörren började jag höra något utanför. Det lät som ett svammel blandat med greggel och stön. Fan, de är här nu, fan fan fan! Jag hörde skrik folk började i panik springa ut på gatan, i hopp med att överleva. Jag såg allt genom en liten glipa i dörren. De levande döda verkade inte ha någon hjärna, bara en inställning; hitta, döda, äta, hitta döda äta hitta döda äta hitta döda äta. Monster. De haltade fram längst gatorna, huller och buller, det var som en hel arme som gick utanför. Det började banka och bullra på dörren och jag hoppade till. De ser inte så bra, de är nästan blinda. Men de har lika bra hörsel som människor. Det är så de ofta söker sig till oss. Det är ett virus. Ingen vet hur det började, men det började borta i västra Indien. Sedan dess har de vandrat, genom skog och berg för att hitta, döda och äta oss. De blir fler och fler. Blir man biten har man en vecka på sig innan man blir... aaa... levande död, men det måste finnas ett annat sätt också... De har hittats överallt, på ställen där folk inte ens har letat. Vi har förberätt oss i 10 år nu. Jag började springa mot baksidans dörr. Jag öppnade den och klev ut. Jag tittade på mitt hus en sista gång. Sedan började jag springa upp för backen. Ifrån kaoset. Ifrån döden, trodde jag iallafall. Men jag hade fel. Detta var bara början. Början på min mardröm.
_______________________________________________________________________________
Hoppas ni gillade kapitlet! Kommentera om ni vill ha mer! Hej scejs!

Åh älskar denna!!:'D så grymt spännande!! Vill jag ha mer? Ja såklart! ♥