Att leva i en djurpark

Kapitel 2- Äta bör man, annars dör man. Äter gör man, ändå dör man.
Skolmat. Det finns nog ingen värre mat. Skolmat är som en blandning mellan kattmat och kadaver. Jag rör runt med gaffeln i den så kallade köttgrytan. Jag ser inget kött. Bara en massa fettklumpar och vattnig sås. Framför mig sitter Cyrus och nästan slänger i sig matten. När han har ätit upp grytan och de hårda potatisarna på sin tallrik tittar han på min tallrik och sedan på mig. På min tallrik och sedan på mig igen.
- Här, suckar jag och skjuver fram tallriken till honom.
Hela hans ansikte lyser upp. Som om jag precis gett honom världens bästa present. Alla blir vi glada för olika saker. Volymen i vår matsal är hög. Precis som på djurparken. Höga skratt, klingande i glas och bestick som slår mot porslinstallrikar. Precis som i en djurpark är matsalen indelad i olika grupper. Salen är fyrkantig. Intill enda väggen finns det en trappa som leder till en balkong. Uppe på den balkongen får man bara sitta om man tillhör påfåglarna. Som om de inte redan tittar ner på folk. Under balkongen finns det en liten upphöjning, precis som en scen. Där sitter brunbjörnarna. Om någon av girafferna eller en kungspyton som jag skulle gå dit skulle de ryta till direkt. Så resten av får nöja oss med att sitta på normalhöjd och känna oss granskade. Cyrus och jag sitter helt ensamma vid ett bord. Det är aldrig någon som gör oss sällskap. Jag antar att det är en regel bland djuren: håll dig till din egna sort. Jag reser mig upp.
- Har du någon mer lektion? frågar min bästa vän.
Han rapar och lutar sig mätt bakåt.
- Fräscht men nej. Jag ska gå till GB, säger jag.
- Vänta, jag följer med dig, säger Cyrus.
- Skulle inte tro det. Du har gympa, säger jag.
Han rycker på axlarna.
- Den är inställd.
Jag ler. Vi ställer undan vår disk och lämnar matsalen. Matsalen ligger i ett litet hus mittemot skolan. Mellan är det en asfalterad skolgård. Bara grå och trist asfalt som är täckt med cigarettfimpar och brännspår från alla A-traktorer som samlas här på kvällarna. Under skoltid är det här aporna hänger. De sitter på backen, i varandras knä, på varandras ryggar och överallt. De sitter och röker varsin cigarett och lyssnar på hög musik. När vi går förbi dem börjar de ropa efter oss. En av dem lämnar till och med den tobaksdränkta asfalten för att följa efter oss. Han tar tag i min hand och drar mig till honom. Cyrus tar ett steg framåt men jag stoppar honom. Det är ingen fara. Jag känner den här apan. Vi bor till och med i samma byggnad.
- Hej Austin. Vill du något speciellt? frågar jag och tar tillbaka min hand samt tar ett steg bak.
- Bara säga hej, säger han och rycker på axlarna samtidigt som han drar i kragen på den tjocka vinterjackan.
Jag kan inte låta bli att skratta. Han ser ut att vara en liten silkesapa i en gorilladräkt. Jackan är säkert två storlekar för stor och får den 1.50 centimeter korta Austin att se ut att vara 1.30. Det är 20 centimeter mellan oss och jag måste titta ner för att kunna prata honom.
- Hur är läget? frågar jag.
- Bara bra. Du vill inte komma över för att se på en film ikväll? frågar han och drar handen genom det sandblonda håret.
Att dra en lögn är inte att tänka på. Han vet att mamma jobbar sent på fredagar.
- Visst, säger jag och suckar.
Hela hans finniga ansikte lyser upp.
- Schyst. Ska vi säga halv åtta? undrar Austin.
Jag nickar och går in till skolan med Cyrus. Så fort vi sätter foten på det kalla golvet i skolan börjar min kompis skratta. Han viker sig nästan dubbel av skratt.
- Du ska på en dejt med en dvärg, säger Cyrus mellan skrattanfallen.
Jag slår till honom på armen.
- Käften. Det är inte alls någon dejt, säger jag. Vi ska bara umgås som vänner. Som grannar!

Han fortsätter att skratta till våra skåp och hela vägen till GB. GB är enförkortning är The Golden Bird, restaurangen där mamma jobbar. The Golden Bird är egentligen ett väldigt roligt namn eftersom om man översätter blir det Gyllene fågeln, eller om man säger Gyllene Måsen, som är ett smeknamn för McDonald’s. Mamma står i baren när vi kommer in.
- Där har vi ju min älskade dotter och min son från en annan kvinna, säger hon och ger oss varsin kyss på pannan.
Hon stryker en lös hårtest ur ansiktet och ställer fram två glas på bardisken. I glaset häller hon upp den svarta drycken som får alla ungdomar att bli sockerberoende. Coca Cola.
- Är ni hungriga? frågar hon.
- Svälter, erkänner jag.
- Blir det bra med lövbiff och potatisklyftor? frågar mamma.
- Gärna, säger Cyrus och mamma går in med beställningen i köket.
Jag tittar förvirrat på min bästa vän.
- Du åt precis två tallrikar med köttgryta. Hur kan du vara hungrig?
- Pappa har fått för sig att hela familjen ska fasta en vecka i månaden. Ingen mat och ingen dryck mellan soluppgång och solnedgång. Vilket betyder att vi inte har någon mat hemma så jag måste äta upp mig för att klara veckan, säger Cyrus.
Jag himlar med ögonen och dricker av min Cola och tittar av stället. Överallt sitter det personer som stinker av pengar i överflöd. De sitter och smuttar på champagne och äter hummer.
- Ser man på. Inte visste jag att jag fått fin besök, säger en man som kommer ut från ett kontor bakom baren.
- Hej Charlie, säger jag.
Det är Charlie som äger restaurangen. Mammas chef. Om inte mer.
- Är ni hungriga? undrar han.
- Mamma hämtar mat, svarar jag.
Just i det ögonblicket kommer mamma tillbaka från köket med två tallrikar i handen. Hon ställer ner varsin tallrik framför oss och börjar rodna när hon ser att Charlie har gjort oss sällskap.
- Jag trodde att du var ledig idag, säger hon och börjar torka nydiskade glas.
Hennes kinder är alldeles tomatröda. Precis som jag sa. Det är något mer mellan dem än bara chef och anställd.
-Jag skulle bara titta till ett par papper. Jobbar du sent ikväll? frågar han.
Mamma nickar.
- Bra, säger Charlie och går tillbaka in på kontoret.
Jag äter lite av min lövbiff och väntar på att mamma ska säga något. Hon verkar ha glömt bort hur man pratar.
- Vad har ni för planer ikväll? undrar hon och harklar sig.
- Hollie har en dejt, säger Cyrus.
Mamma slutar torka glasen.
- Med vem då? undrar hon.
- Austin Wester, berättar han.
Mamma tittar på mig.
- Den korta killen som bor två lägenheter bort från oss? frågar hon.
- Ja men det är ingen dejt! Vi ska bara se på film, inget annat, säger jag och börjar bli lite arg.
- Om du säger det så. Men kom ihåg, inga dumheter, säger mamma och ger mig en varnande blick.
Jag himlar med ögonen. Vad tror hon om mig? Jag är en sexton år gammal tjej som aldrig har smakat på alkohol. Vad för dumt tror hon kommer hända? Egentligen så borde jag aldrig ha sagt ja. Vem vet vad en apa kan hitta på? Jag menar, apan i djungelboken var inte den snällaste precis.

När vi ätit upp maten säger vi hej då till mamma och börjar gå hem till Cyrus. Vi stannar utanför hans hus.
- Är du säker på att du inte vill följa med in? Mamma har frågat efter dig, säger han.
Jag skakar på huvudet.
- Jag lovade pappa att komma förbi, säger jag.
Cyrus förstår och nickar bara. Vi kramas och jag fortsätter att gå. Till skillnad från min gata så är Cyrus gata mycket trevligare. Här är gräsmattorna och häckarna välklippta samt det står en skinande ren Volvo på varje uppfart. En typisk Svensson- Svensson gata. Jag lämnar den typiska familjeidyllen bakom mig och fortsätter min resa. Jag ser den stora, vita byggnaden och går in genom grinden. För att komma till pappa passerar jag en massa grannar till honom. Efter en stund kommer jag fram. Han är på sitt vanliga ställe under den stora lönnen.
- Hej pappa, säger jag och stryker bort lite fallna löv från honom.
Inget svar som vanligt.
- Hur min dag har varit? Ja, du vet. Som vanligt antar jag. Hur mamma mår? Bara bra. Hon jobbar mycket. Det var så mycket lättare när du jobbade i skivaffären och vi hade två inkomster. Mitt studiebidrag räcker bara till kläder och om jag har tur, en ny låt på Itunes. Vad Itunes är? Ett ställe där man kan köpa en massa sorters musik. Och nej, jag köper inga poplåtar. Rock’n Roll for life, säger jag och skrattar lite.
Fortfarande inget svar.
- Vi saknar dig. Mamma kanske inte vill erkänna det men innerst inne så gör hon det. Jag tror att hon känner sig lite skyldig. Att det är hennes fel, förstår du vad jag menar? Hon tror fortfarande att hon kan ha gjort någon skillnad, säger jag. Men jag vet att det inte skulle ha gått.
- Föresten, jag ska på en dejt ikväll. Eller, det är snarare Cyrus som envisas med att kalla det för dejt. Du vet den där korta killen som bor två lägenheter bort från oss? Austin. Han bad mig komma över för att se på film ikväll. Nej, det är ingen dejt! Jag gillar honom bara som kompis. Eller vi är inte kompisar, snarare bekanta, säger jag.
Steg bakom mig och jag tittar mig över axeln. Fader Lind står bakom mig.
- Trevligt att se dig Hollie. Det var länge sedan din pappa fick besök, säger han.
Jag nickar och han går vidare. Jag vänder mig mot pappa igen.
- Jag måste gå. Vi ses, säger jag och kysser mina fingrar och pressar dem mot den kalla gravstenen.
Sen går jag.

Tamburlaine hoppas att det blir lättare att läsa både kapitel 1 & 2 nu när jag har tänkt på styckindelning!

Jep, det är bättre nu x)

Kapitel 1:
Haha :p gillar jämförelsen mellan djurpark och gymnasie (; väldigt fyndigt.

Hon är 170 cm lång, men det är ju inte så värst långt (syftar till: "Jag är lång. Nästan en meter och sjuttio centimeter--" . 175-180 skulle vara lång :p

"Hon hatar det men vi måste kunna betala vårt beroende som kallas för hunger." <- gillar den där meningen ^^

"Gammal musik där sångarna har rökröst samt stort, vågigt hår och låter som strypta katter när de går upp i falsett." Börjar genast tänka på Janis Joplin om du har hört hennes låt "Take another little piece of my heart". Hon låter just som din beskrivning!

Tristan Black, what a name! Instant gillning. Och så föll det, varför ska han vara hopplöst förälskad? någon med så coolt name ska vara bad boy, innerst inne olycklig </3

Och så en Launcelot, påminner mig mycket om en viss sir Lancelot, min favoritkaraktär i Arthur -mytologierna

Men allt som allt ett bra kapitel, bra att du håller dig till djurmetaforen även i slutet av kapitlet, hoppas det håller sig.
Enda minuset är saknaden av kommatecken, men det är ju ett litet minus

Kapitel 2:

Började genast från beskrivningen av matsalen tänka på High School Musical de har ju också en sorts balkong ovanför. Påfåglarna ♥ låter juvligt.

Du gör mig hungrig >: ( jag vill också ha lövbiff! Beroende av Coca Cola, nejdå, aldrig x)
Gillar moderns hälsning, "son från en annan kvinna". Hur gulligt! Du har annars också jätte fyndiga meningar.

"Jag menar, apan i djungelboken var inte den snällaste precis." Djurmetaforen fortsätter, super!

Blev först lite förvånad över att hon skulle fa och hälsa på sin far, som lämnat dem etc och inte synts till pålänge, men han var ju död voi nej! Jätte fint bekrivet det där, med att låta det så där sakta gå upp för läsaren att det är graven hon talar till. Trodde först att han hade slocknat under ett träd xD

Men super, ska verkligen bevaka! ♥

Kapitel 3- Förlora kyssoskulden till en elvisp
För att vara en ganska enkel tjej när det kommer till kläder vet jag inte vad jag ska ha på mig! Inte för att mitt utbud är så stort. Slita tröjor och jeans är min stil och jag tänker fortsätta med det men vad har man på sig när man ser på film med en kille som har mer finnar än vad min rygg har. Jag tittar på min väggklocka. Kvart över sju. Jag slår igen garderoben och går in i badrummet. Med min armbåge torkar jag bort smutsen från spegeln och granskar hur jag ser ut. Det verkar som om mina ryggfinnar sprider sig till min haka. Jag plockar fram min necessär och går vild med täckstiftet. Sjutton minuter senare står jag utanför Austins dörr. Varför jag kommer två minuter senare? Jag vill ju inte verka ivrig, då kan ha ju få fel förhoppningar. Jag knackar på dörren och hör lätta steg på andra sidan. En leende Austin öppnar dörren. Han är klädd i en rosa skjorta och luktar mycket after shave. Inne från lägenheten hör jag toner av Celine Dion. Jag kanske kunde ha kommit prick, han verkar redan ha fått fel förhoppningar.
- Hej, kom in, säger han.
- Tack, säger jag och känner mig nästan lite obekväm.
När jag kommer in i vardagsrummet känner jag mig rejält obekväm. I det lilla vardagsrummet har han lagt ut en massa kuddar framför soffan och tänt flera stearinljus som han har ställt fram på små bord runt kuddarna.
- Är du törstig? Vi har öl, cider, vin och Cola, säger han.
- Cola blir bra, säger jag snabbt.
Han försvinner in i köket och kommer tillbaka med två stora glas Cola. Jag får ett glas och dricker lite.
- Ska vi starta filmen? frågar han.
Jag nickar och sätter mig ner i soffan.
- Sätt dig här i stället. Det blir mysigare så, säger Austin och blinkar med ögat.
Jag kommer inte på något att säga men flyttar ändå ner. Austin kryper fram till tv och startar filmen. När han sätter sig igen sitter han så nära att det sticker i näsan av after shaven. Filmen börjar och jag tappar nästan hakan. Romeo och Julia? Killen har verkligen fått fel förhoppningar. Kan det här bli värre?

Svar: ja. Undertiden som jag suttit och tänkt på att Leonardo DiCaprio faktiskt var ganska söt när han var yngre. Yngre och mindre skäggig, Mycket mindre skäggig. I alla fall, undertiden så har Austin flyttat sig ännu närmre mig. Nu får inte ens vakuum plats mellan våra lår. Det är då han gör det. Jag menar, av alla billiga trick i boken ”Hur man får komma till”, så tar han gäspnings- tricket. Austin lägger sin korta arm runt mina axlar. Jag sitter spänt och väntar på nästa steg. Handen glider ner för min axel och lägger sig över mitt högra bihang. Innan jag hinner reagera har han tryckt ner mig på kuddarna med sig själv över mig. Austins läppar hittar mina. Men det är inte förrän hans tunga snurrar runt i min mun som jag börjar trycka bort honom.
- Austin, det går lite för fort. Kan vi bara se klart på filmen? frågar jag.
Han ser lite förvirrad ut men sätter sig upp. Jag suckar och rättar till min tröja.
- Vill du ha något mer att dricka? frågar Austin.
- Ja. Lite mer Cola vore nog bra, säger jag och ger honom mitt glas.
När han går ut i köket plockar jag fram min mobil och smsar Cyrus. ”SOS”. Austin kommer tillbaka med glasen och vi börjar kolla på filmen igen. Efter ett par minuter börjar min mobil vibrera och jag klickar diskret fram Cyrus svar: ”Hos dig om 10”. Jag suckar och lägger på min mest smärtsamma min.
- Är allt okej? frågar Austin.
- Ja, lite huvudvärk bara, säger jag.
Antingen är jag en mycket bra skådespelerska eller så är den här apan väldigt dum, för han sväljer min lögn.
- Behöver du en huvudvärkstablett? Det kanske är bäst om du går hem och lägger dig, säger han oroligt.
Jag nickar och ställer mig upp. Austin följer mig till dörren.
- Tack för ikväll. Jag hade... trevligt. Ber däremot om ursäkt för huvudvärken, säger jag.
- Ingen fara. Jag hade också trevligt. Ses vi på måndag? frågar han.
Jag nickar och efter ett hej då går jag tillbaka till min lägenhet. Låser upp och går in. Det har aldrig känts så skönt att vara hemma.

- Kysste han dig? Med tunga! säger Cyrus och skrattar.
- Det var som att ha en elvisp i munnen, säger jag med munnen full av tandkräm.
Han skrattar ännu mer och kryper ner under täcket.
- Så hur känns det att ha fått din första kyss? undrar Cyrus lite nyfiket.
Jag spottar ut tandkrämen och spolar av tandborsten. Jag har inte tänkt på det. Min första kyss. En elvisp. Finns det värre sätt?
- Jag kanske inte är någon expert på kyssar men jag vet att Austin inte heller är någon, säger jag och lägger mig bredvid honom i bäddsoffan.
Han skrattar ännu mer. Jag suckar och drar täcket över huvudet.
- Jag skäms Cyrus! Det var jättetaskigt av mig att ljuga om huvudvärken så att jag skulle kunna gå hem, säger jag.
Jag skulle aldrig sagt ja. Det var ett dumt misstag. Om jag hade sagt nej så skulle jag fortfarande varit sexton år och okysst! Dumma samvete som fick mig att säga ja. En nyckel i ytterdörren hörs och mamma kommer hem. Hon är inte förvånad att Cyrus ligger i bäddsoffan.
- Hej gubben. Vart är min dotter? frågar hon och hänger av sig jackan.
- Här är jag, svarar jag fortfarande med täcket över huvudet.
- Jag hoppas att du har på dig pyjamas Hollie. Att se dig naken med en kille på bäddsoffan är inget jag vill se än på flera år. Om inte aldrig, säger mamma och plockar fram en ramlösa ur kylen.
Jag drar ner täcket och blottar mina rutiga pyjamasbyxor och AC/DC tröjan. Hon ler nöjt och bestämmer sig för att byta ämne.
- Hur var dejten? frågar hon nyfiket.
- Kan vi ta det imorgon? frågar jag surt.
Imorgon. Eller aldrig låter också bra.
- Visst. Sov gott ungar! Och du Hollie, försök att inte snarka så högt i natt. Jag behöver verkligen sova ut, säger mamma och ler brett när hon går mot sitt sovrum.
Jag kastar min kudde efter henne. Jag älskar min mamma. Hon är den bästa i hela världen. Och på en väldigt nära andra plats kommer Cyrus.
- Varför tittar du på mig som om jag vore en cupcake fylld med choklad? frågar han.
- Har jag någonsin sagt hur mycket jag älskar dig? undrar jag.
Cyrus skrattar lite.
- Är du säker på att det bara var cola han gav dig? frågar han retsamt.
Jag ler och slår honom med min andra kudde. Plötsligt är kuddkriget igång. Vi skrattar och skriker högt och ljudligt.
- Ungar, gå och lägg er! Vissa behöver sin skönhetssömn! Ala kan inte vara sexton år och rynkfria! ropar mamma ifrån sitt sovrum.
- Förlåt mamma, ropar jag och lägger mig fnissande ner på kuddarna.
Cyrus lägger sig också ner. Vi säger god natt och jag lägger mig med ryggen mot honom.
- Jag älskar dig också bästis, säger han efter en stund.
Jag ler och somnar.

Tamburlaine för mig som är 1.52 så är allting över 1.55 långt gillar din kommentar btw, det är så kommentar ska se ut!

Hah : DD då förstår jag!

För det första, älskar dina rubriker ^

Du skrev det här kapitlet med mer brått än de två första, eller hur? Märks genast saknade lite de genomförliga beskrivningarna, och så fanns där några stavfel.
Men voi stackarn xD nog är det svårt med finniga pojkar som missförstår allt. "Jag kanske kunde ha kommit prick, han verkar redan ha fått fel förhoppningar. " Exakt.

Börjar gilla mamman ganska mycket, hon är säkert relativt ung?
Och Cyrus med, fast hoppas att han inte är allt för perfekt. Perfekt=bra kompis utan ägna problem eller liv.

"- Jag hoppas att du har på dig pyjamas Hollie. Att se dig naken med en kille på bäddsoffan är inget jag vill se än på flera år. Om inte aldrig, säger mamma och plockar fram en ramlösa ur kylen." :---D perfekt!

Lustigt att läsa om en misslyckad kyss, jag skrev just i min ff om en väldigt lyckad kyss (; det rymms allt möjligt på en kväll!

Du borde veta att jag älskar hur du skriver, och det gäller även denna. Du är en oerhört duktig författare, och jag avundas din talang.

Jag ♥ dina djurmetaforer.

JÄTTEMEGASUPERAWESOME!!!

Kapitel 4- Vi möttes vid brödet. Romantiskt.
Helg. Det måste vara världens bästa påhitt. Jag menar, man behöver inte ställa klockan, inte passa någon buss till skolan och man behöver inte beblanda sig med de andra djuren. Man kan göra precis vad som helst. Gå på bio, umgås med vänner eller bara slappa. Eller om ens mamma får bestämma så får man tillbringa lördagseftermiddagen med att storhandla. Rabatt på toapapper hit och lättmjölk dit. Vem bryr sig?
- Hollie, kan du gå och hämta bröd? Jag glömde plocka det när vi gick förbi, säger mamma och synar inköpslistan.
Jag suckar. Brödområdet är tre områden bort. Att handla är något som jag avskyr. Ännu mer folk som kan titta. Äckliga män som spenderar dagarna med att klia sig i ändan och sitta framför framför tv:n i sin nätbrynja, deras blickar sitter som klistrade på mig. Med armarna i kors går jag snabbt bort mot brödområdet. Jag letar efter den där välbekanta påsen med limpa. Där. Längst bort ser jag den. En kille står och väljer. Jag går fram, tar tag i en påse och är på väg att gå tillbaka till mamma men får en känsla av att jag känner igen killen. Den där solbrännan, det där håret. Fan. En brunbjörn. Och inte vilken brunbjörn som helst. Tristan. Jag gör en snabb tvärsväng och ska försöka smita där ifrån så fort som mjöligt men inte ens en kungspyton är så smidig som jag skulle önskat. I mitt försök att fly stöter jag till en av bänkarna och får en hög med brödpåsar att åka i backen.
Fan, säger jag och går ner på alla fyra för att börja plocka upp påsarna.
- Hollie? Är det du? frågar Tristan.
Jag svarar inte utan ligger bara kvar på golvet. Men turen är inte på min sida. Tristan går också ner på alla fyra mittemot mig.
- Eh, hej, säger jag och ler lite generat.
Vi rätar på oss och jag lägger tillbaka de fallna brödpåsarna.
- Inte visste jag att du handlar här, säger Tristan.
- Mamma drog med mig. Jag ser att du har bra smak när det kommer till bröd, säger jag och pekar på brödpåsen han håller i sin hand.
- Ja, jag får väl säga det samma, säger han och pekar på min brödpåse.
Jag ler och tittar lite generat ner i backen. Hans bärnstens ögon tittar på mig.
- Jag måste nog gå till mamma, säger jag och pekar åt den riktning jag ska.
- Då ska vi åt samma håll. Sällskap? frågar Tristan.
Jag håller andan och nickar. Vi går bredvid varandra med varsin brödpåse i handen. Vilken syn. Stämningen är tryckt. Jag om någon borde känna igen den. Det var en liknande stämning mellan mig och Austin igår innan han anföll mig med sin tunga.
- Jag hörde att du träffade Austin Wester igår. Är ni typ... på g? frågar han.
Jag blir förvånad över frågan.
- Hur hörde du det? undrar jag och stannar.
Tristan tittar på mig.
- Facebook, säger han som om det vore självklart.
- Skrev han ut det på Facebook? Den lilla apan, fräser jag.
Vi fortsätter att gå.
- Så jag antar att ni inte är... på g.
Jag skakar på huvudet. En apa och en kungspyton? Nej tack.
- Vad händer ikväll då? frågar Tristan och verkar gladare.
Jag rycker på axlarna. Mina helgplaner är precis inte något som jag skryter med. Jag menar, att spendera lördagskvällen med att titta på Intresseklubben tillsammans med mamma.
- Inte så mycket, säger jag. Själv då?
- Det är fotbollsmatch. Skollagets sista match. Har du lust att göra mig sällskap? frågar han.
Ännu en gång stannar jag. Den här björnen börjar skrämma mig lite.
-För det första: Borde inte du vara med och spela? För det andra: Varför frågar du mig? frågar jag.
Han skrattar lite.
- Jag stukade foten på gympan igår och varför skulle jag inte fråga dig? undrar Tristan.
Jag rycker på axlarna och börjar gå igen.
- Så vad säger du? undrar han.
Jag tar ett djupt andetag och tänker efter.
- Okej, säger jag. Jag följer med dig. Men du får inte skriva ut det på Facebook, säger jag och ler.
Tristan skrattar och plockar fram sin mobil.
- Jag lovar. Skriv in ditt nummer också skickar jag ett sms när jag kommer för att hämta dig, säger han.
Jag skriver in mitt nummer och vi skiljs åt. Mamma står och väntar på mig där jag lämnade henne.
- Vilken tid det tog, säger hon och låter nästan lite sur.
Vad glad för att du fick bröd tänker jag tyst för mig själv.
- Hollie, vill du ha grillchips eller dillchips till ikväll? frågar mamma.
Jag biter mig i läppen.
- Jag ska inte vara hemma ikväll, erkänner jag.
- Du ska väll inte träffa Austin igen. Det gick ju inget vidare, säger hon och suckar.
Jag skakar på huvudet.
- Jag ska på fotbollsmatch med en björn, säger jag.
- Björn? Vem är Björn? frågar mamma och granskar varenda millimeter av godishyllan.
Att min mamma är en riktigt gottegris går inte att märka på hennes midjemått. Kvinnan är ju nästan smalare än vad jag är. Och hon har ändå fött barn en gång i tiden!

När jag berättade för mamma att det var Tristan som jag skulle gå på matchen med tog hon det mycket bättre än vad Cyrus gjorde.
- Skojar du! Varför ska du gå på fotbollsmatch med honom? frågar han.
Jag sitter på en stol och han vankar fram och tillbaka framför mig. Han gör till och med dramatiska gester med armarna.
- Öh, jag... Eh, säger jag och suckar.
- Se där! Du vet inte ens varför du ska följa med honom. Har du blivit galen? Kommer du ihåg vad som hände med Austin igår? Tänk då vad Tristan kan göra mot dig. Killen har ju för fan en A- traktor, säger Cyrus.
Jag suckar igen. Min vän har nog rätt. Kanske är det bäst att hålla mig till min egna sort? Alltså blir det att umgås med mig själv. Och det gör jag ändå på kvällarna då ingen ser mig.
- Hollie, säg att du inte börjar bli en sådan där tjej som faller för varenda kille som bjuder ut henne, säger Cyrus.
Jag börjar skratta. Det här börjar bli som en jäkla dokusåpa där handlingen består av drama och en massa drama. Cyrus skrattar också och snart ligger vi på golvet och låter som ett par hyenor.
- Förlåt, jag vet inte varför jag betedde mig som om jag vore din förälder, säger han.
Jag ler.
- Vill du veta varför jag bryter lagen? frågar jag och sätter mig upp.
- Jag tror inte att du bryter lagen genom att gå ut med två killar, säger Cyrus.
- Jag pratar inte om den lagen. Jag pratar om djungelns lag. Du vet håll dig till din sort, säger jag.
- Jag tror du menar att djungelns lag innebär att äta eller ätas, säger min kompis och verkar inte riktigt förstå vad jag menar.
Jag suckar och ställer mig upp.
- Alla stirrar på mig. Oavsett vart jag går. Och jag har ingen aning om varför! Igår var det tre stycken killar som visade intresse i mig. Tre killar från helt olika grupper. Jag antar att om jag umgås med dem så kanske jag får veta varför alla stirrar, säger jag.
Cyrus lämnar golvet och ställer sig upp.
- Betyder det så mycket för dig att veta varför alla stirrar?
Jag nickar och suckar.
- Austin. Tristan. Det är bara två killar. Vem är den tredje? frågar han.
- Launcelot, säger jag.
Cyrus lyfter förvånande på ögonbrynen men nickar.
- Vad är din plan? frågar han och lägger armarna i kors.
Jag rycker på axlarna. Det vibrera i byxfickan.
- Jag tar det som det kommer, säger jag och plockar upp mobilen.
Ett okänt nummer: ”Hämtar dig om en kvart. Klä dig varmt ”.
- Tristan hämtar mig om femton minuter, säger jag.
Cyrus nickar och tar sin jacka från klädkroken.
- Ha det så roligt, säger han och lämnar min lägenhet.

Tristan hade rätt. Jag behövde klä mig varmt. Det kommer rök ur munnen när vi andas. Trots att jag har tagit på mig både halsduk och vantar så värmer det inte.
- Du kanske skulle ha tagit en tjockare jacka, säger han och drar lite i min tunna jacka.
Jag ler och tittar ut på planen. Stora lampor lyser upp det gröna gräset där en massa björnar springer runt.
- Jag fryser inte... så mycket, säger jag och ler,
Tristan skrattar åt mig och klappar i händerna åt när hans lagkamrater gör mål. Jag tittar på honom. Hans ögon ser ut att lysa av glädje när han tittar ut på planen.
- På en skala ett till tio, hur gärna vill du vara där ute med dem? frågar jag.
Han rycker på axlarna.
- Någonstans mellan nio och tio. Jag saknar känslan av att sparka in bollen i mål men jag står hellre på sidan av med en snäll tjej än går in i omklädningsrummet efter matchen, säger Tristan. Du ska bara känna hur illa lite fotboll kan få fjorton spelare att lukta.
Jag skrattar. Visslan ljuder och matchen är slut. Vi vann. Vi jublar.
- Är du hungrig? frågar han när jublet har lagt sig.
Jag nickar. Vi går till kiosken och beställer varsin varmkorv och en cola som vi tar med oss ut till parkeringen och sätter oss på motorhuven till hans bil.
- Det kanske inte är någon lyxmiddag, säger han.
- Det är ingen fara. Jag har aldrig ätit någon lyxmiddag, säger jag och dricker lite av colan.
- Vad tyckte du om matchen? Du kanske inte gillar fotboll, säger Tristan.
- Fotboll är kanske inte den roligaste sporten men jag har ett skäl att gilla det, säger jag.
Han tittar nyfiket på mig.
- Mina föräldrar träffades under en fotbollsmatch. En fotbollsmatch precis som den här. De gick andra året på gymnasiet, säger jag.
- Att din pappa spelade fotboll kunde jag aldrig tro, säger Tristan.
Jag skrattar.
- Det gjorde han inte. Han satt och rökte gräs under läktaren. Mamma tappade sin dricka och pappa fick allting över sig. När hon hörde honom skrika så skyndande hon sig ner för att se vem hon dränkt i Fanta. Men istället för att skälla ut henne så stod han bara där och tittade helt stumt på henne. Det var kärlek vid första ögonkastet, säger jag.
- Med ett sådant första möte antar jag att de fortfarande är tillsammans, säger han.
Jag biter lite av min korv.
- Det har ett väldigt komplicerat förhållande, säger jag.
- Tro mig, jag vet precis hur det känns med föräldrar som har komplicerade förhållanden, säger Tristan och slänger sin dricka i soptunnan.
Jag känner mig lite förvånad över hans ord. Jag kan nog ha mer gemensamt med den här brunbjörnen än jag trodde.

hahah, elvisp! XD


Men tre überbra kapitel!!

Kapitel 5- Äter inte kungspyton fåglar?
Visste ni att söndag är veckans första dag enligt den judiska kalendern? Det fick jag lära mig det i fjärdeklass och tyckte att det lät helt sjukt. Jag menar, söndag är sista dagen i veckan! Inte första. Men sen när jag började högstadiet insåg jag hur schyst det vore att ha söndag som första dag i veckan. Tänk er, istället för att veckan börjar med jobbiga måndag så börjar den med chillande söndag! Den här kungspytonen gillar det i alla fall. Men oavsett när söndag är så kommer alltid måndag. Det gillar däremot inte den här kungspytonen.
- Hollie, du är väldigt tyst idag, säger mamma.
Hon har parkerat bilen utan för skolan och väntar på att jag ska gå ut. Jag tar ett djupt andetag och tittar på henne.
- Mamma, jag vill att du följer med till pappa efter skolan, säger jag.
Hon skakar bestämt på huvudet.
- Holland Marie Breeland! Jag tänker inte ta den här diskussionen, säger hon.
Jag suckar. Avskyr när hon använder hela mitt namn. Speciellt mitt förnamn. Hur kan man ens komma på tanken att döpa sin dotter efter ett land? Inte ens ett djur skulle gilla att bli döpt efter ett land som är känt för sina tuplaner och träskor.
- Har du ens varit där sedan begravningen? frågar jag.
Mamma ger mig den där blicken som alla föräldrar ger sina barn när en diskussion är slut. Jag stormar ur bilen och slår igen dörren efter mig. Mamma kör iväg med en rasande fart. Jag stoppar i mina hörlurar och går med händerna i fickorna in i djurparken för att bryta mot lagen. Cyrus står och väntar på mig vid ingången.
- Hej, säger han och ger mig en nick.
Vi har inte pratat sedan i lördags.
- Hej, säger jag tillbaka och vi går in i skolan.
Idag känns det som om allt hörs mycket mer. Aporna tjattrar högre än vanligt och brunbjörnarnas skratt ekar mellan korridorerna.
- Jag hörde att vi vann i lördags, säger Cyrus och stoppar händerna i byxfickan.
Jag nickar. Är han sur eller inte? Vågar jag fråga?
- Är du fortfarande sur på mig? frågar jag.
Det ser ut som om han tänker efter men efter ett tag ler han brett. Jag pustar ut. Min bästis är tillbaka.

Efter att vi hämtat våra saker skiljs vi åt med ett löfte om att mötas utanför matsalen vid lunchtid. Jag går in i mitt klassrum som är som en liten minidjurpark. De få apor vi har sitter och gapar mot brunbjörnarna, som genast ryter till och de stackars girafferna sitter så att de får glåporden glidandes över deras huvuden. Jag suckar och sätter mig i mitt hörn. Påfåglarna spatserar in på sina höga hästar, i tid för en gångs skull, och letar efter en plats att sitta på. Bredvid mig är det tre lediga platser och det är med rynkande näsor två av tre sätter sig ner. Den tredje är Launcelot och han sätter sig på platsen som är närmast mig.
- Tja, säger han.
Jag märker att hans vänner inte gillar att han pratar med mig, de håller sig tydligen till lagen, men han verkar inte bry sig.
- Hej, svarar jag.
Launcelot rodnar och tittar snabbt ner. Trodde väl att jag inte skulle svara. Han är faktiskt väldigt gullig när han rodnar på det där sättet. Jag tittar på honom. Ser att han faktiskt har har väldigt långa, mörka ögonfransar och lika mörkt hår som syns under den röda kepsen. Ett litet men maskulint ansikte. De där maskulina ansiktet ser inte ut att tillhöra klassens, om inte skolans, blygaste kille. Nästan lite ironi. Blyg och går runt i kläder som är special designade från Italien eller Frankrike. Men bara nästan lite ironi. Vår svenskalärare Fru Livén kommer in och börjar lektionen. Hon börjar prata på om grammatik men märker inte att ingen lyssnar. Djur behöver inte lyssna. De behöver ju inte någon utbildning. De är bara... djur.
- Okej. Para ihop er i grupper och gör grammatikövningarna som jag delar ut till er, säger Livén och börjar dela ut varsitt papper.
Jag suckar och rätar lite på mig.
- Ska vi jobba? frågar Launcelot mig.
Jag tittar på honom. Hans vänner tittar på honom. Den stackars killen rodnar. Jag byter punkt att vila ögonen på och tittar istället på hans vänner.
- Visst. Men kan vi inte jobba på någon annan plats? Det är lite pratigt här, säger jag med blicken riktad på hans vänner.
Launcelot nästan lyser upp och nickar. Vi plockar ihop våra saker och går iväg till biblioteket.
- Dina vänner såg livrädda ut när vi lämnade klassrummet. Tror de att jag tänker döda dig? frågar jag när vi har tagit ut ett par satsdelar.
- De trodde inte att du skulle säga ja, erkänner han.
Jag lutar mig bakåt i stolen.
- Varför? Jag bits inte, säger jag och ler.
I alla fall inte när någon ser. Launcelot rycker på axlarna.
- Allt jag vet är att jag inte har något emot att arbeta med dig, säger han försiktigt.
Det rycker lite i min mungipa. Det är sött. Att han är så där blyg och försiktig.
- Ska vi fortsätta jobba? frågar jag och nickar mot uppgifterna.
Launcelot som verkar ha suttit och tänkt på annat blir genast väldigt engagerad till att jobba.

Som lovat möts vi utanför matsalen. Efter lunchen hinner vi ta en promenad innan vi måste skiljas åt igen.
- När tänker du lägga in en stöt hos Launcelot? frågar Cyrus.
- Det här handlar inte om att lägga in någon stöt. Men jag ska hem till honom i eftermiddag, säger jag.
Vi går längst den gröna gräsmattan som gympalärarna brukar använda att tortera eleverna med långt in på smällkalla hösten. Precis i det här tillfället så är det ett par stackars satar som får springa runt till ljudet av lärarens visselpipa. Vi stannar till och tittar på när de springer. Det känns som att jag får en lustig känsla i magen när jag får se att det är Tristans klass som har gympa.
- Ser du något som du gillar? frågar Cyrus en aning sarkastiskt.
Jag himlar med ögonen men omedvetet spejar mina ögon efter honom. Han får syn på mig och lyfter handen till en hälsning. Ett brett leende får jag också. Jag vinkar försiktigt tillbaka innan vi fortsätter att gå.
- Hollie! ropar någon efter mig och jag tittar mig över axeln.
Tristan kommer springandes mot mig. Han stannar andfått framför mig.
- Hej, vad gör du på fredag kväll? frågar han.
Inget speciellt. Hurså? undrar jag.
Tristan ler.
- Jag undrade bara om du ville gå på bio och kanske ta en pizza efteråt, säger han.
Den där lustiga känslan är tillbaka.
- Det låter roligt. Smsar du mig på fredag? frågar jag och börjar gå bortåt baklänges.
- Det gör jag, säger han och springer tillbaka till sin lektion.
Jag väntar på att få höra någon kommentar från Cyrus men det kommer ingen. Tillbaka utanför matsalen stöter vi på Austin och hans kompisar.
- Hollie, är du bra på engelska? frågar Austin.
- Ganska. Varför undrar du? kontrar jag.
- Jag behöver hjälp med en uppsats i engelskan och tänkte att du kunde komma över ikväll och hjälpa mig, säger han.
Jag får en blick från Cyrus som säger ”Vad-var-det-jag-sa?” men jag ignorerar den.
- Ikväll kan jag inte. Går det bra med imorgon kväll? undrar jag.
- Det blir jättebra. Schyst, säger han och de går vidare.
Jag vänder mig mot Cyrus som skakar på huvudet.
- Det här kommer bli din död, säger han och pekar med fingret mot mitt bröstben.
Sen går han iväg. Jag står kvar. Har han rätt? Har jag tagit mig vatten över huvudet? Jag stoppar i mina hörlurar och startar musiken. Låten som spelas heter ”Bring me to life”.

Efter middagen hoppar jag på bussen som ska ta mig till stadens fina kvarter. Där jag absolut inte hör hemma. En tjej i slitna och urtvättade kläder hör inte hemma i kvarter där champagne dricks till frukost och ordet secondhand är en svordom. Bussen stannar precis utanför det hus där Launcelot bor. Jag står länge och bara tittar på den stora grinden, som är ingången till husets område. Ett steg fram är allt som får grinden att öppna sig. Med imponerade ögon tittar jag mig omkring. Huset är väl dolt bakom en hög häck och grinden, så att få se det från insidan. Grön gräsmatta, trimmade rosbuskar och det gigantiska huset som ser ut att vara ett minislott. Knackar på dörren och väntar. En ung kvinna öppnar dörren och tittar nyfiket på mig.
- Eh.. hej. Jag ska träffa Launcelot, stammar jag fram.
Kvinnan nickar och släpper in mig. Hon tar av mig min jacka och går iväg med den. Lämnar mig helt själv i den stora hallen. Ljudet av klackar hörs och Launcelots mamma kommer ner för trappan.
- God dag. Du måste vara Hollie, säger hon och räcker fram en välmanikerad hand.
Som om den vore av porslin skakar jag den.
Launcelot har sitt rum i poolhuset. Han väntar på dig där ute. Är du hungrig eller törstig? frågar hon.
- Nej, tack det är bra, säger jag och ler.
Jag får ett varmt leende tillbaka. Hon visar vägen genom ett par stora glasdörrar på andra sidan hallen. Intill poolen, som är som ett eget hav, ligger hus som är nästan lika stort som en villa. Poolhuset. Launcelot möter mig i dörren. Avslappnat klädd i jeans och tröja.
- Kom in. Har mamma erbjudit dig något att dricka eller äta? undrar han.
Jag nickar och berättade att jag tackade nej. Vi sätter oss ner i varsin fåtölj. Jag tittar på den pausade tv-skärmen. Ett tv-spel. Launcelot märker att jag tittar mot skärmen.
- Spelar du? frågar han.
- Jag har försökt ett par gånger men jag är kass, erkänner jag.
- Om du vill kan jag lära dig, säger han och rodnar.
Jag nickar. Tio minuter senare sitter vi på varsin kudde framför den stora plasma och han ser till så att jag trycker på rätt knappar.
- Tryck där! Inte där, där! säger Launcelot och lägger armen runt mig så att han kan hjälpa mig att trycka på rätt knapp.
Under tiden sitter jag och tänker på att det egentligen är lite oväntat att vi kommer överens. Jag menar, äter inte kungspyton fåglar?

SuperAwesome!!!!