Alex-Den kvinnliga deltagaren från distrikt 7

awezome

Tack!

varsågod men det var värkligen awezome

Här kommer mer!

Jag blir plötsligt helt iskall. I hjärtat. Jag kan inte få fram ett ljud, än mindre gå fram till scenen, där Blinky nu letar efter ett förfärat ansikte. Hon vet ju att folk brukar reagera som jag gör. Sakta, sakta så öppnar jag munnen för att skrika. Men inget ljud kommer.
”Alex Summer?” Blinky ser sig omkring igen. Jag lyckas få fram ett konstigt kraxande läte.
Alla som hör sig vänder sig mot mig. Blinky också.
”D...et är ja...g...” Jag kan knappt få fram orden. Men hon har hört mig. Alla har hört mig. Jag börjar sakta, sakta gå upp mot scenen. Där står Blinky och ler. Ett äckligt, tillgjort leende.
”Jaha... Här, är Alex- den kvinnliga deltagaren från distrikt 7!” Hon börjar applådera. Några andra stämmer in. Men jag, jag applåderar inte. All min kraft går åt till att inte böra grina. ” Och nu... Pojkarrna!” Det slår mig en sak. Hon säger ”Damerna” till flickorna, men ”Pojkarna” till pojkarna. Som om vi var mognare eller något. Hon stoppar sakta ner handen i klotet. Hon tar en lapp. Hon tar upp den. Håller upp den. Sedan så öppnar hon den försiktigt. Hon slätar ut den, och vetter sina läppstiftkladdiga läppar med tungan. Hon tittar ut över publiken. Sedan läser hon namnet.
” Caspian Swift!” Ropar hon, och för andra gången idag fryser mitt hjärta till is. Nej, inte Caspian, inte han. Vilken kille som helst, bara inte Caspian. Inte Caspian. Men Caspian kommer ändå upp på scenen. Jag känner honom så bra att jag ser igenom den lugna masken. Han är livrädd, precis som jag. Han vet det också. Våra blickar möts. Hans grågröna, mina nötbruna. Och båda vet vad den andra tänker: Nej. Inte du. Inte du.
” Så, deltagarna från distrikt 7!” Ropar Blinky.
Jag drömmer. Jag är säker. Caspian är inte vald. Jag är inte vald. Vi kan inte vara valda. Men jag sitter ändå i det vackra rummet i rättens hus, och väntar på besökare.
Plötsligt öppnas dörren. In stormar mamma, pappa och lilla Siri. Hela familjen har rödgråtna ögon.
”älskling...” mumlar mamma och borrar in sitt huvud i mitt. Siri kommer och sätter sig i mitt knä. Pappa tar min hand. Där sitter vi i några minuter.
” Jag älskar er.” svarar jag grötigt. Vi kramas en lång stund. Sedan kommer några fredsväktare. Dom tvingar ut min familj, det sista jag ser av dom är Siris förvånde ögon. Och det sista jag hör av dom det är Siris korta fråga.
” Vajt sja Alej?”
Jag känner hur tårarna vill komma fram, men jag kan inte släppa ut dom. Jag får inte gråta. Jag ska inte visa mig svag. Det finns kameror på tågstationen, det vet jag.
Jag hör hur dörren öppnas bakom mig. Jag vänder mig om, och mitt leende spricker upp i ett leende.
”Alex!” Dani börjar springa mot mig. Vi kramas. Åh Dani. En tredjedel av mitt liv. Vi har varit bästisar så länge jag kan minnas. Jag, Dani... och Caspian. Åh, varför ingen annan pojke?
”Dani”, säger jag och tittar henne i ögonen. Hennes blå ögon. Som en bit av himlen som ramlat ner. Nu syns det en liten tår i hennes, annars glada ögon. Vi kramas hårdare.
” Jag var nyss hos Caspian. Du minns att jag sa att jag skulle fixa ett bästishalsband för tre?”
”Ja”. Jag ser henne dra fram ett paket ur jackan. Hon håller fram en tredjedel av ett hjärta, i en silverkedja. Jag tar emot det, och hänger det om min hals.
” Caspian fick ett likadant. Du, kan du lova att ha den på arenan?”
” Det är klart!” Sedan måste hon gå. Och är borta.
Jag sätter mig på sidensoffan som står några meter bort. Jag borrar in huvudet i dom mjuka dunkuddarna. Varför? Varför jag och Caspian? Nu finns det ingen som kan stödja Dani. Hela henes familj är död. Jag hoppas att min familj tar hand om henne. I alla fall lite. För annars måste Dani gråta sig till söms, ensam, i sin lilla koja.
Jag förväntar mig inte någon mer. Ingen kommer häller, förutom några fredsväktare som tvingar ut mig. Vi hoppar på ett tåg, och jag och Caspian går till mitt rum. Vi behöver prata.
” Så... Vad tror du att Dani kommer göra?” Caspian tittar på mig under den långa luggen. Hans ögon är blanka av tårar. Jag behöver inte svara. Vi kan så gott som läsa varandras tankar. Och båda vet vad Dani förmodligen kommer göra. ” Självmord. I hoppas att rätt person hittar hennes kropp. Och att våra föräldrar kommer göra allt vad dom kan för henne.” Han ser på mig igen. ” Ja. Jag vet att våra stenrika föräldrar aldrig har gillat henne. Men, jag tror inte att dom bara kommer strunta i henne.”
”Nej,” svarar jag. ” Det hoppas vi att dom inte gör.”
_______________________________________
Ge konstruktiv krítik!

Inte bra på att ge konstruktiv kritik så:
SUPERDUPERBRA!

awezome

Var de så rika så de hade kylskåp?

Ja.
Dom är väldigt rika.

Nu borde cikki kunna lägga upp ett kapitel, eller? Ser fram emot en härlig lässtund!

Så... Nu kommer mer! Och tack för alla ere fina komentarer! ♥

När vi har pratat färdigt, tar jag en kalldusch. Det kyler ner min överhettade hjärna, och gör att jag kan tänka klart. Dani får inte döda sig själv. En av oss måste överleva det här. Någon av oss tre. Dani, och... Jag eller Caspian. Jag eller Caspian. Någon av oss måste vinna.
Det finns massor av hår och hud produkter att välja mellan, men tillslut så väljer jag ett schampo som luktar lime, och ett balsam som lukter likadant. Det gör mitt långa hår rysligt mjukt, och det glänser på ett nästan magiskt sätt. Sedan så får jag någon hudkräm också, som gör huden mjukare, den också. Jag blir torkad på ett sätt jag aldrig har blivit torkad på förut, genom en varm fläkt, typ.
Jag borstar snabbt håret, och byter om till ett par bekväma svarta byxor och en himmelsblå stickad tröja. Jag börjar fläta håret, men upptäcker konstigt nog en maskin som gör det i badrummet. Jag låter den märkliga maskinen fläta mig, och resultatet blir nästan dubbelt så bra som om jag hade gjort det själv.
Jag kommer på bästishalsbandet för tre. Jag hittar det i högen av kläder i badrummet, och det är lite fuktigt av att ha legat i badrummet när jag duschade. Jag hänger det runt halsen.
Jag tittar på klockan. Halv fem. Och jag har inte ätit något sedan frukost. Precis när jag känner att min mage kommer på samma sak, så knackar det på dörren. Jag öppnar, och där står min handledare: Johanna Mason, hon som låtsades vara svag och döljde att hon var en hänsynslös mördarmaskin.
” Kom, det är mat.” Fräser hon och börjar gå mot matsalen. Jag följer efter, och möts av en gudomlig doft. Visst, mamma och pappa är duktiga på att laga mat, men det härslår nog allt.
Jag sätter mig vid bordet, och Johanna mittemot mig. Jag ser Caspian komma, och han och handledaren Rufys Carly sätter sig vid bordet. Snart kommer stumma tjänare med maten, och vi börjar ta för oss av läckerheterna. Ett konstigt blått ris, en gräddsås med små, små violetta prickar i och fisk, som jag tror är någon sorts regnbågsforell. Vi äter under tystnad, och snart så kommer efterrätten; nygjord chokladglass, med mjölk från getter och extra söt choklad. Det är jättegott.
När alla är färdiga, så går vi till ett speciellt tv:rum. En jättestor 3.D teve täcker så gott som en av väggarna, och soffor och fåtöljer resten. En tjänare kommer fram med en skål popcorn, och vi sätter oss och en annan tjänare sätter på tv:n. En efter en så visas slåttrarna, och några få deltagare kommer jag ihåg; en liten 12årig flicka, som verkade helt mordisk från 2an, en pojke från 4 som var stor och stark men verkade inte vilja vara med, en tjej från 6an som var rysligt lik Dani, och nu kommer 7ans slåtter. Jag sitter fastfrusen och tittar, och märker knappt att Caspian tar min hand. Jag rodnar lite när jag ser vilken grimas jag gör, för att inte börja gråta. Jag ser min chock igen, när Caspian blir lottad. Sedan är våran slåtter över, och en annan börjar.
Jag ser på Caspian. Han har samma bedrövade ansiktsuttryck som jag. Han möter min blick. Vi ser färdigt, och sedan går jag och Caspian till hans rum.
Hans rum har redan börjat bli stökigt, det ligger ett par smutsiga strumpor och kläderna han hade på slåttern på golvet. Vi sätter oss på hans säng och tänker. Precis när jag kommit på något att säga öppnar han munnen och börjar prata.
” Visst gav Dani dig bästishalsbandet också?” Han fiskar upp sin egen del under skjortan och jag visar upp mitt. Vi sätter ihop dom, men det fattas fortfarande en del. Danis del. ” Du vet, att någon av oss måste överleva?” viskar han och tar min hand.
”Ja”, svarar jag och tittar bort. ” Och det ska vara du.”
”Nej”, svarar han och tittar rakt in i mina ögon. ” Du och Dani. Söta du och vackra Dani”.
” Du ska få överleva. Du är borgmästarens son. Du måste. Jag vet att Dani är kär i dig.”
”Jag vet att hon gillar mig, och jag gillar henne också. Men du, det spelar ingen roll vem min pappa är. Dessutom, Dani kommer över mig, men inte dig.” Han tittar på klockan. ” Klockan är mycket. Gå och lägg dig. Jag måste... Fundera.”
” Jag förstår. Men, kom ihåg: Du ska överleva detta”, svarar jag och går ut ur hans rum. Jag vet redan att han skriver dagbok, han behöver inte säga att han ska fundera. Dessutom, alla vet att Dani skulle sakna Caspian mer än mig. Men, hon skulle absolut inte komma över mig heller. Jag skulle inte leva utan någon av dom. Dom skulle inte leva utan mig. Det vet jag.
_______________________________________
Så... Berätta vad ni tyckte!